torsdag 25 september 2014

Nu blev det liksom typ jättetrögt

Knepig rytm med jobbtider i kombination med större transporter och tidspress har resulterat i en hel del bil de senaste dagarna. I morse var det äntligen dags för velomobil igen. 

Om jag tidigare jagat 25-minutersgränsen enkel väg och följaktligen 50 minuter total pendlingstid så får jag nu vara glad om jag tar mig under 30/60-minuter. Det gjorde jag inte idag.
+ 4°C gör att man plockar på sig ett eller två extra lager av kläder på morgonen. När jag kör genom Sundby börjar lagren kläder kännas som om de är för många. Det blir ju varmt där inne i skalet. Samtidigt är jag inte så intresserad av att huttra och ha för kallt när jag stövlar iväg ut på morgonen.

Så från och med nu kommer jag inte att köra livet ur mig för att slå några rekord. Pendlandet ska få börja handla om att ta sig från A till B på ett behagligt sätt. Trots att kroppen tillåts varva ner och inte hela tiden försöker trycka upp farten så går det ju ändå ledigt 42-45 på platt mark. Egentligen en rätt hyfsad hastighet det också - speciellt för att vara en cykel. 
Men hastighetsmätaren ska man nog försöka hålla borta ur synfältet nu på hösten. Dels kommer vinterdäcken snart på och dels är det kanske absolut bäst att försöka ta det lite lugnt med ansträngningsgraden också - liksom försöka hålla en fin grund bara.

Nu väntar jag på ny belysning. Hittade en riktigt spännande lampa för en tid sedan. Lampan är beställd och planen är att den ska monteras i nosen. Mer om den senare.


måndag 1 september 2014

Back in pendelbusiness

Andra veckan in på läsåret och först nu har pendlandet börjat på riktigt. Förra veckan blev den saken nämligen utförd medelst fransk ingenjörskonst som tyvärr nödvändigt ska förvandla olika flytande kolväten till koldioxid.

Men från den här veckan tänker jag alltså på kommande generationer och räddar världen genom att heroiskt samt självuppoffrande cykla till och från jobbet. Att både kropp och själ mår bra av detta (utöver självgodheten) tar jag som en välkommen bonus.

Det var ändå med viss tvekan jag satte mig i... ett fordon som i sin rustika utformning kanske mest påminner om något som någon gammal hastighetskåt amerikanare skulle ha satt sig i på 60-talet, innan han dundrade ut över Bonneville Salt Flats för att skriva historia i rekordböckerna.
Min tvekan handlade inte om farorna i att vara inklämd tillsammans med en brutal, lössläppt vansinnesmotor (för det finns ju ingen sån), utan snarare om att jag under helgen varit däckad av influensa.
Det lär ju förresten vara vetenskapligt påvisat att män faktiskt blir sjukare av influensa. Nämner detta i rent informationssyfte.

Alltså... Med lite influensarelaterad tvekan bar det av till Jakobstad. Första halvan gick ganska hyfsat men vid Sandåsen mjuknade benen. Man kan säga samma sak om hemresan. Känslan är ändå att allt är som vanligt, att formen är på den nivå den är, att det kanske går lite fortare när kroppen antikroppat bort alla dumvirusen samt acklimatiserat sig... och att det därmed är väl värt att blogga om.

Förresten... den där influensaforskningen... det är inte jag som forskat så skyll inte på mig.