tisdag 25 augusti 2015

Pendelrekord. Nu firar vi!

Det är champagne och konfetti här hemma denna afton. Hela familjen jublar och festar. Jag satte nämligen nytt rekord i jobbpendlingen och spräckte äntligen drömgränsen 50 minuter tur retur (dörr till dörr).
Benen kändes ganska prima i morse och för första gången på länge kunde jag köra mig riktigt flåsig och andfådd (andfådd betyder att en knipa kan förväxla nyllet med en holk). Tidigare under sommaren har benen liksom stumnat långt före resten av kroppen ens vaknat till liv.
Till jobbet kom jag inte under 25 minuter (25:38) och när det blev rödljus på hemvägen antog jag att gränsen var onåbar. Men ute på Jakobstadsvägen rullade det på ganska fint och till slut insåg jag att det kanske skulle vara möjligt - vilket triggade mig att pressa lite extra. Med fyra sekunders marginal stannade Wawen här hemma på gården varpå familjens jubel inte visste några gränser.

Mer om detta får ni läsa i morgondagens ÖT & Vbl. Ni som har Eurosport kan se ett specialinsatt program imorgon kväll, samt ett längre reportage på lördag.

Edit: Det är exakt 20 km en väg. Snittet på morgonen blev 47,0 km/h och på hemvägen var det 49,3 km/h. Rödljus-stoppet varade 10 sekunder.



söndag 23 augusti 2015

Nu som en riktig blogg... med sko-mode

En gång i tiden hade jag fötter som spontan-antände och brann sönder efter ett antal timmars cyklande på racern. Tills slut hittades en skolösning som fungerade. De skorna (Bont CTT) är perfekta på racern men i velomobilen är de så plågsamma att självaste Hin håle köpte idén som tortyrmetod till någon av helveteskamrarna.

Eftersom Bont-skorna fungerade på racern, hade jag som plan att skaffa ett par till och försöka formgjuta dem efter den position som foten får i skon när man trampar liggcykel. Brinnande fötter beror oftast på att foten sväller och att vissa nerver i fotsulan kommer "i kläm". Vanliga lösningar är att ha klossen så långt bak under fotbladet som möjligt, eftersom de aktuella nerverna påverkas mera om trycket under foten är långt fram. Styv skosula är också bra så att trycket kan fördelas över så stor yta som möjligt. Mina gamla Diadora är för mjuka och klossarna "känns" genom sulan. När det gäller Bont-skorna är mjukhet inget problem (de är gjorda av diamantfiber) men där handlar det om andra fenomen. Utöver detta så bör skorna vara tillräckligt stora så att fötterna får plats att svälla. De främre skospännena får helst vara lösa medan det översta kan vara spänt.

Här om dagen vandrade jag iväg till en lokal cykelhandel och kollade sko-sortimentet. Jag bör direkt erkänna - Bontrager har varit ett märke jag av någon slags ogrundad anledning inte gillat. Jag har alltså inte haft några som helst vettiga skäl för detta ogillande. Men jag gav mig en liten symbolisk örfil och sade på skarpen till mig själv att sådana känslorelaterade dumheter får det nu vara slut med - åtminstone vad skor beträffar. Växelgrupper och cykelmärken är det annat med. De har inte gett mig sjuka fötter så jag fortsätter gladeligen hålla hårt i subjektiviteten på det området.

Bontrager-skorna kändes störtsköna på foten. Visst! Det är omöjligt att veta. Att stå i en cykelsko i butiken är inte samma som att trampa pedal fyra timmar i samma sko. 
Skorna heter xXx och har något slags stiffness index på 14. Vet inte riktigt vad det ska betyda men på något sätt dras tankarna till snusk. Vad tänkte Bontrager egentligen?

Paret väger tillsammans 595g (med grå Look-klossar) och är därmed t.o.m. lättare än Bont-skorna (611g). Sulan är en smula tjockare och jag noterar att jag får lov att skjuta fram vevpartiet i velomobilen trots att klossen är längre bak under foten. Stiffness index 14 tycks vara stelt på en skala. Noterar inte att klossen skulle kännas genom sulan - vilket förstås är bra.

I torsdags testades de i Wawen för första gången. Det var en kort "ärende-runda" till Jakobstad. På så kort sträcka var allt frid och föjd hela vägen. På fredagen fick de visa mera färg när jag lät dem åka med på en Kortesjärvi-runda (108 km). Första timmen var bra. Efter två timmar fräste svavlet på tåspetsarna. Problemen finns kvar men är absolut i lindrigare form än tidigare. Hoppas nu att skorna ska sätta sig efter fötterna en smula och att bekymren kanske minskar. Hade dem kanske onödigt spända från start också. 

En annan grej som uppstod under Kortesjärvirundan var den oerhörda kontrasten mellan verklig ljuv harmoni och ilande disharmoni. Fram till Kortesjärvi och vägskälet till Voltti var allt bara vacker cykelmusik. Jag trivs ypperligt på vägen där bortom Purmo. Men mot Voltti blir det något helt annat. Med min stötiga Velomobil är vägbeläggningen en plåga. Dessutom valde jag mellan pest och kolera från Voltti och hem. Jag tog den gamla vägen på östra sidan ån. Orsaken var Juthbackamarknaden och förmodad folkvandring med miljoners miljoner bilar på Seinäjokivägen - en väg jag annars hade tagit eftersom den är velomobil-snäll (bred och slät). Faktum är att jag fullständigt tappade cykelintresset där någonstans mellan Voltti och Jeppo. Fötterna hade börjat bränna, velomobilen skakade, vibrerade och skramlade. Ena backspegeln vibrerade ständigt ur position och alla skakningar tar faktiskt ner farten ganska märkbart. För att tala klarspråk... det var helt enkelt rent av pissigt.

Som tur var blev det bättre mot slutet eftersom de sista 9 kilometrarna har nyare asfalt.

Idag har det varit Nykarlebyloppet. Jag var ute och skyltade samt sopade banan i morse (inte ensam dock) och sedan agerade jag trafikvakt. En krasch i klungan med ambulanser och elände lade ändå sordin på det hela. Får hoppas det inte gick så illa som först befarades.


tisdag 18 augusti 2015

Störtlöjligt

Vad har hänt efter mitt fysiska lågvattensmärke under FM-helgen för dryga två veckor sedan?
Svar: Ingenting!
Ja, eller det någonting som skett (alltid sker ju någonting) har varit att jag färdigställt sommarens etapp av det ständigt pågående husrestaurerandet, att jag jobbat med skrivbordsrelaterade uppgifter och att jag inte rört en cykel - annat än när jag tog mig till Skogsvallen här om kvällen och bevittnade NIK slå RöVe med 5 - 0.

Velomobilen har vilat helt orörd sedan FM. Igår var det så dags att ta sig till jobbet och inleda pendlandet. Jag körde med Wawen i helt post-FM-orört skick. Pumpade inte ens däcken trots att de nog släppt några bar. Sedan hoppades jag att punkteringar skulle lysa med sin frånvaro. Med de två hjulkåporna utanför framhjulen skulle det ju bli en smula onödigt arbetsamt i samband med slangbyte.

Väl ute på de platta raksträckorna kom chocken. Wawen rullade synnerligen lätt och det var inte med överdrivet stor ansträngning som jag kunde hålla uppemot 55 km/h. Någon medvind assisterade heller inte. Snittfarten från dörr till dörr, tur retur blev 47,4 och då var det rödljus och allmänt krypfart på sina ställen vid respektive stad. Var tusan fanns de benen under FM?????


måndag 3 augusti 2015

Liggcykel-FM

Tillbaka på Nokias testbana för mitt andra deltagande i detta härliga evenemang. 

Kom till Nokia vid halv tio-tiden på lördagsförmiddagen och började få klart för mig vad allt jag glömt hemma. Hyra lift för väggmålning dagen före ett FM är väl sisådär. All packning skedde sent på fredagskvällen. En väsentlig grej som lämnat kvar hemma var kläder. Inte cykelkläder. Sådana fanns i väskan - men kläder att ha på mig mellan loppen... icke.
T-shirt, shorts och (tack och lov) en huvtröja, var vad jag hade. Det var allt annat än shortsväder på lördag. Himlen bjöd på den där ruggiga varianten med miljontals pyttesmå kalla regndroppar per kubikmeter. Eftersom jag behövde kontrollera Wawens däckstryck innan start, hade jag kört dit utan sidokåporna monterade. Huttrande skruvade jag med cykeln under presenningen på släpvagnen. Ville inte få regn på velomobilen innan jag hade tejpat. När det äntligen var klart fick jag hålla mig så ofta som möjligt inne i servicebyggnaden. Där ute var det bara ett enda långt huttrande.

Klockan ett skulle grenen 200 meter sprint starta. Ut ur shortsen, t-skjortan, huvtröjan och in i den tunnaste tänkbara cykel-lycran. Jag har gamla fotografier av barnen när de är i simskolan och vattnet snarast är mjuk is. Jag måste ha ägt samma uppsyn som barnen på de bilderna. Men när man befinner sig nere och inne i cykeln, upphör kylan snabbt att vara ett problem. Jag trampade 5-6 varv runt banan och fick upp temperaturen en smula. Försökte samtidigt planera igångdraget inför de där 200 metrarna där hastigheten ska vara maximal. Det här året var det motvind på mätsträckan men jag upplevde redan i uppvärmningen att farten verkade lovande och att det säkert skulle finnas kraft för en hastighet som motsvarade fjolårets (dvs. kring 68-69 km/h).

Planerade bara göra ett försök (man har tre st till förfogande). Starten sker intill mätsträckan och man har ett varv på sig (ca 1,8 km) men det var tillåtet att göra ett extra "accelerationsvarv" vilket jag också gjorde. När jag kom in mot slutet av kurvan före raksträckan med de 200 metrarna, höll jag ganska god fart och allt kändes fint. Med ca 600 meter kvar hade jag ungefär 58 på mätaren och påbörjade den sista accelerationen. Ännu vid 62 verkade allt enligt planen men sedan... ingenting. Cykeluslingen vägrade blankt gå fortare hur mycket jag än rev i. Snittet på sträckan stannade vid 64,?? (har glömt den exakta siffran och det har inte skickats ut än). Det är en hastighet jag brukar lyckas klämma på träningsrundorna och på tävling har man ju allt som oftast ändå en extra liten kick. 
64 km/h är en ren besvikelse. Nu tror jag i och för sig inte att jag hade klarat av att förbättra placeringen (jag blev trea) ens med en hastighet jag varit nöjd med, för ettan och tvåan överskred nätt och jämt 70. Det ligger just nu över min förmåga. Men 64?
OK. Gjorde bara ett försök. Det blir liksom inte bättre en andra eller tredje gång. Sparade mig istället till 1h-loppet kl 17.

Huttrade och frös under pausen. Pizza beställdes till tävlingsområdet och jag lyckades inte äta mer än en halv. Tvingade även i mig några medhavda makaroner men magen ville inte ta emot särskilt stora mängder av någonting.

Som tur var råkade det finnas en filt i bilen. Jag gick med den lindad runt benen och det tog bort en del av kylan. Jag ville ju inte sitta inne hela tiden. I pausen mellan loppen är det nämligen dags att kora Finlands långsammaste liggcyklist - något man inte bör missa.

Kval-loppen kördes i par. Det är full fokus.


Även en av helgens två snabbaste cyklar/cyklister deltog (utan toppkåpa). Det gick inte alls bra.


Och här har vi finaltrion. De två bortre banorna gjorde upp om segern i en oerhört jämn kamp. Bortersta banan segrade till slut. Det gick verkligen sakta.

Så småningom var det som sagt dags för 1h-loppet. Åter igen gjorde jag ett antal uppvärmningsvarv.
Direkt efter start visade Tero Haapanen (blå Strada) var skåpet ska stå och drog iväg i rasande fart. Jag hade ingenting att sätta emot. Försökte bara hitta mitt tempo och hittade det inom kort. Det var inget snabbt tempo. Benen var helt enkelt inte med mig. Tror jag hade glömt dem där hemma också. Förra året fick jag snabbt upp flåset och körde hela timmen med munnen på vid gavel, pulsen i taket och ögonen Bostonterrier-style. Den här gången blev jag inte ens andfådd. Jag orkade helt enkelt inte trampa så hårt att jag fick upp vare sig puls eller flås. Det var en makaber känsla. Det var med ledmotivet blasé, som jag vevade mig runt banan under den där timmen. Min slutliga snittfart blev 47,någonting. Garmin visade 48,8 men den visar alltid mera än den officiella tidtagningen som antagligen baseras på banans exakta längd, mätt efter kortaste sträckan vid "innerkurvan". När man cyklar blir det i praktiken en vidare linje (andra cyklister passeras på vänster sida) med längre sträcka som resultat. Jag varvades fyra gånger av segraren. Om det tvåhjuliga streamliner-hembygget fungerat klanderfritt hade jag blivit trea. Men den cykeln hade kedjehopp och 15 minuters avbrott i början av loppet så jag slutade trots allt som tvåa. Placeringen är inte så viktig. På liggcykel-FM är man för att det är kul att köra på banan och för att uppleva evenemanget. Även om jag hade presterat en hastighet jag varit nöjd med (typ 52 km/h) så hade jag inte slagit segraren. Han dundrade in ett snitt på över 55.

Fyra velomobiler, en streamliner och en klotgrill har övernattat tillsammans och möts av strålande solsken på söndagsmorgonen. Med mina ben kunde jag förresten lika gärna ha kört klotgrillen.

De riktiga tuffingarna samlas till start kl. 8 på morgonen. Dags för tolvtimmarsloppet.

Målgång om tolv timmar.

Klockan tio startade 6h-loppet. I år skulle jag premiärköra den "grenen". Med tanke på gårdagens underkända ben, hade jag i åtanke att bara njuta, köra runt, runt, runt och ta vara på möjligheten att susa omkring bland en massa andra cyklister och velomobiler. Sådant sker ju bara en gång om året. Vädret var perfekt, Wawen full av mat och dricka. Allt var dukat för 6 timmar velomobilåkning. Hittade ett långfärdstempo som verkade kanonbra. Till min förvåning låg det bara ungefär en km/h under tempot i gårdagens 1h-lopp. Benen kändes väl inte tiptop, men jag fick intrycket av att jag kunde hålla på länge. Men det fanns ett litet orosmoln - fötterna. Nåväl. Försökte glömma dem och bara trampa runt.

Efter en dryg timme kom ändå signalerna. Tårna domnade bort på båda fötterna och efter en och en halv timme var det inga signaler längre, det var vrålsmärta. försökte gymnastisera med tårna, testade lossa skospännena men smärtorna bara tilltog. När två timmar passerades kunde jag bara inte förmå mig att fortsätta. Inget hjälper när det väl har börjat. Tänkte ett tag att jag bara stannar och springer omkring barfota en stund för att sedan fortsätta igen. Men det släppte inte så snabbt som jag hade hoppats och det hade förstås kommit tillbaka så fort jag börjat cykla på nytt. Det blev DNF (eller egentligen räknas väl mitt resultat men det blir liksom typ totalt 100 km på sex timmar = 16,6 km/h). Garmin visar att jag cyklat 2:07 h, 100,62 km och snittat 47,4.
Jag packade ihop och letade mig hemåt. De övriga 6h-deltagarna gick väl i mål när jag körde genom Alavus. Och ännu i Alavus brände det i tårna.

Den förmodade segraren av 6h-loppet. Målsättningen var att knäcka 300 km, vilket betyder ett snitt över 50. Hoppas han lyckades.

Nu måste jag hitta skor och inställningar som fungerar i Wawen. Det känns för bedrövligt att inte kunna utnyttja en dylik cykels långdistans-kvaliteter.
Och så ska benen sannerligen få sota för lördagens prestationer!

Edit 3.8: Men trots usla ben (dålig form), fotproblem och dålig synkronisering mellan lördagsvädret och kläder, var det ändå väldans kul att vara på plats.