torsdag 26 mars 2015

Klippt och segt

De senaste dagarna har det blivit nya irriterande pauser i cykelverksamheten. Under helgen drogs jag med någon form av svårdefinierad krasslighet. Monumental trötthet, huvudvärk och ömmande kropp. Samtidigt visade vädret att vi inte ska dra fram shortsen ur skåpet riktigt än. Så när måndagen, tisdagen och onsdagen kom emot, var pedaldriven cykelpendlig en rätt avlägsen företeelse.

Men igår kväll kände jag mig åter hyfsat kurant och drog dessutom igång med lite velomobil-skötsel. Bakdäcket byttes till sommarvariant, kedjan putsades och oljades. "Vinter-framdäcken" fick vara kvar. De är odubbade och passligt bekväma (läs o-stötiga). Dessutom är det en del grus kvar längs några småsträckor på min pendelväg, och jag vill inte utsätta sommarslicksen för onödig grusbehandling.
Utöver cykelskötseln hade jag dagen innan även ordnat med en praktisk och seriös frisyr. Föreställde mig således att det verkligen skulle bli åka av. Jag menar bara att det måste det bli, när man bytt ett däck, putsat kedjan och klippt sig seriös. Förväntade mig ett snitt över 40.

Nämnda trimnings-åtgärder tycks dock inte uppväga en lång vinter av ohälsosamt många timmar vid en dator. Benen surnade när jag passerade rondellen vid stans (Nykarlebys) norra utfart. Det är en kilometer hemifrån. Resterande 19 kilometrar blev den vanliga mentala holmgången mot trilskande pedalvevar-muskulatur. 
När ska jag lära mig att slappna av, att se på cyklandet som en behaglig och uppfriskande färd från A till Ö? När ska jag lyckas övertyga mig själv om att inte ständigt vingla av och an på mina tröskelvärden? När ska jag börja begripa att den formen av cykling inte heller är den absolut vettigaste träningen - ifall jag överhuvudtaget kopplar ihop mitt cyklande med träning. Och det gör jag ju inte. Jag tränar ju inte. För jag har väl inget jag borde träna inför? Eller?

Hemresan kändes ändå bättre och då lyckades jag peta ihop ett snitt på 37,8. Totalsnittet blev 36,5 km/h. Det är förvisso årsrekord men jag ligger "efter" fjolårs-resultaten. Undrar om det har med framdäcken eller klippningen att göra? 
Förra året spräcktes 40-vallen 7.4 efter att jag länge nosat på hastigheter precis under 40 ända sedan tolfte mars. Det är liksom svårt att begripa hur i hela fridens namn man ska kunna öka snittfarten med 15 km/h till sommaren (juli-augusti)... för det måste jag... av någon anledning.
Tycker förstås att detta är nyttig information för alla läsare. Det är ju självfallet därför jag skriver och berättar.

Bilden här ovan är förresten fotograferad av arbetskollega Leif. 
Platsen är Karby, klockan är 08:30 och en hänförd skara ungdomar jublar i extas - precis så entusiastiska som bara tonåringar kan vara.


torsdag 12 mars 2015

160 dagar

...160 dagar sedan jag senast hade fört in en cykelrunda till Garmin Connect. 160 dagar sedan jag senast cyklat på ett sådant sätt att jag registrerat saken med geepee-essen. Det är väl ungefär samma 160 dagar som passerat revy medan jag suttit här och undvikit att skriva ett inlägg i den här bloggen.
Bloggen föll i koma, ett vegetativt tillstånd. Nu återstår att se huruvida det här inlägget är en resultatgivande chock från defibrilatorn eller om det är fruktlös konstgjord andning.

Låt mig sammanfatta min idrottsrelaterade aktivitet under de där 160 dagarna, då jag varken cyklat eller bloggat.
Rinkbandy nästan varje söndag. Jag kunde skriva en vetenskaplig rapport om hur "träning" en gång i veckan gör att konditionen - och således rinkbandyspelandet - blir värre, sämre, uslare och bedrövligare för varje gång.
I motsatts till förra vintern har jag nu skidat. Resultatet blev fyra rundor och totalt 33 km. Första vändan i skidspåret blev 5 kilometer. Redan efter första kilometern var jag ett raglande gnu-föl som tvingades stanna och vila för att inte hjärtat skulle knäcka något revben.

Men så i måndags... ja då pumpades Waw'ens däck och jag drog iväg till jobbet. Döm om min förvåning när jag trots rådande katastrof-form och vinterdäck ändå mäktade med att snitta 35,5 km/h. Därefter har jag nu jobbpendlat med Waw'en även på onsdag och torsdag (idag). Snittfarten har dock gått nedåt hela tiden. Idag rann mjölksyran till i låren redan när jag bytte om inför hemfärden.

Det är i dagarna förresten drygt ett år sedan jag blev velomobil-ägare. Särskilt många mil har jag faktiskt inte ägnat i aramid-härket under detta år (3000 km har precis passerats). Till stora delar beror det på att jobbet sett ut så att velomobil-pendling inte alls blivit ett riktigt fungerande alternativ. Min pendlarsträcka är en velomobilmardröm under årets mörkaste månader. Smal väg med alldeles för många rullande metallklumpar och spårig is är ingen riktig höjdare. Jag har andra ursäkter också. De finns till salu via iTunes.

Jag borde förresten även nyttja racern för en del av pendlingen framöver. Skulle ju vara hyfsat prima med ett par mil på sadeln också, eftersom jag i juni åter tänkt ta mig runt den där avlånga sjön i Sverige.