Vätternrundan 2015 - Rapporten och den djuplodade analysen

Min självcentrerade avhandling om Vätternrundan 2015. Jag bjuder här på smarriga detaljer och pedagogiska bilder. Årets blogginlägg helt enkelt.

Carl Philip och Sofia - det skulle kunna vara för er jag cyklar Vätternrundan i år. 

Det skulle också kunna vara för att det är ett 50-årsjubileum, det skulle kunna vara för att jag själv "tioårs-jublierar" eftersom jag körde Vr första gången 2005 (men har förstås inte kört alla år sedan dess) och det skulle kunna vara för att jag sagt att jag aldrig mer vill cykla Vätternrundan men att det känns som om jag verkligen måste avsluta med att också komma i mål. Det är väl knappast en hemlighet att jag kastat in handduken halvvägs in i mina två senaste rundor.

Orsaken till mitt deltagande är väl sist och slutligen ändå bara resultatet av ett svagt ögonblick någon gång förra hösten. Underskatta aldrig svaga ögonblick.

Cykelattiraljer, cyklistklädsel, verktygslåda, pump, uppladdningsdryck (maltodextrin), normalklädsel, liggunderlag, sovsäck och kudde med örngott i lämpligt mönster packades ner i ändamålsenliga väskor. Alltsammans placerades i sambons Christiania varpå lasten cyklades till Stjärnhallen där den väntande bussen skulle stanna.

Därefter cyklade jag hem Christianian och cyklade tillbaka till Stjärnhallen med en mer lämplig Vättern-cykel. 

Som vanligt fick den göra sällskap med de övriga Vättern-cyklisternas räsers i Nykarlebud-lastbilen, som ju alltså fylls av kolfiber, helgen (och prinsbröllopet) till ära.

Bussen plockar upp resenärer från Karleby till Närpes. I den sistnämnda orten är det traditionsenlig [mat]paus at the rotating tomato of Sauron.

Sedan då? Viking Craze till Konungadömets huvudstad och frukost på Scandic i Södertälje.

Väl framme i Motala mitt på fredagen, står inkvartering först på att-göra-listan. Även i år var det mångstjärniga lyxhotellet Sporthallen som gällde. För att fortsättningsvis låta tryggheten vila i tradition, tvångstanke och fantasilöshet, förskansade jag mig på två välbekanta kvadratmetrar mellan översta stolraderna på läktaren. Där brukar det inte vara lika mycket spring som nere på golvet (a.k.a. spelplanen).

Om bussresan huvudsakligen ägnats åt ånger, negativt tänkande och kolhydrat-tankning via dryck, så spenderas fredagens andra halva åt fortsatt ånger, negativt tänkande och kolhydrat-tankning med hjälp av mat - dvs. pasta. Ca tvåtiden på dagen var det dags för första pastabuffén. De sista tuggorna genomfördes med enorm viljestyrka och motsträvigt svalg. Klockan 19 på kvällen upprepades proceduren vid pastabordet.

Därefter är det förberedelser inför morgondagens långa plåga. Chip fästs på hjälmen, nummerlapp på tröjan, energidryck blandas och fickor fylls med gelpåsar och bars.

- Sova

- Väckning 02:30. Åt en risifrutti med hallon och svepte sista slatten Maltodextrin.

- Ut och känna på vädret. En aning ruggigt men inte kallt. Varmt och soligt väder lovades. Kort cykelbyxa och kortärmad jersey. Hade armvärmare på från morgonen.

- Start 03:40. Garmin strulade och kom inte igång förrän efter några kilometer. Störande.

Loppet:

Den som läst mina tidigare inlägg under våren, har antagligen till lust och leda hört gnäll om bedrövlig träningsmängd, dåligt upplägg, olämplig förkylning och obefintliga förväntningar. 

Det snackades lite om ett gemensamt försök på en tid under 8 timmar. Vi var kanske några för få för en sådan uppgift, men med rätt uppslutning från andra cyklister och team så skulle det kanske kunna lyckas. För egen del tänkte jag i alla fall hänga på och låta allt bära eller brista - med stark misstanke om det sistnämnda som facit. 

Tog fyra flaskor dricka för att inte bli tvungen att fylla på. Två stora flaskor på cykeln och två normalstora i ryggfickorna (tycker bättre om det än att ha dem i ställningar bakom sadeln). Nyttjade en topprörs-väska för allt godis.

Motala - Gränna (75 km):

Snabbt blev vi ett litet gäng NCK-cyklister (typ 7 st), en Triton-cyklist (också en av bussresenärerna) samt några från Stockholmstrakten (med orten Spånga och bilen Citroen skrivet på tröjorna). Vi gick runt i behaglig och fin fart. Sub 8 betyder drygt 38 i snitt. Vi försökte hålla oss i närheten av det. Sydväst-västlig vind skulle senare få hjälpa till på bortre (västra) sidan och förhoppningsvis bidra med ett behövligt plus. Backarna togs i vettigt tempo och allt handlade om att spara energi.

Jag hade plockat med mer energi (gel & bars) än normalt och jag skulle undvika samma misstag som många gånger tidigare - alltså misstaget att börja slörpa i mig tillskottsenergin för sent. Första gel-påsen tömdes således i Gränna. Till Gränna (Gyllene Uttern) kom vi efter två timmar och åtta minuter.

Ett par av våra egna cyklister kände sig en smula slitna mot slutet av den här sträckan. Hur det var med Stockholmarna vet jag inte. Själv var jag förvånansvärt pigg. Någon effekt hade all nervåldad pasta tydligen ändå.

Gränna - Bankeryd (44 km):

En bit före Jönköping kom ett stort snabbgäng förbi. Typ "Team Beckers" eller något i den stilen. Tror de var danskar. De hade i alla fall startat 10 minuter efter oss, de körde belgiskt och de ville inte ha inblandning. De hade förstås också en svans av liftare efter sig och även vi hängde självfallet(?) genast på. Det resulterade i att de NCK:are som känt sig slitna droppade direkt. Beckers-gänget körde dock en aning otaktiskt. Det var snabba igångdrag efter korsningar och rondeller. De tappade också några egna cyklister med sådana manövrer. Dragspelseffekten som uppstår bakom är jobbig att hantera och det blir oerhört slitsamt. Svansen av övriga cyklister (inkl. vi från bussen) fick också allt tyngre att hålla ihop.

En bit efter Jönköping kommer Bankerydsbacken. Där körde danskarna, om inte stenhårt så i alla fall hårt. Svansen knäcktes totalt. Jag bet mig ändå fast men syrebristen blev en helkroppslig sensation innan toppen nåddes. Till Bankeryd nådde jag efter tre timmar och femton minuter.

Bankeryd - Hjo (51 km):

Efter Bankerydsbacken kör man längs en serie smala vägavsnitt (bl.a. cykevägar) med många smala passager och några små rondeller. Beckers-cyklisterna fortsatte att riva och slita. Några cyklister framför mig tappade lucka och det blev för mycket för min del. Jag orkade inte längre täppa till. Två NCK-kollegor kom upp bakifrån och lyckades efter tokrusningar jaga ikapp. Jag slog följe med tre svenskar och vi gjorde ett sista försök men till slut brast gummibandet helt. Jag blev tvungen att släppa de tre svenskarna varpå jag plötsligt var helt ensam eftersom det också var helt tomt bakom mig (med "tomt" menar jag alltså sådana cyklister som håller samma hastighet som den jag ville hålla).

Allt handlade då om att åter hitta en fin rytm och att hoppas på att något gäng skulle dyka upp bakifrån. Vid Fagerhult-depån noterade jag några vitklädda cyklister på väg ut efter stop. De såg på något sätt ut som ett lämpligt sällskap. Lika lämpligt nog, stannade de för att lätta på trycket innan de skulle trampa vidare. Därmed passade jag också på att göra samma sak varpå jag anslöt till dem. Tog rulle men bjöds in i gruppen ganska snabbt. Till en början verkade det lovande men farten var till slut synnerligen ojämn beroende på vem av dem som var framme och drog. Cyklisten jag var bakom, cyklade i sig oerhört knyckigt. Han trampade några snabba tag och rände om vartannat. Dessutom såg han ständigt runtom sig och kikade på armbandsuret (pulsklockan?) var femte sekund. I samma veva började ryggen och skulderpartiet pina mig något oerhört. Bristen på träningstimmar gjorde sig påmind.

Efter ett antal ryckiga kilometrar blev vi tack och lov upphunna av en liten, blandad grupp som kom med riktigt fin fart. Jag bytte tåg. Kunde också gå runt och agera lite lok med det nya gänget.

Kort därefter kom vi till Hjo - detta ställe där jag 2010 och 2012 gett upp och letat efter en buss. Med en löjligt sjuk rygg var det förstås många olika tankar som rusade genom skallen samtidigt som vi cyklade genom Hjo. Men pannbenet segrade den här gången och jag förlängde plågan. Det är ju ändå bara 130 km från Hjo till målet.

Till Hjo kom jag efter fyra timmar och 42 minuter.

Hjo - Karlsborg (33 km):

Mitt bidrag till den grupp jag befann mig i, blev sämre och sämre. Ryggen smärtade givetvis bara värre samtidigt som tröttheten ökade. Till slut gick jag runt men bara för att nästan direkt slå till sidan istället för att dra och en stund senare låg jag bara bakom. Så fort Karlsborg passerades fann jag för gott att låta gänget försvinna framför mig.

Karlsborg - Hammarsundet (53 km):

Den här sträckan blev till största delen mil av individuell kontemplation. När jag hade släppt mitt tidigare sällskap, fick jag förstås åter lov att leta efter någon slags fungerande rytm i all min "ensamhet". Det gick. Dessutom släppte allt ryggont samtidigt. Även om jag var sliten och ensam så blev den sista biten på västra sidan riktigt bra. Hallelujabacken (googla) fick jag ta i allsköns ro och aldrig någonsin har den varit lika mycket halleluja. 

Särskilt hårt orkade jag förstås inte trampa men det var inspirerande att i alla fall snabbt köra förbi den oändliga raden av cyklister längs vägrenen. Endast vid ett tillfälle var det någon som hakade på. Jag kollade inte vad det var för en cyklist men jag hörde hans konstanta snorutblåsningar i tre-fyra kilometrar innan han vek av till Boviken-depån.

Ungefär vid tidkontrollen i Aspa - dit jag kom efter 6 timmar och 37 minuter - blev jag plötsligt åter upphunnen av den lilla grupp jag släppte efter Karlsborg. Uppenbarligen hade de tagit en kort paus i Boviken. Jag hängde på ett antal kilometrar men innan svängen söderut mot Hammarsundsbron blev jag åter tvungen att släppa taget då kantvinden skapade problem. Samtidigt kunde jag placera mig bakom en större grupp och hittade något som verkade vara en bra plats för de sista milen in mot mål.

Hammarsundet - Medevi (17 km):

Men nä, den nya gruppen jag nu befann mig bakom, var inget att stanna bakom. Det gick allt mer långsamt. När biltrafiken mellan Hammarsundet och Medevi dessutom tätnade till trängsel, blev klungan alldeles för trög och det gick tidvis olidligt långsamt. Så jag tog mig förbi och började kryssa fram mellan bilarna i den långa kön och långsam-cyklisterna längs vägrenen. Än en gång var jag alltså "ensam". 

De (tre) gånger jag kommit så långt som till Medevi, har jag alltid råkat ut för kedjehopp mitt i början av den branta backen upp mot byn/depån. Eftersom cykelns kedja inte varit nere på lillklingan på flera år, valde jag den här gången att bryta upp med storlklinga och brant kedjelinje. Det gick galant!

Till Medevi kom jag efter 7 timmar och 40 minuter.

Medevi - Motala (23 km):

Sista biten in mot mål viker man bl.a. in på en liten extraslinga bort från väg 50. Där tog jag min sista gel och blev ungefär samtidigt upphunnen av en NCK'are och Triton-cyklisten som nämndes tidigare. 

Ska väl inte sticka under stol med att det kändes en smula förargligt, men samtidigt var det ändå fantastiskt kul att se någon bekant och att gemensamt cykla in mot mål.

Till Motala kom jag efter 8 timmar och 20 minuter. Klockan var då 12:01.

Svackan i slutet av hastighetskurvan är motvind och trafikträngsel i kombination med trötthet.

Efter målgång:

- Sitta i parken med potatissallad och alkoholfritt Norrlands Guld. Byta upplevelser med kollegorna.

- Tvingas cykla till Sporthallen.

- Dusch.

- Sova.

- Hamburgare med stripes och cola vid Peckas.

- Sova.

- Gå på aftercycling-öl till Harrys. Plötsligt visade det sig att Magnus Betnér hade "gig" på Harrys. Han gjorde sig lustig en stund.

- Sova.

- Väckning kl 7 på söndagsmorgonen.

- Frukost vid Sporthallen.

- Packning och lastning av cyklar där mot nio-tio-tiden.

- Avfärd till Stockholm.

- Amorella från Stockholm till Åbo och sedan jadadada hem till Nykarleby igen.

Slutligen (äntligen) en konklusion:

Nej det blev inget spräckande av 8 timmar men jag är helnöjd. Jag kan helt enkelt inte vara annat än nöjd. Mina 8:20 med 70 kilometer solocykling mot slutet, är fullt godkänt - om jag får säga det själv.

Vi spekulerade lite kring hur det skulle ha artat sig om vi hade haft lite mer is i magen och hållit ihop vår grupp i Bankerydsbacken. Vi kvarvarande NCK'are/Triton'are plus övriga i Beckers-svansen hade säkert kunnat göra en bra andra halva av årets Vätternrunda. Men det är kanske onödigt att spekulera.

Att jag härmed avslutat mitt Vätternrunde-deltagande är väl inte helt hugget i sten. Det finns ändå något lockande med allt slit. Men jag saxar i alla fall ut mina Vätternrundor ur cykeldagboken och kopierar in dem här (snitthastigheten är rullsnittet - förskönade siffror). Det får avsluta denna oproportionerligt långa utsöndring av ord om något så oerhört viktigt som en Vätternrunda.