söndag 4 december 2016

Nu är det revolution på gång. Ska du hänga med? Nä!!

Jag har aldrig tagit Robert Broberg till mig - frid över hans minne. Humorn lyckades inte slå rot i min skalle. Om det är en generationsfråga får vara osagt. Han jobbade visserligen inom musikstilar som jag gärna tyr mig till när andan faller på, men för min del ville det liksom inte "ta ihop" och bli något jag fastnade för.

Att benämna Thomas Öberg som 90-tals-indie-Broberg börjar eventuellt vara lätt uttjatat. Men det går på något sätt inte att undvika. För mig är Öberg allt det som Broberg hade potential till att bli ("borde" ha blivit), men aldrig riktigt blev under sin tid. Öberg och hans Bob Hund-kollegor slår i mitt tycke sina huvuden på långt mer spännande, angelägna och roliga spikar. De vrider tokigheterna så att glimten i ögat tangerar sin samtid på ett helt annat sätt. Är det den där generationsfrågan? För visst är de båda resultat av sina respektive generationer - men det är ändå förmodligen mycket mer som skiljer dem åt än som förenar dem.

Hmmm... Bob Hund fyller inte Globen två gånger om ifall de jubileumskonsertar där.

---

"Men hur går det egentligen med bloggarens cykel-aktivitet?" - frågar sig den här bloggens läsare (en gammal NCK-medlem). 
Jo (du gamla NCK-cyklist), det ska jag svara dig. Svaret är av standardmodell oberoende om det är zombie-läge eller VM-medalj-chans. Uselt!

En hel sommarsäsong utan cykling eller tillräcklig mängd annan fysisk uthållighetsverksamhet har satt sina spår. Jag är nu mager och plöfsig på samma gång. Mjuk i skelettet liksom. Nu under hösten har jag i alla fall letat mig ut på isen i Komarov-Arena och lattjat med boll och andra gubbar. Rinkbandy på blodigt allvar. De första gångerna gjorde sig formen förstås påmind direkt vid den obefintliga uppvärmingen och därefter var det en dryg timme av desperat kippande efter luft. Sedan kändes det som om något gammalt frö började gro och det hann bli en hel rinkbandykväll med lite fart och fläkt i kroppen. Direkt därpå slog en allvarlig manflu ut precis allt det ynkligt lilla jag hade hunnit bygga upp. Det är fyra veckor sedan och nu har jag ägnat senaste veckan åt att successivt hosta bort bit efter bit av luftvägar och svalg, samt hinka i mig uppmjukad honung med skvättar av kokande vatten och te. I kväll är det åter egentligen dags för rinkbandy men det får vara. Jag lämnar walk over. Förnuftet måste få segra åtminstone en gång per år.


Nyårslöften är bara skräp - åtminstone i min värld (skalle). Men bara jag får bukt med myckeplasma-manflu-tuberkulosen samt ett skrivbordsarbete (med deadline vid nyåret) så ska det bli andra bullar. Cykel, skidor och rinkbandy ska då ge mig en brant formkurva rätt upp till stratosfären. 

---

Bob Hund är världens bästa band som man (jag) inte lyssnar så värst ofta på. Då när det begav sig i 90-talets ironiskt ironiska tidevarv satt de (Bob Hund) som en smäck. Man (jag) njöt av varje gitarrskrän, varje synth-pip, rytmsektionens Richterskalor samt förstås melodier, fraseringar och texternas formuleringar och innehåll. Bob Hund är komplett. Att lyssna på dem har krävt närvaro från min sida. Det har helt enkelt varit omöjligt att "strölyssna" - alltså att ha dem i stereon som "bakgrundsmusik". Går bara inte. Bob Hund tränger sig på och kräver uppmärksamhet precis som vilken överaktiv hund som helst.

När jag först såg att Bob Hund skulle spela på Ritz i Vasa var jag inte riktigt aktiv. Senare när biljetterna hade varit ute till försäljning en tid, utgick jag nästan resignerat (och utan att kolla) från att allt var slutsålt. Det borde det ha varit. Men så visade det sig att många stolar gapade tomma ännu samma dag som konserten. 

Och vilken fantastiskt frän och tät spelning petar de inte ihop? Bob Hund fick ihop ett halvfullt (inte halvtomt) Ritz. Många Österbottningar gick onekligen miste om årets gig med stort G i Vasa. Ett antal andra artister har kanske också varit i stan under 2016, men jag utgår självsäkert från att det var bagateller i jämförelse.

Hängde ni med? Nä!!


fredag 11 november 2016

Mitt i den globala nyhetstorkan

... ja det är ju då - mitt i nyhetstorkan - hjärnan börjar vingla iväg på diverse irrfärder ut mot mer livsavgörande frågeställningar. I ett år jar jag t.ex. grunnat på ett namn åt denna båt. Medan jag i dag var ute vid Bådan och bytte kapellet mot tvenne presenningar återkom den där namnfrågan med förnyad kraft. Mer om det nedan.

Två presenningar? 
Alltså två? 
2?
Jo för att jag köpte en (1st) som var för liten. Det var mental kollaps medan jag fingrade på alternativen vid den lokala presenningsbutiken - som för övrigt hade rysligt få alternativ att fingra på. 
- Det fanns testosteronmarinerade och tunga presenningar som kräver banklån och två gaffeltruckar.
- Det fanns stora exemplar av de där som är vävda av återvunna gröna plastpåsar och som antingen bildar lång konfetti eller återfinns öljettlösa i skogsbrynet 100 meter bort när det blåser fyra sekundmeter.
- Det fanns 3x5m-presenningar av kvalitet mittemellan de redan nämnda. En sådan köpte jag utan att fatta vidden (bredden) av det hela. Tre meter är nämligen och givetvis inte tillräckligt brett.

Men jag kombinerade med en annan 3x5meters-presenning på andra ledden. Det blir kanske okej så där också. Den här vintern bemödar jag mig inte om att ha hela båten täckt. Den ska säkert tåla lite snö över ruffen. Får väl åka dit och kolla läget med jämna mellanrum. 

Enligt uppgift hade båten ett slags inofficiellt namn tidigare. Det var någon namnifiering av ordet punainen, men jag kommer inte ihåg vad. Själv har jag bara benämnt båten "Delfinen" på grund av varvets modellbeteckning - Delfin.

Att byta namn på båtar kräver vansinnigt komplicerade åtgärder. Man måste typ rabbla toklånga böner och besvärjelser till Poseidon. Samtidigt bör man antagligen stå på knäna bland strandstenarna, äta två meter tågvirke och piska kinderna med en simpa. Utöver det måste jag säkert blidka Njord också. 

Eftersom det tidigare namnet inte var officiellt, så hoppas jag att nämnda havsgudar heller inte har några anteckningar i sina register. Det finns således kanske en viss chans att jag får ge båten ett riktigt namn utan överdrivna uppoffringar. Men vad ska båten heta? Inget självklart namn har ploppat upp ur ryggmärgen under detta första Delfin-ägar-år.

En gång kollade jag vad delfiner har för vetenskapliga namn. 
Delphinus låter för töntigt pretentiöst. 
Släktnamnet Cephalorhynchus känns en smula komplicerat. 
Stenella kunde vara passande om det inte vore för associationen till grundstötning. Dessutom blir det lite för Viking Line-igt med tanke på både ändelse och båtfärg. 
Orcaella då? Pjah... Nä! Släpper det delfinspåret. 

Finns det någon känd delfin som kunde släppa sitt namn?
- Flipper? Skulle inte tro det.
- Opo? Hmmm...
- Pelorus Jack? Pssss...
- Moko? Ta det på dialekt!
- Willy eller Keiko? Späckhuggare är också delfiner. Hjälper inte.
Återvändsgränd. Andra alternativ?

- Boaty McBoatface? Skulle inte tro det.

- Film? Big Lebowski, Apocalypse Now eller Godfather
- Låttitel? Idiot WindSeymour Stein eller Pa to ta na kako
- Bandnamn? Daisy ChainsawPulp eller Bob Hund
- Första träffen på google-sökning av "båtnamn"? Costa Lota Money... Pffff! Dåligt!
- Seriefigur ur Snobben? Woodstock eller Peppermint Patty. Varför?
- Fartygsnamn från film? Belafonte, Disco Volante eller Red October
- Prima sponsordeal? Fennovoima, Jeppo Lantgris eller Exxon Mobil
- Costeau eller Attenborough
- Adlercreutz eller Döbeln
- ?

Hur svårt kan det vara?

fredag 4 november 2016

Sensommaren är på väg

För nästan exakt ett år sedan - 6.11.2015 - hängde den här båten under en liknande kran mitt i korsningen Kyrkogatan - Borgaregatan. Då hade den kommit rullande från Ylöjärvi. Idag blev det läge att avlägsna den från vattnet som de senaste dygnen blivit märkvärdigt skarpt på sina ställen. Sensommaren är tydligen på kommande. 

Båtsäsongen 2016 blev ju faktiskt riktigt lång. Det är dock inte samma sak som att båten var särskilt länge i sjön. Men jag tillbringade i alla fall ganska mycket tid i båten - både medan den stod på land och när den låg i hamn. Att olja ner fingrarna upp till ögonbrynen en vacker sommardag i en liten båthamn är lika med storslagen och svårslagen skärgårdsromantik. Men visst blev det ju till slut en dryg handfull problemfria vändor ut, varpå jag fröjdfullt kunde konstatera "den här båten är ett mycket vettigt och bra köp!". Stort grattis till mig själv och mitt excellenta omdöme!

Jag kunde ha chansat - bett traktorföraren backa ner trailern vid rampen och kört på. Men det kändes på alla sätt och vis mer avslappnande att få placera ner Delfinen lugnt, sakligt, exakt - och framförallt med värdighet - på trailern. Nykarlebuds kranbilskötare utför dylika uppgifter med bravur.

De enda kvarvarande båtarna är förstås isbrytarna.

Har bokat platsen för nästa säsong också. Bådahamnen är en alldeles ypperlig plats. Hyfsat nära stan och jämfört med Andra sjön är det en halv timme närmare öppet hav och farlederna både norrut och söderut.

Båten kommer att stå vid hamnen den här vintern. Återstår att plocka ur de sista prylarna och fixa med presenning. Den uppmärksamme läsaren noterar säkert att jag under sommaren applicerat bottenfärg i tonen bajsbrun. Är inte helt säker på om det var rätt val och det vore kanske på sin plats att skrubba lite nu. Känner jag mig själv rätt försöker jag åtgärda det på våren. Just nu är nämligen en tidsrymd som inbegriper nödvändig prioritering av helt andra åtaganden. Grön bottenfärg med vit snobbrand fixas således högst antagligen ett helt annat år. Dessutom känns det som om jag borde våga vägra större ingrepp inför sommaren 2017. Annars är det uppenbar risk att sjösättningen sker i augusti.



torsdag 20 oktober 2016

Nobelpris i litteratur för ett blogginlägg?

Det råder förvisso en överhängande risk att inläggsrubrikens fråga inte får ett positivt svar. Det här blogginlägget är nämligen i den smörigare halvan av all tänkbar skala - främst beroende på den myckna mängden bildmaterial av högromantisk prägel. Men en bild lär ju säga mer än de där tusen orden, så man ska aldrig skriva aldrig. Priskommittén har som bekant töjt sina vyer en smula. I alla fall om man ser det från ett lite annat håll än kommittén själv. En eloge till Svenska akademien!

För att ytterligare öka den kulturella biodiversiteten och kraften i detta inlägg, avslutar jag med en mastodontfilm vars berättelse, dramaturgi och karaktär penetrerar ditt medvetande som ett djupverkande och helande schampo.

Semesterveckans stadiga molntäcke verkade tappa orken på onsdagen. Efter ett par dagar vid och under en stockvägg, tänkte jag som så att det gäller att smida medan båten är varm. Snart ska den antagligen upp ur vattnet. På tal om vatten ja... I helgen tömde jag bort vattnet ur kylaren och blandade nytt. Det som hälldes i efter renoveringen var för vattenstarkt. Visserligen hade jag i lite glykol men eftersom blandningen sannolikt blev alldeles för klen ville jag göra om och göra rätt. Blandade så att den ska tåla rejält med kyla. Efter bartendersysslan körde jag en timme för att blanda groggen. Men det var då det.

Idag åkte jag ut och blandade ordentligt. Det blev ett antal timmar. 
Sydvinden var lite ojämn. Den var liksom obefintlig på flera ställen och mer tydlig på andra. När jag närmade mig Stubben på yttersidan var det i och för sig inga stora vågor, men de var ganska nya och relativt höga i förhållande till längden. Det är den typen av vågor - höga och korta - som är riktigt bra på att stänka rätt över hela flytetyget. Båten hinner ju inte gunga med, utan kör bara rätt igenom. När vinden dessutom ligger på, får stänket sin givna riktning. Fick lov att dra ner huvudet ur takluckan, snällt sätta mig och trycka igång den roterande vindruteskivan. Tro inte att jag klagar på vattenstänk. Tvärtom! Men riktigt genomvåt runt huvudknopp och nacke ville jag ändå inte bli. Det är trots allt inte högsommar och 20°C.


Det är tomt på vattnet just nu. Förstås är det också mitt i veckan och alla har väl inte semester. Såg hela två båtar ute. Den ena var en fiskebåt.

Passerade Stubben och girade in på farleden till Monåfjärden. Därefter noterade jag att skymning och hemkomst kunde bli hyfsat synkroniserade ifall jag svängde av norrut igen. Sålunda svängde jag i nämnda riktning och brummade sakteliga hemåt.

I övrigt var det väl inte så mycket mer att orda om detta...


Stubben långt borta i horisonten.

Styr in mot Granskärssundet (bilden ovan). Solen börjar bränna grantopparna vid Frösön.



Blir det fler gånger den här säsongen?



söndag 9 oktober 2016

Mera båkrundning

Jag har rundat Hällgrund och jag har rundat Stubben. I dag skulle jag runda Mässkär.
Sagt och gjort. Jag rundade Mässkär. Båkrundning är nämligen det nya svarta när man kör båt.

Men innan dess - alltså innan jag lade ut - konstaterade jag att vattenståndet var lågt. Minus 40 stycken centimetrar enligt ett finländskt institut. Det var faktiskt inte långt från att båten skulle ha legat och skavt kölen mot stenarna vid bryggan. Men nära klämmer ju ingen hare.

Reservbatteriet stendött. Det orkade starta båten hela en gång - nämligen förra gången (se förra inlägget). Men jag hade ytterligare ett reservbatteri. Hur det var med elektricitet i det visste jag dock inte. Så jag plockade inga grejer ner i båten innan jag hade bytt batteri och vridit om nyckeln. Majoren hostade igång utan bekymmer. Den där motorn ska ha eloge för sin startvillighet, ja den ska ha en eloge för allt möjligt. Den känns verkligen liksom helgjutet bra, om jag ska tillåtas bedöma den efter så få sjömil och timmar som jag kört.

Minus 40 cm betyder att farleden utanför åmynningen knappast bjöd på så mycket mer än 30 cm vatten mellan köl och bottenslam. Det är kring 1,2 meter på de torraste ställena (enligt ekolodet). Men givaren sitter väl kanske de där 30 centimetrarna under vattenytan så faktiska djupet torde ändå vara där kring 1,5. Således var det ställvis kanske runt 1,1 meter idag. För att jag ska känna mig helt säker vill jag nog ha minst en meter att köra i. Båten ligger väl kanske 80 cm, men jag har aldrig mätt. Det är bara en uppskattning. Att det är grunt just där mot Sandörsfjärden beror dock inte på stenar i första hand. Det är säkerligen bara gegga som älven slängt ut. Mjukt och lent att köra ner i. Men det vill man ju ändå inte. Så jag körde sakta för att undvika nergrävd akter och onödigt uppvirvlande av bottenslam.

Från Torsöfjärden tog jag bara sikte norrut. Höll maklig takt. Gasreglaget halvvägs framskjutet och runt 8 knop enligt ett nymodigt positioneringssystem. I "höjd" med Hällgrund måste jag bara prova köra en kort stund på full gas. Den där gps:en visade siffror mellan 9,5 och 10,2 knop då. Men det känns bara ansträngt och dumt att köra i brant uppförsbacke och med stress. Ner till deplacementvänligare hastigheter och varvtal igen. Så småningom var jag inne på farledsraksträckan mellan Hällgrundsbåken och Mässkärsbåken.

Egentligen skulle jag gärna ha hoppat iland en stund på Mässkär. Men eftersom jag inte har ett fjärde reservbatteri så nöjde jag mig med att köra runt holmen medsols och sedan ta sikte ytter om Hällgrund. Den här vändan ut på det blå hade trots allt fortfarande lite karaktär av provkörning. 

Efter "ytter-om-Hällgrund" blev det logiskt nog ytter om Torsön. Därefter kände jag mig klar med dagen och vände in mot Granskärssundet. En större motorbåt med aningen mera fartresurser än min körde före mellan slalomportarna. När jag själv sakteliga hade tuffat genom sundet noterade jag att de (med motorbåten) hade stannat ute på fjärden. Men det såg aningen märkligt ut. Genom kikaren syntes ett par vevande och viftande armar så jag justerade kursen och jagade ikapp den drivande båten för att kolla läget. Läget var motorstopp. De väntade redan på en båt men jag tog dem på släp en bit i riktning mot Andrasjön tills deras beställda bogserbåt mötte upp och kom till undsättning.

Min båtsjuka brukar lustigt nog vara som absolut svårast och mest akut på höstarna. Nu när jag äntligen har den där båten finns förstås sjukan logiskt nog inte kvar. Jag har ju fått min medicin. Och jag får väl dosera dubbelt nu på hösten. Det är helt enkelt någonting lockande med hösthav. Måhända är det kanske luften. Men om två veckor tror jag ändå att båten ska få börja leta sig upp ur vattnet så att den värsta fukten får en liten chans att i någon mån hinna krypa ut ur de små krackeleringarna och sprickorna i ytan innan frosten blir för grym. Eller så är det redan för sent. Men ett par rundor till blir det allt ännu. Om inte annat så måste jag i alla fall köra ner mera glykol i kylvattnet. Om en dryg vecka är det ändå lite höstsemester...

Bilderna i det här inlägget är liksom helt lösryckta från allt vad innehåll i detta inlägg beträffar. Jo bilderna är tagna i dag - men ingenstans finns bilder av de båkar, holmar och sund jag nämner i texten. Därför får ni googla på typ Mässkär och Hällgrund.


lördag 24 september 2016

Sjötest nr 4 - grövre sjö och surfning

En lite halvklen vind har legat på från nordväst. Trots den relativt sekundmeterfattiga karaktären har det ändå byggt upp en del sjö som jag tänkte kika lite närmare på tidigare i dag. Delfinens "Sea Trials" fortsätter ännu. Med andra ord handlar det alltså ännu om att testköra och bekanta sig med båten. Jag vill inte leta mig ut på några "riktiga" färder och upptäcka bekymmer jag kunde gjort något åt i förväg. Problem kan man ändå råka ut för men de flesta vill jag förstås mota i grind innan det är dags dra den där svängen till ställen längre bort. Fortsättningsvis kör jag också omkring och ser hur hög bränsleförbrukningen är. Jag är nämligen högst osäker på den saken än. Förra rundan tror jag det stannade på någonstans mellan 6,5 och 7,5 liter per timme. Idag for det kanske 12 liter på två timmar men jag har inte mätt upp mängden än, så det är bara en uppskattning.

Jo, jag ville som sagt möta vågor i dag. De mötte jag väster om Skraveln utanför Torsöfjärden. Sedan fortsatte jag rakt och en liten bit förbi Hällgrund. Bergochdalbanan blev bättre och bättre vartefter jag kom förbi och norr om Hällgrund. Delfinen skötte sig exemplariskt med stäven både rakt och snett mot vågorna. Det hade jag iofs väntat mig. Jag kunde ha kört till Luleå - så bra kändes det i nöjesparken. Men särskilt länge höll jag inte på i motvinden. Jag skulle ju nämligen hem också. Hem innebar aktern mot vågorna - delvis snett mot vågorna - och jag hade ingen riktig aning om hur Delfinen beter sig när det ska surfas. Ifall den skulle visa sig vara svårhanterad i grov medsjö var jag föga intresserad av att ha alldeles för många sjömil av galet rattande. Det ska ju rattas rätt mycket för att få till ens lite roderrespons. Jag var med andra ord lite orolig för hur mycket den skulle vrida sig och svänga över vågtopparna. Innan jag vände om hemåt väntade jag i alla fall in en sekvens med till synes något lägre vågor. Ville inte ha de största rakt mot sidan. Inte för att det heller skulle ha varit någon fara, men jag tyckte att lösöret gott kunde få ligga där det låg och inte flyga runt i båten. När tillfället dök upp gav jag sålunda gas för att ge lite extra svängkraft åt rodret och girade runt hyfsat elegant.

Den långa kölen med teoretiskt bra riktningsstabilitet visade sig fungera också i praktiken över en vågtopp. Dagens vågor var i alla fall inga bekymmer och Delfinen surfade vackert och förhållandevis rakt med vågorna - även när jag sneddade en smula. 13 knop (enl. gps) blev det ett par gånger när vågorna sköt på. Det gick nästan alldeles för snabbt att komma tillbaka in i Torsöfjärden. Borde nästan ha tillåtit mig själv att göra ännu en vända ut men någon måtta får det vara med lekandet. Det viktiga var som sagt ändå att jag fick lite mera kött på bekantskapsbenen.

Andra detaljer:
1. Det blev för mycket olja när jag fyllde på efter renoveringen. Drog idag ut en del och nu är det mera i enlighet med markeringarna på stickan - om än ännu en aningens, aningens liten smula för mycket.
2. Dieselklottet har jag inte gjort något åt. Matarpumpen bör antagligen bytas eftersom lös packning av rätt modell inte tycks finnas. Ska leta vidare.
3. Batteriet verkar inte laddas. Det kändes halvslött redan förra gången och idag orkade det inte starta motorn. Kom mig iväg tack vare ett reservbatteri. Vad beror detta på? Generatorn?

Avslutningsvis en spännande film från i dag. Typsikt nog ville min kamera inte filma när det var som bäst - alltså i de större vågorna norr om Hällgrund. Jag trodde kamerabatteriet tog slut men hade antagligen tryckt något fel. Klättrade heller inte upp för att kika närmare på saken. Var mer intresserad av att hålla i ratten än krångla med en kamera på båttaket.



söndag 18 september 2016

Stubben-runt

Om det var Hällgrund-runt förra söndagen blev det Stubben-runt idag. Känner fortfarande att mycket ännu är på provkörarstadiet. Dels handlar det förstås att kika hur motorn har sig. På agendan i dag var också att försöka se närmare på bränsleförbrukningen. Båten har en tank på bara drygt 60 liter så alla längre turer bör förstås planeras - och så måste man ha reservbränsle med sig ifall man tänkt sig till Svalbard. 

Hade funderat så där smått på Mickelsörarna men det kändes ändå bättre att inte dra iväg för långt innan man är ännu mera du med Delfinen och dess engelska järnspis. Dessutom skulle det ha blivit lite väl många timmar för jycken att vara hemma och hålla sig om vi kört ända dit.

Dagens rutt:

- Ut genom Sandörsfjärden.
- Rakt mot utsidan av Stubben.
- Tvär gir och några steg bakåt när vi plötsligt var på väg in i något fiskeredskap (hade ena flaggan mitt i solen). Iofs tror jag inte den här båten fastnar så lätt i laxfällor och andra anordningar. Kölen lär hålla fiskeredskapen borta från propellern. Men man vill ju inte chansa. Fastnar man så fastnar man antagligen rejält.
- Passage av Stubben på västsidan.
- Små vågor av svag sydlig vind. En del stänk trots allt. Den är sannerligen en ganska blöt båt. Men går ju mjukt som en Citroën (en riktigt Citroën med gas och hydraulik förstås... eller en gammal riktig Citroën med 50 cm fjädringsväg).
- Rundade Stubben och på väg tillbaka norrut höll vi närmare Vexalalandet. 
- Drack kaffe i den lilla medvinden.
- Sedan in genom Hummelskärssundet och så tog vi en lov runt Loppan och Andrasjön bara för att kolla läget.
- Försökte köra sakta. Båten kan nästan köras ner mot 6,5 knop ifall man får till något slags låga varv just när backslaget kopplar in. Måste kika närmare på det där. Kan kanske justera något någonstans - typ att det blir lite bättre "synkronisering" mellan gasvajer och backslagsvajer. Alternativet är mindre stigning på propellern. Får se... Allt under 6,5 knop ska i alla fall fixas med ständiga av och påslag. Men å andra sidan glider den ganska länge och fint med hyfsat bibehållen styrförmåga också.

Litet diesel-läckage vid matarpumpen. Kanske totalt mellan en och två dl under de fyra timmarna vi körde. Tycks också sippra något från spridarrören där de går in i topplocket. Det finns alltid något att göra och kolla.

Men i det stora hela får jag konstatera att Delfinen är rätt. Ack så rätt!
Opraktisk men alldeles, alldeles rätt.

söndag 11 september 2016

Ny provtur - nu även med värdighet

I dag var det dags för den första "riktiga" vändan ut på sjön med "Delfinen" - som fortfarande väntar på ett riktigt och officiellt namn.

Så... ut från Bådahamnen, norrut mot Sandörsfjärden, ut till Torsöfjärden, vidare norrut mot Hällgrund som rundades, varpå vi mötte sydvinden och vågorna på utsidan (västsidan) på väg mot västra sidan av Torsön.

Det här är ju en båt som bör ta vågor ganska rakt på. Sidvind är förstås inget annat än rejäl nöjesparksattraktion - men det var inget nytt. Snipa som snipa. Snett mot vågorna är en ganska blöt upplevelse. Nu var iofs vågorna relativt korta och branta, men de sprutade rätt i nyllet när man stod med plytet upp ur takluckan. Så det blev till att sätta sig ner, stänga takluckan, starta upp den roterande vindruteskivan och ta sikte.

Delfinen gick något så underbart fint i den sjö som rådde idag. Mycket stänk ja... men mjukt och fint genom vågorna. Helt suveränt bekväm. Med svårslagen värdighet helt enkelt.

Sedan vek vi av in mot Granskärssundet, kryssade mellan remmarna och tog oss i land utan minsta lilla mankemang.

En kort första tur - en tur för att på riktigt börja bekanta sig med hur denna 54 år gamla båt beter sig.
Man får hoppas på lite emotionell payback efter sommarens långa kräftgång på båtfronten.


onsdag 7 september 2016

Självförnedring med hjälp av båt

Jag har väl tagit några bilder under processens gång, men dessa har inte laddats upp och det här blir således ett alldeles bildfritt inlägg pga. att jag nu är så lat att jag inte riktigt orkar hämta telefonen och koppla den till datorn.

Senast jag skrev någonting här på bloggen slutade inlägget med att motorn hade gått varm och att jag var på väg att börja undersöka ett och annat lite noggrannare. Det gjorde jag och här följer en kort resumé innan jag kommer till det där om självförnedring.

Första undersökningen gällde oljan. Den såg ut som lastgammalt (grått), uppvärmt och skummat margarin. Det betyder förstås att kylvattnet pressats ut bland oljan. Därefter började jag skala av blocket. Topplocket måste bort för att jag skulle komma åt att se huruvida orsaken fanns vid packningen. Men packningen var ju bytt förra sommaren och såg förstås hyfsad ut. I stort sett betydde det med största sannolikhet att problemet låg djupare - dvs. nere bland cylinderfodren och/eller fodertätningarna. För att komma åt att kontrollera och byta dem måste motorn lyftas ur båten. Vidare demontering av delar och en kontroll av huruvida kylarvätska söker sig från kylkanalerna och ner till oljetråget bekräftade farhågorna. Motorn måste på totalrenovering.

Båten vändes i hamnen så att en kran skulle kunna stickas in och lyfta ut metallklimpen. Det var sanslöst trångt och vi lirkade med remmar och krok i närmare två timmar innan vi lyckades lösa pusslet. Motorn åkte iväg till reparatör. Han ringde dagen efteråt och frågade om det är okej att beställa en komplett (stor) renoveringssats med all inclusive. Så fick det bli när nu motorn en gång var utanför båten. Det blev alltså nya kolvar, foder, lager och det ena med det andra. 
Två veckor senare var det dags för omvänd process med kranen. Det gick en smula lättare att återplacera Majoren. Därefter monterade jag de lösa bitarna inklusive topplocket och stack sedan direkt iväg på en liten rockopera-turné med en uppsättning av The Wall. Medan jag kastade TV-apparater ur hotellrumsfönster i södra Finland, justerade motor-reparatören ventilerna och drog topplocket. När jag kom hem skruvade jag fast de sista smådetaljerna och fyllde motorn med olja och kylvatten-/vätska.

I går kväll var det dags att starta. Startmotorn sade bara klick och det bubblade lite vid strömkablarna. Dålig kontakt. Putsade och testade igen. Startmotorn drog runt men Majoren ville förstås inte starta. Självfallet startar inte motorer om det inte kommer bränsle till cylindern. Det fanns av förklarliga skäl inte en droppe diesel någonstans i pumpar och spridare. Allt måste luftas. Så jag handpumpade en stund och hoppades sedan att batteriet skulle orka dra motorn (med dieselpumpen) så länge att det skulle börja spotta diesel ur de lossade rören uppe vid topplocket. Luftningsskruvar öppnades och stängdes. Så småningom gav det resultat. Rören skruvades fast mot toppen, kompressionsspaken slogs ner och motorn skakade sakteliga igång. Jag lät den gå och konstaterade att allt verkade lovande. Mera vatten fylldes på vartefter luftfickor letade sig upp och gav mer plats för vätska.

Efter jobbet i dag kände jag att det var dags för en ny jungfrufärd. Var lite skeptisk när jag kom ner till hamnen. Den nordliga vinden var väl kanske inte stark men låg ju på lite olämpligt just från sidan och dessvärre exakt från det håll dit jag ska svänga för att ta mig ut mot hamninloppet. Först lät jag dock motorn gå länge för att försäkra mig om att den inte gick varm. Tempen steg till ca 75° och stannade där. Då var det bara att kasta förtöjningarna och backa ut.

Mitt rattande, mina roderutslag och gaspådrag kunde under inga omständigheter stå emot den vind som pressade på fören. Det resulterade bara i ett pinsamt sidledes sicksackande allt längre in i hamnen. För det första har båten alldeles för många rattvarv mellan fulla roderutslag. Jag hann liksom inte ratta tillräckligt snabbt och med den här vinden blev den fria ytan i hamnen för liten. Styrhydrauliken dras helt klart med en del luft också. Sådant hjälper verkligen inte till. Dessutom vågade jag inte dra på med så mycket propeller eftersom båtbekantskapen ännu inte är så inrotad. 4,5 ton båt in i en liten dito vid bryggan är föga lockande. Det slutade med att jag fick backa ut ur hamnen. Att backa är förstås inte heller så lätt efter som styrförmågan inte är den bästa i den riktningen. Men efter lite baklängesslalom var jag äntligen ute ur trängseln och kunde svänga upp mot vinden. 

Motortemperaturen höll sig kvar under 80° och jag stävade elegant ut mot fjärden vid åmynningen. Men längre än så ville jag inte köra ifall något verkligen trots allt skulle vara fel. Så jag svängde ungefär där jag svängde förra gången, körde åter mot hamnen men passerade och styrde en liten bit i riktning mot andra sjön. Ville helt enkelt hålla mig nära hamnen. Så efter ett antal minuter med stadig motortemperatur på sub 80 beslöt jag leta mig hemåt igen.

När det blåser är det inte lätt att angöra en brygga ensam i en båt av modellen Delfin tillverkad vid Åbo båtvarf 1962. Man är ju liksom inte vid ratten och gasreglaget samtidigt som man nappar tag i tampar och boj. Vid första försöket (ja, jag fick göra flera - återkommer till det) hade jag perfekt vinkel och fart in mot min bryggplats. Fick båten vinklad så att vinden hjälpte till en smula. Jag hade perfekt passage av bojen och häktade fast aktern. Tog nästa tamp och rusade över till fören. Slängde den runt ekpollaren i stäven och väntade tills jag kunde skutta i land. När jag landade på bryggan lossnade tampen från pollaren på båten samtidigt som bojen raskt började dra båten utåt igen. 

Jag tänkte i tre hundradelar och överraskade mig själv med ett spontant och dödsföraktande språng. Det var aldrig längre fråga om att landa på fötter. Jag kastade mig helt enkelt med överkroppen mot stäven och lyckades på något fullkomligt obegripligt (men sannolikt adrenalin-assisterat) sätt riva mig ombord utan att göra en klassiker och ramla i plurret. Mina lår är dock numera prideflaggsfärgade av kraschlandningen mot det gamla Hakkapeliitta-däcket som pryder stäven.

Som en skenanfallande babianhane rusade jag akterut, rev tag i tampen mot akterbojen och drog båten utåt innan vinden hade pressat fören mot båten närmast. Jag blev förstås tvungen att lösgöra aktertampen och backa ut för att få in båten rätt. Det blev tre försök innan jag äntligen åter fick korrekt position och lyckades angöra utan mankemang. 

Tack och lov var det inga andra vid hamnen - vad jag kunde se. Men som ett litet tips i fall någon har tillgång till inspelat material från övervakningskamerorna, så kan där finnas vissa briljanta guldkorn.

För övrigt har lårmusklerna rejäla sträckningar efter det där vansinnessprånget. Innan nästa gång bör jag värma upp.

fredag 29 juli 2016

Delfinen i sjön

Edit: "Delfinen" är alltså inte namnet på båten. Det är tillverkarens (Åbo båtvarf) namn på modellen - Delfin alltså. Officiellt namn tycks inte ha funnits och jag har inget lämpligt på lager heller - än.

Jag har inte dokumenterat renoveringsförloppet med någon riktigt tät frekvens. Men här följer enstaka bilder och ett slags sammandrag av vad som gjorts med båten under våren och fram till idag.

Det största och viktigaste arbetet var att förnya elsystemet. Så där ohemult mycket elektricitet fanns inte i båten men det som fanns var ett lappverk av klassiskt gamla-båtar-snitt. När elektriciteten "försvunnit" på något ställe, har den helt enkelt hämtats där den hittats. Med andra ord var det en del intressanta kopplingar från diverse mätare och vidare till något helt annat. Ställvis var det sockerbitar så att man nästan fick diabetes på kuppen och på annat håll innovativa skarvningar med olika kabelskor. Huvudsäkringen hade ersatts av en rejäl och pålitlig sladdstump - fastklämd med hjälp av den brända säkringen.

I stort sett alla sladdar och kopplingar eliminerades. Några enstaka oskarvade och oskadade sladdar med tydlig mission benådades. Min yngsta bror har professionell kunskap i det där elektriska och han tog sig an uppgiften att göra nytt kopplingsschema och ordna upp i härligheten.

Vartefter jag rev bland elprylarna kunde jag även konstatera att lanternorna sjöng på sista versen. Det var bitar av spräckt plast och allmänt dålig kondition på dem alla. Ankarlanterna fanns inte kvar och en sådan tyckte jag att jag ville ha, så även signalhorn.
Båtens mast var inte original. Den är ett senare arbete. På bilder av gamla Delfin-båtar har jag sett att en trämast varit monterad mitt på taket. Den befintliga var i rostfritt stål och fastskruvad långt fram - direkt bakom strålkastaren/sökarljuset (rosa fläcken i bilden ovan). Det innebar att takluckan bara kunde öppnas drygt 90° och att den effektivt skymde sikten till höger - ifall man står och navigerar med skallen upp genom luckan. När jag skulle borra hål för ankarlanternan nötte jag på med stor borrmaskin och vass borr i evigheter utan att åstadkomma mycket mer än en polerad prick i stålets yta. Då rann sinnet och jag beslöt att den masten inte skulle upp på den båten igen.

Så jag grabbade tag i några bitar teak och något annat hårt ädelträ som funnits liggande i huset. Försökte utröna hur jag skulle pussla ihop dem till en ny mast och så pusslade, sågade, raspade, filade, slipade och oljade jag dessa bitar till det som syns här nedan.

Samtidigt spacklade jag fast gamla hål i taket (masten & några andra) och monterade nya masten längre bak.

Längs mastens bakkant hade jag fräst ut en ränna för sladdarna. Nya led-lanternor införskaffades och topplanternan kom förstås på masten. De är köpta på något tematiskt ställe, men jag har svängt det vita plasthöljet upp och ner så att folk inte ska tro att de kommer från en bil.

Jag erhöll tacknämligt några bitar tunn träremsa med färdigt värmelim för att täcka in urfräsningen och gömma sladdarna. 

Körde fast remsan med strykjärnet och det tycktes fungera ypperligt. Sedan gjorde jag nog ett misstag när jag oljade för då släppte limmet. Kan hända var det inte riktigt fungerande på det redan oljade träet heller. Dessutom var limytan inte så stor på alla ställen. Då tog jag det vattenfasta trälim jag använt tidigare i masten och nu tycks det sitta något så när. Tyvärr är det en del lim som letat sig ut på ställen där det inte ska vara men det får jag nöta bort vartefter.

När alla sladdar och ett nytt batteri var kopplat kom dagen då 54 åriga Fordson Super Major skulle startas efter vintervilan.
Pumpade manuellt fram lite diesel med matarpumpen (mitten i bilden ovan), vred på huvudströmbrytaren, slog upp dekompressionspaken och vred om startnyckeln. Ett kort och försiktigt knäpp i startmotorn... sedan ingenting. Stort frågetecken. Var allt rätt kopplat?

Nytt försök. Samma resultat. Vi mätte batteriet. Givetvis urladdat. Vi testade ett annat batteri. Samma resultat. Batteriet också något för svagt. Jag cyklade iväg och inhandlade ett helt nytt och fräscht batteri. Nu skulle startmotorn minsann få elektricitet i mängd och massor.
Vrid, knäpp och ingenting. Frågetecknen slog i taket.

Försökte rucka lite på motoraxeln men orkade inte med de små verktyg jag hade tillhands. Då gick jag efter järnstången, tryckte ner det smala skaftet i tänderna på axel-änden (där startvev kan placeras) och vred till en smula. Axeln rörde sig i alla fall. Nytt försök.
Vred om startnyckeln, startmotorn jobbade, dekompressionspaken slogs ner och motorn tuffade direkt igång som om den aldrig gjort annat än tuffat igång.

Barnsliga leenden spreds i båten.

En annan grej som gjorts är att komplettera det gamla elektrisk-hydrauliska styrsystemet med en hydraulisk rattpump. Tidigare kördes båten med en traverskontroll men nu har jag även ratt på hydraul-linjen. Cylindern vid rorkulten är en bjässe och fruktansvärt oljetörstig. Det krävdes en stor rattpump men jag har ändå lite onödigt många rattvarv mellan fulla roderutslag. Det där hydrauliska fick förstås ordnas av någon som kan sånt.

Därefter har jag städat, kladdat färg på de ställen jag slipat upp och spacklat (taket) samt lagt fast de genomföringar (dyvika och en gammal radiojordning) som varit öppna under vintern. Jag plockade även fram borren och körde ett 52 mm hål rätt genom bottnen. Det känns konstigt att borra hål i ett båtskrov. Kunde då konstatera att skrovet är 11 mm tjockt. De använde mycket material i början av 60-talet. Hålet skulle förstås vara till ekolodet. En del nymodigheter kan man ju ändå ha även i ett gammalt flytetyg som detta.

Till sist skulle jag ordna upp ett litet kylvattenläckage vid vattenslangarna mellan pumpen/termostaten och vattenväxlaren. Det glömde jag.

Bojen fick jag på plats senaste tisdag. Den befintliga bojen vid båtplatsen jag hyr, bestod av två små bildäck - ett som flöte och ett som sänke. De var iofs behandlade på lite olika sätt. Flötet (däcket) var på fälg och fick lite flythjälp från två saft(?)kanistrar medan sänket (däcket) var fyllt av cement. Dem emellan gick en rostig kedja. Mäktigt när Nykarlebuds största kran drog upp den gamla bojen. Förmodligen det lättaste lyftet de någonsin utfört med den kranen. Jag orkade senare själv lyfta sänket på upp på släpkärran och då är jag ändå inget muskelknippe.
Men kranen behövdes förstås för den nya bojen och alla de betongprylar jag hade monterat utspridda på totalt 10 meter kedja. Bojen med tyngderna lyftes ut uppemot 20 meter från bryggan, sänktes och drogs därefter närmare så att tyngderna skulle få förankra sig. Får hoppas de orkar hålla emot när det blåser.

Med bojen i plurret ringde jag min traktorkontakt och meddelade att allt egentligen var klart för sjösättning. Jag räknade med att han med traktorn inte skulle kunna komma i rödaste rappet och sade att han självfallet ska komma först när han har tid. Det visade sig bli i stort sett omedelbart på en skala.

Så innan jag egentligen alls var riktigt beredd åkte båten iväg till Bådahamnen. Jag hade hastigt slängt några nya oupppackade linor, lite verktyg och andra bra-att-ha-prylar (inkl brandsläckare) i bilen och åkte efter. När båten var nere i vattnet men ännu vilade fören på trailern, kollade jag genomföringarna och konstaterade att inget vatten sipprade in. Sedan var det bara att starta, se till att vatten började stänka ut ur avgasröret och därefter backa ut.

Sjösättningsrampen är på utsidan av hamnen. Min båtplats är ganska nära inloppet men före jag kände mig mogen att börja försöka lirka en ännu obekant 34-fots båt inne i hamnen ville jag ta en kort vända på fjärden för att se hur den reagerar på gaspådrag och roderutslag. Medan jag höll på med sådana små manövrer noterade jag hur temperaturmätaren steg oroväckande. Jag hade ju jämmer och elände glömt att fylla kylaren. 180° gir och skyndsamt/långsamt raka spåret mot hamnen. Då kom jag ju på att förtöjningslinorna var kvar i sina buntband och emballage.

Men båten glider rakt och fint i vattnet så jag kunde släppa ratten och stressa med angöringsförberedelser. Fördelen med hydrauliken är förstås den att rodret inte lever eget liv med ratten ifall den senare släpps. Med låga varv puttrade den allt varmare motorn fram båten mot hamnen medan jag klippte upp buntband, svettades och förberedde angörande av brygga. Scener ur en svensk film från 1965 spelades upp i mitt inre.


Sakta, sakta gled båten in i hamnbasängen och jag tyckte liksom det var hyvens att det inte blåste. På något slags sätt och vis lyckades jag fånga och fästa aktre förtöjningslinan i bojen samt sedan ränna till fören och elegant skutta över till bryggan med nästa tamp samtidigt som båten bromsades in precis innan bryggkänning. Sedan satte jag mig ner och svettades vidare. Det var ju jättevarmt.

Idag (torsdag) skulle jag göra mera allvar av båtkörandet. Vatten togs med till kylaren. Jag hade ordnat så att läckaget vid slangarna upphört. Sedan start och ny vända ut på fjärden.

Men jag dummade mig. Ivern var övermäktig och istället för att säkerhets-köra av och an utanför hamnen tuffade jag iväg norrut. Givetvis gick motorn även nu varm och när de lämpliga graderna överskreds var det många, långa minuter tillbaka. Jag hade knappast fått mjuk potatis men några hårdkokta ägg hade nog ordnat sig.

Så i morgon får jag lov att inspektera ett och annat. Termostaten är det första som ska rivas fram. Dessutom måste jag ju försöka se så att motorn inte råkat ut för andra bekymmer under kokningen. Får hoppas att packningar och allt annat är i skick. Med lite tur är det bara termostaten som hängt sig. Nya finns. Med lite mindre tur ska det vara ny vattenpump. Med ännu mindre tur är det värmeväxlaren som lider av tilltäppthet, med ännu mindre tur (otur) är det något värre.

Ingen idé att oroa sig dock. Bara att börja rota och ta en sak i sänder.

Men jag läste nyligen att det är bra att börja en båtrelation med problem. Då lär man sig egentligen båten på ett positivt sätt. Och hade jag inbillat mig att båt och motor från 1962 skulle fungera kliniskt prickfritt? Jag hoppades möjligen, men trodde? Näeeee...

I övrigt går den här båten alldeles tjusigt i vattnet. Mycket nöjd med allt annat än den rådande temperaturen.