torsdag 30 juli 2015

Genrep

Helgen kommer rusande rakt emot i hisnande hastighet. Här står jag och bara glor dumt. Typ.

Den senaste veckan har jag gjort precis allt möjligt, allt möjligt utom just cykla. Senaste helg borde jag förstås ha varit ute på en riktig långlänk. Men nej. Då var jag involverad i ett projekt som höll mig borta från vägarna. I och för sig ägnade jag lördagen åt att till fots försöka forcera sanslöst svår skogsterräng. Det blev 10 kilometer och sex timmar. Kroppen var fullständigt mör efteråt. Så det får välan gälla som långlänk då.

Inne i den här veckan har det varit väggarbete och kalas.

Men idag... idag! ... monterade jag ultremo-däcken fram, hjulkåporna utanpå och drog iväg på en runda för att kolla så att de sista detaljerna var något så när på plats.
Jag slog sällskap med en kvartett cyklister som hade tänkt sig till [Ala]Härmä på en kopp kaffe.
Helst hade jag faktiskt deltagit med vanlig racer, men jag var ju ändå tvungen att genrepa med Wawen. Så jag höll mig en bit bakom de övriga fram till Jeppo där jag försökte varva ur lite och körde två korta knyckar med lite halvhögt tempo fram till Holmankangas där jag väntade in de övriga.

Därefter kaffe och gris.

Hemresan tog jag ännu mer inkognito. De andra tog gamla vägen på östra sidan ån och jag körde Seinäjokivägen. Försökte hålla tempo hela vägen och det fungerade ganska bra.
Mellan Jeppo och Riksåttan kom jag i kontakt med ett skyfall. Har klippt upp en liten bit av huvens visir så att jag ska kunna köra med huven helt fast (bättre aerodynamik) - men ändå ha luftintag (syre) och vädring. Det betyder förstås att det alltid är en öppning och att regn letar sig in. Det letade sig in med rejäl kraft. Jag höll kring 50 och vattendropporna var stora. Det gjorde ont i ögonen. Glasögonen kunde jag inte använda. Såg nada genom dem. Men vid Juthas avtog det och jag kunde konstatera att jag hade kört helt rätt trots grava siktbekymmer.

Nu får jag dunka ner kolhydrater i mängd och massor för att lura kroppen att den är vältränad inför helgens ansträngningar.

Edit: Tro inte på höjdkurvan. Garmin måste ha fått helfnatt i ösregnet (det rinner ned en hel del vatten just där Garmin är belägen).

... eller så körde jag ändå allt annat än rätt. Jag vet inte. Jag såg ju inget.

Edit 2: Eller så var det inte regn. Jag körde kanske ner i ån där mot slutet. Det skulle förklara höjdkurvan och vattnet.


tisdag 21 juli 2015

Hemlisar i en icke-bildblogg

Den observante läsaren av denna blogg har eventuellt noterat att här bjuds det sällan på bilder i överflöd.

Tre st. orsaker:
1. Min telefon är en telefon. Den har förvisso en kamera som kan ta bilder där man kan urskilja ett antal kontraster och möjligen utläsa vad dessa kontraster tillsammans kan tänkas visa, men att få dessa bilder överförda till någon annan teknisk apparatur (typ en dator) är ett veckolångt projekt även för NSA.
2. Jag har en arbetstelefon som lär ska höra till de så kallade smarta telefonerna. Antagligen är den faktiskt riktigt skärpt. Den har nämligen gått i baklås nu under semestern och vägrar blankt göra annat än tidvis (och sömnigt) flasha "Nokia" i displayen.
3. Mina kameror är system-varianter man verkligen inte släpar med sig på ett enda litet cykeläventyr. Dessutom orkar jag sällan ha dem med mig för att dokumentera småjusteringar och annat skruvande med cyklarna.

Någon kamera var således heller inte med när jag igår ställde om framhjulen från en gnutta toe out till helt parallella. Kamera fanns heller inte ombord när jag åter tog mig de 27,5 kilometrarna till Holmankangas och tillbaka. Benen var lite sega och presterade inte samma resultat som föregående kväll. Huruvida framhjulsintställningen påverkade är precis lika omöjligt att avgöra som något som är helt omöjligt att avgöra.

Ibland har jag ju kompenserat bildbristen med skärmdump från Garminsidan över respektive avhandlad cykelrunda. Det gör jag inte just nu. FM närmar sig och jag kryper in i en hemlig liten koja.

Tre st. möjliga orsaker:
1. Det går så förtvivlat långsamt och jag vill inte visa hur fruktansvärt bedrövlig formen är.
2. Det händer ingenting, nada, noll. Ork, kraft och fart är precis samma som tidigare trots att det absolut borde vara bättre efter aerotrimning och träning... "träning".
3. Det går ruggigt snabbt och jag vill verkligen inte avslöja detta för medtävlarna inför FM.


måndag 20 juli 2015

WAW är inte MTB

Kan för mitt liv inte förstå varför jag ända fram tills nyligen (fredagen förra veckan) låtit bli att skaffa en kassett med vettig racer-betonad stigning.
Wawen har nämligen varit försedd med en 9-delad 11-oändligheten-MTB-kassett.
De (och flera andra velomobil-märken) har väl dylika kassetter fabriksmonterade. Tredelat fram och himalaya-utväxling bak är overkill i samma omfattning som USA's och Soviets atomprogram på 70-80-talen. Mellanklingan fram använder jag vid start från 0 km/h. Annars är det bara storklinga.

Igår kväll testade jag 11-23 för första gången. Det var magiskt. Plötsligt hade jag tillgång till exakt rätt växlar i hastigheter runt 44 - 55. För första gången hade jag en växel (57/12) som känns perfekt i 48-53 km/h. 57/13 och 57/11 har varit mina tidigare alternativ och den enas kadens driver upp pulsen för mycket pga. allt vevande och den andra gör bara att benen stumnar. Den korta (55 km) rundan var en fröjd.
Nu är det också mycket mindre och bättre steg i acceleration från 35 km/h och uppåt. Får ständigt hålla lämplig kadens.

Och inte behövde jag byta kedja heller. Kedjorna i velomobiler har större livslängd än på racercyklar. De slits och töjs helt enkelt inte lika snabbt.

Toe out (förra inlägget) var kvar och känslan är fortfarande att det är något som kunde rulla lite lättare. Ska se om känslan har rätt och ställa om till parallella framhjul samt därefter kolla vad känslan säger.

onsdag 15 juli 2015

Om icke-empirisk vetenskap med Waw

Med Wawens framvagnsjobbb följde förstås hjulinställning. Toe in/out behöver kontrolleras och justeras. I de gamla anvisningarna sägs att hjulen bör vara helt parallella och om man har svårt att verkligen mäta exakt så är det bättre om felmarginalen går i toe in-riktningen.

Framhjulen har ett visst glapp, eller "spel". Dvs. deras axlar är inte orubbliga. Glappet är någon millimeter i vardera riktningen. Kan ju hända att tanken med ett ynkligt toe in har att göra med att man tänkte sig att framhjulen "trycks en smula bakåt" och på så sätt blir mera parallella när man cyklar. Jag vet inte.  Så enkelt är det i alla fall inte.

Det nya är nämligen att hjulen borde ha ett litet toe out. Några som kör snabbt med Waw där nere i Europa har konstaterat detta. Enligt denna nya devis lär det ska vara så att hjulen (eller hjulaxlarna) letar sig "framåt" när de roterar och rullmotståndet blir lägre. Vet inte hur de har kommit fram till detta. Wattmätare kanske.

Nåväl. Inledningsvis hade jag ett puttinuttigt toe in. Igår kväll ändrade jag till ett puttinuttigt toe out. Ca 2,5 mm mätt mellan framhjulens "bakersta" del och "främsta" del (på ett 20"-hjul).
I morse körde jag åter en vända till Holmankangas och tillbaka (ca 55 km)

Först hade jag tänkt göra samma övningar som under gårdagsmorgonen - dvs. hålla ca 40 och dra upp till 60 (eller så mycket jag orkar). Men ganska omgående noterade jag att benen var fulla av kolsyra, eller något i den stilen. Det var nästan jobbigt att bara hålla 40. Planerna ändrades och jag körde de där 40 km/h på lätt växel hela vägen till Holmankangas. Att få upp kadensen och klara av att hålla hög kadens under längre tid borde nämligen vara ett litet måste för mig - om det nu finns några måsten med det här. Så någon slags träning blev det väl.
På hemvägen hade jag vinden lite snett med. Så jag gick in i bekvämlighetszonen och tryckte i tyngsta möjliga växel och malade på i gammal ohejdad sengångarstil.

Och så frågorna...
Gick det tyngre pga. dåliga ben eller pga. toe out? Kanske benen var OK men allt blev bara jobbigare för att rullmotståndet ökade?
Det var ungefär 3-4 km/h som saknades - överallt - hela vägen. Vem tog de kilometrarnaitimmarna?
Var det både benen och toe out. Eller var benen så totalkassa att det gick så pass mycket långsammare trots bättre hjulinställning?
Eller var det pga. förändrat däckstryck från tidigare? Eller vindriktningen?

Det finns  hyfsat empiriska metoder att mäta rullmotstånd i samband med hjulinställning. Jag har bara inte riktigt tid att engagera mig i sådant just nu. Så jag fortsätter att gå på helt empirisk känsla istället. Tror jag kör med toe out en eller två gånger till. Känns det fortfarande trögt justerar jag väl hjulen parallella.

tisdag 14 juli 2015

Om att accelerera med en Waw

Hur gör man?
Fråga inte mig. Jag vet inte - än i alla fall. Just nu är det ganska klent.

Jag tycker inte om - nej jag rent av avskyr - intervallträning. 
Märkligt. 
För jag har inget emot att plåga mig timme ut och timme in (om jag bara skulle orka hålla på så länge) men att ta typ två intensiva stressminuter med maximal ansträngning - nej det smakar inte.
Om jag gjorde en något så när lugn insats i söndags, så var det idag läge för någonting mer jobbigt. Jag tänkte alltså i termer av någon slags intervaller.

Sagt och gjort.
Först 30 minuter uppvärmning med lämpligt tempo samt kadens som låg lite över min normala bekvämlighetszon. Den uppvärmningen tog mig en bit förbi Jeppo.
Planen var att hålla 40 km/h och sedan accelerera till 60. Detta skulle jag göra var femte minut. Dels behöver jag träna lite sådant och dels vill jag försöka kolla vilka växlar som är bäst att använda och hur länge jag bör stanna i en växel innan det är läge att trycka i nästa.
På väg mot sydost var det inga större bekymmer med 60. Den lilla vind som blåste hjälpte till.
Jag hann med två sådana intervaller innan jag svängde vid Holmankangas.
5 st accelerationer blev det innan jag var tillbaka vid riksåttan. Därefter tog jag ytterligare en i Ytterjeppo innan jag varvade ner in mot stan.
De sex st intervallerna på hemresan var betydligt jobbigare och jag nådde inte 60 en enda gång. Skyller på den lilla motvinden och veka ben som är ovana med den här typen av tilltag.

Jag kan konstatera att jag just idag behövde ungefär 900 meter för accelerationen mellan 40 och 60. I runda slängar är det en minut. Det är en avvägning mellan att accelerera långsamt eller snabbt. Ska nu fortsätta testa vidare. Körde utan huv och utan hjulkåpor. Ska givetvis också göra samma med dem monterade.
Och varför gör jag på detta viset då? Jo för att det finns ett tävlingsmoment på FM som inbegriper motsvarande övning - 200 meter sprint med flygande start.
Nådde någonting på 68 förra året men det vore ju kul att knäcka 70 trots att mina ben (muskler) inte är konstruerade för ändamålet.

Velomobilpremiäranvände även mina gamla Diadora-skor. Kändes sköna och bra. Rundan var förstås kort och det är för tidigt att säga hur de fungerar under flera timmar.
För mina skor - se detta gamla och ingående inlägg.

söndag 12 juli 2015

Aj, aj, ajajajaj, aj aaa...

Det är söndag och min senaste cykelrunda (velomobil) utfördes i en förgången tid. Cykeldagboken är dammig.
Idag skulle det bli ändring. Jag pumpade däck, putsade kedja, bytte till racerpedaler och började veva mig framåt. De hjultäckande sidokåporna (förra inlägget) hade jag inte på idag. Det är helt enkelt opraktiskt ifall man får punktering. Bråttom hade jag heller inte tänkt ha. Eftersom jag effektivt slarvat bort möjligheten att försöka bibehålla något av formen som uppstod efter Vätternrundan, så handlade det idag om tid och tid och tid. Helst uppemot 4 - 5 timmar. Om jag alls ska ha något att göra på 6h-loppet på FM så får jag väl så lov att samla timmar också.

Jag är glad att det inte blev mer än tre och en halv timme. Sista timmen var outhärdligt, djävulskt smärtsam. Efter två timmar började den kännspaka tåbrännan. Därefter blev det allt mer sjukt i vänstra hålfoten och när jag äntligen kom hem gick det inte alls att stödja på vänsterfoten. De ugnsbakade Bont-skorna är sköna på racern. Jag hade inga problem under t.ex Vätterns dryga åtta timmar. Men belastningen och vinklarna är förstås annorlunda i Velomobilen. Trots att skorna har perfekt passform så halkar fötterna ner mot skons häl och den lilla förskjutningen blir bekymmer - antagligen just för att skorna har perfekt passform. Det finns heller inget som "ger efter" och anpassas efter fötterna i skorna. Det är stenskarp kolfiber runtom. Dessutom är det något med vänstra fotens vinkel mot pedalen som inte stämmer. Tidvis knäpper det till i närheten av den inre fotknölen och det gör något så infernaliskt ont.

Så nu får jag undersöka saken. Ska börja med att testa mina gamla racerskor. De är inte tiptop på racern (för mjuka) men kanske fungerar de hyfsat i Velon istället. Ett är dock säkert. Jag kan under inga omständigheter genomleva 6h-loppet om en lösning inte hittas.

Fram till Härmä var allt ändå ganska fint. Vädret var perfekt och trafiken relativt gles. Kortesjärvi - Kauhava är en tjusig velomobil-sträcka och bara fot-uslingen kan skärpa till sig så blir det nog en förlängning av samma runda så att Jakobstad och Evijärvi införlivas. Rakt från Evijärvi till Alajärvi och därefter till Lappo, kunde också vara något att bita i. Den som cyklar får se. Tack vare smärtorna blev det inte mycket till ansträngning från Härmä och hem. Så benen och orken stannade på rätt fräsch nivå i alla fall. Det är inte så illa - om man nu ska dra något positivt ur det hela.


måndag 6 juli 2015

Lite vitt är det nya gula

Så vad har jag egentligen pynjat med?
Jo jag har förberett och fixat så att Wawen ska kunna förses med kåpor över hjulhusen. Den smalare spårvidden behövs om jag överhuvudtaget vill ha en svängradie mindre än 3 kilometer. Den 2 cm sänkta nosen är bara en aero-grej. Waw har en tendens att vara lite hög i framänden (eller låg där bak) och det ville jag åtgärda. Bättre om inte fullt så mycket luft kläms in under skalet. Tror aerodynamik-skillnaden är större i teorin än i praktiken. Dessutom kan man förstås också ha marginellt mindre hål för hjulen (undertill) om de (hjulen) inte sticker ut fullt så mycket. Kåporna är alltså inte bara på sidan. De sträcker sig också en bit in under Wawen och täcker in hela hjulhuset från alla håll. Att de går så långt bakåt längs sidan är för att formen ("böjen") ska vara så jämn och fin som möjligt. 

För ett antal dagar sedan hade jag filat till hjulhålen och borrat nödvändiga hål för de skruvar som behövs för att fästa kåporna. När bilden togs hade jag precis monterat dem för första gången och slängt lite tejp på sina ställen runt kanterna.
Därefter tog jag några vändor i stan för att se hur velomobilen kändes med den nya framvagnsgeometrin, samt för att se om svängradien alls räcker till. Allt kändes och verkade riktigt bra. Visserligen behöver jag "planera" tvära svängar bättre än tidigare, men något problem var det ändå inte. Den är till och med funktionell i gathörn.

I går kväll drog jag iväg på en mer ordentlig testrunda. Försökte hålla lite tempo för att se hur framvagnen beter sig i högre hastighet. Det kändes faktiskt också bra. Jag ska ännu kontrollera och småjustera framhjulens toe in/out i strävan att hitta minimalt rullmotstånd.

Jag kan inte påstå att kåporna gav någon märkbar effekt i fart. Snitthastigheten var i princip exakt i parentes med vad den varit på samma vägsträcka de senaste "kåplösa" rundorna. Men jag har som vanligt cyklat alldeles för lite, så kanske kåporna ändå lyckades kompensera en form på dekis? Vad vet jag.
... ja ett vet jag. Det är motorn som driver och dagsform har långt större effekt än vilka aerotrimningar som helst.

Kåporna är inget jag knådat ihop här hemma. Waw-tillverkaren Fietser/Katanga hade för något år sedan gjort dylika kåpor till en eller två Wawar. Gjutformerna fanns kvar och de fixade snabbt ett par till mig. Nu behöver jag putsa och förfina en smula - men inte för mycket. Tillräckligt rustikt behöver det ändå få vara.

Tänk om jag faktiskt skulle lyckas träna lite nu också. Det räcker knappast bara med aerodynamiska förbättringar. Till liggcykel-FM kommer i år ett spännande Streamliner-hemmabygge (Streamliner = helt täckt tvåhjulig liggcykel = absolut snabbaste konstruktionen) så det blir med andra ord stentufft. Och kul!


torsdag 2 juli 2015

Den rullar igen

Sakta, sakta har jag pysslat och knåpat med den där Wawen. Merparten av dagarna har ägnats åt annat. Men en liten stund här och en liten stund där...

Tidigare idag (ikväll) kom jag mig äntligen ut och gjorde några varv på gatorna i Nykarleby. 
Dels ville jag känna lite på hur den smalare hjulbasen kändes samt hur det fungerar med 2 cm nersänkt nos. Allt fungerade fint.

Men jag ville också kolla en annan grej (the grej liksom). Men det sparar jag till en annan dag.


onsdag 1 juli 2015

Vatupass å vinkäljään

Då var det dags att ta fram hightech-hårdhandskarna. Här ser ni att jag har plockat fram precisionsinstrument och att jag med hjälp av dem - samt en penna - ritat några streck. Där syns bl.a. en lång obruten linje samt två prickade linjer. Prickade linjer är bra som komplement till heldragna. Jag blandar inte ihop prickade linjer med heldragna linjer och då kan jag hålla reda på vad jag gör - alltså så att jag gör rätt grej vid respektive linje.

Därefter hackar jag bort både prickade och heldragna linjer med ett stämjärn. Som underlag hade jag först en kubbe av bollpil men bytte senare till tall. Tall är bättre för de ger kortare kubbar - som i det aktuella fallet var att föredra på grund av stabilitetsfrågor. Det ska ju vara stabilt underlag när man jobbar.


Använd existerande

Fortsätter att peta med Wawen. Hjulinställningarna torde vara färdiga. Möjligen blir det ännu någon finjustering efter provtur. Har idag pusslat, pusslat och pusslat.
Snart följer fortsättningen (logiskt nog).