lördag 30 maj 2015

Lugnt och fint bara

Normalt pålitliga yr.no påstod att vi skulle ha en lätt bris på ungefär 4 sekundmeter från sydväst idag. Frågan är om det ändå inte snarare handlade om tung kuling. Men sak samma - det är Österbotten.

Inledde i alla fall dagen med 50 km i den där motvinden när jag tyckte att det  skulle vara ok att genomlida raksträckorna fram till Voltti bara för att få ta del av de där urtjusiga kilometrarna längs gamla vägen (östra sidan om älven) i Härmä. Därefter var det dags att genomlida den urtråkiga sträckan från Härmä mot Vörå, bara för att få ta del av den urtjusiga sträckan mellan Kaurajärvi och Kimo.

120 km är egentligen för kort. Det är två veckor kvar (Vättern) och man borde utsätta kroppen för närmare 200 km. Men min rygg och mina armar är inte färdiga för sådana sträckor. Redan efter 80 km tyckte överkroppen att det var tillräckligt. Det är mycket längre väg tillbaka till någorlunda kapacitet än vad man blåögt fantiserar om. I övrigt handlade rundan inte om att göra annat än att ta det relativt lugnt och fint. Försökte att inte köra överilat. Det fungerade riktigt bra också. Förutom axelpartiets smärtor så var jag ändå ganska fräsch efteråt.

torsdag 28 maj 2015

Vojne, vojne... ett gnällinlägg.

Har nu ringt alla tänkbara jourhavande idrottspsykologer och bett om hjälp. Senast jag skrev något i den här bloggen berättade jag om en liten mtb-runda med motivationgrad i klass med absoluta nollpunkten. Dagen efter omotivationsrundan gjorde jag förresten en vända med tempocykeln också - så nu har jag faktiskt använt hela uppsättningen cyklar som annars samlat damm under ett par år.
På tempohojen blev det en ultratypisk vända till Jakobstad (rondellen förbi Penviken) och hem igen. 36,7 km - det var lite för många kilometrar med tanke på att det var nypremiär på den cykeln. Vissa områden inne i cykelbyxorna gillade varken sadel eller sittposition. Kraftig sydlig vind resulterade i en behaglig resa norrut och en allt annat än behaglig hemfärd.

På söndagen var allt upplagt för en långrunda. Det behövs ju nu - speciellt med tanke på vad jag är anmäld till. Vädret var prima och det fanns en större grupp cyklister att ansluta sig till. Omotivationen höll mig borta från cyklarna. Ville bara inte.

Igår kväll tog jag mig samman och körde 50 km. Det kändes trots allt ganska OK rent mentalt. Kroppen och formen är förstås helt i parentes med den nya regeringens pinfärska sparprogram. Det resulterade i att benen brann efter två km och lungorna kollapsade kort därefter - trots att farten var rejält nerskruvad.

Ett är i alla falla klart. Vätternrundan handlar i år inte om att jaga någon tid, det handlar om att ta sig runt - ungefär som den där första gången jag cyklade runt sjön och från start medförde två helkassa knän, en tub Voltaren och ryggfickorna fulla av Burana.


onsdag 20 maj 2015

Kort sträcka, men långsamt och oengagerat

Vissa dagar upplever jag att det här bloggandet verkligen tar mänskligheten, världen och utvecklingen framåt. Det är väl därför som (den här) bloggen tidvis varit helt orörd under långa tidsepoker. Nu under våren har jag ändå gett blanka den i hur meningsfullt bloggandet verkligen är - och faktiskt skrivit ett antal rader om mina viktiga upplevelser ute på nejdens vägar.

För den som inte är bekant med ironi - så bör jag tillägga att ovanstående meningar innehåller ett litet uns av sådant.

Men...
Snart har jag använt alla cyklar som står och samlar damm här hemma. Igår gjorde jag nämligen något omvälvande och genomförde ett slags första träningspass med den där gamla Cännondejl F-tjugonian. "Första" och "första"... jag återupptog helt enkelt en gammal cykeltradition som ryktesvis lär nämnas i del 1 av Bircks historia över Nykarleby (del 1 planeras utkomma till Nykarlebys 400 årsjubileum 2020. Del 2, 3 kom ju ut för länge sedan)

Alltså. Trots finvädret som plötsligt uppstod igår kväll, hade jag nada lust att leta mig ut på vägarna. Dessutom fick jag för mig att vägnötandet (racer/velomobil) har gått "i stå" och att jag måste variera mig en smula. Jag ville öka flåset och pulsen - inte bara sitta på asfalt och känna hur benen stumnar bort utan att jag tycker mig ha gjort ett dyft. Intervaller i all ära, men organiserade asfalts-intervaller är så förtvivlat jobbiga och tråkiga.

Vad gör jag då? Jo jag plockar MTB'n till spånbanan och gör något jag inte gjort sedan 2011 - tar ett par varv på "tian". Visserligen blev det just bara ett par varv - dvs två. Men ändå.
Det var blött, förtvivlat blött. Min dåliga inspiration höll i sig trots att det handlade om ett spontant och "roligt" infall. Både jag och cykeln hade dålig inställning, växlarna började knattra (ny bakväxelvajer) och jag orkade inte justera saken, bara trampade på i de växlar som lät minst. Konstaterade snabbt att jag inte alls orkade hålla något slags vettigt tempo - dels pga. vätan, dels pga. form och dels pga. inspirationsbrist. Surprise, surprise!

Men jag sölade mig runt i alla fall. Förr i tiden - på den gamla goda tiden - brukade jag ofta stå och tidvis bända ganska tunga växlar. Det kunde jag inte igår. Både för att jag inte orkade och för att det knattrade. Så jag satt och vevade så där högfrekvent som man väl egentligen ska göra när man cyklar offroad. Första varvet var ett sömnpiller så jag bestämde mig i alla fall för att försöka komma ihåg att anstränga mig i uppförsbackarna på andra varvet. Det lyckades ganska hyfsat och äntligen fick jag kippa efter andan, känna hjärtat slå och benen bränna - under några flyktiga sekunder.

När jag kom hem och matade in siffrorna från lilla garmin-manicken noterade jag till min förvåning att snitthastigheten runt spånbanan inte alls var så usel. Nej, inte lika snabbt som det brukade vara en gång i tiden men verkligen inte långt ifrån - trots gårdagens sugande blötmarker och bristande motivation i kombination med nästan obefintlig träning. Så nu fattar jag nada.

Och det är inte ironi! Jag fattar faktiskt ingenting.

Jo och en cykel kvarstår. Tempocykeln har ju inte luftats än i år. Snart...

söndag 17 maj 2015

Ny spännande teststräcka

Låt mig presentera vägen/sträckan som kan vara framtidens melodi. Våra lokala vägar förfaller med rasande fart. Potthålen förökas som kaniner och de växer snabbt till småbils-slukande avgrunder.
Velomobil är inte ett fordon att rekommendera på sådana vägsträckor. Vad göra?

Jo man kan t.ex. använda sig av Seinäjoki-vägen. Den är bred, den har inte de där räfflorna längs körbanans kant och trafiken är inte ohanterbart tät.
När marschfart väl uppnåtts efter passagen av riksåttan är det bara att välja... Alahärmä, Härmä, Lappo eller kanske t.o.m. Seinäjoki. Allt beroende på tidtabell och/eller ork.

Tidigare har jag kört "Pensalarundan" som en slags teststräcka. Eventuellt kan Alahärmä tur-retur nu bli det nya och perfekta alternativet istället för det föregående som håller på att vittra bort mellan Jeppo och Pensala.

Idag tröttnade jag allt lite mot slutet trots att det inte blev så långt. Vårens och lårens fåtaliga kilometrar i kombination med gårdagens PP-runt, kändes av. Men inget annat än träning lär hjälpa. Så det är väl bara att gneta på.


lördag 16 maj 2015

Lokala vårklassikern

Här i Österbotten är det långt till sommaren och dagens väder bekräftade den saken. 
+5° och nordlig vind med ytterligare några grader kylande effekt. Brrrrrr.

För min del har det varit några års uppehåll i nejdens fina vårklassiker PP-runt (räknar inte förra året med velomobilen).
2012 var mitt senaste deltagande. Då fanns ännu några ambitioner att faktiskt försöka köra fort.

När jag nu grenslade cykeln för att rulla iväg till Falli i Bennäs var målsättningen en helt annan.
Hittills i år har jag 445 km på racer (innan dagens lopp) och ungefär lika lite i velomobilen. Den absoluta merparten är jobbpendling som i mitt fall innebär 30-40 minuter av cykling per gång. På racer har jag två rundor som sträckt sig över två timmar. Förutsättningar att göra annat än att bara se hur länge jag kunde hänga med tätklungan fanns alltså inte. PP-runt skulle för min del bli en trevlig lördag på cykeln med lite samlande av kilometrar, naturliga intervaller och förhoppningsvis en del fartträning. Huvudregel nr 1 var alltså att bara sitta i klungan och hänga på så länge som möjligt.

Någonstans i motvinden på Hummelgjutvägen blev det kortslutning och regel nr 1 fladdrade ut ur skallen som ett tomt godispapper. Gamla invanda ryggmärgsbeteenden såg till så att jag fick ödsla energi alldeles ensam ungefär fram till Staffansnäs. 
Nåväl. När jag såg att klungan hölls ihop och att inget spännande smågäng var på g, så var det bara att ta det lugnt. Därefter höll jag mig ändå i skinnet ganska väl. Gjorde några korkade utflykter nu som då men det var bara för att jag inte skulle bli helt uttråkad. Benen hade förstås inga som helst krafter - framförallt inga krafter som höll mer än korta stunder. På Nådjärvvägen dök ytterligare en liten hämmande grej upp. Känslan av vulkanisk aktivitet i magen blev allt starkare. Ju mer jag jobbade, desto närmare kom gejser-utbrottet.

Det stod ju ganska klart att det skulle sluta någon slags liten klungspurt. Vi var väl typ 10 st cyklister kvar i täten ännu på Forsbyvägen. 
Hur som helst... kände inte att jag hade lust att börja böka i något sådant. Så när farten bedarrade över sista motvindsåkern innan vänstersvängen upp mot målet brydde jag mig inte om att gömma mig i klungan och gled upp i täten och vevade på i någon slags ömklig takt. När de övriga började stressa med positioner inför vänstersvängen och backen fick de sticka bäst de ville. Rullade bara behagligt in mot mål... som tok-sista cyklist ur tätklungan. Och det kändes prima. Jag hade i alla fall hängt med och det var trots allt prioritet för dagen. Klart det skulle ha varit kul att kunna bråka med de övriga men det får bli en annan gång - om det här cyklandet alls går i den riktningen igen.

Maku vann. Grattis!
Patrik Nysten tvåa,
Cay Kronqvist trea.


Årets PP (högen i mitten) var inte särkilt snabbt. Men det vill bli så när en större klunga tar sig fram på sitt lite ryckiga sätt.


tisdag 5 maj 2015

Luft som rör sig

Föreställ dig att du är ute och cyklar - alltså inte enligt talesättet, utan faktiskt på riktigt... att du cyklar på en cykel. Föreställ dig sedan att det blåser. Eftersom blåst liksom flyttar luft i en viss riktning så får det faktiskt viss betydelse beroende på vartåt du cyklar.

I morse flyttades luften ungefär i samma riktning som jag cyklade. Det gick lätt och fint. Resan till jobbet var av behaglig karaktär.
När jag skulle hem på eftermiddagen flyttades luften fortfarande i samma riktning som på morgonen. Men den flyttades lite snabbare. Det betydde att jag blev tvungen försöka klämma mig fram genom den där emot-kommande luften. Det var inte alls så behagligt. På vissa ställen kom luften dessutom jättehårt mot mig. Tänkte nästan känna panik.

Till jobbet brukar jag försöka cykla lite halvhårt men ändå lugnt. Hemåt brukar jag försöka cykla nästan allt vad jag orkar. Och jag fick verkligen cykla allt vad jag orkade för att alls rulla framåt/hemåt. När jag kom hem var jag jättetrött. Det känns bra att vara jättetrött.


söndag 3 maj 2015

Mission ackomplicerad

Om 50 km "Pensalarunda" är ett typiskt Nykarleby-val när korta cykelrundor ska genomföras, så är väl 110 km "Kortesjärvirunda" motsvarande klassiker i plus hundra-klassen. Idag: Kortesjärvi.

Rullade ut Soloisten och fyllde en smula luft i däcken. Det var den som skulle få bli redskapet för dagen. RS'en dras med ett så ohemult slitet framdäck att punktering med säkerhet resulterar i tras-slamsor på fälgen. 
Byta däck? 
I sinon tid, i sinon tid!

Temat för dagen var något helt nytt och oprövat. Världspremiär helt enkelt. 
Min cykelrunda skulle inte innehålla en meter av andfåddhet eller minsta tendens att dra på mig mjölksyra.
Jag skulle cykla sannerligen lugnt, spara all tänkbar ork, ignorera hastighetsmätaren, låta tempot bedarra avsevärt i uppförsbackar och eventuell motvind. Jag ämnade cykla så att det skulle vara möjligt att dra på en rejäl tempoökning sista milen (vilket jag inte planerade - men ändå). 
Allt handlade idag om distans, om att bygga upp, att låta kroppen återbekanta sig, och på nytt bli van, med cykling som pågår i mer än tre timmar.

Tackvare en rejäl dos pannben lyckades jag perfekt. Uppför gick det ställvis i hastigheter jag normalt skulle benämna som pinsamma. Men idag gav jag blanka den i allt sådant. Det betydde också att jag faktiskt hade gott om ork kvar när jag drygt tre timmar senare rullade in i Nykarleby. Och detta trots... trots... massiv motvind från Kortesjärvi och hem (50 km). Över åkrarna mellan Voltti och Jeppo gick det tidvis extremt lusigt. Men det gjorde inget. Allt handlade som sagt om att inte börja flåsa och att inte låta benen stumna.

Nu är jag således helt uppfylld av självbeundran.