söndag 22 januari 2017

Halvljus, hockey och två spelningar. Späckad lördag.

Lördag 21.1.2017. President Trump har dagen innan hållit ett braktal i samband med sin installation. Talet kunde ha varit en scen ur filmen The Dictator, eller vara skrivet av någon verklig diktatorkuf från valfritt land av inskränkthet och ledarnarcisism. Medan jag höll på med morgonkaffet hade Trump också hunnit till CIA's högkvarter och framför den kända minnesväggen - som förstås bl..a innehåller orden "central intelligence" - hållit ytterligare ett av sina många real-parodi-tal. Hans pressekreterare Sean Spicer skällde därefter ut pressen eftersom pressen rapporterat "felaktiga fakta" angående publikstorleken under själva installationen. Frågetecknen är många och ovanligt konstiga när det gäller Trump-administrationen. 

Jag bytte halvljusbrännare på bilen. Det innebar en halvtimme av sammanbitet fulords-muttrande. Min devis är att alla formgivare och tekniker som gemensamt ordnat så att denna i grunden simpla åtgärd genererar tandagnisslan och tårar, borde straffas genom att tvingas åka runt och byta dessa lampor när behovet uppstått. Turligt nog var detta på den sida där jag inte behöver avlägsna batteriet för att komma åt. Men utrymmet för underarm, handled, hand och fingrar är så antiergonomi som någonting kan vara. Fotografiet togs för att jag skulle få lite bättre idé om vad som ska vart när fingrarna famlar där inne i trängseln.

Lördagen 21.1.2017 skulle bli en båso (hektisk) dag. Kvällsprogrammet innehöll nämligen en årsdos av evenemang. När jag gråtit färdigt med halvljuset var det således dags att börja beta av tillställningarna.

Allt inleddes kl 16, då jag släntrade in i Komarov Arena för att få plats på läktarn inför derbyt mot Jeppis HT kl. 17. Matchen var ett typiskt möte dessa lag emellan och oredan på isen manifesterade sig snabbt. Evenemang nummer två för kvällen gjorde dock att jag blev tvungen att avlägsna mig efter andra perioden. Jag gick precis innan periodvilan för att inte fastna i korvkön och bli försenad. MuIK ledde med 5-4 och hade numerärt överläge. Medan jag fäste lampan på cykeln hördes brölet som signalerade 6-4. Det blev uppenbarligen 9-6 till slut.

Varen icke oroliga. Jag har säsongskort och betalade alltså inte något specifikt inträde för endast den här matchen.

Cyklade hem, bytte om från ishockey-i-Komarov-arena-åskådar-polarforskar-överlevnads-kläderna och gled ner i bilen som har två oklanderligt fungerande halvljus. Styrde kosan mot staden Vasa och Ritz.

Med god ankomst-tajming fick jag i stort sett bara bromsa in i foajén, tysta ner telefonen och positionera mig på plats 46 i rad C (tredje raden). Bakom scenen väntade sångaren som en gång i tiden varit med om att dra igång Union Carbide Productions (kanske världens bästa band... tillsammans med Bob Hund), gjort storverk med The Soundtrack of Our Lives (vilka valde att stänga ner precis när de kunde ha gjort det slutliga stora internationella genombrottet), spelat på Letterman (med TSOOL), fängslat TV-tittande soffinvånare i Så mycket bättre, har en av Sveriges absolut bästa rockpipor, samt skriver låtar och som torde fängsla en hyfsat bred publik. Han spelar numera tillsammans med ett band som heter Side Effects, men som i det här fallet får gå under namnet The Indigo Children. Ett fränt gäng musiker.

Publikhavet i salongen var tyvärr rena Aralsjön. Borttorkat till spridda pölar här och var. Men de existerande pölarna var entusiastiska och fick 13 låtar garagerocksslapphet kombinerad med proffsigt kontrollerad orkestrering. Spelningen kändes kort - och var antagligen förhållandevis kort. Helheten ändå mycket bra och med väl fungerande dramaturgi i låtblandningen. Ebbot och hans band kan onekligen producera fantastiskt fint tryck. Precis som i fallet med Bob Hund-spelningen i slutet av förra året, var det många österbottningar som missade en riktigt högklassig rockafton.

Efteråt frångick jag mina normala irrationella principer och handlade i turnéshoppen (ett bord). Hade ändå tänkt införskaffa den där plattan i något skede och lika bra var det väl att göra det när självaste Ebbot himself hanterade försäljningen och signerarpennan.

Någon gång i trakten av (drygt) 1990 spelade The Wannadies på stadshotellet i Jakobstad. Who cares-indie för who cares-typer som brydde sig obegripligt mycket. De spelade bl.a. även några covers och vid varje tillfälle hävdade Pär Wiksten - med låg ögonlockshållning och snett leende, att en "kompis" skrivit låten de skulle framföra. Pär är tydligen förresten kompis med Gordon Gano.

På den tiden hade jag väl inga större bekymmer med att gå till den aktuella lokalen. Nu krävdes en del stålsättning innan jag plöjde mig in i kakafonin och bland balanssvårigheterna. Jag skulle nämligen se och höra en spelning med en slags österbottnisk institution som jag hört mycket om, men som jag av olika anledningar inte sett live tidigare.

Väntade innerligt på Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo. Men den spelades aldrig - eller så hade den omarbetats ordentligt. Det var trots allt ganska mycket YOLO i publiken så låten blev väl överflödig. Dessutom verkade de tre killarna ha anställt ett gäng underligt klädda musiker som ställde sig framför och envisades med att ta över stora delar av showen. Taco blev korv, kako blev folie och Kom ti byin spelades men hade på något sätt blivit Kaustinen. Är de på dekis? Blev berömmelsen för mycket att hantera? Heimane är sannerligen inte längre i skick!


torsdag 12 januari 2017

Med båten till skattkammarön

Statsministern springer resolut åt alla håll samtidigt, trampar i olika bajshögar och ser sedan ut som ett förvirrat oskyldigt och stirrigt lamm, när följdfrågorna haglar.
När detta skrivs håller Trump presskonferens och försöker med 20 ord i förrådet berätta om administrationen, strategierna och landets framtid. It's going to be so great!
Han mumlar om fake news och står själv för totala sanningar. Let me tell you. It's so great! 
Terrordåd, allt fler nynassar, svåra flyktingkriser, brutala situationer för civilbefolkning i svåra krigshärdar, sjukvårdsreformer och en ledsen Tynkkynen som brister ut i gråt när han inte får skriva vad som helst på facebook... Ack detta jordklot av idag... 
Hur ser min ståndpunkt ut?
Låt mig säga så här. Let me tell you. Jag gör som Trump, och svarar på en icke ställd fråga genom att i stället lyfta fram de riktigt stora samhällsproblemen. And it's going to be really great, I tell you! låt mig säga så här... Båtskatt. Låt oss tala om båtskatten. It's a disaster!
Så...

I höstas fladdrade Timo Soinis kalakukko-lucka fram orden "herrarnas lustjakter och juppyskotrar".  Det var dags för staten att klämma åt dessa herrar och mjölka skattemedel ur deras pengastinna fickor. Flera miljoner fräscha eurosar ska nu få bringa Finland på fötter igen.
Snart kommer lagförslaget att gå en behandlingsrunda i riksdagen.

Gränsen för båtskatten ska, enligt förslaget, vara 9 meter lång båt och/eller 38 kw (ca 51 hk) motor. När det kommer till båtens längd så kan man ju konstatera att det trots allt är förhållandevis "få" båtar som spräcker gränsen. Visst! Det finns många båtar över 9 meter - men de är i alla fall i minoritet i de flesta småbåtshamnar. >38kw-motorer finns det gott om.

Större båtar är inte sällan dyrare. Så ju större båt man har desto "större herre" är man antagligen. Skatten är hyfsat platt och verkar spänna mellan 100 och 300 €. I den gaffeln ska alla båtars skattesats få plats - oberoende om det är +9m halvruttna vrak eller om det är 50 meter 50 knops raceryacht med biograf, 18-håls golfanläggning och jaktstuga.

Låt mig så ställa min egen båt i ljuset av denna båtskatt.
Längden är spräckt med en marginal som är lite större än löjligt skrattretande. 10,20 m krockar jag nämligen ändå inte ner till 8,99 mot lämpligt hög klippa. Kan inte ta vinkelkapen och ägna mig åt manikyr i någondera änden.
Motorn då? I varvets båtkort är antalet hästkrafter angivet till 55 stycken. Det är 41 kw. Motorn från 1962 är av märket Parsons Pike Marin. Det är egentligen en marinerad form av Fordson Super Major. Just Fordson Super Major-motorer från år 1962 är enligt uppgift de facto 52 hk (38,8 kw). Därmed börjar jag vara löjligt nära den där gränsen. Nu är ju detta dessutom siffror som angivits av företag för 55 år sedan. Motorn må ha nya inälvor idag, men ger den verkligen 38 kw? Kommer jag att betala skatt för något jag inte har - alltså en mer än 38 kw stark motor? I registret är ju kraften förstås angiven som 55 hk i enlighet med båtkortet och i enlighet med den gamla registreringen.

Sedan kommer vi till lustjaktens inköpspris. Grejen är ju att denna luxuösa yacht gick lös på 4000 €.  Det blev lite prutning på slutliga priset med transporten inräknad. Skick och interiör är därefter. Med andra ord formligen badar jag i sådan överdådigt dekadent lyx när jag glider omkring med denna båt, att stackars Soini sannolikt drabbas av totalt psykbryt vid blotta åtanken. Som om det inte var nog med den extravagans som kom på köpet, klämde jag ju in än mer pråligheter innan jakten sjösattes. Fungerande elektricitet, utökad hydraulisk styrning i form av en ratt, nya vräkiga lanternor, en kompass och en kartplotter, är några exempel på den måttlöshet jag ägnade mig åt. Slutligen fixades motorn så att den fungerar, vilket lär ge Soini den definitiva avundsjuke-nådastöten. 

Men nu "får jag mig". Jag skall rättmätigen beskattas för att jag vältrar mig så dekadent i denna obeskrivliga lyx. Soinis avundsjuka lättar säkert.

Men rikedomen har trots allt en gräns. Låt mig göra antagandet att båtskatten blir en dryg hundring i mitt fall. För enkelhetens skull kan vi avrunda till hundra euro per år. I något slags hänseende så betyder det att jag kör båten i mindre omfattning för att åstadkomma en diesel-inbesparing på motsvarande hundra euro. Om jag räknat rätt, torde andelen skatt för den inbesparade mängden diesel röra sig om ca 40 €. Om jag fortsätter räkna rätt är statens totala skatteinkomst på min båtskatt således 60€. Sedan ska staten anstalta med funktioner så att denna nya båtskatt ska kunna indrivas. Det kostar också någonting. Finns det risk att jag blir en ren förlustaffär för Soini? Min lyxtillvaro i båten - antagligen reparation av något läckage - kan alltså bli kostsam för staten. Ett är dock klart - jag spyr ut några kg CO2 mindre. Alltid någonting positivt.

Men SOS har säkert en lösning om det visar sig bli förlustbringande business. Det går alltid att höja båtskatten.

Nej jag har verkligen inget emot att betala skatt och jag kan tänka mig att gå med på höjning av inkomstskatten om det verkligen behövs - eller gärna bibehålla sockerskatten. Men vissa skatteidéer är ju bara så in i vassen urbota korkade påhitt. Båtskatten måste vara ett svårslaget rekord i hittepå-tävlingen. Får man förmoda att det varit en ovanligt våt SOS-bastukväll någon gång under sensommaren? När kommer kolfibercykel-skatten? När kommer velomobilskatten? När kommer lådcykelskatten? När kommer skatt på kakelugn i huset? När kommer möbelskatt? När kommer...

Mitt båtskrälle har egentligen inget värde annat än något slags historiskt sådant. Den är halvt i originalskick, egentligen gravt opraktisk som fritidsbåt och lika (gravt) rustikt oförfinad. Men som jag skrivit tidigare är det exakt en sådan båt jag ville ha. För mig handlar båten/båtägandet/båtåkandet om något annat än bekvämlighet.

Civil olydnad är jag ofta lite tveksam till, men i det här sammanhanget borde alla utskickade skattefakturor ligga obetalda och, invikta i Postinen, raskt förpassas raka spåret till återvinning.