söndag 22 januari 2017

Halvljus, hockey och två spelningar. Späckad lördag.

Lördag 21.1.2017. President Trump har dagen innan hållit ett braktal i samband med sin installation. Talet kunde ha varit en scen ur filmen The Dictator, eller vara skrivet av någon verklig diktatorkuf från valfritt land av inskränkthet och ledarnarcisism. Medan jag höll på med morgonkaffet hade Trump också hunnit till CIA's högkvarter och framför den kända plaketten - som förstås bl..a innehåller orden "central intelligence" - hållit ytterligare ett av sina många real-parodi-tal. Hans pressekreterare Sean Price skällde därefter ut pressen eftersom pressen rapporterat "felaktiga fakta" angående publikstorleken under själva installationen. Frågetecknen är många och ovanligt konstiga när det gäller Trump-administrationen. 

Jag bytte halvljusbrännare på bilen. Det innebar en halvtimme av sammanbitet fulords-muttrande. Min devis är att alla formgivare och tekniker som gemensamt ordnat så att denna i grunden simpla åtgärd genererar tandagnisslan och tårar, borde straffas genom att tvingas åka runt och byta lamporna åt folk vars bilar behöver få detta fixat. Turligt nog var detta på den sida där jag inte behöver avlägsna batteriet för att komma åt. Men utrymmet för underarm, handled, hand och fingrar är så antiergonomi som någonting kan vara. Fotografiet togs för att jag skulle få lite bättre idé om vad som ska vart när fingrarna famlar där inne i trängseln.

Lördagen 21.1.2017 skulle bli en båso (hektisk) dag. Kvällsprogrammet innehöll nämligen en årsdos av evenemang. När jag gråtit färdigt med halvljuset var det således dags att börja beta av tillställningarna.

Allt inleddes kl 16, då jag släntrade in i Komarov Arena för att få plats på läktarn inför derbyt mot Jeppis HT kl. 17. Matchen var ett typiskt möte dessa lag emellan och oredan på isen manifesterade sig snabbt. Evenemang nummer två för kvällen gjorde dock att jag blev tvungen att avlägsna mig efter andra perioden. Jag gick precis innan periodvilan för att inte fastna i korvkön och bli försenad. MuIK ledde med 5-4 och hade numerärt överläge. Medan jag fäste lampan på cykeln hördes brölet som signalerade 6-4. Det blev uppenbarligen 9-6 till slut.

Varen icke oroliga. Jag har säsongskort och betalade alltså inte något specifikt inträde för endast den här matchen.

Cyklade hem, bytte om från ishockey-i-Komarov-arena-åskådar-polarforskar-överlevnads-kläderna och gled ner i bilen som har två oklanderligt fungerande halvljus. Styrde kosan mot staden Vasa och Ritz.

Med god ankomst-tajming fick jag i stort sett bara bromsa in i foajén, tysta ner telefonen och positionera mig på plats 46 i rad C (tredje raden). Bakom scenen väntade sångaren som en gång i tiden varit med om att dra igång Union Carbide Productions (kanske världens bästa band... tillsammans med Bob Hund), gjort storverk med The Soundtrack of Our Lives (vilka valde att stänga ner precis när de kunde ha gjort det slutliga stora internationella genombrottet), spelat på Letterman (med TSOOL), fängslat TV-tittande soffinvånare i Så mycket bättre, har en av Sveriges absolut bästa rockpipor, samt skriver låtar och som torde fängsla en hyfsat bred publik. Han spelar numera tillsammans med ett band som heter Side Effects, men som i det här fallet får gå under namnet The Indigo Children. Ett fränt gäng musiker.

Publikhavet i salongen var tyvärr rena Aralsjön. Borttorkat till spridda pölar här och var. Men de existerande pölarna var entusiastiska och fick 13 låtar garagerocksslapphet kombinerad med proffsigt kontrollerad orkestrering. Spelningen kändes kort - och var antagligen förhållandevis kort. Helheten ändå mycket bra och med väl fungerande dramaturgi i låtblandningen. Ebbot och hans band kan onekligen producera fantastiskt fint tryck. Precis som i fallet med Bob Hund-spelningen i slutet av förra året, var det många österbottningar som missade en riktigt högklassig rockafton.

Efteråt frångick jag mina normala irrationella principer och handlade i turnéshoppen (ett bord). Hade ändå tänkt införskaffa den där plattan i något skede och lika bra var det väl att göra det när självaste Ebbot himself hanterade försäljningen och signerarpennan.

Någon gång i trakten av (drygt) 1990 spelade The Wannadies på stadshotellet i Jakobstad. Who cares-indie för who cares-typer som brydde sig obegripligt mycket. De spelade bl.a. även några covers och vid varje tillfälle hävdade Pär Wiksten - med låg ögonlockshållning och snett leende, att en "kompis" skrivit låten de skulle framföra. Pär är tydligen förresten kompis med Gordon Gano.

På den tiden hade jag väl inga större bekymmer med att gå till den aktuella lokalen. Nu krävdes en del stålsättning innan jag plöjde mig in i kakafonin och bland balanssvårigheterna. Jag skulle nämligen se och höra en spelning med en slags österbottnisk institution som jag hört mycket om, men som jag av olika anledningar inte sett live tidigare.

Väntade innerligt på Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo. Men den spelades aldrig - eller så hade den omarbetats ordentligt. Det var trots allt ganska mycket YOLO i publiken så låten blev väl överflödig. Dessutom verkade de tre killarna ha anställt ett gäng underligt klädda musiker som ställde sig framför och envisades med att ta över stora delar av showen. Taco blev korv, kako blev folie och Kom ti byin spelades men hade på något sätt blivit Kaustinen. Är de på dekis? Blev berömmelsen för mycket att hantera? Heimane är sannerligen inte längre i skick!


torsdag 12 januari 2017

Med båten till skattkammarön

Statsministern springer resolut åt alla håll samtidigt, trampar i olika bajshögar och ser sedan ut som ett förvirrat oskyldigt och stirrigt lamm, när följdfrågorna haglar.
När detta skrivs håller Trump presskonferens och försöker med 20 ord i förrådet berätta om administrationen, strategierna och landets framtid. It's going to be so great!
Han mumlar om fake news och står själv för totala sanningar. Let me tell you. It's so great! 
Terrordåd, allt fler nynassar, svåra flyktingkriser, brutala situationer för civilbefolkning i svåra krigshärdar, sjukvårdsreformer och en ledsen Tynkkynen som brister ut i gråt när han inte får skriva vad som helst på facebook... Ack detta jordklot av idag... 
Hur ser min ståndpunkt ut?
Låt mig säga så här. Let me tell you. Jag gör som Trump, och svarar på en icke ställd fråga genom att i stället lyfta fram de riktigt stora samhällsproblemen. And it's going to be really great, I tell you! låt mig säga så här... Båtskatt. Låt oss tala om båtskatten. It's a disaster!
Så...

I höstas fladdrade Timo Soinis kalakukko-lucka fram orden "herrarnas lustjakter och juppyskotrar".  Det var dags för staten att klämma åt dessa herrar och mjölka skattemedel ur deras pengastinna fickor. Flera miljoner fräscha eurosar ska nu få bringa Finland på fötter igen.
Snart kommer lagförslaget att gå en behandlingsrunda i riksdagen.

Gränsen för båtskatten ska, enligt förslaget, vara 9 meter lång båt och/eller 38 kw (ca 51 hk) motor. När det kommer till båtens längd så kan man ju konstatera att det trots allt är förhållandevis "få" båtar som spräcker gränsen. Visst! Det finns många båtar över 9 meter - men de är i alla fall i minoritet i de flesta småbåtshamnar. >38kw-motorer finns det gott om.

Större båtar är inte sällan dyrare. Så ju större båt man har desto "större herre" är man antagligen. Skatten är hyfsat platt och verkar spänna mellan 100 och 300 €. I den gaffeln ska alla båtars skattesats få plats - oberoende om det är +9m halvruttna vrak eller om det är 50 meter 50 knops raceryacht med biograf, 18-håls golfanläggning och jaktstuga.

Låt mig så ställa min egen båt i ljuset av denna båtskatt.
Längden är spräckt med en marginal som är lite större än löjligt skrattretande. 10,20 m krockar jag nämligen ändå inte ner till 8,99 mot lämpligt hög klippa. Kan inte ta vinkelkapen och ägna mig åt manikyr i någondera änden.
Motorn då? I varvets båtkort är antalet hästkrafter angivet till 55 stycken. Det är 41 kw. Motorn från 1962 är av märket Parsons Pike Marin. Det är egentligen en marinerad form av Fordson Super Major. Just Fordson Super Major-motorer från år 1962 är enligt uppgift de facto 52 hk (38,8 kw). Därmed börjar jag vara löjligt nära den där gränsen. Nu är ju detta dessutom siffror som angivits av företag för 55 år sedan. Motorn må ha nya inälvor idag, men ger den verkligen 38 kw? Kommer jag att betala skatt för något jag inte har - alltså en mer än 38 kw stark motor? I registret är ju kraften förstås angiven som 55 hk i enlighet med båtkortet och i enlighet med den gamla registreringen.

Sedan kommer vi till lustjaktens inköpspris. Grejen är ju att denna luxuösa yacht gick lös på 4000 €.  Det blev lite prutning på slutliga priset med transporten inräknad. Skick och interiör är därefter. Med andra ord formligen badar jag i sådan överdådigt dekadent lyx när jag glider omkring med denna båt, att stackars Soini sannolikt drabbas av totalt psykbryt vid blotta åtanken. Som om det inte var nog med den extravagans som kom på köpet, klämde jag ju in än mer pråligheter innan jakten sjösattes. Fungerande elektricitet, utökad hydraulisk styrning i form av en ratt, nya vräkiga lanternor, en kompass och en kartplotter, är några exempel på den måttlöshet jag ägnade mig åt. Slutligen fixades motorn så att den fungerar, vilket lär ge Soini den definitiva avundsjuke-nådastöten. 

Men nu "får jag mig". Jag skall rättmätigen beskattas för att jag vältrar mig så dekadent i denna obeskrivliga lyx. Soinis avundsjuka lättar säkert.

Men rikedomen har trots allt en gräns. Låt mig göra antagandet att båtskatten blir en dryg hundring i mitt fall. För enkelhetens skull kan vi avrunda till hundra euro per år. I något slags hänseende så betyder det att jag kör båten i mindre omfattning för att åstadkomma en diesel-inbesparing på motsvarande hundra euro. Om jag räknat rätt, torde andelen skatt för den inbesparade mängden diesel röra sig om ca 40 €. Om jag fortsätter räkna rätt är statens totala skatteinkomst på min båtskatt således 60€. Sedan ska staten anstalta med funktioner så att denna nya båtskatt ska kunna indrivas. Det kostar också någonting. Finns det risk att jag blir en ren förlustaffär för Soini? Min lyxtillvaro i båten - antagligen reparation av något läckage - kan alltså bli kostsam för staten. Ett är dock klart - jag spyr ut några kg CO2 mindre. Alltid någonting positivt.

Men SOS har säkert en lösning om det visar sig bli förlustbringande business. Det går alltid att höja båtskatten.

Nej jag har verkligen inget emot att betala skatt och jag kan tänka mig att gå med på höjning av inkomstskatten om det verkligen behövs - eller gärna bibehålla sockerskatten. Men vissa skatteidéer är ju bara så in i vassen urbota korkade påhitt. Båtskatten måste vara ett svårslaget rekord i hittepå-tävlingen. Får man förmoda att det varit en ovanligt våt SOS-bastukväll någon gång under sensommaren? När kommer kolfibercykel-skatten? När kommer velomobilskatten? När kommer lådcykelskatten? När kommer skatt på kakelugn i huset? När kommer möbelskatt? När kommer...

Mitt båtskrälle har egentligen inget värde annat än något slags historiskt sådant. Den är halvt i originalskick, egentligen gravt opraktisk som fritidsbåt och lika (gravt) rustikt oförfinad. Men som jag skrivit tidigare är det exakt en sådan båt jag ville ha. För mig handlar båten/båtägandet/båtåkandet om något annat än bekvämlighet.

Civil olydnad är jag ofta lite tveksam till, men i det här sammanhanget borde alla utskickade skattefakturor ligga obetalda och, invikta i Postinen, raskt förpassas raka spåret till återvinning.


söndag 4 december 2016

Nu är det revolution på gång. Ska du hänga med? Nä!!

Jag har aldrig tagit Robert Broberg till mig - frid över hans minne. Humorn lyckades inte slå rot i min skalle. Om det är en generationsfråga får vara osagt. Han jobbade visserligen inom musikstilar som jag gärna tyr mig till när andan faller på, men för min del ville det liksom inte "ta ihop" och bli något jag fastnade för.

Att benämna Thomas Öberg som 90-tals-indie-Broberg börjar eventuellt vara lätt uttjatat. Men det går på något sätt inte att undvika. För mig är Öberg allt det som Broberg hade potential till att bli ("borde" ha blivit), men aldrig riktigt blev under sin tid. Öberg och hans Bob Hund-kollegor slår i mitt tycke sina huvuden på långt mer spännande, angelägna och roliga spikar. De vrider tokigheterna så att glimten i ögat tangerar sin samtid på ett helt annat sätt. Är det den där generationsfrågan? För visst är de båda resultat av sina respektive generationer - men det är ändå förmodligen mycket mer som skiljer dem åt än som förenar dem.

Hmmm... Bob Hund fyller inte Globen två gånger om ifall de jubileumskonsertar där.

---

"Men hur går det egentligen med bloggarens cykel-aktivitet?" - frågar sig den här bloggens läsare (en gammal NCK-medlem). 
Jo (du gamla NCK-cyklist), det ska jag svara dig. Svaret är av standardmodell oberoende om det är zombie-läge eller VM-medalj-chans. Uselt!

En hel sommarsäsong utan cykling eller tillräcklig mängd annan fysisk uthållighetsverksamhet har satt sina spår. Jag är nu mager och plöfsig på samma gång. Mjuk i skelettet liksom. Nu under hösten har jag i alla fall letat mig ut på isen i Komarov-Arena och lattjat med boll och andra gubbar. Rinkbandy på blodigt allvar. De första gångerna gjorde sig formen förstås påmind direkt vid den obefintliga uppvärmingen och därefter var det en dryg timme av desperat kippande efter luft. Sedan kändes det som om något gammalt frö började gro och det hann bli en hel rinkbandykväll med lite fart och fläkt i kroppen. Direkt därpå slog en allvarlig manflu ut precis allt det ynkligt lilla jag hade hunnit bygga upp. Det är fyra veckor sedan och nu har jag ägnat senaste veckan åt att successivt hosta bort bit efter bit av luftvägar och svalg, samt hinka i mig uppmjukad honung med skvättar av kokande vatten och te. I kväll är det åter egentligen dags för rinkbandy men det får vara. Jag lämnar walk over. Förnuftet måste få segra åtminstone en gång per år.


Nyårslöften är bara skräp - åtminstone i min värld (skalle). Men bara jag får bukt med myckeplasma-manflu-tuberkulosen samt ett skrivbordsarbete (med deadline vid nyåret) så ska det bli andra bullar. Cykel, skidor och rinkbandy ska då ge mig en brant formkurva rätt upp till stratosfären. 

---

Bob Hund är världens bästa band som man (jag) inte lyssnar så värst ofta på. Då när det begav sig i 90-talets ironiskt ironiska tidevarv satt de (Bob Hund) som en smäck. Man (jag) njöt av varje gitarrskrän, varje synth-pip, rytmsektionens Richterskalor samt förstås melodier, fraseringar och texternas formuleringar och innehåll. Bob Hund är komplett. Att lyssna på dem har krävt närvaro från min sida. Det har helt enkelt varit omöjligt att "strölyssna" - alltså att ha dem i stereon som "bakgrundsmusik". Går bara inte. Bob Hund tränger sig på och kräver uppmärksamhet precis som vilken överaktiv hund som helst.

När jag först såg att Bob Hund skulle spela på Ritz i Vasa var jag inte riktigt aktiv. Senare när biljetterna hade varit ute till försäljning en tid, utgick jag nästan resignerat (och utan att kolla) från att allt var slutsålt. Det borde det ha varit. Men så visade det sig att många stolar gapade tomma ännu samma dag som konserten. 

Och vilken fantastiskt frän och tät spelning petar de inte ihop? Bob Hund fick ihop ett halvfullt (inte halvtomt) Ritz. Många Österbottningar gick onekligen miste om årets gig med stort G i Vasa. Ett antal andra artister har kanske också varit i stan under 2016, men jag utgår självsäkert från att det var bagateller i jämförelse.

Hängde ni med? Nä!!


fredag 11 november 2016

Mitt i den globala nyhetstorkan

... ja det är ju då - mitt i nyhetstorkan - hjärnan börjar vingla iväg på diverse irrfärder ut mot mer livsavgörande frågeställningar. I ett år jar jag t.ex. grunnat på ett namn åt denna båt. Medan jag i dag var ute vid Bådan och bytte kapellet mot tvenne presenningar återkom den där namnfrågan med förnyad kraft. Mer om det nedan.

Två presenningar? 
Alltså två? 
2?
Jo för att jag köpte en (1st) som var för liten. Det var mental kollaps medan jag fingrade på alternativen vid den lokala presenningsbutiken - som för övrigt hade rysligt få alternativ att fingra på. 
- Det fanns testosteronmarinerade och tunga presenningar som kräver banklån och två gaffeltruckar.
- Det fanns stora exemplar av de där som är vävda av återvunna gröna plastpåsar och som antingen bildar lång konfetti eller återfinns öljettlösa i skogsbrynet 100 meter bort när det blåser fyra sekundmeter.
- Det fanns 3x5m-presenningar av kvalitet mittemellan de redan nämnda. En sådan köpte jag utan att fatta vidden (bredden) av det hela. Tre meter är nämligen och givetvis inte tillräckligt brett.

Men jag kombinerade med en annan 3x5meters-presenning på andra ledden. Det blir kanske okej så där också. Den här vintern bemödar jag mig inte om att ha hela båten täckt. Den ska säkert tåla lite snö över ruffen. Får väl åka dit och kolla läget med jämna mellanrum. 

Enligt uppgift hade båten ett slags inofficiellt namn tidigare. Det var någon namnifiering av ordet punainen, men jag kommer inte ihåg vad. Själv har jag bara benämnt båten "Delfinen" på grund av varvets modellbeteckning - Delfin.

Att byta namn på båtar kräver vansinnigt komplicerade åtgärder. Man måste typ rabbla toklånga böner och besvärjelser till Poseidon. Samtidigt bör man antagligen stå på knäna bland strandstenarna, äta två meter tågvirke och piska kinderna med en simpa. Utöver det måste jag säkert blidka Njord också. 

Eftersom det tidigare namnet inte var officiellt, så hoppas jag att nämnda havsgudar heller inte har några anteckningar i sina register. Det finns således kanske en viss chans att jag får ge båten ett riktigt namn utan överdrivna uppoffringar. Men vad ska båten heta? Inget självklart namn har ploppat upp ur ryggmärgen under detta första Delfin-ägar-år.

En gång kollade jag vad delfiner har för vetenskapliga namn. 
Delphinus låter för töntigt pretentiöst. 
Släktnamnet Cephalorhynchus känns en smula komplicerat. 
Stenella kunde vara passande om det inte vore för associationen till grundstötning. Dessutom blir det lite för Viking Line-igt med tanke på både ändelse och båtfärg. 
Orcaella då? Pjah... Nä! Släpper det delfinspåret. 

Finns det någon känd delfin som kunde släppa sitt namn?
- Flipper? Skulle inte tro det.
- Opo? Hmmm...
- Pelorus Jack? Pssss...
- Moko? Ta det på dialekt!
- Willy eller Keiko? Späckhuggare är också delfiner. Hjälper inte.
Återvändsgränd. Andra alternativ?

- Boaty McBoatface? Skulle inte tro det.

- Film? Big Lebowski, Apocalypse Now eller Godfather
- Låttitel? Idiot WindSeymour Stein eller Pa to ta na kako
- Bandnamn? Daisy ChainsawPulp eller Bob Hund
- Första träffen på google-sökning av "båtnamn"? Costa Lota Money... Pffff! Dåligt!
- Seriefigur ur Snobben? Woodstock eller Peppermint Patty. Varför?
- Fartygsnamn från film? Belafonte, Disco Volante eller Red October
- Prima sponsordeal? Fennovoima, Jeppo Lantgris eller Exxon Mobil
- Costeau eller Attenborough
- Adlercreutz eller Döbeln
- ?

Hur svårt kan det vara?

fredag 4 november 2016

Sensommaren är på väg

För nästan exakt ett år sedan - 6.11.2015 - hängde den här båten under en liknande kran mitt i korsningen Kyrkogatan - Borgaregatan. Då hade den kommit rullande från Ylöjärvi. Idag blev det läge att avlägsna den från vattnet som de senaste dygnen blivit märkvärdigt skarpt på sina ställen. Sensommaren är tydligen på kommande. 

Båtsäsongen 2016 blev ju faktiskt riktigt lång. Det är dock inte samma sak som att båten var särskilt länge i sjön. Men jag tillbringade i alla fall ganska mycket tid i båten - både medan den stod på land och när den låg i hamn. Att olja ner fingrarna upp till ögonbrynen en vacker sommardag i en liten båthamn är lika med storslagen och svårslagen skärgårdsromantik. Men visst blev det ju till slut en dryg handfull problemfria vändor ut, varpå jag fröjdfullt kunde konstatera "den här båten är ett mycket vettigt och bra köp!". Stort grattis till mig själv och mitt excellenta omdöme!

Jag kunde ha chansat - bett traktorföraren backa ner trailern vid rampen och kört på. Men det kändes på alla sätt och vis mer avslappnande att få placera ner Delfinen lugnt, sakligt, exakt - och framförallt med värdighet - på trailern. Nykarlebuds kranbilskötare utför dylika uppgifter med bravur.

De enda kvarvarande båtarna är förstås isbrytarna.

Har bokat platsen för nästa säsong också. Bådahamnen är en alldeles ypperlig plats. Hyfsat nära stan och jämfört med Andra sjön är det en halv timme närmare öppet hav och farlederna både norrut och söderut.

Båten kommer att stå vid hamnen den här vintern. Återstår att plocka ur de sista prylarna och fixa med presenning. Den uppmärksamme läsaren noterar säkert att jag under sommaren applicerat bottenfärg i tonen bajsbrun. Är inte helt säker på om det var rätt val och det vore kanske på sin plats att skrubba lite nu. Känner jag mig själv rätt försöker jag åtgärda det på våren. Just nu är nämligen en tidsrymd som inbegriper nödvändig prioritering av helt andra åtaganden. Grön bottenfärg med vit snobbrand fixas således högst antagligen ett helt annat år. Dessutom känns det som om jag borde våga vägra större ingrepp inför sommaren 2017. Annars är det uppenbar risk att sjösättningen sker i augusti.



torsdag 20 oktober 2016

Nobelpris i litteratur för ett blogginlägg?

Det råder förvisso en överhängande risk att inläggsrubrikens fråga inte får ett positivt svar. Det här blogginlägget är nämligen i den smörigare halvan av all tänkbar skala - främst beroende på den myckna mängden bildmaterial av högromantisk prägel. Men en bild lär ju säga mer än de där tusen orden, så man ska aldrig skriva aldrig. Priskommittén har som bekant töjt sina vyer en smula. I alla fall om man ser det från ett lite annat håll än kommittén själv. En eloge till Svenska akademien!

För att ytterligare öka den kulturella biodiversiteten och kraften i detta inlägg, avslutar jag med en mastodontfilm vars berättelse, dramaturgi och karaktär penetrerar ditt medvetande som ett djupverkande och helande schampo.

Semesterveckans stadiga molntäcke verkade tappa orken på onsdagen. Efter ett par dagar vid och under en stockvägg, tänkte jag som så att det gäller att smida medan båten är varm. Snart ska den antagligen upp ur vattnet. På tal om vatten ja... I helgen tömde jag bort vattnet ur kylaren och blandade nytt. Det som hälldes i efter renoveringen var för vattenstarkt. Visserligen hade jag i lite glykol men eftersom blandningen sannolikt blev alldeles för klen ville jag göra om och göra rätt. Blandade så att den ska tåla rejält med kyla. Efter bartendersysslan körde jag en timme för att blanda groggen. Men det var då det.

Idag åkte jag ut och blandade ordentligt. Det blev ett antal timmar. 
Sydvinden var lite ojämn. Den var liksom obefintlig på flera ställen och mer tydlig på andra. När jag närmade mig Stubben på yttersidan var det i och för sig inga stora vågor, men de var ganska nya och relativt höga i förhållande till längden. Det är den typen av vågor - höga och korta - som är riktigt bra på att stänka rätt över hela flytetyget. Båten hinner ju inte gunga med, utan kör bara rätt igenom. När vinden dessutom ligger på, får stänket sin givna riktning. Fick lov att dra ner huvudet ur takluckan, snällt sätta mig och trycka igång den roterande vindruteskivan. Tro inte att jag klagar på vattenstänk. Tvärtom! Men riktigt genomvåt runt huvudknopp och nacke ville jag ändå inte bli. Det är trots allt inte högsommar och 20°C.


Det är tomt på vattnet just nu. Förstås är det också mitt i veckan och alla har väl inte semester. Såg hela två båtar ute. Den ena var en fiskebåt.

Passerade Stubben och girade in på farleden till Monåfjärden. Därefter noterade jag att skymning och hemkomst kunde bli hyfsat synkroniserade ifall jag svängde av norrut igen. Sålunda svängde jag i nämnda riktning och brummade sakteliga hemåt.

I övrigt var det väl inte så mycket mer att orda om detta...


Stubben långt borta i horisonten.

Styr in mot Granskärssundet (bilden ovan). Solen börjar bränna grantopparna vid Frösön.



Blir det fler gånger den här säsongen?



söndag 9 oktober 2016

Mera båkrundning

Jag har rundat Hällgrund och jag har rundat Stubben. I dag skulle jag runda Mässkär.
Sagt och gjort. Jag rundade Mässkär. Båkrundning är nämligen det nya svarta när man kör båt.

Men innan dess - alltså innan jag lade ut - konstaterade jag att vattenståndet var lågt. Minus 40 stycken centimetrar enligt ett finländskt institut. Det var faktiskt inte långt från att båten skulle ha legat och skavt kölen mot stenarna vid bryggan. Men nära klämmer ju ingen hare.

Reservbatteriet stendött. Det orkade starta båten hela en gång - nämligen förra gången (se förra inlägget). Men jag hade ytterligare ett reservbatteri. Hur det var med elektricitet i det visste jag dock inte. Så jag plockade inga grejer ner i båten innan jag hade bytt batteri och vridit om nyckeln. Majoren hostade igång utan bekymmer. Den där motorn ska ha eloge för sin startvillighet, ja den ska ha en eloge för allt möjligt. Den känns verkligen liksom helgjutet bra, om jag ska tillåtas bedöma den efter så få sjömil och timmar som jag kört.

Minus 40 cm betyder att farleden utanför åmynningen knappast bjöd på så mycket mer än 30 cm vatten mellan köl och bottenslam. Det är kring 1,2 meter på de torraste ställena (enligt ekolodet). Men givaren sitter väl kanske de där 30 centimetrarna under vattenytan så faktiska djupet torde ändå vara där kring 1,5. Således var det ställvis kanske runt 1,1 meter idag. För att jag ska känna mig helt säker vill jag nog ha minst en meter att köra i. Båten ligger väl kanske 80 cm, men jag har aldrig mätt. Det är bara en uppskattning. Att det är grunt just där mot Sandörsfjärden beror dock inte på stenar i första hand. Det är säkerligen bara gegga som älven slängt ut. Mjukt och lent att köra ner i. Men det vill man ju ändå inte. Så jag körde sakta för att undvika nergrävd akter och onödigt uppvirvlande av bottenslam.

Från Torsöfjärden tog jag bara sikte norrut. Höll maklig takt. Gasreglaget halvvägs framskjutet och runt 8 knop enligt ett nymodigt positioneringssystem. I "höjd" med Hällgrund måste jag bara prova köra en kort stund på full gas. Den där gps:en visade siffror mellan 9,5 och 10,2 knop då. Men det känns bara ansträngt och dumt att köra i brant uppförsbacke och med stress. Ner till deplacementvänligare hastigheter och varvtal igen. Så småningom var jag inne på farledsraksträckan mellan Hällgrundsbåken och Mässkärsbåken.

Egentligen skulle jag gärna ha hoppat iland en stund på Mässkär. Men eftersom jag inte har ett fjärde reservbatteri så nöjde jag mig med att köra runt holmen medsols och sedan ta sikte ytter om Hällgrund. Den här vändan ut på det blå hade trots allt fortfarande lite karaktär av provkörning. 

Efter "ytter-om-Hällgrund" blev det logiskt nog ytter om Torsön. Därefter kände jag mig klar med dagen och vände in mot Granskärssundet. En större motorbåt med aningen mera fartresurser än min körde före mellan slalomportarna. När jag själv sakteliga hade tuffat genom sundet noterade jag att de (med motorbåten) hade stannat ute på fjärden. Men det såg aningen märkligt ut. Genom kikaren syntes ett par vevande och viftande armar så jag justerade kursen och jagade ikapp den drivande båten för att kolla läget. Läget var motorstopp. De väntade redan på en båt men jag tog dem på släp en bit i riktning mot Andrasjön tills deras beställda bogserbåt mötte upp och kom till undsättning.

Min båtsjuka brukar lustigt nog vara som absolut svårast och mest akut på höstarna. Nu när jag äntligen har den där båten finns förstås sjukan logiskt nog inte kvar. Jag har ju fått min medicin. Och jag får väl dosera dubbelt nu på hösten. Det är helt enkelt någonting lockande med hösthav. Måhända är det kanske luften. Men om två veckor tror jag ändå att båten ska få börja leta sig upp ur vattnet så att den värsta fukten får en liten chans att i någon mån hinna krypa ut ur de små krackeleringarna och sprickorna i ytan innan frosten blir för grym. Eller så är det redan för sent. Men ett par rundor till blir det allt ännu. Om inte annat så måste jag i alla fall köra ner mera glykol i kylvattnet. Om en dryg vecka är det ändå lite höstsemester...

Bilderna i det här inlägget är liksom helt lösryckta från allt vad innehåll i detta inlägg beträffar. Jo bilderna är tagna i dag - men ingenstans finns bilder av de båkar, holmar och sund jag nämner i texten. Därför får ni googla på typ Mässkär och Hällgrund.


lördag 24 september 2016

Sjötest nr 4 - grövre sjö och surfning

En lite halvklen vind har legat på från nordväst. Trots den relativt sekundmeterfattiga karaktären har det ändå byggt upp en del sjö som jag tänkte kika lite närmare på tidigare i dag. Delfinens "Sea Trials" fortsätter ännu. Med andra ord handlar det alltså ännu om att testköra och bekanta sig med båten. Jag vill inte leta mig ut på några "riktiga" färder och upptäcka bekymmer jag kunde gjort något åt i förväg. Problem kan man ändå råka ut för men de flesta vill jag förstås mota i grind innan det är dags dra den där svängen till ställen längre bort. Fortsättningsvis kör jag också omkring och ser hur hög bränsleförbrukningen är. Jag är nämligen högst osäker på den saken än. Förra rundan tror jag det stannade på någonstans mellan 6,5 och 7,5 liter per timme. Idag for det kanske 12 liter på två timmar men jag har inte mätt upp mängden än, så det är bara en uppskattning.

Jo, jag ville som sagt möta vågor i dag. De mötte jag väster om Skraveln utanför Torsöfjärden. Sedan fortsatte jag rakt och en liten bit förbi Hällgrund. Bergochdalbanan blev bättre och bättre vartefter jag kom förbi och norr om Hällgrund. Delfinen skötte sig exemplariskt med stäven både rakt och snett mot vågorna. Det hade jag iofs väntat mig. Jag kunde ha kört till Luleå - så bra kändes det i nöjesparken. Men särskilt länge höll jag inte på i motvinden. Jag skulle ju nämligen hem också. Hem innebar aktern mot vågorna - delvis snett mot vågorna - och jag hade ingen riktig aning om hur Delfinen beter sig när det ska surfas. Ifall den skulle visa sig vara svårhanterad i grov medsjö var jag föga intresserad av att ha alldeles för många sjömil av galet rattande. Det ska ju rattas rätt mycket för att få till ens lite roderrespons. Jag var med andra ord lite orolig för hur mycket den skulle vrida sig och svänga över vågtopparna. Innan jag vände om hemåt väntade jag i alla fall in en sekvens med till synes något lägre vågor. Ville inte ha de största rakt mot sidan. Inte för att det heller skulle ha varit någon fara, men jag tyckte att lösöret gott kunde få ligga där det låg och inte flyga runt i båten. När tillfället dök upp gav jag sålunda gas för att ge lite extra svängkraft åt rodret och girade runt hyfsat elegant.

Den långa kölen med teoretiskt bra riktningsstabilitet visade sig fungera också i praktiken över en vågtopp. Dagens vågor var i alla fall inga bekymmer och Delfinen surfade vackert och förhållandevis rakt med vågorna - även när jag sneddade en smula. 13 knop (enl. gps) blev det ett par gånger när vågorna sköt på. Det gick nästan alldeles för snabbt att komma tillbaka in i Torsöfjärden. Borde nästan ha tillåtit mig själv att göra ännu en vända ut men någon måtta får det vara med lekandet. Det viktiga var som sagt ändå att jag fick lite mera kött på bekantskapsbenen.

Andra detaljer:
1. Det blev för mycket olja när jag fyllde på efter renoveringen. Drog idag ut en del och nu är det mera i enlighet med markeringarna på stickan - om än ännu en aningens, aningens liten smula för mycket.
2. Dieselklottet har jag inte gjort något åt. Matarpumpen bör antagligen bytas eftersom lös packning av rätt modell inte tycks finnas. Ska leta vidare.
3. Batteriet verkar inte laddas. Det kändes halvslött redan förra gången och idag orkade det inte starta motorn. Kom mig iväg tack vare ett reservbatteri. Vad beror detta på? Generatorn?

Avslutningsvis en spännande film från i dag. Typsikt nog ville min kamera inte filma när det var som bäst - alltså i de större vågorna norr om Hällgrund. Jag trodde kamerabatteriet tog slut men hade antagligen tryckt något fel. Klättrade heller inte upp för att kika närmare på saken. Var mer intresserad av att hålla i ratten än krångla med en kamera på båttaket.



söndag 18 september 2016

Stubben-runt

Om det var Hällgrund-runt förra söndagen blev det Stubben-runt idag. Känner fortfarande att mycket ännu är på provkörarstadiet. Dels handlar det förstås att kika hur motorn har sig. På agendan i dag var också att försöka se närmare på bränsleförbrukningen. Båten har en tank på bara drygt 60 liter så alla längre turer bör förstås planeras - och så måste man ha reservbränsle med sig ifall man tänkt sig till Svalbard. 

Hade funderat så där smått på Mickelsörarna men det kändes ändå bättre att inte dra iväg för långt innan man är ännu mera du med Delfinen och dess engelska järnspis. Dessutom skulle det ha blivit lite väl många timmar för jycken att vara hemma och hålla sig om vi kört ända dit.

Dagens rutt:

- Ut genom Sandörsfjärden.
- Rakt mot utsidan av Stubben.
- Tvär gir och några steg bakåt när vi plötsligt var på väg in i något fiskeredskap (hade ena flaggan mitt i solen). Iofs tror jag inte den här båten fastnar så lätt i laxfällor och andra anordningar. Kölen lär hålla fiskeredskapen borta från propellern. Men man vill ju inte chansa. Fastnar man så fastnar man antagligen rejält.
- Passage av Stubben på västsidan.
- Små vågor av svag sydlig vind. En del stänk trots allt. Den är sannerligen en ganska blöt båt. Men går ju mjukt som en Citroën (en riktigt Citroën med gas och hydraulik förstås... eller en gammal riktig Citroën med 50 cm fjädringsväg).
- Rundade Stubben och på väg tillbaka norrut höll vi närmare Vexalalandet. 
- Drack kaffe i den lilla medvinden.
- Sedan in genom Hummelskärssundet och så tog vi en lov runt Loppan och Andrasjön bara för att kolla läget.
- Försökte köra sakta. Båten kan nästan köras ner mot 6,5 knop ifall man får till något slags låga varv just när backslaget kopplar in. Måste kika närmare på det där. Kan kanske justera något någonstans - typ att det blir lite bättre "synkronisering" mellan gasvajer och backslagsvajer. Alternativet är mindre stigning på propellern. Får se... Allt under 6,5 knop ska i alla fall fixas med ständiga av och påslag. Men å andra sidan glider den ganska länge och fint med hyfsat bibehållen styrförmåga också.

Litet diesel-läckage vid matarpumpen. Kanske totalt mellan en och två dl under de fyra timmarna vi körde. Tycks också sippra något från spridarrören där de går in i topplocket. Det finns alltid något att göra och kolla.

Men i det stora hela får jag konstatera att Delfinen är rätt. Ack så rätt!
Opraktisk men alldeles, alldeles rätt.

söndag 11 september 2016

Ny provtur - nu även med värdighet

I dag var det dags för den första "riktiga" vändan ut på sjön med "Delfinen" - som fortfarande väntar på ett riktigt och officiellt namn.

Så... ut från Bådahamnen, norrut mot Sandörsfjärden, ut till Torsöfjärden, vidare norrut mot Hällgrund som rundades, varpå vi mötte sydvinden och vågorna på utsidan (västsidan) på väg mot västra sidan av Torsön.

Det här är ju en båt som bör ta vågor ganska rakt på. Sidvind är förstås inget annat än rejäl nöjesparksattraktion - men det var inget nytt. Snipa som snipa. Snett mot vågorna är en ganska blöt upplevelse. Nu var iofs vågorna relativt korta och branta, men de sprutade rätt i nyllet när man stod med plytet upp ur takluckan. Så det blev till att sätta sig ner, stänga takluckan, starta upp den roterande vindruteskivan och ta sikte.

Delfinen gick något så underbart fint i den sjö som rådde idag. Mycket stänk ja... men mjukt och fint genom vågorna. Helt suveränt bekväm. Med svårslagen värdighet helt enkelt.

Sedan vek vi av in mot Granskärssundet, kryssade mellan remmarna och tog oss i land utan minsta lilla mankemang.

En kort första tur - en tur för att på riktigt börja bekanta sig med hur denna 54 år gamla båt beter sig.
Man får hoppas på lite emotionell payback efter sommarens långa kräftgång på båtfronten.