söndag 30 juni 2013

Förresten...

Som kommentar till föregående inlägg.
Det är ju så himla kul att det blir åka av även på små lokala motionslopp. Det finns många starka cyklister i nejden och det trissar saker och ting upp på ett fantastiskt skojigt sätt. När vissa dessutom gör sitt bästa för att plåga andra genom olika Jens Voigt-manövrar blir loppet en fullträff.
Dessutom är det fortsättningsvis kul att se hur den egna klubben faktiskt har så många cyklister - och starka och aktiva dessutom.


lördag 29 juni 2013

Jamen det där motionsloppet var ju jättekul

När telefonen tutade till igår var det en förfrågan kring medverkan i Arvon kuntoajo. Eftersom frågeställaren hade Vätternrundan färsk i sin benhistorik föreslog han 140 km-varianten istället för den längre sträckan på 210 km.
Jag spontansvarade ja. Det är ju "bara" ett motionslopp och med min icke existerande träningsmängd tänkte jag att jag i alla fall kan ligga på rulle hela vägen runt ifall det krävs. "Ha en trevlig förmiddag på cykeln" helt enkelt.
Tre st KäTa-cyklister var direkt långt framme och drog upp tempo. De t.o.m. gjorde några små gemensamma ryck tidigt i "loppet". I huvudsak blev det ändå så att de och en hel hoper NCK-cyklister gick runt och höll ett hyfsat tempo. Kände mig ganka OK i början - lite (men bara lite) av en kalv på vårbete - så jag gick med runt. Så småningom kom ändå någon slags monumental vissenhet in i bilden. Benen fungerade egentligen men skallen fokuserade mest bara på hur jobbigt det är att cykla och då blev även benen sega. Kilometrarna avverkades plågsamt långsamt trots att vi ofta höll hastigheter närmare 40. Det blev enformigt helt enkelt. Man gick runt, runt och runt i den lilla grupp som drog tåget och vid halva sträckan (mellan Toholampi och Kannus) blev jag riktigt mentalt sur-trött på allt jädra cyklande. Men ganska direkt efter vi vände söderut från Kannus sprakade det till i täten och rycken började komma. Det är märkligt hur man glömmer hur jobbigt det är när det faktiskt blir jobbigt.

Så småningom var en av KäTa-cyklisterna lös och ledig. Han fick snabbt 100 meter och jag hamnade på något sätt först i klungan. Bakom mig hade jag en annan KäTa-cyklist. Vi inledde då en yster dans eftersom han vägrade släppa hjulet. Jag vinglade av och an på vägen, slog av på takten, ökade lite försiktigt, slog av igen men ingen annan kom bakifrån heller. Då tänkte jag att om jag nödvändigt måste sitta först så ska det inte heller vara hur lätt som helst bakom mig. Så jag gjorde en hel hoper fartökningar och cyklade fort och långsamt om vartannat. I några av rycken tog jag i vad tygen höll och andra gånger var det bara allmänt lösa fartökningar. Med sådant cyklande gynnade vi ju KäTa-cyklisten framför oss men jag tänkte ju heller inte dra ikapp den karln ensam. Dessutom gissade jag att det ändå skulle smälla till bakifrån och det gjorde det. Lars och bröderna Keituri dånade pötsligt förbi men övriga cyklister var beredda så de sydde ihop rycket. Jag gjorde ett par halvmatta ryck innan Lars och Johan åter kom förbi och nu med bättre lycka. De fick snabbt ganska många metrar och Anders gick sedan också iväg. Han lyckades ansluta till Lars och Johan varpå de tog sig upp till KäTa-cyklisten. Nu behövde jag i alla fall inte dra längre.

Men då började den KäTa-cyklist som precis innan legat klistrad vid mitt bakhjul föreslå att vi också skulle överbrygga. Jag var allt annat än pigg i benen efter mitt eget ryckande och knyckande men iväg for vi. Ytterligare två cyklister anslöt till oss men den ena orkade inte hjälpa till särskilt mycket.
Vi närmade oss täten långsamt men det var med mjölksyrasprängda ögon och käften full av styrlinda som jag mäktade vara till någon hjälp. När vi kom ikapp täten stannade de nästan av och det blev aldrig något samarbete. Då stack Lars och de två KäTa-cyklisterna fick ta allt ansvar (ja det är ju så det är på motionslopp). Men det var nästan 30 km kvar och vinden var inte riktigt nådig. Käta-cyklisterna fick slita ont och med ca 15 km kvar hade de fångat Lars. Jag gjorde iofs ett litet ryck precis innan och hann komma upp till Lars men sedan blev jag lite villrådig och inhämtad. En stund senare for Johan och Anders. De fick sällskap av en av de två cyklister som anslöt till oss när vi jagade ikapp täten tidigare.
Den trion höll till målet. Jag laddade inför en rejäl urladdning (spurt. Viktigt på motionslopp!) och Lars lovade dra upp åt mig men plötsligt "svängde vi vänster" och kom till mål utan att jag fattade ett barr.

Jag kan i alla fall sammanfatta dagen med att de första 7 milen var en mental kräftgång och att de 7 sista var rena cykelfesten med läskande mjölksyra och mättande styrlinda. Det slutade med andra ord perfekt och jag är så lycklig att jag bestämde mig för att åka på det där loppet.
Jag är också lycklig över att kroppen trots allt fungerar när det blir lite åka av. Visserligen är det långt till den där vettiga tävlingskapaciteten men ändå. Inte helt pjåkigt med tanke på senaste tidens träningsbrist.

Dessutom blev det ju ett himla långt blogg-inlägg. Nästan så att det kompenserar för all inaktivitet de senaste månaderna. Hurra!


söndag 23 juni 2013

Söndagstur inåt landet

Fick igår något meddelande om att det skulle cyklas idag. 
Låter spännande det där - tänkte jag.
Så jag drog Commedia dell'arte-kläderna på mig, kollade luften i cykeldäcken och letade mig till torget.
Typ fyra cyklister kom rullande från Jakobstad och vi var tre Nykarleby-cyklister som anslöt.

Sedan var det som det brukar. Vi cyklade till Voltti, till Kortesjärvi, till Evijärvi (där vi stannade och mumsade gott), till Esse, till Kållby, till Bennäs (där Jakobstadsborna svängde hem), Via Hummeljutvägen och hem till Nykarleby. Det blev 142 km. Det är ungefär lika långt som jag cyklat totalt hittills den här säsongen.

Några i gänget sprallade till här och var. Jag var inte beredd på sådant varje gång men försökte i alla fall spralla med vid några tillfällen. Gick inte så bra då tungan trasslade in sig i framhjulsekrarna när det skulle rusas i en backe. Det var rappa gossar jag cyklade med idag.  Bra för dem! De håller ju på med sådant där tävlande.

Men kul! Jag får väl trots allt konstatera att kapaciteten inte är helt bortblåst även om min träning kapsejsat under våren.


måndag 3 juni 2013

Pendelrekord

För att inspirera mig själv att överhuvudtaget cykla har jag under jobbpendlandet bytt upp mig från förnuftscykeln RS till oförnuftsSLC'n. Men idag drog jag loss tempocykeln ur spindelväven och nyttjade det härket istället. Det var ju jättekul på den berömda skalan. Hade inte suttit på den fakirmaskinen på evigheter så jag förväntade mig trötthet och smärta i hela kroppen efter 500 meter. Något sådant bekymmer kom aldrig. Jag satt skönt och avslappnat. Kunde trampa på förhållandevis bra och sprängde gamla rekordet med sju minuter tur-retur. Inte för att jag jagat rekord varje gång men det har hänt sig att jag klämt i vad jag orkat ett par, tre, fyra, fem gånger.
Det enda som nu behövs för ett hyfsat SFIM-tempo är ytterligare 5 km/h i snitt.
Bit av kaka - som man säger.


söndag 2 juni 2013

En månad obloggat, en vecka ocyklat

Söndagscyklare Back har cruisat (skriver man så?) runt merparten av Nkbyloppet-banan. Sedan den gemensamma rundan till Karleby förra söndagen har jag inte ens sett mina cyklar. Däremot försökte jag spela fotboll i tisdags. Det måste ha varit en patetisk syn men jag är inte precis någon prestigejägare heller så det får gå till historien som ännu ett kapitel i kategorin estetiska haverier.
Mitt cyklande håller på att bli lika patetiskt men likt fotboll är det ändå kul så jag fortsätter veva. Önskar nog att jag skulle lyckas ägna mig åt det lite oftare. Men jag ska inte sitta här och gnälla över krympande fysisk kapacitet. Det är helt självförvållat och troligen eget fel så vitt jag kan förstå.
Lite måste jag ändå skylla på jobbet. Det har blivit alldeles för många utdragna arbetsdagar som gjort att jag inte hunnit med då övriga trimmat sig under vardagskvällarna.
Fortfarande fantiserar jag ändå om att åtminstone köra tempot på SFIM. Under dagens runda toppade jag tillfälligt (i medvind) nästan de hastigheter man borde snitta på tempot. 
Det lovar gott!