söndag 29 juni 2014

Kära gamla Pensalarunda

"Fantasin sätter inga gränser" skrev jag i ett tidigare inlägg. Synd att jag inte har någon fantasi för dagens vända i Wawen blev - hör och häpna - en sk. Pensalarunda.
Pjah. Det var helt enkelt också den sträcka och den tid jag ville ge mig själv idag. Inte mer än så. Då är nämnda runda väldigt lämplig. Dessutom hade jag inte planerat in någon sightseeing på dagens cykelträning. Om sanningen ska fram har det (sightseeing) skett synnerligen sällan.

Kroppen kändes lite bättre än senast jag försökte något och tiden blev också putsad. Körde utan tak (huv) så det tog förstås emot någon extra watt. Samma gällde däcken som fick vara lite löst pumpade idag - för komfortens skull. 
Med rätt kropp (läs form), rätt däck och rätt aerotrimning så borde det börja bli möjligt för mig att knäppa den där Pensalarundan under en timme. Då beror det ju också på hur det ser ut med trafik vid korsningarna och hur man tänker med start och stop i stan. 
Viktiga saker! Mycket viktiga saker!
Men så är den här bloggen också endast till för de mest centrala frågorna i livet.

Förresten, gruvligt vad det är tungt att hålla fart från Munsala och hem


fredag 27 juni 2014

Liten torginvasion

Människor som delar vissa intressen tenderar som bekant att klumpa ihop sig på ett eller annat sätt. På det där Facebook finns t.ex. en grupp som heter Velomobiler i Norden och där råkar jag som av en händelse vara med. 
Många andra nordiska velomobilägare råkar också vara med i den gruppen - tänka sig. 
Bland annat gäller det även världens nordligaste boende velomobilägare. Han heter Urpo Taskinen och bor i Juoksengi, ett stenkast norr om polcirkeln i Sverige.
Denne man har nu trampat sig söderut på vår sida Bottenviken och genom [det där] Facebook var vi lokala velomobilägare väl informerade. Vi mötte upp och samlades på torget - alla utom en Nykarlebyvelomobilist som istället dragit iväg till Vasa på en annan samling med liggcyklister.

Håkan Löfqvist och jag körde iväg mot Strandcamping-hållet för att möta Urpo. 
Vissa bilder vet man inte om att man tar. Den nedre bilden är dock medvetet tagen. Den beskriver ett historiskt ögonblick. Två fb-vänner möts för första gången i verkliga livet.

Sedan blev det kaffe och gris vid Strandcamping och därpå följde alltså förtätningen av velomobiler vid Jakobstads torg. ÖT var också på plats.


Ja! Jag utövar lite yoga medan de andra pratar. Man blir sån av liggcyklar.



onsdag 25 juni 2014

50 km halvdöd kolja

Om en dryg månad är det finländska mästerskap. Allehanda radikala hippie-cyklister drar då sina alternativa liggtrampfordon till Nokias testbana i ... Nokia.
Ni vet... det är där de brukade testa telefoner och gummistövlar.
Där ska det köras varv på varv.

Som enda cykelmålsättning den här sommaren hade jag tänkt befinna mig på nämnda tillställning.
Det tänker jag fortfarande.
Två "grenar" är jag åtminstone med i.
- 200 m sprint med flygande start.
- 1 h
Med 1 h menas alltså att man kör i en timme och den som hunnit köra längst vinner.
Dessa två lopp är på lördag 2.8

På lördagskvällen startar också ett 24 h-lopp
... som alltså avslutas på söndagskvällen. Det loppet får någon annan ägna sig åt.
På söndagsmorgonen startar ett 12 h-lopp och på förmiddagen ett 6 h-lopp.
Det där 6 h-loppet kunde eventuellt vara något jag anmäler mig till... under en tillfällig mentalkollaps.
6 h sittliggandes i Wawen är väl vispgrädde i jämförelse med t.ex. Vätternrundan.
Men har man inte tränat distans så har man inte.
Vi får se.
Till Nokia åker jag i alla fall.

Visserligen tar jag det hela mest som en allmän liggcykelträff men det skulle ja vara skoj att även kunna klämma ur sig lite lämpliga hastigheter vid tillfället i fråga.
Dagens lilla vända via Jeppo och Pensala skulle därför innehålla lite annat än det normal-veva-hålla- tryck-precis-under-tröskeln-utan-att-gå-sig-blå-men-hålla-jämn-hastighet.
Några små sprintövningar inklämda i trampandet kunde nog vara kul - tänkte jag.
Det var det inte.

Nu vet jag nämligen vad som försvinner om man inte tränar på riktigt.
Sprintkapaciteten! En kapacitet jag förresten aldrig haft - så den har inte försvunnit. Men ändå.
Jag sprintade som den ynkligaste och svagaste lilla klena kraftlösa jag.
Med dagens prestationer skulle jag bli toksist i vilket cykeljippo som helst.

Sprint i velomobil är taktik.
Hur lång ansats ska man egentligen ta? Hur ökas tröttheten och mjölksyran så lite som möjligt innan själva sprinten? Lång ansats och svag acceleration eller tvärtom... eller mitt emellan?
Jag måste också gå på lättare växlar mycket längre - inte växla till sirap för snabbt.

Faktum är att hela rundan var torsk, sillsallad, lake, kolja. Kroppen var trött helt enkelt.
Lite sämre medelhastighet än "normalt" kan dock ha berott på att jag inte hade huven/taket på. Testade en ny hjälm som precis anlänt till min samling "viktiga cykelrelaterade produkter".
Hjälmen känns bra på skallen. Den har inga av de där spretiga fenorna som så många cykelhjälmar har - bl.a. mina gamla hjälmar - och som gör att de inte passar i velomobilen.
Huven kan jag också ha även om hjälmen är på skallen.
... och så är hjälmen så där modernt ääero också. Blir värsta trendtönten på racern.

lördag 21 juni 2014

Knäsmärta

Ny vända via Kortesjärvi och Voltti. Fantasin sätter ju inga gränser.
Redan i Purmo (jag körde medsols) började högra knäet krångla och det blev aktuellt att verkligen ta det lugnt. Svängde trots allt inte om. Förutom gnällande knä var egentligen kroppen i övrigt helt orkeslös - så det där med "att ta det lugnt" var oberoende både välkommet och oundvikligt. Jag borde egentligen ha haft medvind mot Kortesjärvi men om den fanns där så ville den inte hjälpa till.

Vad annat finns det att skriva om? Det var en cykelrunda med en Waw runt kroppen. Inget exceptionellt. Jag mötte ingen isbjörn, såg inga meteoriter, varje liten byhåla såg övergiven ut, det blev grått inåt land, mellan Voltti och Jeppo regnade det en smula, solen dök åter upp i Jeppo...
Nä... egentligen inget att skriva hem om.
Jag blev ju inte ens sjuk i skinkorna. Inte det minsta faktiskt (läs förra inlägget).
Och knäet upphörde krångla i Kortesjärvi - det är iofs lite konstigt.
... och jag var i det närmaste exakt en minut långsammare än förra gången.
... och pulsmätaren slutade samarbeta sista 50 minuterna.
... och det är just nu aggressiva asfaltskanter vid Falli i Bennäs.


söndag 15 juni 2014

Skinksmärta

Här om dagen anlände 57 tänder på posten. Inte riktigt så många som de 65 jag egentligen ville ha men i alla fall fler än 52. När jag monterat nya klingan noterade jag att det förmodligen skulle gå att klämma in en klinga med 2-3 tänder fler. Marginalen till växeln ser ut att räcka om man justerar lite.
Nåväl. Det får bli en senare fråga och troligen väntar jag på någon lösning som tillåter ett rejält steg upp mot 65 istället för att fortsätta kompromissa.

57 tänder är dock helt OK med min nuvarande kapacitet. Det märkte jag när jag idag tog mig an Kortesjärvi för första gången i år och för första gången med Wawen.
Planen var att försöka hålla pulsen på bekväm nivå och låta benen konstant jobba men utan att trycka till på allvar. Med velomobilsessioner som för det mesta inte går över en halv timme per gång så skulle jag ju få lov att jobba förhållandevis länge och det ingav en viss respekt med tanke på mitt cyklande det senaste året. Att Kortesjärvirundan varit en ofta cyklad sträcka för några år sedan hjälper ju föga. Dessutom är förstås kroppen ännu inte van vid den lite statiska positionen i velon mer än högst en dryg timme.
Det märktes till slut. Inne i Wawen kan jag t.ex. sträcka på armarna i en enda riktning och det är inte en riktning som är till så stor hjälp.
Värst är det dock med skinkorna. De gav sig till känna mellan Kortesjärvi och Voltti. 
In mot Jeppo kände jag inte av dem längre men känslan (läs smärtan) slog tillbaka med full kraft när jag kom hem och krånglade mig upp.
"Självförvållat" sade sambon men jag fattar inte riktigt vad hon menar. Skulle jag inte tagit ansvar och kört Kortesjärvi-rundan idag hade ju ingen i vårt hushåll tagit itu med det och det hade därmed förblivit ogjort. Hur skulle det se ut?

Några noteringar:
- Flyttade vevpartiet 1,5 cm framåt och resultatet verkar lovande.
- Vid 70 km/h börjar det halvöppna visiret på huven att vibrera våldsamt.
- Visst... motvind märks inte så bra men det påverkar ändå tydligt.
- Jag har svårt (det är omöjligt) att hålla pulsen låg hela tiden.



onsdag 4 juni 2014

Jag har näthandlat en cykelpryl

Precis när jag tänkte tanken att det är tusen år sedan jag köpte cykelprylar slog det mig att det bara är några månader sedan jag köpte en hel velomobil.
Men velomobil är ingen cykel på riktigt - bara enligt finsk lag.
Tydligaste beviset på att velomobil inte är en cykel är att man får ha orakade ben.

Men alltså, jag köpte en framklinga.
Till velomobilen.
Så egentligen har jag inte köpt någon cykelpryl heller.
Det här inlägget föll härmed pladask.

Kan väl ändå nämna att Waw (som det nu är konstruerat) inte kan ha större framklinga än 57.
Jag skulle egentligen vilja ha 65 för att utnyttja ett lämpligt utväxlingsomfång så maximalt som möjligt. 57 hjälper inte så mycket men det är bättre än 52.
Jag får helt enkelt hoppas att de (de som tillverkar Waw) tar sitt förnuft tillfånga och börjar producera en framväxelhållare som tillåter större klingor.

Läget annars då?
Jo, kroppen befinner sig i ren pollenkoma. Tröttheten är monumental.
Medicinerna gör en ännu tröttare men paradoxalt ändå piggare och rappare just i de ögonblick jag cyklar kör velomobil.
Jag får säkert skylla på dopingpreparaten i medicinerna ifall polisen har hastighetskontroll på fel ställe.