måndag 29 oktober 2012

Tre bollar i luften

Söndag kl. 19:00-20:00 - Innebandy. Gick bättre än veckan innan. Bollen hölls bättre på bladet. Jag kunde hålla bättre tempo. Allt var med andra ord lite... bättre.
Söndag kl. 20:30-22:00 - Rinkbandy. Få deltagare. Resten häckade säkert på någon valvaka eller klistrade sig vid TV. Visserligen var jag i laget som fick spö men för egen del var det samma tendens som i innebandyn. Skridskoåkning och bollkontroll var ingen katastrof. Allt var helt enkelt lite... bättre.
Måndag kl. 19:00-20:30 - Volleyboll. Jag var inte fullt så usel som jag brukar vara. Visserligen bjöd handlederna på några fullkomligt tossiga bollriktningar men överlag var allt lite... bättre.

Familjen jublade och bjöd på glass.
Dessutom fick jag beställa några plattor. Bl.a. blev det ett par med dokumentäraktuella Sixto Rodriguez.



söndag 28 oktober 2012

Våta drömmar

I natt var jag ägare av två alldeles fantastiska cyklar. Den ena var en oerhört slimmad velomobil. Snabb som attan. Den andra var en suveränt komponerad HT 29er i magnifikt läcker trefärgskombination.
Jag minns inte längre vilka tre färger det handlade men jag lovar att den var häftig.
En känsla av tomhet infinner sig idag. Att få en sådan känsla bara pga. materiella drömmar känns inte heller riktigt bra.
Men solen skiner, jag ska gå och rösta i kommunalvalet, fortsätta att plocka i trädgården (vintern leder med 3-0) och vända allt till en fin söndag.


lördag 27 oktober 2012

Nu blev det lustigt + bilar

För plötsligt dök det försvunna inlägget upp igen.
Men OK. Jag justerar inte (raderar) för att det ska se ut som om jag har koll på mitt bloggande.
Däremot känns det som om jag borde skriva något angeläget för att hålla nivå på den här sidan.
Kanske något om bilar. Noterade nämligen en märklig läsartopp så fort jag nämnde något om bilar för ett antal inlägg tillbaka. Bilar verkar alltså vara intressanta. Funderar på hur jag ska få det har till att bli en bilblogg trots min relativa avsaknad av bilintresse.
Kanske jag lutar det hela mot en förbjud-bilar-blogg.
Alltså:
Förbjud bilar!!!

Det var den tyska dubbningen

Ja, jag skulle ju skaffa dubbdäck. Vad hände med den anskaffningen och vart tog hösten vägen? 
Man kan enkelt konstatera att vintern vann med 2-0. Fick ju börja byta däck på bilen i morse och cykeldäcken jag ska beställa är lyckligt ovetande om det ännu. De ligger säkert varmt och bekvämt i ett tyskt lager någonstans.
Har bestämt mig och det blir Marathon Winter av den bredaste 50-modellen. Hinner ändra mig och besluta mig för något helt annat innan köpkorgen ska fyllas.

Det försvann ??

Syftar på inlägget jag skrev igår. Troligen glömde jag helt enkelt trycka på "publicera".
Det är ju synd för innehållet var viktigt av sällan skådat slag.  Bl.a var det något om 2-0 till vintern, det handlade om dubbdäck och det handlade om beslutet över hur jag ska göra med träning inför kommande säsong - om jag alls ska träna.

torsdag 25 oktober 2012

Bara för att jag kan...


En långfilsvecka

Trots att det bara är torsdag så ser jag redan tillbaka på en synnerligen jobbdryg vecka. Det har verkligen varit mastodontdagar på Campus Allegro från måndag till onsdag. I morse var det väckning kl. 5 inför en mötesdag i Tammerfors. Härligt degig i skallen just nu.
Imorgon ska jag ändå försöka åka hem senast kl. 16.
Problemet är ju inte jobbet i sig. Det fixar jag men jag hinner ju inte med något annat - som lite träning t.ex.
Men, men. Har ju funderat lite smått på det där med träning.
Lägga av <-> låta det vara som det är <-> träna på riktigt.
Beslut görs i kommande vecka.

måndag 22 oktober 2012

Lite lätt sned

Såja! Nu är bolltrillandet med olika klubbor igång.
Jag har varit trögstartad men idag anmälde jag mig till Arbis' "kurser" i innebandy och rinkbandy.
Det trevliga är att de går samma kväll.
Innebandyn börjar 19.00 och pågår en timme.
Därefter har jag en halv timme på mig innan jag ska stå i skridskorna och spänsta omkring på isen i en och en halv timme. Spänsta är väl i och för sig ren fantasi för det handlar nog mer om att försöka röra på redan mjölksyrastinna surdegstockar.
Jag var ovän med bollen på båda tillställningarna. Mest sprang/skrinnade jag ifrån uslingen.
Kul ändå.
Ovan som jag är med dylika aktiviteter har ryggen nu böjt sig i en vacker skolios-båge till höger och kroppens försök att röra på sig ser ut som om någon plötsligt lagt ytterligare 40 år på mina axlar.
Men det är himla kul!

söndag 21 oktober 2012

Conops

Jag tror banne mig det är dags för ett småkryp.
Varsågod! Detta är en fluga ur släktet Conops. De kallas även stekelflugor.
Dessa lömska rackare håller utkik efter humlor och bin (olika beroende på art) som är ute bland blommorna. De rusar fram och petar in ägg i humlan/biet varpå larverna sedan äter av värdinsekten.


lördag 20 oktober 2012

Cykel och träning - i valet och kvalet

Ett himla långt och tråkigt inlägg blev detta. Har jag inget annat att göra en lördagskväll?

Äntligen ett cykelinlägg som handlar om eget cyklande.
Det är ju det jag har gjort idag - cyklat.
Dessutom "på riktigt" och inte bara någon jobbpendling eller annat som bara räknas halvt.

Jag insåg snabbt att jag absolut behövde ta mig ut idag. Annars skulle min mentala hälsa dala även om jag också egentligen borde ha ägnat dagen åt lite jobb ute på gården.
Själva rundan blev en traditionell Nådjärvare med instick i Kållby och Nybränn. Tjusigt väder, nästan ingen vind och på allt sätt perfekt. Härligt med andra ord.

Under själva rundan försökte jag ta mig en rejäl funderare över mitt eget cyklande och vad jag vill med det. De senaste två säsongerna har jag inte tävlat (förutom motionsloppen Botnia förra sommaren, PP i våras plus ett halvt sjövarv i juni - som ju egentligen inte ska räknas som tävling). Totala antalet tränade kilometrar har sjunkit rejält och den här sommaren har jag kommit ner i den lägsta träningsmängden sedan jag började.

- Ska jag låta det vara som det är och tillåta mig att njuta av det? 
Svaret på den frågan är att det är jättesvårt. Det märkte jag bl.a. idag. Jag vill ju nämligen att det ska gå fortare än det gjorde idag och fortare går det inte utan ökad träningsmängd. Att formen är borta är väl ganska självklart med alla uppehåll under andra halvan av sommaren men samtidigt har också grundkapaciteten blivit sämre.

- Kan jag motivera mig själv att träna bättre inför nästa säsong och varför?
Bättre träning är inte bara mer träning. I mitt fall måste det vara ett "paket" som bl.a innehåller olika moment och jag tror att jag behöver ha någon som läger upp det paketet åt mig. Det lustiga är att jag vet att jag tränar fel. Jag tränar faktiskt helt fel. Det beror på någon form av lättja.
Dessutom har jag aldrig tränat särskilt mycket. Låg nivå på både kvalitet och kvantitet.
Idag skulle väl intervaller ha varit helt fel och sådana pysslade jag ju inte heller med. Så idag gjorde jag rätt genom att "bara" cykla. Problemet är att jag alltid "bara" cyklar. Speciellt när jag drar ut ensam.
Då lägger jag mig direkt i ett tempo någonstans precis under tröskeln och matar på i det tempot tills jag är hemma igen. Samma sak sker under de tider på året då jag verkligen borde variera mig, ta olika intervaller osv. för att öka kapaciteten och kunna toppa formen.
Men nä... jag bara trampar. Inte för att jag är rädd att bli trött. Det blir jag alltid under en cykelrunda för jag försöker ju ändå köra maximalt på något sätt. Problemet är att jag kanske bara blir bra på att köra en viss sträcka i ett visst tempo men för tävling räcker inte det.
Kanske också en orsak till varför jag av någon anledning alltid hamnar (hamnade) i utbrytningar.
Jag vill liksom cykla i jämnt (hårt om jag orkar) tempo och känner mig mest bara stressad inne i en klunga. Faktum är att jag blir stressad redan om benen inte får dra runt pedalerna med ett visst tryck och det händer ofta i en cykelklunga.
Svaret på frågan är alltså nej! Jag kan inte motivera mig att träna bättre. Den oförmågan är helt tydlig nu. Däremot tror jag att motivationen skulle infinna sig om jag har någon som lägger upp ett program åt mig. Det räcker inte med att jag gör det på egen hand. Jag har inte rätt pondus över mig själv.

Let's face it:
- Jag började cykla sent. Visserligen cyklade jag mycket (och tyckte om det) som liten och en bra bit upp i tonåren men det var ju transportcykling.
- Nästa säsong är jag i en ålder som betyder svaret på universum, livet och allt. Stort i sig men att plötsligt börja lägga upp ett träningsprogram för en halvgammal gubbe som kört medelmåttligt i gärdsgårdsserien några säsonger är väl ändå overkill och närapå helt meningslöst - annat än att det ger den halvgamla gubben lite egocentriskt feelgood.

För att nu skrävla en smula så får jag trots allt vara nöjd med några lopp jag gjort - trots usel träning både kvalitativt och kvantitativt. Ålders-FM i Vanda för ett antal år sedan är jag tillfreds med. Kommer inte ihåg vad jag blev men tävlingen var stentuff med många elitcyklister i startgruppen. På slutvarvet  vibrerade fötterna av halvkrampande vader (jag krampar normalt inte) medan jag och en elitcyklist från Gif jagade ursinnigt efter några utbrytare. I en tävling utanför Åbo var jag med i en hård utbrytning efter att själv ha kört solo i omgångar. Vi kom ikapp elitklungan som startade före oss.
Mitt livs första tävling i Närpes gick jättebra och etapploppet Tulvaajot (tidpunkt och upplägg) passade mig uppenbarligen fint med flera goda resultat. Botniacyklingen har också gått prima och trots avsaknad av pallplats är jag ändå nöjd. Och jag ska vara nöjd trots att jag taktiskt kör som en kratta men det har som sagt att göra med den där oviljan att "vila" i klungan.

Nu ska jag väl inte klanka ner på träningen totalt.
Jag skulle inte ha resultat om inte någonting i träningen ändå har varit OK. Orsakerna till uppnådd kapacitet börjar på C och L. Gemensamma träningsrundor brukar bli rätt tuffa och det var en hård skola i början. Tävlingsfart i många (de flesta?) sammanhang och skoningslösa ryck och spurter.

Vad är jag "bra" på?
- Jag tror att min kroppskonstitution på något sätt passar för cykling (lvg då alltså). Kroppen är effektiv i förhållande till min kapacitet och jag får ut kraften på rätt sätt - på något sätt.
- Jag tror att jag sitter rätt i förhållande till vilken kroppsposition som är effektivast hos mig. Dessutom tenderar jag få mest kraft ut om jag sitter djupt med överkroppen ...och kanske lite mer aero då också...
- Jag håller spontant ständigt tryck i trampandet även om jag försöker/måste vila. Vilandet sker genom att försöka använda för tillfället utvilade muskler, nyttja växlarna och variera rundtrampet. Inget jag tänker aktivt på. Överkroppen är oftast väldigt avslappnad och torde alltså inte bränna särskilt mycket energi.
- Tror jag är bra på att hitta lä och spara energi när jag är på rulle. Har inte tänkt på det förrän i somras.

Vad är jag dålig på?
- Kondition. Ja faktiskt. Jag har för mig att konditionen är närmast usel. Ja den måste väl vara bättre än för icke motionerande personer men i jämförelse med i stort sett alla cykelaktiva är jag nog lågt, lågt på listan. Har faktiskt fått för mig att jag borde kolla detta. Att jag generellt drar rätt tunga växlar tyder också på vek kondition och dåligt "flås". Springa 2 km? Huh!
- Svag. Det syns väl? Benen kan alltså driva tunga växlar ibland men det beror nog mera på min fysionomi och på de tidigare nämnda orsakerna om att få ut den (lilla) kraft som finns.
Bål, rygg och... ja allt annat än benen har aldrig tränats specifikt och assisterar föga i cyklandet.
- Förmågan att uthärda långa stunder över tröskeln. En egenskap som förstås är mest viktig i tävling.
Att kunna grisköra avgörande länge i backar och hålla i ett stenhårt ryck för att sedan ändå orka trycka på när det värsta lagt sig. Som det är nu dör jag bara.
- Spurta. Samma här. Bra i tävlingssammanhang för att nå de där absoluta topp-placeringarna. Vad hjälper det om man malat på tillsammans med några andra i en utbrytning om man inte har ett vapen på slutet? Sedan är det en annan fråga om jag överhuvudtaget har möjlighet att bli ens en halvkass spurtare.

Kondition och styrka ska väl ändå inte vara så svårt att träna upp? Det är ju bara att lägga manken till och börja på. ...Typ
Men ska jag, orkar jag, är det värt det? Det står i tidskonkurrens med en massa andra saker också.
Jäpp. Jag är verkligen i valet och kvalet över hur jag ska göra inför kommande säsong.
Vad är alternativet? Sluta? För det känns samtidigt meningslöst att vingla omkring på vägarna varannan vecka också. Finns det ett mellanting?


Fredagsmusik

Försöker städa lite i arbetsrummet så här på kvällskvisten. Eller ja, klockan närmar sig ju faktiskt ett på natten. Hur som helst. Saker har en tendens att samlas på hög här och det har jag åtgärdat lite smått. Dessvärre har nya småhögar byggts upp av den gamla stora högen så det har framskridit lite sisådär.
Precis som tidigare sköts göromålens rytm av slumpvisa låtar ur iTunes-biblioteket.
T.ex. den här:


fredag 19 oktober 2012

Låt oss alla sjunga


Dopning skapar förtroendekriser

Hela Lance-härvan river upp svårläkta sår och ett av de värsta drabbar filmvärlden.
Den underbara rullen Dodgeball dras med i smutsen pga. en ynka liten men ack så avgörande scen då Peter La Fleur ballat ur den stora turneringsfinalen och på flygfältet råkar möta Lance som med sitt "komma tillbaka-snack" får Peter på andra tankar. Lance spelar sig själv - givetvis.
Att Peter La Fleur tar sig i kragen och i slutet återvänder till sitt lag är väl ingen avgörande filmspoiler-kommentar. Så pass välbevandrad i dramaturgiska klichéer är varje kotte.

En annan liten Stiller/Lance-detalj är mer långsökt. I Starsky & Hutch förklär sig Starsky (Stiller) till "Maury Finkle" (founder of Finkle Fixtures, biggest lighting fixture chain in the Southland) och upprepar så småningom uppmaningen "Do it" vid ett otal tillfällen. Galet bra!
Nike, gammal (numera fd.) partner med Lance har ju också kört sin "Just Do It"-grej. Hmmm?


Att Ben Stiller och Lance varit polare har inte varit någon hemlighet. Stiller figurerade bl.a. en hel del på touren.
På vilket plan deras bekantskap varit/är har jag inte koll på men jag upptäcker plötsligt att det känns en smula konstigt att se en Stiller-film. En gnagande känsla infinner sig.
Visste Stiller om den enorma fuskorganisationen, var han en del av den?

Nja. Faktum är att ja fortfarande kommer att bli barnsligt förtjust i "nötskåls-scenen" i Along came Polly där Reuben Feffer berättar varför man inte äter nötter på baren, jag kommer fortsätta njuta av Blue Magnum i Zoolander och Chaz Tenenbaums brandövning.
Framförallt kommer mungiporna att dras uppåt av White Goodman och hans kontor med den fina målningen av Boris Vallejo.

Avslutningsvis:
Det pratas om att Lance ska ta något lögndetektortest. Kan vara tomt snack men ändå.
Han får lov att skärpa sig rejält med tanke på rollprestationen som sig själv i nämnda Dodgeball.

Harmoniskt bilägande

En sådan rubrik är en galen människas önsketänkande och total science fiction.

Halvljuslamporna på min bil håller ungefär ett år, lite drygt kanske.
De ska med andra ord bytas med jämna mellanrum.
Jag skulle behöva mental terapi ett halvår innan och efter dessa byten för ingenjörerna som konstruerat bilskrället har gjort sitt allra bästa för att en simpel sak - som ett lampbyte -  ska bli en utdragen ångestladdad process med tårar och blod.
Dessa ingenjörer borde egentligen straffas genom att själva åka land och rike runt för att själva byta alla lampor i sina egna konstruktioner.
Nåja. Vänstra strålkastaren går väl något så när efter att batteriet plockats bort. Då kommer man ju åt rätt hyfsat. Att hålen i ljusinsatserna är av ett format så att händerna ryms in men att fingrarna tappar styrförmåga och kraft är en annan. Till slut lyckas man ändå byta.
Högra sidan är en annan visa. Det är en visa skriven av något gammalt tyckasyndomsigsjälv-band fullt av slynglar i långa pannluggar år 1984. Så uppåt på en skala blir man.
Utrymmet mellan lampan och bakomvarande mojäng är litet, vasst och tillåter ingen som helst fri sikt inne i utrymmet där lamporna (brännarna) skall monteras.
Bygeln som håller fast halvljuset orkar man inte lyfta av eftersom fingrarna inte når den ur rätt riktning.
Till slut vrider man handen i en vinkel där man kommer åt bygeln men samtidigt orsakar blodvite.
När adrenalinnivån nått kritiska höjder lossnar bygeln.
Därefter ska man ha in nya lampor. De ska med hjälp av fingerspetsarna styras in i en labyrint av plåt och plastkanter samtidigt som man är livrädd att tappa ner dem (både lampor och fingrar) någonstans där man inte kommer åt dem längre. Parkeringsljuset på vänstra sidan är i princip omöjligt att få in i sockeln på rätt sätt.

Det är nog tur att ingenjörerna befinner sig på tryggt avstånd...

torsdag 18 oktober 2012

Två av världens bästa låtar

Sitter och jobbar med bilder. Det är  riktigt jobb/arbete/projekt och inget sorterande av turistfoton.
Samtidigt matar iTunes slumpvis ut låtar från "biblioteket".
Många har jag inte hört på väldigt länge.
Bl.a. har följande två fantastiska alster gett mervärde åt arbetet.
Först detta underbart nervdrypande, vackra och inlevelserikt framförda mästerverk:



Och därefter ännu ett högvattenmärke av bandet som platsar på alla fembästalistor i alla kategorier - även i områden som inte har med musik att göra.




onsdag 17 oktober 2012

Företag! Se hit!

Titta så mycket sponsorplats här finns!
Den behöver inte alls vara vit och jag har inte bestämt mig om framhjulen ska vara intäckta eller ej.
Vad säger ni?


















Sökorden är Velomobil, Fietser och RAW... eller WAW

Kvällsfakta

På Island får bergen bara byggas upp till en viss höjd.
Om någon fuskar bränner myndigheterna ner berget.


tisdag 16 oktober 2012

Nere i höstdjupet

Har gått igenom en samling märkliga dagar den senaste tiden.
Förra torsdagen blev fel. Hela dagen var märkvärdigt konstig och stora delar av knasigheterna producerades av att min hjärnsubstans vägrade samarbeta. Det var tankspriddhet, felbeslut och mystiska omständigheter för hela slanten.
Dessutom gick jag omkring med bajs under ena skon.
Helgen och måndagen var lugnare men samtidigt på något sätt dämpade dygn. Svårt att få fart på saker och ting. Trögt.

Idag har det åter varit feldag. Överlag har jag varit trött, riktigt trött. Tror något illasinnat virus gömmer sig bakom gomseglet.
Renoveringen vi håller på med skulle idag få sig en knuff framåt genom ett första lager färg på den panel som kommer på väggens utsida.
Panelen är fortfarande omålad.
Först krävde arbetsrummet en rejäl städning. Jag har ägnat timmar åt arbetsuppgifter jag borde ha semester från. Sedan upptäckte vi att vi hade köpt fel typ av panel. Plankorna skaffade vi för några månader sedan och de har legat inplastade här hemma. Vi hann nätt och jämnt åka och skaffa rätt sort innan stängning. För att få in plankorna till arbetsrummet/måleriet behövde de kapas. Vi räknade och räknade för att både ha dem i lämplig längd för väggen och för att minimera spill. Så småningom kom vi fram till att vi hade två plankor för lite. Får alltså lov att hämta mer imorgon. 
När första plankan sågades hade vi tänkt fel och sågade alltså fel. Då stirrade vi på varandra och brast ut i något slags uppgivet skratt. OK. Det ordnade upp sig och blev ingen större katastrof.

Dessutom tär det här  ständiga regnet på både förstånd och presenning. Tänker på den presenning vi har på det plåtbefriade taket. En hel del hinkar står på golvet och samlar vatten. De nya takplankorna har mögel på sig.
Imorgon åker jag och hyr en riktig och vattentät duk fram tills vi får plåtslagarna på taket.

Gaskar upp mig med en bild från Myvatn:


måndag 15 oktober 2012

Trädgårdssällskap

Dagens trädgårdsarbete skedde med sällskap. Nötkråkorna besöker oss ofta eftersom vi har en jättestor cembratall. Det är ett frenetiskt och fokuserat kottjobb de pysslar med. 
Nötkråkorna hos oss är den sk. smalnäbbade varianten (Nucifraga caryocatactes macrorhynchos) som är specialiserad på just cembrafrön




Tog bilen

Det torde säga något om mitt cykeltillstånd.
Men!
- F29:an har däck som övergår till trasiga gummiremsor vilken sekund som helst.
- Jag har inte monterat lamphållare.
Där hade ni två orsaker till att jag avstod cykeln.

Mötet i sig bjöd på suveräna nyheter och en mycket spännande klubb-satsning inför nästa år.
Så småningom kommer NCK att släppa information om vad det handlar om. Något att både se fram emot och jobba inför... Den här låten handlar om precis det - att jobba för något alltså.


Cykelmåndag - På något sätt

Nej, jag har inte cyklat idag heller.
Plockade in Cannåndeijlen i bakluckan på bilen i morse men det hade bara att göra med att bilen behöver på service. De tog inte in den - bilen -  idag så jag cyklade inte heller hem därifrån.
Två ärenden på stan sköttes till fots.
Ikväll är ska jag på NCK-möte och dit cyklar jag troligen. Risk för cykel-överdos men jag ska försöka ta det varligt.

Morus bassanus

Jamen jag tar väl och plockar in två till när farten ändå är uppskruvad.
Havssula (Morus bassanus) fotograferad från en rejält gungande båt med grava fokuseringsproblem som följd. Av många misslyckade försök blev i alla fall dessa två så pass OK att man kan se vad det är för pippi. Den första med "fel" objektiv och den andra helt fel exponering men ändå rätt kul på något sätt.




söndag 14 oktober 2012

Fotoblogg

Den här bloggen glider säkert över till än det ena och än det andra. I princip är allt öppet förutom sådant som rör min professionella verksamhet. Den har ju sina egna sidor.
Har en känsla av att jag ibland slänger in en hel del bilder utan någon som helst annan orsak än att jag enkelt kan göra det i samband med att jag går igenom och sorterar resultaten av ett ständigt viftande med kameran.

Satt nyss och glodde på ett naturprogram om Island. Speciellt intressant eftersom jag nyligen var där. Jag gjorde också lite "natur-dokumentation".
Alltså följer här två årsungar av havstrut (Larus marinus) fotograferade utanför samhället Grindavik.



Vidgade vyer

Det är resultatet av dagens trädgårdsarbete. En såg, tre olika sekatörer och en kvistmalare har sakta men säkert skapat luft i den tidigare täta växtligheten. Fortfarande ligger massor av kvistar och grenar kvar i väntan på finfördelning men högstadiets dagsverkes-dag lär ska vara på G denna vecka...
Varför inte en bild eller två och varför inte av flugan Anthomyia pluvialis?
Inga kanonbilder men en stilig fluga.



Sommar-nostalgi

Att sortera fotografier innehållande flora & fauna betyder också artbestämning. Den här humlan blev en positiv överraskning. Hade jag vetat att sandhumlan (Bombus veteranus) är smått ovanlig hade jag nog bemödat mig om att försöka ta lite bättre bilder när jag i augusti råkade få syn på henne sittandes på husväggen. Hon var i skröpligt skick och har tappat halva högra frambenet.



lördag 13 oktober 2012

Party-lördag

Efter en dag av höstsysslor i trädgården är det läge att slappna av och göra roliga saker så här på lördagskvällen.
Därför sitter jag och sorterar allehanda bilder som tagits i somras.
Bl.a. dessa två av rovstekeln Cerceris quadrifasciata som gillade vår ryska martorn (Eryngium planum). Växten är förresten en veritabel insektsfest (på tal om party-lördag) och rekommenderas om man vill locka flygfän. I sig en fin blomma också.
De flesta Cerceris-arterna jagar skalbaggar vilka bed(r)övade samlas i ett djupt tunnelsystem. Där lägger stekeln ägg varpå de kläckta larverna sedan äter av de bedövade offren. Den på bilderna torde vara en hane.



fredag 12 oktober 2012

Endast på den här bloggen: Doping

Varför inte lite dopingsnack? Det är länge sedan sist och alldeles för lite av den varan på cykelsidor i allmänhet.

- Det här är kul: http://www.cyclingnews.com
Inte för att Rudy sade så i artikeln men man får ett intryck av att LA's konkurrenter snart börjar skylla sin egen doping på just LA.

- I Lance-kretsar kommer det att heta att LA i rättvisans namn minsann också hade rätt att dopa sig precis som alla andra. Har hört om sprinters vars "karriärer" sabbats betänkligt då de åkt fast. Ingen ånger över fusket men däremot missnöje över att åka fast.

- Cyklister och många managers (liksom många andra idrottsmän) verkar generellt (några få undantag) vara urusla taktiker när de öppnar käften. Oberoende om de babblar om doping eller t.ex. händelser under lopp och etapper så är de uppenbart kassa på att snacka trovärdigt. Sinsemellan och inom sporten vet de garanterat hur mycket bullshit de spyr ur sig mot press och publik men de fortsätter obehindrat att dra gladpacksgenomskinliga struntklichéer. Publiken underskattas.

På tal om det:
För många år sedan brukade jag följa med F1. Allt började med typer som hette tuffa grejer som Clay Regazzoni, Jochen Mass och givetvis Didier Pironi. Det var svenskar (i alla fall en) som hette Slim Borgudd och givetvis så dök även en mustaschprydd finne upp. På den tiden såg jag ingen F1 på TV. Det sändes sällan på de kanaler vi hade. Svaret hette Teknikens Värld. Jag såg iofs. sista loppet då Rosberg tog hem titeln men sedan var det tv-uppehåll i stort sett fram till Häkkinens dagar. Själva loppen tröttnade jag snabbt på. Under en hel säsong var det sammanlagt säkert två minuter riktig spänning ur verklig racing-synvinkel.
Allt annat var bara tankningar, däck och hållbarhet och trasiga växellådor och gäsp. Däremot började jag fatta tycke för presskonferenserna efter loppen. Maken till onödiga tillställningar må jag säga. Kan inte dra mig till minnes en enda vettig sak som någon någonsin hävt ur sig i de sammanhangen. Spännande och fascinerande på sitt sätt.
Nu har jag inte sett F1 sedan jag vet inte när - inte ens presskonferenserna.

- Jag kommer nog att sitta bänkad när vårklassikerna drar igång.

- Gårdagens jobbpendling: Jag blev helt andfådd redan efter två kilometer på morgonen - dvs vid Nykofrys. Berodde delvis på konstiga ben efter tre veckors uppehåll vilket i sin tur ledde till ökad kadens (snittade hisnande 80).

torsdag 11 oktober 2012

Märkestönt

För ett halvsekel sedan mumlade jag något om en bok jag läst och om att jag skulle skriva lite kring den på den här bloggen.
Hur mumlar man förresten i skriven text? Sk*t i det. Andemeningen torde vara klar.

Boken jag läste var Steve Jobs-biografin.
Det här inläggets rubrik + boken = 1 + 1 = jag är Appletaliban.
Men riktigt så enkelt är det väl inte.
Visserligen gillar jag Mac-datorer skarpt och jag blir djupt deprimerad så fort jag ska in och peta i andra typer av maskiner och operativsystem men det har säkert mest med gamla erfarenheter att göra.
Idag är säkert de nyare windows-upplagorna helt OK men på något sätt får jag inte ihop det med dem heller. Mac vs. Windows-PC är ett uttjatat och fullständigt löjligt ämne att älta. Bra är det väl om var och en hittar prylar de trivs med.
Jag har förresten ingen iPhone, ingen iPad och endast en gammal liten iPod mini som är lånad av en av mina pojkar. Jag har alltså inte svalt Jobs-världen med hull och hår och jag har inte ångest över den ständigt nya modellen som ständigt precis är på väg att komma ut.
Vad har jag för telefon då? Jo en Nokia från den tiden då de fortfarande tillverkade fotbollsskor - ni vet - de där svartgula i gummi och tyg. Jag borde ha tre par i olika storlekar hängandes på en spik någonstans.
Om jag någon gång köper ny telefon så blir det antingen en billig sak man kan ringa med eller en iPhone. Med andra ord antingen eller. Jag går knappast halvvägs och skaffar någon smart korean eller ens något finskt telefonsnille. Så pass mycket lyser den lilla märkesfanatikern genom. Är iPhone bättre än allt annat då? Knappast.

Grejen är ju bara den att den där fullständigt motsägelsefulla hysterihippien som en gång byggde upp varumärket gjorde det genom någon slags total-abstrakt vision om att skapa något världen inte tidigare sett.
Den typen av närmast sjuklig mani lyckas på något sätt imponera på mig och man kan inte påstå att han misslyckades heller eftersom det mesta som kommit ut ur företaget fungerat och fungerat bra.
Sedan må datornördar käbbla om stängda system och annat tjafs jag inte bryr mig i. Jag vill ju inte rota omkring i min dator. Jag vill bara använda den för att jobba med.

Men jag är ju inte bara märkestönt när det gäller vilken dator jag vill knappa på.
Vissa har kanske noterat en hög Cervélo-densitet hemma hos mig.
Skulle jag köpa ny mtb är oddsen rätt låga för någon av Cannondales modeller Fastän BMC's nya fullgungstjugonia faktiskt lockar hårt över märkesmurarna ifall plånboken mot förmodan skulle svälla till helt plötsligt.
Jobs-biografin fick mig att grunna extra på varför jag snöar in på något specifikt märke. Som om jag skulle ha någon slags skyldighet att vara märkestrogen och som om det skulle betyda något. Jag har tänkt på sådant tidigare men än mer nu efteråt.

Fast det är klart. Jag har alltid gillat aerodynamik. Ett litet barndomsintresse faktiskt.
Trek kan ju påstå att deras kamm-profil på tempohojen är suveränt bra men de kan stoppa upp sitt aerosnack någonstans. De fördelar de får är låg vikt och styvhet men särskilt aero? - nä.
Ja, jo... om man cyklar i 200 km/h så kan den kanske vara jämförbar med Cervélos ram men Kamm-profiler ger inga aerofördelar i cykelhastigheter.
Är Cervélon bättre då? Nä! Inte det heller. Som cykel betraktat är den varken bättre eller sämre men den är åtminstone mer aero.

Märkestönteriet handlar nog mest om att känna sig hemma någonstans, att ha någon slags tillhörighet. Med en Citroën gör man det - även om det bara är en C5. 
Är det gasfjädring så är det.
Jag skulle inte alls ha något emot att ha en padda och en CX stående i lämpligt garage. Grejen är bara den att jag hatar att meka med bilar.

Så det är bara att erkänna att jag är totalt såld och ägd av marknadskrafter jag inte kan hantera.
Vad får jag för det? Ingenting. Min märkesfanatism resulterar aldrig i ett tack från en enda fabrikör.
- Apple hyllar mig aldrig och bjussar på den Macbook jag verkligen skulle behöva ibland.
- Citroën är lika kallsinniga som alla andra biltillverkare.
- Cervélo gav iofs en ram men det var ju pga. åtaganden de måste uppfylla.
- Panasonic bryr sig inte trots att jag anser att deras plasma-bild är den bästa bilden.
- Cannondale tycker inte synd om mig för att min F29 börjar se lite sliten och trött ut.
- Campagnolo skickar ingen farbror i vit rock för att tvätta kedjan.
- Canon säljer nog sina kameror utan min gratisreklam.
- Yamaha gillar säkert att jag ville ha just deras stereo-prylar men vad hjälper det.
Skulle ändå kännas supermysko om jag istället hade förnuftiga alternativ som:
- Dell
- Toyota
- Canyon
- Samsung
- Rose
- Shimano
- Mäh... Canon är väl ändå lika vettigt som något annat. Tror man eg. borde ha Leica...
- Philips
Varför skulle det kännas mysko? Är man helt blåst eller?
Jä*la Steve Jobs och Gerhard Vroomen och allt vad ni heter...





måndag 8 oktober 2012

Hur kul är det utan bilder?

På en skala skulle jag säga 7,2 pixlar.
Den här bloggen håller på att bli så obildad att jag absolut måste göra bättring.
Men jag inleder med en väskrecension (delar av texten är återanvänd från annat håll):

---------------------------------------------

Kameraryggsäck.
Dörr Icebreaker. Storlek Medium

Precis innan Islandsresan inhandlade jag en kameraryggsäck. Den uppmärksamme läsaren kommer garanterat ihåg inlägget om när jag hämtade väskan från Munsala.

Icebreaker-väskan har hängt på ryggen åtskilliga timmar under de senaste tio dagarna på Island. 
All kamerautrustning jag ville ha med fanns iplockat. 

Hus: Canon EOS 60D
Objektiv:
Canon EFS 17-85/1:4-5,6 IS USM (mellanklass men hyfsat "standard-allt-i-allo-zoom-objektiv"
Canon EFS 70-300/4-5,6 IS USM (Mellanklass men OK upp till 200)
Canon EF 400 5,6L USM (Kräver bra ljusförhållande men då knivskarpt, supersnabb AF och stryktåligt
Ukrainskt objektiv från Sovjetiska glansdagar.
Gammal Canon-bälg
Några olika El-Nikkor-objektiv till bälgen.
Mellanringar, adapters och stepringar.
Kringutrustning som extra batteri, laddare, kort, linsrengöring, osv, osv...

9kg vägde hela rasket enligt Isländska inrikesflyget. 

Jag är överhuvudtaget ovan att kånka på ryggsäck så efter den tredje dagen var det ganska ömt i axlarna. Men övning ger färdighet och plötsligt gick det bättre. Nu mot slutet av resan kände jag ingen ömhet eller trötthet någonstans. Dels pga. vanan men även för att jag sakta men säkert hittat rätt längdinställningar på respektive remmar/bälte. 

Med två dragkedjor (den yttre är vattentät) innan man kommer till kamera-avdelningen är det lite bökigt så det blev mest att jag hade den inre dragkedjan konstant öppen i de lägen då jag visste att snabba objektivbyten var aktuella. Yttre dragkedjan + spännen gör ändå att locket med säkerhet inte öppnar sig medan man bär väskan på ryggen. 
Jag hade inte särskilt mycket andra grejer i väskan än några papper och ett par handskar. Fler grejer hade ändå lätt fått plats trots fullproppad kamera-avdelning. 
Ett par varma ytterbyxor klämde jag in under "överlocket" ett par gånger. De hade egentligen platsat fint i väskan men jag ville ha dem snabbåtkomliga. Regnskyddet fungerade fint och det behövdes verkligen ett par gånger. 

Ett lite halvbökigt (= tungt) Manfrotto 055 XPRO B med kulledshuvud var också medslarvat. Testade ens aldrig att hänga det på väskan. Kunde ev. ha fått remmarna runt men det kändes poänglöst att försöka. Borde ha ett mindre och lättare stativ. 

Den där plastbiten som dirigerar/låser vänstra midjebältets/remmens längd lyckades jag på något sätt få trätt över ett dörrhandtag när jag snabbt slängde väskan på ryggen och rusade ut genom en dörr. 
Resultatet var en spräckt och tudelad plastbit. Det ordnade sig ändå genom att remmen kunde dras genom själva spännet så att man fortfarande kan justera och låsa bältets längd. 

Den första erfarenheten är alltså att jag överlag är nöjd. Ryggsäcken gjorde det den skulle. 
Nu återstår att hänga väskan på ryggen under en rejäl cykelrunda också. 


---------------------------------------------

Bälgen - dvs. makrokrafset använde jag ytterst lite men för att rättfärdiga den extra vikten (bälgen är tung) så inleder jag med några bilder på en liten ormstjärna som låg bland stenarna på stranden i Hjalteyri - ett gammalt fiskesamhälle halvvägs ut ur Eyjafjörður.
Bilderna har inget med jobbet/projektet att göra. 






















lördag 6 oktober 2012

Den ön borde man cykla runt, på, i och genom!

Det skulle också bli ganska långt och ta många, många dygn.
Jag tänker på Island.
Problemet är bilarna i kombination med vägarna i kombination med trafikkulturen.
Islänningar tenderar nämligen köra bil en aning offensivt - åtminstone om man ska tro dem själva.
Jag noterade egentligen inget exceptionellt ute på vägarna men så ägnades ju inte heller mycket tid åt just trafikobservationer ute på landsvägarna.
Cykelkulturen verkar annars vara på stenåldersnivå förutom i Reykjaviktrakten där man såg en del pendlare.

Cykla runt på landsvägarna:
Vägarna är smala - tom. huvudvägen (nr 1) runt ön - så det är inte mycket plats ens för en cyklist men det är iofs inte heller särskilt hård trafik om man kommer bort en bit från Reykjavik. Dessutom är det ju väldigt öppet landskap så man skulle vara väl synlig som cyklist.
Sköna backar på sina ställen. Helt klart klättringar som skulle börja kännas i låren efter ett tag. Tror ändå att huvudmotståndet skulle komma från blåsten och även om vi österbottningar är motvindstränade lär man möta en helt annan blåskaliber uppe på högplatåerna.
Sedan är det bara att ligga och jäsa i ett varmt bad med jämna mellanrum så är cykelsemestern i hamn.

Cykla genom ön:
Garanterat ett tufft projekt. På min karta visades tecknet 4x4 på de flesta vägarna som gick inåt landet. Dvs. att man ska ha fyrhjulsdrift för att köra längs de vägarna. 4x4 blir givetvis svårt att ro iland på en cykel men tankarna går till en Surley Pugsley eller kanske en Moonlander. Lastad med tält, pinnar och annat man lär ska behöva vore det mumma för den äventyrslystne. 
Räkna bort mig från den kategorin (äventyrslystna). I teorin känner jag att det skulle vara hur  kul som helst men i praktiken skulle jag förmodligen begära fyrhjulsdriven, terränggående husföljebil.
Det får jag inse efter att inte ens ha klarat av att cykla runt en sjö i lite regn. Låt vara att jag inte alls var utrustad för vädret men ändå.

Min dryga vecka på Island var annars helt kanon.
Merparten tillbringades i Akureyri. Där har Tintin också varit. De två första dagarna var Turism Deluxe med utfärd till Myvatn-området med alla sina vattenfall, bubblande leror, lavaformationer och varma bad. Följande dag var båtutfärd till Hjalteyri - en by norr om Akureyri - och den gamla, numera nedlagda sillfabriken.
Jäpp! Fabrik! De använde det ordet. Man tillverkade sillarna förr men sedan kom den stora sillkrashen 68 då det blev omöjligt att få tag på komponenter och tillverkningen upphörde.

Men det var jobb också. Vi var ett flertal konstutbildningar som samlades och genomförde en workshop. Jag försökte göra mig populär genom att använda valfångstbilder i mitt arbete. De lär tycka om valfångst på Island har jag hört.
Av logistiska orsaker hade jag en extra dag i Reykjavik under hemfärden. Där träffade jag en fd. studerande från "Konstskolan". Hon var i Akureyri som utbytesstudent för många år sedan och gillade landet så pass att hon senare flyttat dit. Sedan drog jag iväg med en bunt holländare, tyskar och amerikanare på valsafari. Det var bara att svälja stoltheten och den korkade egna föreställningen om att man inte är som andra turister men/för jag ville ju se valar. 
Några av de större exemplaren ville inte visa sig (de hade bl.a. sett blåval två dagar tidigare) men tumlare och vitnosdelfiner blev det i alla fall. Det var blåsigt och gropigt på sjön så spanandet försvårades avsevärt av vågorna.

Summa summarum är Island ett ställe jag ytterst gärna återbesöker. Att åka dit har varit en gammal dröm och att åka tillbaka är nu en ny dröm.