fredag 29 juli 2016

Delfinen i sjön

Edit: "Delfinen" är alltså inte namnet på båten. Det är tillverkarens (Åbo båtvarf) namn på modellen - Delfin alltså. Officiellt namn tycks inte ha funnits och jag har inget lämpligt på lager heller - än.

Jag har inte dokumenterat renoveringsförloppet med någon riktigt tät frekvens. Men här följer enstaka bilder och ett slags sammandrag av vad som gjorts med båten under våren och fram till idag.

Det största och viktigaste arbetet var att förnya elsystemet. Så där ohemult mycket elektricitet fanns inte i båten men det som fanns var ett lappverk av klassiskt gamla-båtar-snitt. När elektriciteten "försvunnit" på något ställe, har den helt enkelt hämtats där den hittats. Med andra ord var det en del intressanta kopplingar från diverse mätare och vidare till något helt annat. Ställvis var det sockerbitar så att man nästan fick diabetes på kuppen och på annat håll innovativa skarvningar med olika kabelskor. Huvudsäkringen hade ersatts av en rejäl och pålitlig sladdstump - fastklämd med hjälp av den brända säkringen.

I stort sett alla sladdar och kopplingar eliminerades. Några enstaka oskarvade och oskadade sladdar med tydlig mission benådades. Min yngsta bror har professionell kunskap i det där elektriska och han tog sig an uppgiften att göra nytt kopplingsschema och ordna upp i härligheten.

Vartefter jag rev bland elprylarna kunde jag även konstatera att lanternorna sjöng på sista versen. Det var bitar av spräckt plast och allmänt dålig kondition på dem alla. Ankarlanterna fanns inte kvar och en sådan tyckte jag att jag ville ha, så även signalhorn.
Båtens mast var inte original. Den är ett senare arbete. På bilder av gamla Delfin-båtar har jag sett att en trämast varit monterad mitt på taket. Den befintliga var i rostfritt stål och fastskruvad långt fram - direkt bakom strålkastaren/sökarljuset (rosa fläcken i bilden ovan). Det innebar att takluckan bara kunde öppnas drygt 90° och att den effektivt skymde sikten till höger - ifall man står och navigerar med skallen upp genom luckan. När jag skulle borra hål för ankarlanternan nötte jag på med stor borrmaskin och vass borr i evigheter utan att åstadkomma mycket mer än en polerad prick i stålets yta. Då rann sinnet och jag beslöt att den masten inte skulle upp på den båten igen.

Så jag grabbade tag i några bitar teak och något annat hårt ädelträ som funnits liggande i huset. Försökte utröna hur jag skulle pussla ihop dem till en ny mast och så pusslade, sågade, raspade, filade, slipade och oljade jag dessa bitar till det som syns här nedan.

Samtidigt spacklade jag fast gamla hål i taket (masten & några andra) och monterade nya masten längre bak.

Längs mastens bakkant hade jag fräst ut en ränna för sladdarna. Nya led-lanternor införskaffades och topplanternan kom förstås på masten. De är köpta på något tematiskt ställe, men jag har svängt det vita plasthöljet upp och ner så att folk inte ska tro att de kommer från en bil.

Jag erhöll tacknämligt några bitar tunn träremsa med färdigt värmelim för att täcka in urfräsningen och gömma sladdarna. 

Körde fast remsan med strykjärnet och det tycktes fungera ypperligt. Sedan gjorde jag nog ett misstag när jag oljade för då släppte limmet. Kan hända var det inte riktigt fungerande på det redan oljade träet heller. Dessutom var limytan inte så stor på alla ställen. Då tog jag det vattenfasta trälim jag använt tidigare i masten och nu tycks det sitta något så när. Tyvärr är det en del lim som letat sig ut på ställen där det inte ska vara men det får jag nöta bort vartefter.

När alla sladdar och ett nytt batteri var kopplat kom dagen då 54 åriga Fordson Super Major skulle startas efter vintervilan.
Pumpade manuellt fram lite diesel med matarpumpen (mitten i bilden ovan), vred på huvudströmbrytaren, slog upp dekompressionspaken och vred om startnyckeln. Ett kort och försiktigt knäpp i startmotorn... sedan ingenting. Stort frågetecken. Var allt rätt kopplat?

Nytt försök. Samma resultat. Vi mätte batteriet. Givetvis urladdat. Vi testade ett annat batteri. Samma resultat. Batteriet också något för svagt. Jag cyklade iväg och inhandlade ett helt nytt och fräscht batteri. Nu skulle startmotorn minsann få elektricitet i mängd och massor.
Vrid, knäpp och ingenting. Frågetecknen slog i taket.

Försökte rucka lite på motoraxeln men orkade inte med de små verktyg jag hade tillhands. Då gick jag efter järnstången, tryckte ner det smala skaftet i tänderna på axel-änden (där startvev kan placeras) och vred till en smula. Axeln rörde sig i alla fall. Nytt försök.
Vred om startnyckeln, startmotorn jobbade, dekompressionspaken slogs ner och motorn tuffade direkt igång som om den aldrig gjort annat än tuffat igång.

Barnsliga leenden spreds i båten.

En annan grej som gjorts är att komplettera det gamla elektrisk-hydrauliska styrsystemet med en hydraulisk rattpump. Tidigare kördes båten med en traverskontroll men nu har jag även ratt på hydraul-linjen. Cylindern vid rorkulten är en bjässe och fruktansvärt oljetörstig. Det krävdes en stor rattpump men jag har ändå lite onödigt många rattvarv mellan fulla roderutslag. Det där hydrauliska fick förstås ordnas av någon som kan sånt.

Därefter har jag städat, kladdat färg på de ställen jag slipat upp och spacklat (taket) samt lagt fast de genomföringar (dyvika och en gammal radiojordning) som varit öppna under vintern. Jag plockade även fram borren och körde ett 52 mm hål rätt genom bottnen. Det känns konstigt att borra hål i ett båtskrov. Kunde då konstatera att skrovet är 11 mm tjockt. De använde mycket material i början av 60-talet. Hålet skulle förstås vara till ekolodet. En del nymodigheter kan man ju ändå ha även i ett gammalt flytetyg som detta.

Till sist skulle jag ordna upp ett litet kylvattenläckage vid vattenslangarna mellan pumpen/termostaten och vattenväxlaren. Det glömde jag.

Bojen fick jag på plats senaste tisdag. Den befintliga bojen vid båtplatsen jag hyr, bestod av två små bildäck - ett som flöte och ett som sänke. De var iofs behandlade på lite olika sätt. Flötet (däcket) var på fälg och fick lite flythjälp från två saft(?)kanistrar medan sänket (däcket) var fyllt av cement. Dem emellan gick en rostig kedja. Mäktigt när Nykarlebuds största kran drog upp den gamla bojen. Förmodligen det lättaste lyftet de någonsin utfört med den kranen. Jag orkade senare själv lyfta sänket på upp på släpkärran och då är jag ändå inget muskelknippe.
Men kranen behövdes förstås för den nya bojen och alla de betongprylar jag hade monterat utspridda på totalt 10 meter kedja. Bojen med tyngderna lyftes ut uppemot 20 meter från bryggan, sänktes och drogs därefter närmare så att tyngderna skulle få förankra sig. Får hoppas de orkar hålla emot när det blåser.

Med bojen i plurret ringde jag min traktorkontakt och meddelade att allt egentligen var klart för sjösättning. Jag räknade med att han med traktorn inte skulle kunna komma i rödaste rappet och sade att han självfallet ska komma först när han har tid. Det visade sig bli i stort sett omedelbart på en skala.

Så innan jag egentligen alls var riktigt beredd åkte båten iväg till Bådahamnen. Jag hade hastigt slängt några nya oupppackade linor, lite verktyg och andra bra-att-ha-prylar (inkl brandsläckare) i bilen och åkte efter. När båten var nere i vattnet men ännu vilade fören på trailern, kollade jag genomföringarna och konstaterade att inget vatten sipprade in. Sedan var det bara att starta, se till att vatten började stänka ut ur avgasröret och därefter backa ut.

Sjösättningsrampen är på utsidan av hamnen. Min båtplats är ganska nära inloppet men före jag kände mig mogen att börja försöka lirka en ännu obekant 34-fots båt inne i hamnen ville jag ta en kort vända på fjärden för att se hur den reagerar på gaspådrag och roderutslag. Medan jag höll på med sådana små manövrer noterade jag hur temperaturmätaren steg oroväckande. Jag hade ju jämmer och elände glömt att fylla kylaren. 180° gir och skyndsamt/långsamt raka spåret mot hamnen. Då kom jag ju på att förtöjningslinorna var kvar i sina buntband och emballage.

Men båten glider rakt och fint i vattnet så jag kunde släppa ratten och stressa med angöringsförberedelser. Fördelen med hydrauliken är förstås den att rodret inte lever eget liv med ratten ifall den senare släpps. Med låga varv puttrade den allt varmare motorn fram båten mot hamnen medan jag klippte upp buntband, svettades och förberedde angörande av brygga. Scener ur en svensk film från 1965 spelades upp i mitt inre.


Sakta, sakta gled båten in i hamnbasängen och jag tyckte liksom det var hyvens att det inte blåste. På något slags sätt och vis lyckades jag fånga och fästa aktre förtöjningslinan i bojen samt sedan ränna till fören och elegant skutta över till bryggan med nästa tamp samtidigt som båten bromsades in precis innan bryggkänning. Sedan satte jag mig ner och svettades vidare. Det var ju jättevarmt.

Idag (torsdag) skulle jag göra mera allvar av båtkörandet. Vatten togs med till kylaren. Jag hade ordnat så att läckaget vid slangarna upphört. Sedan start och ny vända ut på fjärden.

Men jag dummade mig. Ivern var övermäktig och istället för att säkerhets-köra av och an utanför hamnen tuffade jag iväg norrut. Givetvis gick motorn även nu varm och när de lämpliga graderna överskreds var det många, långa minuter tillbaka. Jag hade knappast fått mjuk potatis men några hårdkokta ägg hade nog ordnat sig.

Så i morgon får jag lov att inspektera ett och annat. Termostaten är det första som ska rivas fram. Dessutom måste jag ju försöka se så att motorn inte råkat ut för andra bekymmer under kokningen. Får hoppas att packningar och allt annat är i skick. Med lite tur är det bara termostaten som hängt sig. Nya finns. Med lite mindre tur ska det vara ny vattenpump. Med ännu mindre tur är det värmeväxlaren som lider av tilltäppthet, med ännu mindre tur (otur) är det något värre.

Ingen idé att oroa sig dock. Bara att börja rota och ta en sak i sänder.

Men jag läste nyligen att det är bra att börja en båtrelation med problem. Då lär man sig egentligen båten på ett positivt sätt. Och hade jag inbillat mig att båt och motor från 1962 skulle fungera kliniskt prickfritt? Jag hoppades möjligen, men trodde? Näeeee...

I övrigt går den här båten alldeles tjusigt i vattnet. Mycket nöjd med allt annat än den rådande temperaturen.



onsdag 13 juli 2016

7,6 nautiska mil

I måndags gjorde jag första ordentliga vändan med kajaken. Startade vid Andra sjön (men inte från hamnen) och letade mig norrut mot åmynningen. Allting är ju fortfarande på provstadiet. Körde med några olika inställningar på "vevstakarna" i Mirage Driven och hittade relativt snabbt en bekväm position. Sätet går att ställa in på flera olika sätt men med vana från velomobilen vill jag gärna sitta så lågt som möjligt. Dessutom föredrar jag ju låg tyngdpunkt i en dylik båt.



En gnutta motvind norrut och marschfarten låg på ca 8,7 km/h - eller 4,7 knop ifall man vill hålla sig med nautiska mått och termer.

Svängde in vid Bådahamnen och inspekterade den boj som finns på båtplatsen jag hyr. Den (bojen) ska bytas.
På tal om det... den stora båten då? Jo nu är det i princip bara tre lanternor som ska monteras - men som kräver lite mer arbete än att bara montera dem - och sedan får den sjösättas. Fortsatta restaureringar får ske senare.

Därefter letade jag mig vidare mot åmynningen - eller älvdeltat som det kallas. Stannade dock upp bland näckrosorna och den övriga växtligheten vilken numera sträcker sig långt ut i Alörsfjärden (se karta nedan). Här bland växterna fick jag dra upp Mirage Drive och ägna mig åt lite gammal hederlig paddling. Inte så illa att faktiskt idka sådant någon gång också. Annars blir överkroppen bara en ännu pösigare säck med grillpinnar till armar.

Därefter letade jag mig åter söderut längs Alörs-/Storgrundet-sidan. Med den svaga kvällsvinden i ryggen låg marschfarten på ganska jämnt 5 knop (9,3 km/h).
När det gäller hastighet och ansträngningsgrad går det inte att jämföra kajak med cykel - även om man alltså trampar ("peddlar") den här. Att trampa 9 km/h går relativt lätt, men att pressa upp i 10 km/h kräver oerhört mycket mer kraft. Det har att göra med kajakens skrovfart. Allt över ca 5 knop gör att man har aktern allt djupare nere i den vågdal som bildas och det blir förstås bara värre ju hårdare man tar i.  Jag gjorde en kort tjurrusning mot slutet och lyckades nå 12 km/h (6,5 knop), men det är egentligen en utesluten hastighet med den här kajaken. Kan dock tänka mig att jag bekvämt håller ca 4,5 knop (8,3 km/h) för långfärder och efter lite mer träning/vana kan mäkta med närmare 5 knop. Det är bra att ha lite koll på sådana saker för att beräkna tiden som krävs för givna avstånd. Mycket viktigare på sjön än på landsvägarna i alla fall.

Det blev 14 km (7,6 sjömil) och knappa två timmar. Prima premiär-runda.


lördag 9 juli 2016

Trampa till sjöss

I förra inlägget adderades fortskaffningsmedlet båt till blogginnehållet. Nu kommer följande variant i ämnet. Den här gången är det en slags mix mellan båten och velomobilen.
I höstas beställde jag även en trampkajak. Den dök upp i tisdags. Det tog med andra ord några dagar från beslut till paketöppnande.

Trampkajak ja...?
Minns inte exakt hur jag kom på att knappa in "bendrivna" kajaker i den där stora internetsökmaskinen. Men hur det nu än var så dök Hobies kajaker upp överallt i rutan. Jag kollade deras alternativ noggrannare och efter si och så många veckors ältande så blev beslutet taget.
Nu hade de ju iofs många olika alternativ. De har många modeller att välja mellan.

Deras framdrivningssystem heter Mirage Drive. Det är alltså två armar ("pedaler") som driver varsin fena under kajaken. Fenorna arbetar ungefär som pingvinvingar under vattnet och driver således kajaken framåt. Poängen är egentligen att dessa kajaker ska frigöra armar och händer för annat än att hålla i en paddel. De är nämligen främst nyttjade som fiskekajaker. 

De flesta av deras modeller är också anpassade för just fiske. Men jag är ju mer intresserad av att transportera mig - göra utfärder - med en kayak. Då försvann många alternativ. Jag valde således den som enligt konstens alla regler torde vara bäst lämpad för just sådant - Revolution 16.
Egentligast egentligen är jag ännu mer intresserad av modellen Adventure Island som är en trimaran-kajak med segel (inklusive samma "peddling"-drivning) men någonstans skulle förstås prisnivån dras. Även Revolution 16 kan utrustas med ett litet segel som ger ytterligare lite knuff. Den har också en skåra för centerbord.  

Jag beställde stora fenor - sk. Turbo fins - till Mirage Drive och jag skaffade redan från början ett större roder. De flesta recensioner har nämligen rekommenderat dessa. I dag gjorde jag en kort premiärrunda med kajaken. Mest handlade det om att bara känna på farkosten.

Det är oerhört roligt!! Helt fantastiskt skoj.
Synd bara att cyklandet legat så nere att benen hunnit förtvina till tändstickor som fräste till och brann bort på fem minuter.



torsdag 30 juni 2016

Båt

Nu är det dags för en gnutta förnyelse av det här www-hörnet. Från och med nu blir ämnesfloran antagligen något mer varierad. Från att ha varit en cykelcentrerad blogg - och under senaste året knappt ens det - så ska jag nu även flika in med lite annat. Båt kan t.ex. vara ett sådant ämne. Jag breddar helt enkelt fortskaffningsmedelsmångfalden.

6.11.2015 såg det ut på följande sätt i korsningen Kyrkogatan/Borgaregatan.

Detta flytetyg anlände den aftonen från Ylöjärvi, där det huserat och flutit omkring på Näsijärvi i 14 år.

Innan dess hade båten kretsat omkring utanför Brahestad och innan dess var den lots och fyrverkets förbindelsebåt vid Tankar (Karleby).

Båten är byggd på Åbo Båtvarf 1962. Modellen heter Delfin och de gjordes främst för lotsverket, tullen och polisen. Modellen är 10,25 m (typ 34 fot) lång och 2,35 m bred. Djupgåendet är någonstans i trakterna mot 80 cm. Motorn är från samma år och den lystrar till namnet Parsons Pike Marin. Det innebär att det är en marinerad Fordson Super Major (4 cyl, drygt 50 hk)

I ungefär 25 år har jag formligen suktat efter att åter börja vara ute på böljorna de blå. Efter de fem senaste, brutalt båtsjuka åren, hittade jag till slut denna farkost och slog till efter ett par veckors hårt ältande.

Denna Delfin är exakt, precis, mitt i prick, helt och hållet en sådan båt som jag ska, bör, vill ha. Orsakerna är följande:
1. Jag vill ha en deplacementbåt. Smäckra snipor är mina favoriter.
2. Den är rustik. Tröskeln att gripa tag i något (plasta, såga, foga, justera) blir låg.
3. Ingen lyx. Den har motor och lite elektricitet. That's it? Ratten ska jag återkomma till.
4. Den är lite speciell. Kan ju inte rå för att jag är svag för sådant.
5. Den torde vara bra i sjön. Det är bara det jag vill ha av en båt.

I skrivande stund är den fortfarande på land. Men sjösättningen närmar sig. Vårens grejande med båten ska jag väl försöka prångla ut här på dessa sidor lite vartefter.


torsdag 23 juni 2016

Bekant vägsträcka

Ska jag inleda ett inlägg på den här bloggen som om ingenting hänt?
- Alltså inte alls låtsas om att jag låtit dessa sidor förfalla sedan augusti förra året?
Eller ska jag börja med en lång och invecklad förklaring?
Svaret får ni om ett år.

I övrigt kan jag meddela att jag inte cyklar. 
Cervelo RS har fått ta mig till och från jobbet en hel gång under våren.
Cervelo SLC har jag inte rört sedan förra sommaren.
Tempohojen har jag inte rört på två år.
Mojntinbajken cyklade jag med i vintras när jag for till Komarov Arena för att kolla hockey. Nu är bakbromsen helt fast-tagen och bakhjulet rubbas inte en millimeter. Så har den stått i förvar ända sedan någon gång i mars (tror jag).
Wawen har jag pendlat med typ 10 gånger. Det är slut med det nu. Semestern har tagit vid.
Jag har väl kanske totalt ca 500 km på cykel för den här säsongen.
Får väl lov att komma igen ett annat år.

Ungefär så här ser alltså sträckan Nykarleby - Jakobstad - Nykarleby ut.





Och så här cyklar jag tidvis också.


tisdag 25 augusti 2015

Pendelrekord. Nu firar vi!

Det är champagne och konfetti här hemma denna afton. Hela familjen jublar och festar. Jag satte nämligen nytt rekord i jobbpendlingen och spräckte äntligen drömgränsen 50 minuter tur retur (dörr till dörr).
Benen kändes ganska prima i morse och för första gången på länge kunde jag köra mig riktigt flåsig och andfådd (andfådd betyder att en knipa kan förväxla nyllet med en holk). Tidigare under sommaren har benen liksom stumnat långt före resten av kroppen ens vaknat till liv.
Till jobbet kom jag inte under 25 minuter (25:38) och när det blev rödljus på hemvägen antog jag att gränsen var onåbar. Men ute på Jakobstadsvägen rullade det på ganska fint och till slut insåg jag att det kanske skulle vara möjligt - vilket triggade mig att pressa lite extra. Med fyra sekunders marginal stannade Wawen här hemma på gården varpå familjens jubel inte visste några gränser.

Mer om detta får ni läsa i morgondagens ÖT & Vbl. Ni som har Eurosport kan se ett specialinsatt program imorgon kväll, samt ett längre reportage på lördag.

Edit: Det är exakt 20 km en väg. Snittet på morgonen blev 47,0 km/h och på hemvägen var det 49,3 km/h. Rödljus-stoppet varade 10 sekunder.



söndag 23 augusti 2015

Nu som en riktig blogg... med sko-mode

En gång i tiden hade jag fötter som spontan-antände och brann sönder efter ett antal timmars cyklande på racern. Tills slut hittades en skolösning som fungerade. De skorna (Bont CTT) är perfekta på racern men i velomobilen är de så plågsamma att självaste Hin håle köpte idén som tortyrmetod till någon av helveteskamrarna.

Eftersom Bont-skorna fungerade på racern, hade jag som plan att skaffa ett par till och försöka formgjuta dem efter den position som foten får i skon när man trampar liggcykel. Brinnande fötter beror oftast på att foten sväller och att vissa nerver i fotsulan kommer "i kläm". Vanliga lösningar är att ha klossen så långt bak under fotbladet som möjligt, eftersom de aktuella nerverna påverkas mera om trycket under foten är långt fram. Styv skosula är också bra så att trycket kan fördelas över så stor yta som möjligt. Mina gamla Diadora är för mjuka och klossarna "känns" genom sulan. När det gäller Bont-skorna är mjukhet inget problem (de är gjorda av diamantfiber) men där handlar det om andra fenomen. Utöver detta så bör skorna vara tillräckligt stora så att fötterna får plats att svälla. De främre skospännena får helst vara lösa medan det översta kan vara spänt.

Här om dagen vandrade jag iväg till en lokal cykelhandel och kollade sko-sortimentet. Jag bör direkt erkänna - Bontrager har varit ett märke jag av någon slags ogrundad anledning inte gillat. Jag har alltså inte haft några som helst vettiga skäl för detta ogillande. Men jag gav mig en liten symbolisk örfil och sade på skarpen till mig själv att sådana känslorelaterade dumheter får det nu vara slut med - åtminstone vad skor beträffar. Växelgrupper och cykelmärken är det annat med. De har inte gett mig sjuka fötter så jag fortsätter gladeligen hålla hårt i subjektiviteten på det området.

Bontrager-skorna kändes störtsköna på foten. Visst! Det är omöjligt att veta. Att stå i en cykelsko i butiken är inte samma som att trampa pedal fyra timmar i samma sko. 
Skorna heter xXx och har något slags stiffness index på 14. Vet inte riktigt vad det ska betyda men på något sätt dras tankarna till snusk. Vad tänkte Bontrager egentligen?

Paret väger tillsammans 595g (med grå Look-klossar) och är därmed t.o.m. lättare än Bont-skorna (611g). Sulan är en smula tjockare och jag noterar att jag får lov att skjuta fram vevpartiet i velomobilen trots att klossen är längre bak under foten. Stiffness index 14 tycks vara stelt på en skala. Noterar inte att klossen skulle kännas genom sulan - vilket förstås är bra.

I torsdags testades de i Wawen för första gången. Det var en kort "ärende-runda" till Jakobstad. På så kort sträcka var allt frid och föjd hela vägen. På fredagen fick de visa mera färg när jag lät dem åka med på en Kortesjärvi-runda (108 km). Första timmen var bra. Efter två timmar fräste svavlet på tåspetsarna. Problemen finns kvar men är absolut i lindrigare form än tidigare. Hoppas nu att skorna ska sätta sig efter fötterna en smula och att bekymren kanske minskar. Hade dem kanske onödigt spända från start också. 

En annan grej som uppstod under Kortesjärvirundan var den oerhörda kontrasten mellan verklig ljuv harmoni och ilande disharmoni. Fram till Kortesjärvi och vägskälet till Voltti var allt bara vacker cykelmusik. Jag trivs ypperligt på vägen där bortom Purmo. Men mot Voltti blir det något helt annat. Med min stötiga Velomobil är vägbeläggningen en plåga. Dessutom valde jag mellan pest och kolera från Voltti och hem. Jag tog den gamla vägen på östra sidan ån. Orsaken var Juthbackamarknaden och förmodad folkvandring med miljoners miljoner bilar på Seinäjokivägen - en väg jag annars hade tagit eftersom den är velomobil-snäll (bred och slät). Faktum är att jag fullständigt tappade cykelintresset där någonstans mellan Voltti och Jeppo. Fötterna hade börjat bränna, velomobilen skakade, vibrerade och skramlade. Ena backspegeln vibrerade ständigt ur position och alla skakningar tar faktiskt ner farten ganska märkbart. För att tala klarspråk... det var helt enkelt rent av pissigt.

Som tur var blev det bättre mot slutet eftersom de sista 9 kilometrarna har nyare asfalt.

Idag har det varit Nykarlebyloppet. Jag var ute och skyltade samt sopade banan i morse (inte ensam dock) och sedan agerade jag trafikvakt. En krasch i klungan med ambulanser och elände lade ändå sordin på det hela. Får hoppas det inte gick så illa som först befarades.


tisdag 18 augusti 2015

Störtlöjligt

Vad har hänt efter mitt fysiska lågvattensmärke under FM-helgen för dryga två veckor sedan?
Svar: Ingenting!
Ja, eller det någonting som skett (alltid sker ju någonting) har varit att jag färdigställt sommarens etapp av det ständigt pågående husrestaurerandet, att jag jobbat med skrivbordsrelaterade uppgifter och att jag inte rört en cykel - annat än när jag tog mig till Skogsvallen här om kvällen och bevittnade NIK slå RöVe med 5 - 0.

Velomobilen har vilat helt orörd sedan FM. Igår var det så dags att ta sig till jobbet och inleda pendlandet. Jag körde med Wawen i helt post-FM-orört skick. Pumpade inte ens däcken trots att de nog släppt några bar. Sedan hoppades jag att punkteringar skulle lysa med sin frånvaro. Med de två hjulkåporna utanför framhjulen skulle det ju bli en smula onödigt arbetsamt i samband med slangbyte.

Väl ute på de platta raksträckorna kom chocken. Wawen rullade synnerligen lätt och det var inte med överdrivet stor ansträngning som jag kunde hålla uppemot 55 km/h. Någon medvind assisterade heller inte. Snittfarten från dörr till dörr, tur retur blev 47,4 och då var det rödljus och allmänt krypfart på sina ställen vid respektive stad. Var tusan fanns de benen under FM?????


måndag 3 augusti 2015

Liggcykel-FM

Tillbaka på Nokias testbana för mitt andra deltagande i detta härliga evenemang. 

Kom till Nokia vid halv tio-tiden på lördagsförmiddagen och började få klart för mig vad allt jag glömt hemma. Hyra lift för väggmålning dagen före ett FM är väl sisådär. All packning skedde sent på fredagskvällen. En väsentlig grej som lämnat kvar hemma var kläder. Inte cykelkläder. Sådana fanns i väskan - men kläder att ha på mig mellan loppen... icke.
T-shirt, shorts och (tack och lov) en huvtröja, var vad jag hade. Det var allt annat än shortsväder på lördag. Himlen bjöd på den där ruggiga varianten med miljontals pyttesmå kalla regndroppar per kubikmeter. Eftersom jag behövde kontrollera Wawens däckstryck innan start, hade jag kört dit utan sidokåporna monterade. Huttrande skruvade jag med cykeln under presenningen på släpvagnen. Ville inte få regn på velomobilen innan jag hade tejpat. När det äntligen var klart fick jag hålla mig så ofta som möjligt inne i servicebyggnaden. Där ute var det bara ett enda långt huttrande.

Klockan ett skulle grenen 200 meter sprint starta. Ut ur shortsen, t-skjortan, huvtröjan och in i den tunnaste tänkbara cykel-lycran. Jag har gamla fotografier av barnen när de är i simskolan och vattnet snarast är mjuk is. Jag måste ha ägt samma uppsyn som barnen på de bilderna. Men när man befinner sig nere och inne i cykeln, upphör kylan snabbt att vara ett problem. Jag trampade 5-6 varv runt banan och fick upp temperaturen en smula. Försökte samtidigt planera igångdraget inför de där 200 metrarna där hastigheten ska vara maximal. Det här året var det motvind på mätsträckan men jag upplevde redan i uppvärmningen att farten verkade lovande och att det säkert skulle finnas kraft för en hastighet som motsvarade fjolårets (dvs. kring 68-69 km/h).

Planerade bara göra ett försök (man har tre st till förfogande). Starten sker intill mätsträckan och man har ett varv på sig (ca 1,8 km) men det var tillåtet att göra ett extra "accelerationsvarv" vilket jag också gjorde. När jag kom in mot slutet av kurvan före raksträckan med de 200 metrarna, höll jag ganska god fart och allt kändes fint. Med ca 600 meter kvar hade jag ungefär 58 på mätaren och påbörjade den sista accelerationen. Ännu vid 62 verkade allt enligt planen men sedan... ingenting. Cykeluslingen vägrade blankt gå fortare hur mycket jag än rev i. Snittet på sträckan stannade vid 64,?? (har glömt den exakta siffran och det har inte skickats ut än). Det är en hastighet jag brukar lyckas klämma på träningsrundorna och på tävling har man ju allt som oftast ändå en extra liten kick. 
64 km/h är en ren besvikelse. Nu tror jag i och för sig inte att jag hade klarat av att förbättra placeringen (jag blev trea) ens med en hastighet jag varit nöjd med, för ettan och tvåan överskred nätt och jämt 70. Det ligger just nu över min förmåga. Men 64?
OK. Gjorde bara ett försök. Det blir liksom inte bättre en andra eller tredje gång. Sparade mig istället till 1h-loppet kl 17.

Huttrade och frös under pausen. Pizza beställdes till tävlingsområdet och jag lyckades inte äta mer än en halv. Tvingade även i mig några medhavda makaroner men magen ville inte ta emot särskilt stora mängder av någonting.

Som tur var råkade det finnas en filt i bilen. Jag gick med den lindad runt benen och det tog bort en del av kylan. Jag ville ju inte sitta inne hela tiden. I pausen mellan loppen är det nämligen dags att kora Finlands långsammaste liggcyklist - något man inte bör missa.

Kval-loppen kördes i par. Det är full fokus.


Även en av helgens två snabbaste cyklar/cyklister deltog (utan toppkåpa). Det gick inte alls bra.


Och här har vi finaltrion. De två bortre banorna gjorde upp om segern i en oerhört jämn kamp. Bortersta banan segrade till slut. Det gick verkligen sakta.

Så småningom var det som sagt dags för 1h-loppet. Åter igen gjorde jag ett antal uppvärmningsvarv.
Direkt efter start visade Tero Haapanen (blå Strada) var skåpet ska stå och drog iväg i rasande fart. Jag hade ingenting att sätta emot. Försökte bara hitta mitt tempo och hittade det inom kort. Det var inget snabbt tempo. Benen var helt enkelt inte med mig. Tror jag hade glömt dem där hemma också. Förra året fick jag snabbt upp flåset och körde hela timmen med munnen på vid gavel, pulsen i taket och ögonen Bostonterrier-style. Den här gången blev jag inte ens andfådd. Jag orkade helt enkelt inte trampa så hårt att jag fick upp vare sig puls eller flås. Det var en makaber känsla. Det var med ledmotivet blasé, som jag vevade mig runt banan under den där timmen. Min slutliga snittfart blev 47,någonting. Garmin visade 48,8 men den visar alltid mera än den officiella tidtagningen som antagligen baseras på banans exakta längd, mätt efter kortaste sträckan vid "innerkurvan". När man cyklar blir det i praktiken en vidare linje (andra cyklister passeras på vänster sida) med längre sträcka som resultat. Jag varvades fyra gånger av segraren. Om det tvåhjuliga streamliner-hembygget fungerat klanderfritt hade jag blivit trea. Men den cykeln hade kedjehopp och 15 minuters avbrott i början av loppet så jag slutade trots allt som tvåa. Placeringen är inte så viktig. På liggcykel-FM är man för att det är kul att köra på banan och för att uppleva evenemanget. Även om jag hade presterat en hastighet jag varit nöjd med (typ 52 km/h) så hade jag inte slagit segraren. Han dundrade in ett snitt på över 55.

Fyra velomobiler, en streamliner och en klotgrill har övernattat tillsammans och möts av strålande solsken på söndagsmorgonen. Med mina ben kunde jag förresten lika gärna ha kört klotgrillen.

De riktiga tuffingarna samlas till start kl. 8 på morgonen. Dags för tolvtimmarsloppet.

Målgång om tolv timmar.

Klockan tio startade 6h-loppet. I år skulle jag premiärköra den "grenen". Med tanke på gårdagens underkända ben, hade jag i åtanke att bara njuta, köra runt, runt, runt och ta vara på möjligheten att susa omkring bland en massa andra cyklister och velomobiler. Sådant sker ju bara en gång om året. Vädret var perfekt, Wawen full av mat och dricka. Allt var dukat för 6 timmar velomobilåkning. Hittade ett långfärdstempo som verkade kanonbra. Till min förvåning låg det bara ungefär en km/h under tempot i gårdagens 1h-lopp. Benen kändes väl inte tiptop, men jag fick intrycket av att jag kunde hålla på länge. Men det fanns ett litet orosmoln - fötterna. Nåväl. Försökte glömma dem och bara trampa runt.

Efter en dryg timme kom ändå signalerna. Tårna domnade bort på båda fötterna och efter en och en halv timme var det inga signaler längre, det var vrålsmärta. försökte gymnastisera med tårna, testade lossa skospännena men smärtorna bara tilltog. När två timmar passerades kunde jag bara inte förmå mig att fortsätta. Inget hjälper när det väl har börjat. Tänkte ett tag att jag bara stannar och springer omkring barfota en stund för att sedan fortsätta igen. Men det släppte inte så snabbt som jag hade hoppats och det hade förstås kommit tillbaka så fort jag börjat cykla på nytt. Det blev DNF (eller egentligen räknas väl mitt resultat men det blir liksom typ totalt 100 km på sex timmar = 16,6 km/h). Garmin visar att jag cyklat 2:07 h, 100,62 km och snittat 47,4.
Jag packade ihop och letade mig hemåt. De övriga 6h-deltagarna gick väl i mål när jag körde genom Alavus. Och ännu i Alavus brände det i tårna.

Den förmodade segraren av 6h-loppet. Målsättningen var att knäcka 300 km, vilket betyder ett snitt över 50. Hoppas han lyckades.

Nu måste jag hitta skor och inställningar som fungerar i Wawen. Det känns för bedrövligt att inte kunna utnyttja en dylik cykels långdistans-kvaliteter.
Och så ska benen sannerligen få sota för lördagens prestationer!

Edit 3.8: Men trots usla ben (dålig form), fotproblem och dålig synkronisering mellan lördagsvädret och kläder, var det ändå väldans kul att vara på plats.


torsdag 30 juli 2015

Genrep

Helgen kommer rusande rakt emot i hisnande hastighet. Här står jag och bara glor dumt. Typ.

Den senaste veckan har jag gjort precis allt möjligt, allt möjligt utom just cykla. Senaste helg borde jag förstås ha varit ute på en riktig långlänk. Men nej. Då var jag involverad i ett projekt som höll mig borta från vägarna. I och för sig ägnade jag lördagen åt att till fots försöka forcera sanslöst svår skogsterräng. Det blev 10 kilometer och sex timmar. Kroppen var fullständigt mör efteråt. Så det får välan gälla som långlänk då.

Inne i den här veckan har det varit väggarbete och kalas.

Men idag... idag! ... monterade jag ultremo-däcken fram, hjulkåporna utanpå och drog iväg på en runda för att kolla så att de sista detaljerna var något så när på plats.
Jag slog sällskap med en kvartett cyklister som hade tänkt sig till [Ala]Härmä på en kopp kaffe.
Helst hade jag faktiskt deltagit med vanlig racer, men jag var ju ändå tvungen att genrepa med Wawen. Så jag höll mig en bit bakom de övriga fram till Jeppo där jag försökte varva ur lite och körde två korta knyckar med lite halvhögt tempo fram till Holmankangas där jag väntade in de övriga.

Därefter kaffe och gris.

Hemresan tog jag ännu mer inkognito. De andra tog gamla vägen på östra sidan ån och jag körde Seinäjokivägen. Försökte hålla tempo hela vägen och det fungerade ganska bra.
Mellan Jeppo och Riksåttan kom jag i kontakt med ett skyfall. Har klippt upp en liten bit av huvens visir så att jag ska kunna köra med huven helt fast (bättre aerodynamik) - men ändå ha luftintag (syre) och vädring. Det betyder förstås att det alltid är en öppning och att regn letar sig in. Det letade sig in med rejäl kraft. Jag höll kring 50 och vattendropporna var stora. Det gjorde ont i ögonen. Glasögonen kunde jag inte använda. Såg nada genom dem. Men vid Juthas avtog det och jag kunde konstatera att jag hade kört helt rätt trots grava siktbekymmer.

Nu får jag dunka ner kolhydrater i mängd och massor för att lura kroppen att den är vältränad inför helgens ansträngningar.

Edit: Tro inte på höjdkurvan. Garmin måste ha fått helfnatt i ösregnet (det rinner ned en hel del vatten just där Garmin är belägen).

... eller så körde jag ändå allt annat än rätt. Jag vet inte. Jag såg ju inget.

Edit 2: Eller så var det inte regn. Jag körde kanske ner i ån där mot slutet. Det skulle förklara höjdkurvan och vattnet.