En gång i tiden hade jag fötter som spontan-antände och brann sönder efter ett antal timmars cyklande på racern. Tills slut hittades en skolösning som fungerade. De skorna (Bont CTT) är perfekta på racern men i velomobilen är de så plågsamma att självaste Hin håle köpte idén som tortyrmetod till någon av helveteskamrarna.
Eftersom Bont-skorna fungerade på racern, hade jag som plan att skaffa ett par till och försöka formgjuta dem efter den position som foten får i skon när man trampar liggcykel. Brinnande fötter beror oftast på att foten sväller och att vissa nerver i fotsulan kommer "i kläm". Vanliga lösningar är att ha klossen så långt bak under fotbladet som möjligt, eftersom de aktuella nerverna påverkas mera om trycket under foten är långt fram. Styv skosula är också bra så att trycket kan fördelas över så stor yta som möjligt. Mina gamla Diadora är för mjuka och klossarna "känns" genom sulan. När det gäller Bont-skorna är mjukhet inget problem (de är gjorda av diamantfiber) men där handlar det om andra fenomen. Utöver detta så bör skorna vara tillräckligt stora så att fötterna får plats att svälla. De främre skospännena får helst vara lösa medan det översta kan vara spänt.
Här om dagen vandrade jag iväg till en lokal cykelhandel och kollade sko-sortimentet. Jag bör direkt erkänna - Bontrager har varit ett märke jag av någon slags ogrundad anledning inte gillat. Jag har alltså inte haft några som helst vettiga skäl för detta ogillande. Men jag gav mig en liten symbolisk örfil och sade på skarpen till mig själv att sådana känslorelaterade dumheter får det nu vara slut med - åtminstone vad skor beträffar. Växelgrupper och cykelmärken är det annat med. De har inte gett mig sjuka fötter så jag fortsätter gladeligen hålla hårt i subjektiviteten på det området.
Bontrager-skorna kändes störtsköna på foten. Visst! Det är omöjligt att veta. Att stå i en cykelsko i butiken är inte samma som att trampa pedal fyra timmar i samma sko.
Skorna heter xXx och har något slags stiffness index på 14. Vet inte riktigt vad det ska betyda men på något sätt dras tankarna till snusk. Vad tänkte Bontrager egentligen?
Paret väger tillsammans 595g (med grå Look-klossar) och är därmed t.o.m. lättare än Bont-skorna (611g). Sulan är en smula tjockare och jag noterar att jag får lov att skjuta fram vevpartiet i velomobilen trots att klossen är längre bak under foten. Stiffness index 14 tycks vara stelt på en skala. Noterar inte att klossen skulle kännas genom sulan - vilket förstås är bra.
I torsdags testades de i Wawen för första gången. Det var en kort "ärende-runda" till Jakobstad. På så kort sträcka var allt frid och föjd hela vägen. På fredagen fick de visa mera färg när jag lät dem åka med på en Kortesjärvi-runda (108 km). Första timmen var bra. Efter två timmar fräste svavlet på tåspetsarna. Problemen finns kvar men är absolut i lindrigare form än tidigare. Hoppas nu att skorna ska sätta sig efter fötterna en smula och att bekymren kanske minskar. Hade dem kanske onödigt spända från start också.
En annan grej som uppstod under Kortesjärvirundan var den oerhörda kontrasten mellan verklig ljuv harmoni och ilande disharmoni. Fram till Kortesjärvi och vägskälet till Voltti var allt bara vacker cykelmusik. Jag trivs ypperligt på vägen där bortom Purmo. Men mot Voltti blir det något helt annat. Med min stötiga Velomobil är vägbeläggningen en plåga. Dessutom valde jag mellan pest och kolera från Voltti och hem. Jag tog den gamla vägen på östra sidan ån. Orsaken var Juthbackamarknaden och förmodad folkvandring med miljoners miljoner bilar på Seinäjokivägen - en väg jag annars hade tagit eftersom den är velomobil-snäll (bred och slät). Faktum är att jag fullständigt tappade cykelintresset där någonstans mellan Voltti och Jeppo. Fötterna hade börjat bränna, velomobilen skakade, vibrerade och skramlade. Ena backspegeln vibrerade ständigt ur position och alla skakningar tar faktiskt ner farten ganska märkbart. För att tala klarspråk... det var helt enkelt rent av pissigt.
Som tur var blev det bättre mot slutet eftersom de sista 9 kilometrarna har nyare asfalt.
Idag har det varit Nykarlebyloppet. Jag var ute och skyltade samt sopade banan i morse (inte ensam dock) och sedan agerade jag trafikvakt. En krasch i klungan med ambulanser och elände lade ändå sordin på det hela. Får hoppas det inte gick så illa som först befarades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar