Beslut leder till konsekvenser

Helt plötsligt dammar jag av det här insomnade internetskrymslet.

2013 var sista året jag cyklade landsvägsräser på något slags engagerat sätt. 

2014 blev det nästan bara velomobil inklusive Liggcykel-FM som gick rätt hyfsat.

Därefter försökte jag motivera piska mig själv genom att anmäla mig till Vätternrundan en gång till. Förberedelserna den våren blev sisådär - minst sagt - men genomförandet av loppet gick väl ganska okej ändå.

När Vätternrundan 2015 väl var avklarad hängdes landsvägscyklarna i princip på väggen. Det blev inte en meter till på dem den sommaren. Det berodde i och för sig delvis på att jag ånyo satsade på liggcykel-FM i början av augusti och bara trampade velomobil fram tills dess.

2016 Cyklade jag 76 km med landsvägscykel. Två gånger tur och retur till Jakobstad.

2017 blev det 0 km.

2018 nådde jag upp till hela 130 km på tre separata rundor varav två var jobbpendling (40 km tur retur).

2019 cyklade jag av någon anledning totalt 346 km landsvägscykel. Jag hade tydligen "feeling".

2020 76 km.

2021 så mycket som 160 km fördelat på enstaka kortare utfärder och jobbpendling.

2022 90 km.

2023 142 km.

2024 drog jag till med sammanlagt 220 km.

Antalet kilometrar under de senaste nio åren kan med andra ord konstateras vara noll och intet. Samma gäller den där velomobilen som blev något av orörd inventarie ett par år efter landsvägsräsercyklandet upphörde.

Notera ändå att jag fört statistik. Det är viktigt.

Motivationen tynade och jag är en person som behöver någon slags konkret orsak för att nöta kilometrar. Allmänt välmående och bra kondition räcker inte. Speciellt välmåendet hittar jag på så många andra ställen än i tät motvind hem från Voltti.

En annan orsak är att jag blivit mes. Att exempelvis jobbpendla med cykel/velomobil till Jakobstad och tillbaka på en smal väg med centimeterbred vägren precis när trafiken är som intensivast började sakteliga kännas allt mer osäkert. 

Bussturerna är dessutom inbjudande perfekta på alla tänkbara sätt. Hållplatser, tidtabell och bekvämlighet är oöverträffade faktorer för ett självklart transportval. 

För en månad sedan anmälde jag mig till Vätternrundan.

Loppet firar 60 år.

Det är 20 år sedan jag gjorde första rundan och 10 år sedan senast. 

Sådana siffror kan tydligen förvrida omdömet och leda till beslut tagna utan någon som helst konsultation med frontalloben.

Men det är klart... det finns någonting "konkret" i det där med att ta sig an en dylik uppgift. Motivation alltså.

Så nu har jag inget annat val än att placera kroppen på en cykel och försöka få fysiken acklimatiserad så gott det går. 

Premiärtur i går lördagen den första februari.

Dubbfritt (fråga inte varför), bakbromsfritt (fråga inte varför), nästan växelfritt (pga. slitna delar & ojusterade mojänger) och med genomtrött framdämpare susade jag således fram längs diverse grusvägar runt stan. Dagarna innan hade det slaskat men snö som sedan föll när det blev aningen kallare kunde frysa ihop med slasket till strävt och bra väglag.

Reglerna - jag måste sätta upp stenhårda regler - var följande:

- Ta det riktigt lugnt. 

- Grundträning med lugn puls (fast bara på känsla för jag bryr mig inte i pulsmätare).

- Undvik andfåddhet till nästan varje pris.

- Ingen mjölksyra.

- Använd minst en växel lättare än jag egentligen vill använda.

- Cykla inte längre än att det går bra att ta sig hem och så att resten av dagen inte är ett fysiskt töcken.

GPS:en placerades i ryggfickan för att jag inte skulle se hastigheten... fast kanske mest för att jag inte har någon hållare på den här cykeln och inte heller orkade flytta över en sådan från någon av de andra cyklarna.

Döm om min förvåning när jag kom hem och insåg att jag lyckades följa alla uppsatta punkter. Det har hört till ovanligheterna genom hela min flegmatiskt ometodiska planlösa frijazzande "cykelkarriär".

Egentligen hade jag tänkt plocka in en skärmdump på GPS-datan men det blev något strul med registreringen och/eller överföringen. 

Hur som helst spenderades 1h och 22 minuter på cykeln och det blev knappa 31 km. Egentligen inte mycket att hänga i julgranen med jag tror omfattningen var lämplig för stunden och omständigheterna. 

Ett par gånger till så är jag säkerligen redo för Vätternrundan 2025.

Vill det sig så kommer den här bloggen nu framöver att vara lite av en dagbok och uppdatering kring cyklandet inför loppet. 

Jag har nämligen hört att blogg är det nya svarta inom kommunikation. 

Vintageblogg = ännu bättre.

132 dagar kvar.