tisdag 11 juli 2017

Säsongspremiär

I slutet av förra inlägget kunde läsaren notera att en ny propeller var redo för montering.

Det blev dock en smärre miss och inledningsvis var det lite för mycket material i det nya godset. Inte ens ett uns av gänga på axeln stack ut bakom propellern. Propellern åkte tillbaka till Steelcraft Propellers för justering. Det tog en halv dag (men jag hämtade den följande dag) och därefter satt den som ett smäck. Någon försening av sjösättning bidrog det ändå inte till. Jag hade en del annat smågöra på båten ändå.

Nästa frågetecken var offeranoder. Eftersom båten gått i Näsijärvi har förra ägaren inte brytt sig i några sådana. Rodret var inga bekymmer. Det var ju bara att borra och smälla fast zinkklumparna. Lade dem högt upp för att få bort dem ur propellerströmmen.

Propelleraxeln var däremot en annan femma. Avståndet mellan lagret och propellern är för litet för en normal axelanod. Så lösningen blev att fixa med en som sitter på muttern. Den befintliga muttern var förstås inte gjord för någon anod. Det finns koniska anoder med gängor som ska passa olika axlar men sådana fanns inte att tillgå i några lokala butiker. Det hade då handlat om att beställa med väntetid och risk för fel. Så nej tack. 

Lösningen blev en Biltema-anod som egentligen inte passar på den befintliga propellermuttern. Så jag modifierade min mutter genom att slipa bort material från den runda änden och borra hål. Jag grävde också ur anoden på insidan. Insexbulten (från muttersidan) som kom med roderanoderna passade perfekt med en lång mutter jag råkade ha i en låda. Den långa muttern var nästan en nödvändighet för den stack ut bakom anodens bakre ända så att jag kom åt med en vanlig nyckel. Hålet är för trångt för en hylsnyckel. Lite silikon på gängorna ska väl förhindra att den skruvar upp sig samt eventuellt hålla den kvar en dag extra när zinken äts upp.

Simsalabim. Nya rosetten är riktigt tjusig!

Filade vidare på anodens utsida så att den hydrodynamiskt smälter bättre ihop med mutterns sex platta ytor.

Sedan ägnade jag ett par dagar åt att pumpa några fler bar i högerdäcket.

Därefter filade jag ytterligare. Anodens bakre ända var inte riktigt ordentligt minutiöst exakt precist fulländat centrerad. 

Och ja!!... Båtens skrov (yta) är en estetisk styggelse. Fläckig, skitig, smutsig, och you name it. Den tvättades en gång i våras men skiten ville inte lossna. Så nu tänker jag som så att det löser (upp) sig när den kommer ner i vattnet. Livlig fantasi ska inte föraktas.

Söndag 9.7. På kvällen bar det av.

Trailern backades ut och ner längs rampen vid Bådahamnen.

Motorn startade så som önskat, sjövattenpumpen drog omgående vatten genom värmeväxlaren och spottade ut det i aktern. Allt verkade vara i ordning.

När båten började få flytkraft slog jag i backen (to state the obvious). Motorn skakade till när propellern började vispa vatten och båten baxade sig loss och ut på det blå. Snabb koll ner mot kölskarpen längst bak där eventuellt inträngande vatten samlas. Torrt! Inga oförklarliga läckor stod således att finna.

Givetvis måste jag dra ut på fjärden för att testa, kolla och känna. Kylningen fungerar som den ska. Annat var det förra året när jag var på jungfrutur och det blev ångbastu efter en sjömil. Det var ångest-skapande (förlåt) och jag har numera alltid ett öga på tempmätaren.

Eftersom allt - läs motorn - fungerade gjorde jag en Hällgrund-Torsön-runt-runda. Kändes som en passlig första testvända. Svårt att avgöra den nya propellerns betydelse eller effekt på tingens tillstånd. Jag har ju ingen varvräknare i båten. Men känslan är i alla fall att teorin tycks stämma någorlunda. Dvs. att marschfarten/skrovfarten uppnås med mindre gaspådrag. Förhoppningsvis ska det ge en liten, liten bränsleinbesparing och något längre räckvidd per tank.

Utanför Torsöfjärden stannade jag och testade propellervandringen (skovelhjulseffekten). Orkade göra en halv piruett med korta rusningar framåt och bakåt med rodret konstant babord innan jag ansåg att jag hade fullständig och oklanderligt perfekt kontroll. Hade väntat mig lite mera - kanske t.o.m. önskat mig lite mera - propellervandring. Nåväl, Jag kommer helt säkert att börja krångla mig in i toktrånga hamnar när det blåser mer än 10 sekundmeter.

Text som fyller utrymmet mellan bilderna.

Hög lägsta fart är ett litet... nja ordet problem är något för stort... men ändå. Granskärssundet (längre fram i bilden ovan) bjuder på smalt farled och specialslalom. På sådana ställen ska man krypa fram. Men den här båten vill inte riktigt ner under 6,5 knop utan att man slår ur växeln lite nu som då. Gör man det blir styrförmågan samtidigt lite sämre (ingen propellerström över rodret). Det där med "lägsta hastighet" är ju något som inte blev bättre med ny propeller - surprise, surprise!

Äntligen tillbaka vid bryggplats nr 6. Rätt in i vassen bara.

Jag har också ett namn på lut. Men det är inte Moses.


måndag 26 juni 2017

Första halvan av båtsäsongen

Båten skulle tidigt i vattnet i år. Det bestämde jag i höstas. i slutet av april drogs flytetyget hem från Bådahamnen där det stått över vintern. Jag skulle bara idka diverse lätt och snabb skötsel innan den skulle få återvända till hamnen och ner i plurret. Den inledande tvätten blev det si och så med. Någon hade nämligen lämnat högtryckstvätten så att den frostsprängt över vintern. Nåväl. Tvättandet skulle jag fixa lite senare. Först ett par andra detaljer...

Bland annat började jag kika på fett - närmare bestämt olja - som låg på trailerns mittbalk. Oljan verkade sippra ner genom en skada på ett ställe i kölen - rakt under motorn.
Sprickor.
Troligen en gammal grundstötning eller oförsiktig landning på trailern som orsakat små sprickbildningar upp genom kölen.  Sedan har motorvätskor sakteliga letat sig ner genom alla lager av glasfiber - samt eventuellt i en trolig inbakad träköl som i så fall sugit åt sig av alla härligheterna.

Det slog mig att fettet (oljan) nog var på trailern redan förra året. Men någon vatteninträngning tror jag inte det var fråga om. Hur som helst ville jag åtgärda saken.

För att komma åt att se & arbeta bättre klämde jag in en domkraft under den del av fiskjärnet som går in under kölen varpå jag började pressa upp båten och trycka in kilformade takspån mellan trailern och kölen. Sakta, sakta skapades lite arbetsutrymme under det skadade stället.

Sedan slipade jag. Tog bort ganska mycket glasfiber. Kom inte mot någon förmodad träköl ännu efter nästan två centimeter av grävande i glasfibern.

Därefter fick jag för mig att slipa lite i fören också. Där fanns nämligen en gammal reparation med flagnande glasfibermatta. Tog bort allt löst och slipade någorlunda jämnt. Ska fulreparera detta med en fläck epoxyprimer.

Slutligen började jag spontanköra slipmaskin på en "oestetisk" fläck högre upp på skrovet också. Det skulle jag inte ha gjort. Topcoaten blev bara varm och mjuk. Får även fulfixa lite där. Ett annat år ska skrovet ändå få en bättre genomgång.

I väntan på lamineringsvänlig sommarvärme oljade jag [lantern]masten (eller gösstaken) och spillde roslagsmahogny i pollarna. De var törstiga...

... Mycket törstiga. Det blev några omgångar. Tjärdoften fick mig tro att jag har en träbåt. Det är skönt att ha en träbåt.

Efter många år kom slutligen ett väder som bjöd på plastar-temperatur. Väntan hade varit lång och svår men nu infann sig alltså tillräckligt många celsiusgrader för att epoxyn (jo jag valde epoxy) skulle kunna härda på ett bra sätt.

Eftersom kölen var marinerad med olja hade jag behandlat med aceton många gånger om i flera dagar. Troligen sipprar det fram mera fett på enstaka ställen och möjligen finns det risk för att reparationen kan släppa någonstans.

Men jag plastade. Det blev verkligen inte snyggt pga. att det fortfarande var trångt och pga. att det var ojämnt undertill. Att klippa exakta glasfibermattor av väven så att en ojämn yta till slut blir rak när man kommer till rätt nivå ville inte låta sig göras. Men för att inte dra ut på torrsäsongen allt för länge, är planen nu att slipa på nytt när båten åter är uppe på land i höst. Då slipas det till en jämn yta och så kan jag lägga rakare lager väv. Ville inte spackla eftersom jag var mer intresserad av att armera ordentligt med väven. Ojämnt må det vara men jag tror att jag fick till en tät och stadig reparation. Det är dock rimligen inte några stora påfrestningar på det aktuella stället.

Nästa lilla detalj som måste åtgärdas var matarpumpen. Den läckte bränsle - typ en deciliter på två timmar. Kanske inte så mycket men ändå exakt en deciliter för mycket på två timmar.

Givetvis finns inte rätt pump. Men i Vörå hittade jag en som var tillräckligt nära. Allt utom den där vipparmen som ska ligga mot kamaxeln (på traktorvarianten) var korrekt. Armen på den nya var för lång. Funderade först på att kapa den, men beslöt sedan testa att använda gamla pumpens nedre del i kombination med nya pumpens övre del och inälvor. Allt passade perfekt

Firman Parsons (som marinerade Fordson-motorerna) bytte troligen pumpmodell i samband med att den monterades på sjövattenpumpens axel istället för på sin gamla plats på blocket mot kamaxeln. Super Majorens originalpump passar inte mot vattenpumpens axel. Pumpen jag köpte hör således till en Massey Ferguson (viktig information). Sedan kollade jag andra MF-pumpar och kunde notera en variant med exakt samma arm som min gamla pump. Den varianten hade dock inte samma överdel. Det är komplicerade grejer det här...

Mojängerna som blev över. Nya pumpens nedre del och resten från den gamla. Någon diesel verkar inte läcka från pumpen, men fungerar den?

video

Ja, det gör den...

Att komma så här långt tog hela våren. Mitt arbete tenderar ha intensiva veckor i maj och när jag var ledig hade jag ofta helt enkelt inte de behövliga grejerna pga. att jag inte hunnit sticka mig in till affärerna under deras öppethållningstider.

På kvällen efter pumpbytet (en lördag) gick jag för att städa efter mig. Då såg jag hur hela båten sakteliga fick slagsida. Etta trailerdäcket fick just då för sig att helt spontant tömma sig själv i sakta mak.

Det var i och för sig ganska väntat. Däckets kondition hade varken rim, reson, sans eller vett - inte ens en gnutta av någondera. Jag var faktiskt bara väldans glad att det inte hände när båten skulle transporteras till hamnen. Punktering mitt på kyrkbron hade varit en tiopoängare.

Och nu då? Hjulupphängningen med hjul och fälgar kommer från någon gammal 70-tals Volvo (lastbil). Det är stora rackare som inte växer på träd.

Fick gå in efter domkraften och pumpa upp trailerns vänstersida samt palla under med diverse plankor - och givetvis de kilformade takspånen som ju är perfekta i allt tänkbart precisionsarbete.

På måndagsmorgonen kollade jag hos två lokala firmor och det blev napp när jag ringde till lastbilsskroten i Munsala. De hade en hel fälg med monterat däck. Perfekt!

Så på tisdagen körde jag till skroten och hämtade fälgen i fråga.

Innan dess hade jag låtit bultarna och muttrarna bada i rostlösning. Till slut gav alla även med sig. Fick förstås banka ganska länge med släggan mot insidan av fälgen innan den letade sig ut. Hölll kvar översta muttern som säkring längst ut på bultgängorna så att allt inte skulle ramla ut med dunder och brak. Bara fälgen och däcket väger ju tusen och åter tusen ton.

En stunds släggbankande gav önskat resultat.

Sedan skulle (förstås) nya fälgen/däcket baxas på plats. Tvenne takspån fick - hör och häpna - agera hjälpmedel när jag behövde hitta korrekt position för att på fälgen trädd på bultarna. Järnstången håller mot för att allt inte ska ramla ut medan jag tar det viktiga fotografiet.

...Och där var det på plats. 
Första muttern på sin bult.

Skruva, skruva, skruva... Klart. Där står trailern nu på nya hjulet. Däcket är ju hur fint som helst. Håller säkert 60 år ännu.

Och vad skulle jag göra med det gamla då? Spara?

Innan jag tog beslut i den frågan åkte jag på arbetsresa till södra Italien och var med om nattkaraoke hos en excentrisk farbror.

Efter karaoken kände jag starkt för att skära sönder däcket.

Jag skar och såg att det blev bra.

En idé hade nämligen fått fäste i min skalle. Däcket skulle användas för att skapa stadiga men mjuka kuddar mellan trailer och båt. En hel del av småskadorna som finns under kölen är helt säkert orsakade av trailern. Det ska vara slut med sådant nu. Det är knepigt att kapa ett lastbilsdäck tvärs över. Men med envishet, rätt metod och rätt verktyg för rätt moment började det gå allt bättre vartefter.

Alla gummidelarna tas till vara och placeras ut på strategiska platser. Kommer att bli hur bra och stiligt som helst. Ingen sommar utan Ernst!

Man skulle kanske kunna tro att miljötänk inte är en del av den här båten. Men se då tror man fel.

Det finns utan tvekan miljövänligare båtar (segelbåtar, träbåtar och segelbåtar i trä). Men min båt är byggd 1962 och jag tror på återanvändning av gamla prylar. Vad ska annars hända med denna gamla skönhet. Motorn kunde vara ny och mera bränslesnål. En ny motor kunde dessutom vara klenare (ännu mera bränslesnål) eftersom skrovet är så fruktansvärt lättdrivet i vattnet. Båten skulle klara sig galant med 20 hk. Mindre motor skulle också ge mera plats och rörelsefrihet ombord.

Men nu börjar jag inte satsa pengar i ny motor och de ombyggnader det skulle kräva. Så i samband med propellerfunderingar blev det helt enkelt en ny i stället för att reparera den gamla (som sett sina bästa dagar och inte blir riktigt bra efter reparation). ...Så mycket för "återanvändning" jotack... *host, host*

Uträkningen, tanken och idén är nämligen nu att jag kan köra med skrovets marshfart på mycket lägre motorvarv än tidigare. Motorn har nämligen ork att gå lugnt och ändå driva en större och mera effektiv propeller. Detta torde i teorin ge bränsle- och miljö-inbesparingar. Hur det blir i praktiken får den kvarvarande båtsäsongen avgöra.


tisdag 4 april 2017

Ånyobörjare och lårbränna i långsamhetens lov

Man skulle eventuellt kunna kalla denna tisdagsafton en helt ordinär sådan. I och för sig vet jag inte vad ordinära vardagar egentligen är för något - men ändå...

Nej, det här är ingen ordinär tisdagskväll. Jag har nämligen cyklat i dag! Jag har cykelpendlat till jobbet!
Senast det begav sig var 14.6.2016. 
Ser man på 2016 i stort, cyklade jag totalt nio (9) stycken gånger och 357 km. Åtta av dessa var jobb-pendling och 17.7 drog jag ut kol-Soloisten för en repa till "Sandsund-rondellen" (eller vad den nu heter) och tillbaka. 17.7 är också senaste gången jag cyklat på riktigt - dvs. längre än en kilometer i lokala ärenden. Lite paddling/hobie-peddling ägnade jag mig visserligen åt under sommaren. Det var ändå inget som bidrog till särskilt mycket bevarande av motionerade muskelfibrer.

Under vintern har jag ägnat mig åt rinkbandy på söndagskvällarna. Det har möjligen gjort att den branta kurvan neråt i mitt konditions-forms-friskus-diagram inte blivit fritt fall, utan snarare en behaglig nerförsbacke mot försoffningens underbara dimmor.

Mitt cykelpendlande skulle väl ha startat i ett tidigare skede av denna vår. Men det har funnits en hel massa saker att skylla på. När vägarna varit OK har jag snörvlat snor och hostat. När jag inte tyckt synd om mig själv i min manflu, har det varit inlandsis eller kommit kolossala mängder snöslask. När något av dessa inte infallit har jag varit i behov av att transportera lite större grejer.

För en dryg vecka sedan slängde jag i alla fall upp WAW:en på ett arbetsbord och förberedde den inför cykelsäsongen 2017 - som ju kommer att bli helt makalös.

Jag fyllde luft i däcken, putsade kedjan och bytte till vardags-aktern... som är mera praktisk.

Även RS:en servades behjälpligt. Ibland kanske man vill cykla ute i friska luften.

I morse drog jag så iväg med åbäket. Benen brann efter en kilometer och resterande 19 kilometrar var således allt annat än en vandring i parken. Tack och lov hade jag schysst medvind och min skrivbordskondition fick inte triumfera fullständigt.

Inför kvällen och returen ökade vinden. Motvind är måhända mindre dramatiskt i en velomobil än på en racer, men med gelében körde jag tidvis i hastigheter som är rent av pinsamt långsamma i en dylik farkost. Fokus gick allt mer över i negativa tankebanor. Vägbeläggningen är katastrofdålig, motvinden och de kraftiga sidvinds-kasten avlöste varandra, benen hörde hemma på ålderdomshem, det var dammigt, WAW:en gick långsamt och summa summarum suger det helt enkelt att cykla.

När jag kollade tidigare års siffror efter hemkomsten, noterade jag att jag under de första 5-6 WAW-vändorna för säsongerna, inte alls varit snabbare är vad jag var i dag. Detta trots att jag just nu förmodligen är mer klen och orkeslös än någon gång tidigare under de senaste 15 åren. 

Som sagt... den här cykelsäsongen kommer att bli fullständigt makalös!


söndag 22 januari 2017

Halvljus, hockey och två spelningar. Späckad lördag.

Lördag 21.1.2017. President Trump har dagen innan hållit ett braktal i samband med sin installation. Talet kunde ha varit en scen ur filmen The Dictator, eller vara skrivet av någon verklig diktatorkuf från valfritt land av inskränkthet och ledarnarcisism. Medan jag höll på med morgonkaffet hade Trump också hunnit till CIA's högkvarter och framför den kända minnesväggen - som förstås bl..a innehåller orden "central intelligence" - hållit ytterligare ett av sina många real-parodi-tal. Hans pressekreterare Sean Spicer skällde därefter ut pressen eftersom pressen rapporterat "felaktiga fakta" angående publikstorleken under själva installationen. Frågetecknen är många och ovanligt konstiga när det gäller Trump-administrationen. 

Jag bytte halvljusbrännare på bilen. Det innebar en halvtimme av sammanbitet fulords-muttrande. Min devis är att alla formgivare och tekniker som gemensamt ordnat så att denna i grunden simpla åtgärd genererar tandagnisslan och tårar, borde straffas genom att tvingas åka runt och byta dessa lampor när behovet uppstått. Turligt nog var detta på den sida där jag inte behöver avlägsna batteriet för att komma åt. Men utrymmet för underarm, handled, hand och fingrar är så antiergonomi som någonting kan vara. Fotografiet togs för att jag skulle få lite bättre idé om vad som ska vart när fingrarna famlar där inne i trängseln.

Lördagen 21.1.2017 skulle bli en båso (hektisk) dag. Kvällsprogrammet innehöll nämligen en årsdos av evenemang. När jag gråtit färdigt med halvljuset var det således dags att börja beta av tillställningarna.

Allt inleddes kl 16, då jag släntrade in i Komarov Arena för att få plats på läktarn inför derbyt mot Jeppis HT kl. 17. Matchen var ett typiskt möte dessa lag emellan och oredan på isen manifesterade sig snabbt. Evenemang nummer två för kvällen gjorde dock att jag blev tvungen att avlägsna mig efter andra perioden. Jag gick precis innan periodvilan för att inte fastna i korvkön och bli försenad. MuIK ledde med 5-4 och hade numerärt överläge. Medan jag fäste lampan på cykeln hördes brölet som signalerade 6-4. Det blev uppenbarligen 9-6 till slut.

Varen icke oroliga. Jag har säsongskort och betalade alltså inte något specifikt inträde för endast den här matchen.

Cyklade hem, bytte om från ishockey-i-Komarov-arena-åskådar-polarforskar-överlevnads-kläderna och gled ner i bilen som har två oklanderligt fungerande halvljus. Styrde kosan mot staden Vasa och Ritz.

Med god ankomst-tajming fick jag i stort sett bara bromsa in i foajén, tysta ner telefonen och positionera mig på plats 46 i rad C (tredje raden). Bakom scenen väntade sångaren som en gång i tiden varit med om att dra igång Union Carbide Productions (kanske världens bästa band... tillsammans med Bob Hund), gjort storverk med The Soundtrack of Our Lives (vilka valde att stänga ner precis när de kunde ha gjort det slutliga stora internationella genombrottet), spelat på Letterman (med TSOOL), fängslat TV-tittande soffinvånare i Så mycket bättre, har en av Sveriges absolut bästa rockpipor, samt skriver låtar och som torde fängsla en hyfsat bred publik. Han spelar numera tillsammans med ett band som heter Side Effects, men som i det här fallet får gå under namnet The Indigo Children. Ett fränt gäng musiker.

Publikhavet i salongen var tyvärr rena Aralsjön. Borttorkat till spridda pölar här och var. Men de existerande pölarna var entusiastiska och fick 13 låtar garagerocksslapphet kombinerad med proffsigt kontrollerad orkestrering. Spelningen kändes kort - och var antagligen förhållandevis kort. Helheten ändå mycket bra och med väl fungerande dramaturgi i låtblandningen. Ebbot och hans band kan onekligen producera fantastiskt fint tryck. Precis som i fallet med Bob Hund-spelningen i slutet av förra året, var det många österbottningar som missade en riktigt högklassig rockafton.

Efteråt frångick jag mina normala irrationella principer och handlade i turnéshoppen (ett bord). Hade ändå tänkt införskaffa den där plattan i något skede och lika bra var det väl att göra det när självaste Ebbot himself hanterade försäljningen och signerarpennan.

Någon gång i trakten av (drygt) 1990 spelade The Wannadies på stadshotellet i Jakobstad. Who cares-indie för who cares-typer som brydde sig obegripligt mycket. De spelade bl.a. även några covers och vid varje tillfälle hävdade Pär Wiksten - med låg ögonlockshållning och snett leende, att en "kompis" skrivit låten de skulle framföra. Pär är tydligen förresten kompis med Gordon Gano.

På den tiden hade jag väl inga större bekymmer med att gå till den aktuella lokalen. Nu krävdes en del stålsättning innan jag plöjde mig in i kakafonin och bland balanssvårigheterna. Jag skulle nämligen se och höra en spelning med en slags österbottnisk institution som jag hört mycket om, men som jag av olika anledningar inte sett live tidigare.

Väntade innerligt på Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo. Men den spelades aldrig - eller så hade den omarbetats ordentligt. Det var trots allt ganska mycket YOLO i publiken så låten blev väl överflödig. Dessutom verkade de tre killarna ha anställt ett gäng underligt klädda musiker som ställde sig framför och envisades med att ta över stora delar av showen. Taco blev korv, kako blev folie och Kom ti byin spelades men hade på något sätt blivit Kaustinen. Är de på dekis? Blev berömmelsen för mycket att hantera? Heimane är sannerligen inte längre i skick!


torsdag 12 januari 2017

Med båten till skattkammarön

Statsministern springer resolut åt alla håll samtidigt, trampar i olika bajshögar och ser sedan ut som ett förvirrat oskyldigt och stirrigt lamm, när följdfrågorna haglar.
När detta skrivs håller Trump presskonferens och försöker med 20 ord i förrådet berätta om administrationen, strategierna och landets framtid. It's going to be so great!
Han mumlar om fake news och står själv för totala sanningar. Let me tell you. It's so great! 
Terrordåd, allt fler nynassar, svåra flyktingkriser, brutala situationer för civilbefolkning i svåra krigshärdar, sjukvårdsreformer och en ledsen Tynkkynen som brister ut i gråt när han inte får skriva vad som helst på facebook... Ack detta jordklot av idag... 
Hur ser min ståndpunkt ut?
Låt mig säga så här. Let me tell you. Jag gör som Trump, och svarar på en icke ställd fråga genom att i stället lyfta fram de riktigt stora samhällsproblemen. And it's going to be really great, I tell you! låt mig säga så här... Båtskatt. Låt oss tala om båtskatten. It's a disaster!
Så...

I höstas fladdrade Timo Soinis kalakukko-lucka fram orden "herrarnas lustjakter och juppyskotrar".  Det var dags för staten att klämma åt dessa herrar och mjölka skattemedel ur deras pengastinna fickor. Flera miljoner fräscha eurosar ska nu få bringa Finland på fötter igen.
Snart kommer lagförslaget att gå en behandlingsrunda i riksdagen.

Gränsen för båtskatten ska, enligt förslaget, vara 9 meter lång båt och/eller 38 kw (ca 51 hk) motor. När det kommer till båtens längd så kan man ju konstatera att det trots allt är förhållandevis "få" båtar som spräcker gränsen. Visst! Det finns många båtar över 9 meter - men de är i alla fall i minoritet i de flesta småbåtshamnar. >38kw-motorer finns det gott om.

Större båtar är inte sällan dyrare. Så ju större båt man har desto "större herre" är man antagligen. Skatten är hyfsat platt och verkar spänna mellan 100 och 300 €. I den gaffeln ska alla båtars skattesats få plats - oberoende om det är +9m halvruttna vrak eller om det är 50 meter 50 knops raceryacht med biograf, 18-håls golfanläggning och jaktstuga.

Låt mig så ställa min egen båt i ljuset av denna båtskatt.
Längden är spräckt med en marginal som är lite större än löjligt skrattretande. 10,20 m krockar jag nämligen ändå inte ner till 8,99 mot lämpligt hög klippa. Kan inte ta vinkelkapen och ägna mig åt manikyr i någondera änden.
Motorn då? I varvets båtkort är antalet hästkrafter angivet till 55 stycken. Det är 41 kw. Motorn från 1962 är av märket Parsons Pike Marin. Det är egentligen en marinerad form av Fordson Super Major. Just Fordson Super Major-motorer från år 1962 är enligt uppgift de facto 52 hk (38,8 kw). Därmed börjar jag vara löjligt nära den där gränsen. Nu är ju detta dessutom siffror som angivits av företag för 55 år sedan. Motorn må ha nya inälvor idag, men ger den verkligen 38 kw? Kommer jag att betala skatt för något jag inte har - alltså en mer än 38 kw stark motor? I registret är ju kraften förstås angiven som 55 hk i enlighet med båtkortet och i enlighet med den gamla registreringen.

Sedan kommer vi till lustjaktens inköpspris. Grejen är ju att denna luxuösa yacht gick lös på 4000 €.  Det blev lite prutning på slutliga priset med transporten inräknad. Skick och interiör är därefter. Med andra ord formligen badar jag i sådan överdådigt dekadent lyx när jag glider omkring med denna båt, att stackars Soini sannolikt drabbas av totalt psykbryt vid blotta åtanken. Som om det inte var nog med den extravagans som kom på köpet, klämde jag ju in än mer pråligheter innan jakten sjösattes. Fungerande elektricitet, utökad hydraulisk styrning i form av en ratt, nya vräkiga lanternor, en kompass och en kartplotter, är några exempel på den måttlöshet jag ägnade mig åt. Slutligen fixades motorn så att den fungerar, vilket lär ge Soini den definitiva avundsjuke-nådastöten. 

Men nu "får jag mig". Jag skall rättmätigen beskattas för att jag vältrar mig så dekadent i denna obeskrivliga lyx. Soinis avundsjuka lättar säkert.

Men rikedomen har trots allt en gräns. Låt mig göra antagandet att båtskatten blir en dryg hundring i mitt fall. För enkelhetens skull kan vi avrunda till hundra euro per år. I något slags hänseende så betyder det att jag kör båten i mindre omfattning för att åstadkomma en diesel-inbesparing på motsvarande hundra euro. Om jag räknat rätt, torde andelen skatt för den inbesparade mängden diesel röra sig om ca 40 €. Om jag fortsätter räkna rätt är statens totala skatteinkomst på min båtskatt således 60€. Sedan ska staten anstalta med funktioner så att denna nya båtskatt ska kunna indrivas. Det kostar också någonting. Finns det risk att jag blir en ren förlustaffär för Soini? Min lyxtillvaro i båten - antagligen reparation av något läckage - kan alltså bli kostsam för staten. Ett är dock klart - jag spyr ut några kg CO2 mindre. Alltid någonting positivt.

Men SOS har säkert en lösning om det visar sig bli förlustbringande business. Det går alltid att höja båtskatten.

Nej jag har verkligen inget emot att betala skatt och jag kan tänka mig att gå med på höjning av inkomstskatten om det verkligen behövs - eller gärna bibehålla sockerskatten. Men vissa skatteidéer är ju bara så in i vassen urbota korkade påhitt. Båtskatten måste vara ett svårslaget rekord i hittepå-tävlingen. Får man förmoda att det varit en ovanligt våt SOS-bastukväll någon gång under sensommaren? När kommer kolfibercykel-skatten? När kommer velomobilskatten? När kommer lådcykelskatten? När kommer skatt på kakelugn i huset? När kommer möbelskatt? När kommer...

Mitt båtskrälle har egentligen inget värde annat än något slags historiskt sådant. Den är halvt i originalskick, egentligen gravt opraktisk som fritidsbåt och lika (gravt) rustikt oförfinad. Men som jag skrivit tidigare är det exakt en sådan båt jag ville ha. För mig handlar båten/båtägandet/båtåkandet om något annat än bekvämlighet.

Civil olydnad är jag ofta lite tveksam till, men i det här sammanhanget borde alla utskickade skattefakturor ligga obetalda och, invikta i Postinen, raskt förpassas raka spåret till återvinning.


söndag 4 december 2016

Nu är det revolution på gång. Ska du hänga med? Nä!!

Jag har aldrig tagit Robert Broberg till mig - frid över hans minne. Humorn lyckades inte slå rot i min skalle. Om det är en generationsfråga får vara osagt. Han jobbade visserligen inom musikstilar som jag gärna tyr mig till när andan faller på, men för min del ville det liksom inte "ta ihop" och bli något jag fastnade för.

Att benämna Thomas Öberg som 90-tals-indie-Broberg börjar eventuellt vara lätt uttjatat. Men det går på något sätt inte att undvika. För mig är Öberg allt det som Broberg hade potential till att bli ("borde" ha blivit), men aldrig riktigt blev under sin tid. Öberg och hans Bob Hund-kollegor slår i mitt tycke sina huvuden på långt mer spännande, angelägna och roliga spikar. De vrider tokigheterna så att glimten i ögat tangerar sin samtid på ett helt annat sätt. Är det den där generationsfrågan? För visst är de båda resultat av sina respektive generationer - men det är ändå förmodligen mycket mer som skiljer dem åt än som förenar dem.

Hmmm... Bob Hund fyller inte Globen två gånger om ifall de jubileumskonsertar där.

---

"Men hur går det egentligen med bloggarens cykel-aktivitet?" - frågar sig den här bloggens läsare (en gammal NCK-medlem). 
Jo (du gamla NCK-cyklist), det ska jag svara dig. Svaret är av standardmodell oberoende om det är zombie-läge eller VM-medalj-chans. Uselt!

En hel sommarsäsong utan cykling eller tillräcklig mängd annan fysisk uthållighetsverksamhet har satt sina spår. Jag är nu mager och plöfsig på samma gång. Mjuk i skelettet liksom. Nu under hösten har jag i alla fall letat mig ut på isen i Komarov-Arena och lattjat med boll och andra gubbar. Rinkbandy på blodigt allvar. De första gångerna gjorde sig formen förstås påmind direkt vid den obefintliga uppvärmingen och därefter var det en dryg timme av desperat kippande efter luft. Sedan kändes det som om något gammalt frö började gro och det hann bli en hel rinkbandykväll med lite fart och fläkt i kroppen. Direkt därpå slog en allvarlig manflu ut precis allt det ynkligt lilla jag hade hunnit bygga upp. Det är fyra veckor sedan och nu har jag ägnat senaste veckan åt att successivt hosta bort bit efter bit av luftvägar och svalg, samt hinka i mig uppmjukad honung med skvättar av kokande vatten och te. I kväll är det åter egentligen dags för rinkbandy men det får vara. Jag lämnar walk over. Förnuftet måste få segra åtminstone en gång per år.


Nyårslöften är bara skräp - åtminstone i min värld (skalle). Men bara jag får bukt med myckeplasma-manflu-tuberkulosen samt ett skrivbordsarbete (med deadline vid nyåret) så ska det bli andra bullar. Cykel, skidor och rinkbandy ska då ge mig en brant formkurva rätt upp till stratosfären. 

---

Bob Hund är världens bästa band som man (jag) inte lyssnar så värst ofta på. Då när det begav sig i 90-talets ironiskt ironiska tidevarv satt de (Bob Hund) som en smäck. Man (jag) njöt av varje gitarrskrän, varje synth-pip, rytmsektionens Richterskalor samt förstås melodier, fraseringar och texternas formuleringar och innehåll. Bob Hund är komplett. Att lyssna på dem har krävt närvaro från min sida. Det har helt enkelt varit omöjligt att "strölyssna" - alltså att ha dem i stereon som "bakgrundsmusik". Går bara inte. Bob Hund tränger sig på och kräver uppmärksamhet precis som vilken överaktiv hund som helst.

När jag först såg att Bob Hund skulle spela på Ritz i Vasa var jag inte riktigt aktiv. Senare när biljetterna hade varit ute till försäljning en tid, utgick jag nästan resignerat (och utan att kolla) från att allt var slutsålt. Det borde det ha varit. Men så visade det sig att många stolar gapade tomma ännu samma dag som konserten. 

Och vilken fantastiskt frän och tät spelning petar de inte ihop? Bob Hund fick ihop ett halvfullt (inte halvtomt) Ritz. Många Österbottningar gick onekligen miste om årets gig med stort G i Vasa. Ett antal andra artister har kanske också varit i stan under 2016, men jag utgår självsäkert från att det var bagateller i jämförelse.

Hängde ni med? Nä!!