onsdag 27 augusti 2014

Jag är inte bitter

För att nu ändå bringa klarhet i en detalj eller två... Jag är ju liksom inte bitter. 
För att bringa klarhet i föregående textrad så vill jag poängtera att det inte var ironi.
Jag är alltså inte bitter... på riktigt.

Vad svamlar jag om? 
För att klargöra den frågan vill jag hänvisa till föregående inlägg.
Jag sitter inte här och kastar pil eller släcker cigaretter på utprintade bilder av föreningsmedlemmar.
Jag har inte ens reflekterat över enskilda föreningsmedlemmars aktivitet/ickeaktivitet i Nykarlebyloppet. 
Jag är inte bitter på någon.
Konstaterade bara (så kortfattat jag kunde) att det numera är svårt att få ihop folk.


söndag 24 augusti 2014

Nykarlebylopp, förbil och brasklapp

Det tolfte Nykarlebyloppet är avklarat. Efter fjolårets arbetsdryga megatillställning med både SFI-mästerskap och Nykarlebylopp under en och samma helg kändes loppet i år som en liten byatillställning - och det är nästan exakt vad det var. 

Jag ska väl redogöra för den egna insatsen i det här inlägget (det är min blogg, kan inte skriva om någon annan) men det får komma lite längre ner i text-sjoket.
Först ska jag nämligen ägna mig åt rubrikens sista ord och således även (utan att riktigt ha diskuterat med föreningen/styrelsen) sätta min näsa i blöt och dra igång gnällkvarnen.

Årets tillställning får mig nämligen att undra hur det blir med framtiden för loppet. Aldrig tidigare har det varit så svårt att få ihop gäng som kan hjälpa till med arrangemanget och då främst trafikvaktandet och dirigerandet i korsningarna längs sträckan. Vi saknade helt enkelt folk i flera korsningar. Visserligen ska alla cyklister följa trafikreglerna med väjningsplikt och hela faderullan. Men trafikvakterna är en stor trygghetsfaktor för cyklisterna och därigenom också en trivselfaktor. Dessutom kan det uppstå osäkerhet om vart man som ensam cyklist ska ta vägen ifall man inte känner banan och eventuellt missat någon skylt. Trafikvakterna visar riktningen. 
Hela arrangemanget med planering, anmälningar, bokningar, betalningar, lotteripriser, attiralj-anskaffningar, trafikorganisation (direktiv, parkering och avspärrningar) vid Stjärnhallen, skyltning längs banan, sopning längs banan, trafikvakter på alla viktiga platser, saftkontroller, uppdateringar av hemsida och uppdatering av info på hemsidan, förbilar, servicebilar, borttagning av skyltar samt säkerligen en hel del jag inte kommer på just nu... faller ner på allt färre personer.
Under fjolårets SFIM/Nykarlebylopp var det t.o.m. så att en del av föreningens medlemmar först trampade sig blåa på mästerskapet och direkt efter målgång tog tag i Nykarlebylopps-arrangemanget för att jobba med det i ytterligare fyra-fem-sex timmar. 
Speciellt en (1st) person i föreningen (styrelsen) drar ett helt kolossalt stort lass (och det är inte jag... ifall någon trodde att jag kör martyr-visan). Hatten av!

Pga. minskande antal talkoarbetare måste också arrangemanget krympa - något som iofs inte alls behöver vara negativt. Men för deltagarnas trivsel och säkerhet kan vissa funktioner inte dras in eller ens skäras i.
En grundläggande orsak till hela NCK och Nykarlebyloppet var några personers önskan om att cykla och bl.a. göra det i ett lokalt lopp. Föreningen grundades och loppet arrangerades. När Nykarlebyloppet startade 2003 kunde också merparten av styrelsen själva deltaga - precis så som önskat och planerat.
Sedan dess har loppet växt ur den kostymen och tyvärr(?) är det så att stora delar av arrangörsstaben är fast med sina uppgifter under loppet. Det brukar vara lite ombyte så att någon i alla fall ska kunna cykla något år - men ändå är det så att dessa några trots allt ställer och ordnar med arrangemanget på morgonen innan start. Inte den bästa uppladdningen ifall man har ambitioner att cykla snabbt. Numera finns det ju förstås flera cykellopp i nejden så Nykarlebyloppet är inte längre den enda möjligheten att få cykla lopp i våra trakter... men ändå liksom...

Frågan är alltså vart en dylik tillställning är på väg. Kan arrangemanget krympa och bli mycket "enklare"? ...Typ en sån där "Nå, åk nu-start" med minimal bemanning längs banan och enklaste möjliga tidtagning eller tappar vi då deltagare i så stor omfattning att loppet inte längre är värt att ordna?
Eller kunde en förening som trots allt har rejält över hundra medlemmar ändå i framtiden få ihop till en tillräcklig arrangörsgrupp för att åtminstone bibehålla loppets omfattning men också fördela arbetsuppgifterna på fler personer? En stor del av dessa kunde trots allt ändå cykla själva loppet. 

Det blir spännande att se vad som snurrar i skallarna nu när Nykarlebyloppet 2014 smälter in och utvärderas. Det är också spännande att se hur responsen från deltagarna kan tänkas se ut. Speciellt gäller det den nya gruppindelningen. Det skulle alltså vara grupper enligt en i förväg planerad hastighet... +38, 35, 30 och 25 km/h. Tanken var att +38 är en slags tävlingsgrupp och att de övriga ska vara cyklister som inte tävlar och som istället hjälper varandra med en jämn och fin farthållning enligt nämnda hastigheter. Tanken är att försöka hålla ihop de långsammare grupperna så att så många cyklister som möjligt får cykla sträckan tillsammans med andra - inte bli lämnade ensamma. Det fungerade väl si som så - vad jag kunde notera. Spräckta klungor kan iofs ha att göra med att någon varit optimistisk i anmälningen eller bero på tekniska bekymmer. +38-gruppen bör förresten nog heta Tävlings-/fri fart-gruppen istället. De ryck-cyklade och säckade ju tidvis ihop till typ 32 km/h trots platt väg.

"C'est la vie" say the old folks
It goes to show you never can tell


Jamen, jomen jag fick ju trots allt cykla loppet. I sann miljöekonomisk anda var årets förbilar nämligen helt muskeldrivna genom ett sinnrikt system av pedaler, kugghjul och kedja. Inga koldioxid-utspyende förbränningsmotorer här inte.
Och wow vad det var svårt att cykla med velomobil som förbil framför cyklisterna!
Speciellt eftersom "+38-gruppen" (som startade först) cyklade så ryckigt. Ryck och knyck är inte velomobil-melodin. I den kör man helt enkelt bäst genom att hålla ett riktigt jämnt tempo - eller en så jämn ansträngning som möjligt. 
Hade tänkt försöka hålla mig ca 50 meter framför men det blev i praktiken mera, mycket mera och tidvis oerhört mycket mera.
Blir det ett liknande arrangemang på nytt så vågar jag nog hålla mig lite mera kall och tidvis låta cyklisterna komma närmare. De har ändå ingen nytta av att ligga på rulle om det mot förmodan skulle råka ske under ett antal meter av loppet.

Jag hade svårt att i förväg veta exakt hur de skulle cykla. Förstod på ett ungefär var de skulle cykla långsammare och snabbare - eller var någon skulle försöka sig på att komma i utbrytning. Jag byggde ofta upp lite extra avstånd inför de längre backarna (och hårnålssvängarna) men om klungan samtidigt körde långsammare så blev avståndet plötsligt onödigt stort. 

Det var i alla fall kul att testa. Kanske mer om det en annan gång. Här följer i alla fall dagens kurvor och streck. Min hastighet är hit och dit - mest beroende på att jag allt som oftast ökade farten alldeles för mycket och därefter blev tvungen att vänta in klungan igen. Det där med ryck och knyck blev alltså till slut nog ändå dagens melodi - velomobilen till trots.




söndag 17 augusti 2014

En till pliktrunda

Om en vecka är det dags för Nykarlebyloppet. Det blir nya grepp i år och betoningen är hastighetsgrupper - dvs. att man kan anmäla sig till grupper som ska cykla enligt en viss förutbestämd hastighet - så där på ett ungefär alltså.

Jag är med men ändå inte. Jag kör liksom förbil. Jag cyklar förbil. Det betyder att jag blir tvungen att ta i ifall det dyker upp några hårda lagtempogubbar som tänkt spränga alla tänkbara rekord.
Med velon har jag hittills aldrig kört ut till sjöbyarna så denna kväll tog jag mig ut till Monäs och Kantlax för att känna på backarna och vägbeläggningen. Backarna gick fint och om ingen cyklist i Nykarlebyloppet tokrycker i +40 uppför alla motlut så ska jag säkert hålla positionen. Ser det ut att bli starka cyklister som drar på hårt måste jag väl etablera lite avstånd innan backarna.
Största bekymret är egentligen vägbeläggningen. Den är... den är inte...
Monäsvägen går väl an på sina ställen men Kanäsvägen suger watt. Den oerhört grova asfalten absorberar all tänkbar hastighet framåt.
Andra sjön och Vexala skippade jag. Andrasjövägen måste jag nog tjuvträna lite på innan loppet. Måste veta lite hur hastigheten fördelas mellan nerförsbacken och uppförsbacken samt analysera hur mycket försprång jag måste ha innan svängen och klättringen upp.

När jag servade Wawen för någon dag sedan fick jag för mig att försöka ta itu med ett framhjul som roterat lite dåligt. Jag har noterat det tidigare men har på något sätt inte fått det åtgärdat. Bromsen har liksom legat på en aning. Har faktiskt kört länge med framhjulet i det skicket - även FM.
Äntligen fick jag det att släppa och nu rullar det som det skall. Kändes (kanske inbillat) också som om det gick lite lättare. Alla tekniska hjälpmedel för att cykla fortare är välkomna när man som jag cyklar/tränar så ofta som en hel gång i veckan.


måndag 11 augusti 2014

Pliktrunda

Efter liggcykel-FM har jag gjort allt annat än trampat något som helst pedalfordon. Har dock vandrat omkring och varit cykelsjuk men andra göromål har helt enkelt fått lov att prioriterats högre.
Denna måndagsafton fick det vara slut på suckandet och stönandet över att inte träna så jag drog iväg på en kort vända för att gjuta olja på vågorna av oro i kroppen.

Det började med pang och krasch i rondellen ute vid Campen. Det är jättebra att de ska göra något åt den bedrövliga vägbeläggningen men jag var inte riktigt förberedd på de skarpa kanterna som ju uppstår när den befintliga ytan är borthyvlad. I Socklot saktade jag inte heller ner tillräckligt och hopp-studs-skakade fram över de fem metrarna grus.

Sedan blev det bara Bennäs och hem igen via åttan. Mellan Bennäs och Kovjoki är den faktiskt ganska OK för velomobil. Vägytan är bra på vägrenen som i sin tur är tillräckligt bred. Hastigheten kunde växa i lugn och ro mellan Mysinge och Kovjoki.

Så. En runda som i egentlig mening saknar allt tänkbart nyhetsvärde, en måndagsrunda, en runda i grått väder, En fullständigt anonym runda, en runda jag inte skulle komma ihåg nästa vecka om jag inte skrev upp den på en blogg, en runda havregrynsgröt helt enkelt.
Men havregrynsgröt är bra.


söndag 3 augusti 2014

Liggcykel-FM. Liten rapport

Det bör sägas direkt. Liggcykel-FM är inte en tävling som andra tävlingar. För det första är det mest en trevlig sammankomst för en liten grupp entusiaster som har fattat tycke för liggcykel... och cyklar överhuvudtaget. Flera cyklister hade allehanda spännande hemmabyggen med sig och det handlar mycket om den alternativa cykeln (jämfört med "traditionell" sådan) som fortskaffningsmedel. Liggcykel är överlägsen den vanliga cykeln på många punkter. Bekvämlighet och fart i första hand.
Som vardagscykel på landsväg och för längre transporter är liggcyklar alltså mycket bättre men har av olika anledningar - traditionens makt - marginaliserats. Sedan finns det givetvis områden där liggcyklar inte fungerar fullt så väl. Skogen är en sådan plats - även om det faktiskt finns några riktigt skickliga "liggcykel-mtb-cyklister". En väldigt härlig fattybike (liggcykel så klart) fanns med på träffen. Ägaren nyttjade den cykeln i sidotävlingen och knepiga balansakten "långsammast på tvåhjulig liggcykel". Den tävlingen vanns av en farbror på ett oerhört skrangligt hemmabygge.

Liggcykeltävlingar är inte helt och hållet rättvisa ur idrottsligt perspektiv. I en vanlig cykeltävling kommer UCI's strikta regelverk emot vilket hindrar cyklarna från att ha avgörande skillnader. Det är helt enkelt cyklisten som ska vinna tävlingen. Bland liggcyklarna finns inget sådant regelverk. Regler finns men visserligen men de stipulerar snarast hur "icke-bakåtlutad" man får vara och liknande - dvs. ifall man inte sitter tillräckligt bakåtlutad så räknas det inte som liggcykel. Här är de officiella grundreglerna för den intresserade. I den länken finns inte helt täckta liggcyklar (velomobiler) vilket också finns som klass. De olika modellerna delas alltså grovt in i olika klasser. Grovt sagt kan man säga att tvåhjuliga helt täckta cyklar är snabbast. Någon sådan deltog inte. Därefter är det trehjuliga täckta cyklar (velomobiler) och därefter följer tvåhjuliga öppna cyklar och sist öppna trikes (trehjuliga).
Deltagarna cyklar och tävlar inom sin respektive klass men inom dessa klasser kan det också vara stor skillnad på cyklarna. Cykeln har följaktligen en väsentlig andel i hur snabbt man cyklar.

Kom fram till Nokias testbana någon gång kvart över tio och började montera ihop Wawen. Allt fler cyklister samlades och mellan 11-12 var det inskrivning samt utdelning av nummerlapp och chip.
Banan vi tävlade på är ca 1,8 km lång. Den har en liten backe på norra sidan (vid den lilla kurvan på kartorna nedan), en lång kurva som övergår i en raksträcka som sedan avslutas med en ganska tvär kurva. Enkelt och sakligt - på något sätt.

Wawen genomgick sin beskärda del av aerodynamisering. Nya aerostjärten var förstås på och skarvet tejpades. Använde nu också hjulkåporna av kevlar. Har inte kört med dem tidigare då de är en aning mer omständliga att plocka på och av än de svarta tygkåporna. Det ska ju ändå pumpas däck med jämna mellanrum. Fothålet fram skulle jag täcka in före tävlingen men jag hann helt enkelt inte med det. Tejpade provisoriskt fast hålet men bara delvis. Tror det var bra att låta det vara lite halvt öppet pga. värmen. Ena spegeln togs bort.

Första grenen för dagen var 200 m sprint med flygande start. I slutet av den långa raktsträckan (vi körde medsols) mättes 200 meter upp och chip-tidtagningen registrerade medelhastigheten på den sträckan. Det gällde alltså att få ur sig högsta möjliga hastighet precis vid början av de 200 meterna och orka hålla hela vägen. Starten skedde vid sidan av mätsträckan vilket innebar att man hade ett knappt varv (ca 1,6 km) på sig att disponera fart och kraft. Jag fick ihop 66,562 km/h och tyckte att det fungerade rätt hyfsat med min timing på mätsträckan. Missade i alla fall inte med att ha för mycket fart för långt före och hade inget riktigt krut kvar efter mätsträckan. Vilade en stund och gjorde ett nytt försök med huven/visiret helt nedfällt (det var öppet med ca 6 cm på första försöket). Testade med lite försiktigare fart i långkurvan och accelererade hårdare in mot mätsträckan men det blev inte bättre. Skulle nog ha fått göra ett tredje försök men insåg att det var kört. Dessutom hade vi ju 1h-loppet på kommande. Vinnaren Tero Haapanen är stark. han drev upp sin Strada Carbon till 70,182 km/h. Hans taktik var förresten intressant. Han körde först ett helt varv i vilket han sakta byggde upp hastigheten för att först vid andra passagen trycka till ordentligt. Tror det var en bra taktik. Visst hade jag som målsättning att nå över 70 själv också. Trodde nog att det skulle vara möjligt men det var det alltså inte. Jag får helt kallt konstatera - än en gång - att mina ben inte är några spurtarben. Nåväl. Det räckte (med nöd och näppe) till en andraplats.

Kl. 17 var det så dags för start på 1h-loppet. Alla klasser startar samtidigt och kör en timme runt banan. Eftersom det är stor skillnad i hastighet sprids cyklisterna snabbt ut över hela banan och det är konstanta varvningar - varav vissa alltså med stor fartskillnad. Det gäller således att hålla en hel del koll.
Vi startade precis före backen och jag försökte accelerera uppför den så lugnt som möjligt. Krämen skulle ju inte få försvinna redan då. Taktiken var att försöka använda de första varven för att hitta någon slags rytm - en rytm jag skulle kunna hålla i en hel timme. Tero Haapanen visade sig snabbt vara på G och drog förbi mig över backen redan efter start (han startade lite bakom). Det är inte tillåtet att ligga på rulle (inte så stor nytta i velomobiler heller) så jag lade mig ett antal meter bakom honom och höll mig där. Övriga velomobiler sackade efter ganska omgående. Tyckte att tempot var var lite i överkant för min del. Haapanen körde på väldigt starkt. Speciellt upp över backen och på banans norra del höll han högre tempo. Sedan tog jag ofta in lite i slutet av långa kurvan och längs raktsträckan. Efter tio minuter insåg jag att jag absolut behövde släppa en smula på trycket och försökte då hitta den där perfekta rytmen. Haapanens blå Strada blev allt mer avlägsen framför mig. Efter 20 minuter hade jag hittat ett lämpligt flyt. 

Merparten av banan körde jag med 57/11. Upp för backen växlade jag ner till 57/12 och gick på den växeln ännu en bra bit ner för backen så att benen och kadensen fick öka lite extra innan jag åter petade till 11. Ungefär samtidigt som jag fick det där flytet började jag åter närma mig Haapanen. Trenden var tydlig och det var åter igen främst längs långkurvan och raktsträckan som det märktes mest. Plötsligt (vid ca 27 min) var jag tätt inpå honom. Körde efter honom ett varv och försökte/kunde hålla igen en smula under det varvet - speciellt på bortre rakan. Varvet därpå kände jag att det eventuellt kunde tänkas finnas lite extra kraftreserv att gå förbi så jag försökte trycka till längs långkurvan och raksträckan för att passera och etablera lite avstånd. Fortsatte hålla ångan uppe ordentligt ett antal varv i ett försök att öka avståndet. Han bet sig kvar en stund och höll väl 10-30 meter bakom mig ett par-tre varv men till slut krympte den blå fläcken i min backspegel och vid drygt 40 minuter såg jag honom (tack och lov) inte mer. Jag hade hållit mig en aning över tröskeln medan jag försökte dra ifrån och både ansträngningen och pizzalunchen började kännas. Det där flytet hade jag väl ändå inte riktigt tappat trots "rycket" och det fungerade rätt hyfsat att hålla någorlunda fart. De sista åtta minuterna sjönk farten en aning men det kändes inte överdrivet oroväckande. Jag var ändå mest orolig över att Haapanen skulle hitta nya krafter och plötsligt dundra förbi. Jag skulle nämligen ha haft ytterst små möjligheter att själv öka och svara på något sådant. Men när inget blått syntes i backspegeln vid 55 minuter började det kännas rätt säkert. 

När det viftades med rutiga flaggan vid min 1h-målpasage visade Garmin på 1 timme och två minuter. Vet inte exakt hur det räknas det där med när den där timmen går ut men det är också ganska mycket sak samma. Garmin visade 52,7 i snitt men de officiella siffrorna är 51,690 kilometer på den där timmen. 
(Garmin visar förresten 66,4 som toppfart och det stämmer ju inte alls. Finns inte i kurvan heller)

För min del var liggcykel-FM därmed över. De flesta andra (läs hårdingarna) cyklar även idag (söndag). Idag är det nämligen "långloppen" 6h och 12h som går av stapeln. De cyklas förstås delvis samtidigt. Finns också ett 24h-lopp som startade (skulle ha startat) igår kväll men jag tror inte någon anmälde sig till det.
Teoretiskt hade det varit kul att också köra 6h-loppet men utan någon som helst distansträning bakom mig skulle det bara vara en enda lång - ja i alla fall 4 timmar - pina. Kanske nästa år.

Konkurrensen är givetvis inte så bred. Det finns ju inte så många velomobiler i Finland. Men dusten med Haapanen var hård och jag fick slita ont för segern. Fanns inga krafter kvar för fler varv när timmen var färdig. Så ska det vara! De övriga velomobilisterna körde nog också fort men det blev ändå en lite större lucka mellan tvåan och trean.

Palaver efter målgång.

Härlig, uppsluppen, familjär, hjärtlig och på alla sätt och vis en riktigt trevlig tillställning. Suveränt!

Därefter var det bara att plocka isär velon, stuva in den i bilen och leta sig hemåt via något ställe med skräpig hamburgermåltid och mörkbrun dryck jag bara dricker i samband med cykellopp. Den är extragod just då. Det blev abc i Kuortane. Åk dit en lördagskväll vid 10-tiden. Det rekommenderas!



fredag 1 augusti 2014

FM

Lyckades på något sätt få in Wawen i bilen. Nosen, stjärten och bakhjulet är avmonterade och de gick att pussla in vid sidan av själva grundchassit. 
Bytte tillbaka till Marathon Supreme på bakhjulet. Litar på testerna som pekar på att det har lägre rullmotstånd än Kojak. Det har större luftvolym också så jag får marginellt - alltså verkligen marginellt - större utväxling.
Skulle egentligen ha täckt fothålet framme i nosen men har inte hunnit med det. Får bli högst provisoriskt fixat imorgon. Tejp är bra till många saker. 

Det blir onekligen riktigt kul att få köra på bana.
... och träffa andra.