Gårdagens erfarenheter och konstaterandet att landsvägarna är närmast isfria ledde till att dagens cykeltur blev en Pensalarunda.
Pensalarundan är alltså en genomtypisk träningssträcka ifall man har Nykarleby som utgångspunkt och tycker att 50 km är rätt distans.
Tjock motluft kom söderifrån och höll framfarten på långt mindre än beskedlig nivå ända till Pensala.
Men jag tänkte inte låta mig nedslås. Än ska cyklandet utföras riktigt lugnt, på lätta växlar och utan att bry mig det minsta i hastighet. GPSen (hastighetsmätare, klocka osv.) hölls som vanligt gömd i en ryggficka för att inte störa med sina försmädliga siffror.
Visst! Det tog en rejäl stund innan Pensala nåddes. Men faktum var att det kändes som en rätt kort och behaglig resa dit. Tiden går liksom snabbare när man cyklar lugnt och funderar på än det ena och än det andra. När cyklandet sker med hög ansträngning är det mest trötthet och plågor som gör att tiden går långsamt.
Utöver att trampa lätt låg koncentration på rundtramp och att stödja med bålen för att sitta så stilla som möjligt samt avlasta armarna. Det sistnämnda gick sisådär och domningar i händerna är ett bekymmer jag behöver jobba mig genom.
Med facit på hand skulle det nästan gått att nyttja landsvägscykel. Men bara nästan. Ispartier finns på sina håll och så är det förstås en hel del landsvägscykeldäcksätande dödsgrus här och var.
Helst skulle man väl ha ha en sådan där gravel-cykel som sedan några år tillbaka är den hippa innegrejen.
Hur som helst.
Mischön akåmplischt! Jag kom hem utan att bli vare sig särskilt trött eller på tok för seg. Visst började benen tappa lätthet sista biten längs Munsalavägen men allt annat vore mysko.
109 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar