fredag 29 juli 2016

Delfinen i sjön

Edit: "Delfinen" är alltså inte namnet på båten. Det är tillverkarens (Åbo båtvarf) namn på modellen - Delfin alltså. Officiellt namn tycks inte ha funnits och jag har inget lämpligt på lager heller - än.

Jag har inte dokumenterat renoveringsförloppet med någon riktigt tät frekvens. Men här följer enstaka bilder och ett slags sammandrag av vad som gjorts med båten under våren och fram till idag.

Det största och viktigaste arbetet var att förnya elsystemet. Så där ohemult mycket elektricitet fanns inte i båten men det som fanns var ett lappverk av klassiskt gamla-båtar-snitt. När elektriciteten "försvunnit" på något ställe, har den helt enkelt hämtats där den hittats. Med andra ord var det en del intressanta kopplingar från diverse mätare och vidare till något helt annat. Ställvis var det sockerbitar så att man nästan fick diabetes på kuppen och på annat håll innovativa skarvningar med olika kabelskor. Huvudsäkringen hade ersatts av en rejäl och pålitlig sladdstump - fastklämd med hjälp av den brända säkringen.

I stort sett alla sladdar och kopplingar eliminerades. Några enstaka oskarvade och oskadade sladdar med tydlig mission benådades. Min yngsta bror har professionell kunskap i det där elektriska och han tog sig an uppgiften att göra nytt kopplingsschema och ordna upp i härligheten.

Vartefter jag rev bland elprylarna kunde jag även konstatera att lanternorna sjöng på sista versen. Det var bitar av spräckt plast och allmänt dålig kondition på dem alla. Ankarlanterna fanns inte kvar och en sådan tyckte jag att jag ville ha, så även signalhorn.
Båtens mast var inte original. Den är ett senare arbete. På bilder av gamla Delfin-båtar har jag sett att en trämast varit monterad mitt på taket. Den befintliga var i rostfritt stål och fastskruvad långt fram - direkt bakom strålkastaren/sökarljuset (rosa fläcken i bilden ovan). Det innebar att takluckan bara kunde öppnas drygt 90° och att den effektivt skymde sikten till höger - ifall man står och navigerar med skallen upp genom luckan. När jag skulle borra hål för ankarlanternan nötte jag på med stor borrmaskin och vass borr i evigheter utan att åstadkomma mycket mer än en polerad prick i stålets yta. Då rann sinnet och jag beslöt att den masten inte skulle upp på den båten igen.

Så jag grabbade tag i några bitar teak och något annat hårt ädelträ som funnits liggande i huset. Försökte utröna hur jag skulle pussla ihop dem till en ny mast och så pusslade, sågade, raspade, filade, slipade och oljade jag dessa bitar till det som syns här nedan.

Samtidigt spacklade jag fast gamla hål i taket (masten & några andra) och monterade nya masten längre bak.

Längs mastens bakkant hade jag fräst ut en ränna för sladdarna. Nya led-lanternor införskaffades och topplanternan kom förstås på masten. De är köpta på något tematiskt ställe, men jag har svängt det vita plasthöljet upp och ner så att folk inte ska tro att de kommer från en bil.

Jag erhöll tacknämligt några bitar tunn träremsa med färdigt värmelim för att täcka in urfräsningen och gömma sladdarna. 

Körde fast remsan med strykjärnet och det tycktes fungera ypperligt. Sedan gjorde jag nog ett misstag när jag oljade för då släppte limmet. Kan hända var det inte riktigt fungerande på det redan oljade träet heller. Dessutom var limytan inte så stor på alla ställen. Då tog jag det vattenfasta trälim jag använt tidigare i masten och nu tycks det sitta något så när. Tyvärr är det en del lim som letat sig ut på ställen där det inte ska vara men det får jag nöta bort vartefter.

När alla sladdar och ett nytt batteri var kopplat kom dagen då 54 åriga Fordson Super Major skulle startas efter vintervilan.
Pumpade manuellt fram lite diesel med matarpumpen (mitten i bilden ovan), vred på huvudströmbrytaren, slog upp dekompressionspaken och vred om startnyckeln. Ett kort och försiktigt knäpp i startmotorn... sedan ingenting. Stort frågetecken. Var allt rätt kopplat?

Nytt försök. Samma resultat. Vi mätte batteriet. Givetvis urladdat. Vi testade ett annat batteri. Samma resultat. Batteriet också något för svagt. Jag cyklade iväg och inhandlade ett helt nytt och fräscht batteri. Nu skulle startmotorn minsann få elektricitet i mängd och massor.
Vrid, knäpp och ingenting. Frågetecknen slog i taket.

Försökte rucka lite på motoraxeln men orkade inte med de små verktyg jag hade tillhands. Då gick jag efter järnstången, tryckte ner det smala skaftet i tänderna på axel-änden (där startvev kan placeras) och vred till en smula. Axeln rörde sig i alla fall. Nytt försök.
Vred om startnyckeln, startmotorn jobbade, dekompressionspaken slogs ner och motorn tuffade direkt igång som om den aldrig gjort annat än tuffat igång.

Barnsliga leenden spreds i båten.

En annan grej som gjorts är att komplettera det gamla elektrisk-hydrauliska styrsystemet med en hydraulisk rattpump. Tidigare kördes båten med en traverskontroll men nu har jag även ratt på hydraul-linjen. Cylindern vid rorkulten är en bjässe och fruktansvärt oljetörstig. Det krävdes en stor rattpump men jag har ändå lite onödigt många rattvarv mellan fulla roderutslag. Det där hydrauliska fick förstås ordnas av någon som kan sånt.

Därefter har jag städat, kladdat färg på de ställen jag slipat upp och spacklat (taket) samt lagt fast de genomföringar (dyvika och en gammal radiojordning) som varit öppna under vintern. Jag plockade även fram borren och körde ett 52 mm hål rätt genom bottnen. Det känns konstigt att borra hål i ett båtskrov. Kunde då konstatera att skrovet är 11 mm tjockt. De använde mycket material i början av 60-talet. Hålet skulle förstås vara till ekolodet. En del nymodigheter kan man ju ändå ha även i ett gammalt flytetyg som detta.

Till sist skulle jag ordna upp ett litet kylvattenläckage vid vattenslangarna mellan pumpen/termostaten och vattenväxlaren. Det glömde jag.

Bojen fick jag på plats senaste tisdag. Den befintliga bojen vid båtplatsen jag hyr, bestod av två små bildäck - ett som flöte och ett som sänke. De var iofs behandlade på lite olika sätt. Flötet (däcket) var på fälg och fick lite flythjälp från två saft(?)kanistrar medan sänket (däcket) var fyllt av cement. Dem emellan gick en rostig kedja. Mäktigt när Nykarlebuds största kran drog upp den gamla bojen. Förmodligen det lättaste lyftet de någonsin utfört med den kranen. Jag orkade senare själv lyfta sänket på upp på släpkärran och då är jag ändå inget muskelknippe.
Men kranen behövdes förstås för den nya bojen och alla de betongprylar jag hade monterat utspridda på totalt 10 meter kedja. Bojen med tyngderna lyftes ut uppemot 20 meter från bryggan, sänktes och drogs därefter närmare så att tyngderna skulle få förankra sig. Får hoppas de orkar hålla emot när det blåser.

Med bojen i plurret ringde jag min traktorkontakt och meddelade att allt egentligen var klart för sjösättning. Jag räknade med att han med traktorn inte skulle kunna komma i rödaste rappet och sade att han självfallet ska komma först när han har tid. Det visade sig bli i stort sett omedelbart på en skala.

Så innan jag egentligen alls var riktigt beredd åkte båten iväg till Bådahamnen. Jag hade hastigt slängt några nya oupppackade linor, lite verktyg och andra bra-att-ha-prylar (inkl brandsläckare) i bilen och åkte efter. När båten var nere i vattnet men ännu vilade fören på trailern, kollade jag genomföringarna och konstaterade att inget vatten sipprade in. Sedan var det bara att starta, se till att vatten började stänka ut ur avgasröret och därefter backa ut.

Sjösättningsrampen är på utsidan av hamnen. Min båtplats är ganska nära inloppet men före jag kände mig mogen att börja försöka lirka en ännu obekant 34-fots båt inne i hamnen ville jag ta en kort vända på fjärden för att se hur den reagerar på gaspådrag och roderutslag. Medan jag höll på med sådana små manövrer noterade jag hur temperaturmätaren steg oroväckande. Jag hade ju jämmer och elände glömt att fylla kylaren. 180° gir och skyndsamt/långsamt raka spåret mot hamnen. Då kom jag ju på att förtöjningslinorna var kvar i sina buntband och emballage.

Men båten glider rakt och fint i vattnet så jag kunde släppa ratten och stressa med angöringsförberedelser. Fördelen med hydrauliken är förstås den att rodret inte lever eget liv med ratten ifall den senare släpps. Med låga varv puttrade den allt varmare motorn fram båten mot hamnen medan jag klippte upp buntband, svettades och förberedde angörande av brygga. Scener ur en svensk film från 1965 spelades upp i mitt inre.


Sakta, sakta gled båten in i hamnbasängen och jag tyckte liksom det var hyvens att det inte blåste. På något slags sätt och vis lyckades jag fånga och fästa aktre förtöjningslinan i bojen samt sedan ränna till fören och elegant skutta över till bryggan med nästa tamp samtidigt som båten bromsades in precis innan bryggkänning. Sedan satte jag mig ner och svettades vidare. Det var ju jättevarmt.

Idag (torsdag) skulle jag göra mera allvar av båtkörandet. Vatten togs med till kylaren. Jag hade ordnat så att läckaget vid slangarna upphört. Sedan start och ny vända ut på fjärden.

Men jag dummade mig. Ivern var övermäktig och istället för att säkerhets-köra av och an utanför hamnen tuffade jag iväg norrut. Givetvis gick motorn även nu varm och när de lämpliga graderna överskreds var det många, långa minuter tillbaka. Jag hade knappast fått mjuk potatis men några hårdkokta ägg hade nog ordnat sig.

Så i morgon får jag lov att inspektera ett och annat. Termostaten är det första som ska rivas fram. Dessutom måste jag ju försöka se så att motorn inte råkat ut för andra bekymmer under kokningen. Får hoppas att packningar och allt annat är i skick. Med lite tur är det bara termostaten som hängt sig. Nya finns. Med lite mindre tur ska det vara ny vattenpump. Med ännu mindre tur är det värmeväxlaren som lider av tilltäppthet, med ännu mindre tur (otur) är det något värre.

Ingen idé att oroa sig dock. Bara att börja rota och ta en sak i sänder.

Men jag läste nyligen att det är bra att börja en båtrelation med problem. Då lär man sig egentligen båten på ett positivt sätt. Och hade jag inbillat mig att båt och motor från 1962 skulle fungera kliniskt prickfritt? Jag hoppades möjligen, men trodde? Näeeee...

I övrigt går den här båten alldeles tjusigt i vattnet. Mycket nöjd med allt annat än den rådande temperaturen.



onsdag 13 juli 2016

7,6 nautiska mil

I måndags gjorde jag första ordentliga vändan med kajaken. Startade vid Andra sjön (men inte från hamnen) och letade mig norrut mot åmynningen. Allting är ju fortfarande på provstadiet. Körde med några olika inställningar på "vevstakarna" i Mirage Driven och hittade relativt snabbt en bekväm position. Sätet går att ställa in på flera olika sätt men med vana från velomobilen vill jag gärna sitta så lågt som möjligt. Dessutom föredrar jag ju låg tyngdpunkt i en dylik båt.



En gnutta motvind norrut och marschfarten låg på ca 8,7 km/h - eller 4,7 knop ifall man vill hålla sig med nautiska mått och termer.

Svängde in vid Bådahamnen och inspekterade den boj som finns på båtplatsen jag hyr. Den (bojen) ska bytas.
På tal om det... den stora båten då? Jo nu är det i princip bara tre lanternor som ska monteras - men som kräver lite mer arbete än att bara montera dem - och sedan får den sjösättas. Fortsatta restaureringar får ske senare.

Därefter letade jag mig vidare mot åmynningen - eller älvdeltat som det kallas. Stannade dock upp bland näckrosorna och den övriga växtligheten vilken numera sträcker sig långt ut i Alörsfjärden (se karta nedan). Här bland växterna fick jag dra upp Mirage Drive och ägna mig åt lite gammal hederlig paddling. Inte så illa att faktiskt idka sådant någon gång också. Annars blir överkroppen bara en ännu pösigare säck med grillpinnar till armar.

Därefter letade jag mig åter söderut längs Alörs-/Storgrundet-sidan. Med den svaga kvällsvinden i ryggen låg marschfarten på ganska jämnt 5 knop (9,3 km/h).
När det gäller hastighet och ansträngningsgrad går det inte att jämföra kajak med cykel - även om man alltså trampar ("peddlar") den här. Att trampa 9 km/h går relativt lätt, men att pressa upp i 10 km/h kräver oerhört mycket mer kraft. Det har att göra med kajakens skrovfart. Allt över ca 5 knop gör att man har aktern allt djupare nere i den vågdal som bildas och det blir förstås bara värre ju hårdare man tar i.  Jag gjorde en kort tjurrusning mot slutet och lyckades nå 12 km/h (6,5 knop), men det är egentligen en utesluten hastighet med den här kajaken. Kan dock tänka mig att jag bekvämt håller ca 4,5 knop (8,3 km/h) för långfärder och efter lite mer träning/vana kan mäkta med närmare 5 knop. Det är bra att ha lite koll på sådana saker för att beräkna tiden som krävs för givna avstånd. Mycket viktigare på sjön än på landsvägarna i alla fall.

Det blev 14 km (7,6 sjömil) och knappa två timmar. Prima premiär-runda.


lördag 9 juli 2016

Trampa till sjöss

I förra inlägget adderades fortskaffningsmedlet båt till blogginnehållet. Nu kommer följande variant i ämnet. Den här gången är det en slags mix mellan båten och velomobilen.
I höstas beställde jag även en trampkajak. Den dök upp i tisdags. Det tog med andra ord några dagar från beslut till paketöppnande.

Trampkajak ja...?
Minns inte exakt hur jag kom på att knappa in "bendrivna" kajaker i den där stora internetsökmaskinen. Men hur det nu än var så dök Hobies kajaker upp överallt i rutan. Jag kollade deras alternativ noggrannare och efter si och så många veckors ältande så blev beslutet taget.
Nu hade de ju iofs många olika alternativ. De har många modeller att välja mellan.

Deras framdrivningssystem heter Mirage Drive. Det är alltså två armar ("pedaler") som driver varsin fena under kajaken. Fenorna arbetar ungefär som pingvinvingar under vattnet och driver således kajaken framåt. Poängen är egentligen att dessa kajaker ska frigöra armar och händer för annat än att hålla i en paddel. De är nämligen främst nyttjade som fiskekajaker. 

De flesta av deras modeller är också anpassade för just fiske. Men jag är ju mer intresserad av att transportera mig - göra utfärder - med en kayak. Då försvann många alternativ. Jag valde således den som enligt konstens alla regler torde vara bäst lämpad för just sådant - Revolution 16.
Egentligast egentligen är jag ännu mer intresserad av modellen Adventure Island som är en trimaran-kajak med segel (inklusive samma "peddling"-drivning) men någonstans skulle förstås prisnivån dras. Även Revolution 16 kan utrustas med ett litet segel som ger ytterligare lite knuff. Den har också en skåra för centerbord.  

Jag beställde stora fenor - sk. Turbo fins - till Mirage Drive och jag skaffade redan från början ett större roder. De flesta recensioner har nämligen rekommenderat dessa. I dag gjorde jag en kort premiärrunda med kajaken. Mest handlade det om att bara känna på farkosten.

Det är oerhört roligt!! Helt fantastiskt skoj.
Synd bara att cyklandet legat så nere att benen hunnit förtvina till tändstickor som fräste till och brann bort på fem minuter.