tisdag 4 april 2017

Ånyobörjare och lårbränna i långsamhetens lov

Man skulle eventuellt kunna kalla denna tisdagsafton en helt ordinär sådan. I och för sig vet jag inte vad ordinära vardagar egentligen är för något - men ändå...

Nej, det här är ingen ordinär tisdagskväll. Jag har nämligen cyklat i dag! Jag har cykelpendlat till jobbet!
Senast det begav sig var 14.6.2016. 
Ser man på 2016 i stort, cyklade jag totalt nio (9) stycken gånger och 357 km. Åtta av dessa var jobb-pendling och 17.7 drog jag ut kol-Soloisten för en repa till "Sandsund-rondellen" (eller vad den nu heter) och tillbaka. 17.7 är också senaste gången jag cyklat på riktigt - dvs. längre än en kilometer i lokala ärenden. Lite paddling/hobie-peddling ägnade jag mig visserligen åt under sommaren. Det var ändå inget som bidrog till särskilt mycket bevarande av motionerade muskelfibrer.

Under vintern har jag ägnat mig åt rinkbandy på söndagskvällarna. Det har möjligen gjort att den branta kurvan neråt i mitt konditions-forms-friskus-diagram inte blivit fritt fall, utan snarare en behaglig nerförsbacke mot försoffningens underbara dimmor.

Mitt cykelpendlande skulle väl ha startat i ett tidigare skede av denna vår. Men det har funnits en hel massa saker att skylla på. När vägarna varit OK har jag snörvlat snor och hostat. När jag inte tyckt synd om mig själv i min manflu, har det varit inlandsis eller kommit kolossala mängder snöslask. När något av dessa inte infallit har jag varit i behov av att transportera lite större grejer.

För en dryg vecka sedan slängde jag i alla fall upp WAW:en på ett arbetsbord och förberedde den inför cykelsäsongen 2017 - som ju kommer att bli helt makalös.

Jag fyllde luft i däcken, putsade kedjan och bytte till vardags-aktern... som är mera praktisk.

Även RS:en servades behjälpligt. Ibland kanske man vill cykla ute i friska luften.

I morse drog jag så iväg med åbäket. Benen brann efter en kilometer och resterande 19 kilometrar var således allt annat än en vandring i parken. Tack och lov hade jag schysst medvind och min skrivbordskondition fick inte triumfera fullständigt.

Inför kvällen och returen ökade vinden. Motvind är måhända mindre dramatiskt i en velomobil än på en racer, men med gelében körde jag tidvis i hastigheter som är rent av pinsamt långsamma i en dylik farkost. Fokus gick allt mer över i negativa tankebanor. Vägbeläggningen är katastrofdålig, motvinden och de kraftiga sidvinds-kasten avlöste varandra, benen hörde hemma på ålderdomshem, det var dammigt, WAW:en gick långsamt och summa summarum suger det helt enkelt att cykla.

När jag kollade tidigare års siffror efter hemkomsten, noterade jag att jag under de första 5-6 WAW-vändorna för säsongerna, inte alls varit snabbare är vad jag var i dag. Detta trots att jag just nu förmodligen är mer klen och orkeslös än någon gång tidigare under de senaste 15 åren. 

Som sagt... den här cykelsäsongen kommer att bli fullständigt makalös!