tisdag 25 augusti 2015

Pendelrekord. Nu firar vi!

Det är champagne och konfetti här hemma denna afton. Hela familjen jublar och festar. Jag satte nämligen nytt rekord i jobbpendlingen och spräckte äntligen drömgränsen 50 minuter tur retur (dörr till dörr).
Benen kändes ganska prima i morse och för första gången på länge kunde jag köra mig riktigt flåsig och andfådd (andfådd betyder att en knipa kan förväxla nyllet med en holk). Tidigare under sommaren har benen liksom stumnat långt före resten av kroppen ens vaknat till liv.
Till jobbet kom jag inte under 25 minuter (25:38) och när det blev rödljus på hemvägen antog jag att gränsen var onåbar. Men ute på Jakobstadsvägen rullade det på ganska fint och till slut insåg jag att det kanske skulle vara möjligt - vilket triggade mig att pressa lite extra. Med fyra sekunders marginal stannade Wawen här hemma på gården varpå familjens jubel inte visste några gränser.

Mer om detta får ni läsa i morgondagens ÖT & Vbl. Ni som har Eurosport kan se ett specialinsatt program imorgon kväll, samt ett längre reportage på lördag.

Edit: Det är exakt 20 km en väg. Snittet på morgonen blev 47,0 km/h och på hemvägen var det 49,3 km/h. Rödljus-stoppet varade 10 sekunder.



söndag 23 augusti 2015

Nu som en riktig blogg... med sko-mode

En gång i tiden hade jag fötter som spontan-antände och brann sönder efter ett antal timmars cyklande på racern. Tills slut hittades en skolösning som fungerade. De skorna (Bont CTT) är perfekta på racern men i velomobilen är de så plågsamma att självaste Hin håle köpte idén som tortyrmetod till någon av helveteskamrarna.

Eftersom Bont-skorna fungerade på racern, hade jag som plan att skaffa ett par till och försöka formgjuta dem efter den position som foten får i skon när man trampar liggcykel. Brinnande fötter beror oftast på att foten sväller och att vissa nerver i fotsulan kommer "i kläm". Vanliga lösningar är att ha klossen så långt bak under fotbladet som möjligt, eftersom de aktuella nerverna påverkas mera om trycket under foten är långt fram. Styv skosula är också bra så att trycket kan fördelas över så stor yta som möjligt. Mina gamla Diadora är för mjuka och klossarna "känns" genom sulan. När det gäller Bont-skorna är mjukhet inget problem (de är gjorda av diamantfiber) men där handlar det om andra fenomen. Utöver detta så bör skorna vara tillräckligt stora så att fötterna får plats att svälla. De främre skospännena får helst vara lösa medan det översta kan vara spänt.

Här om dagen vandrade jag iväg till en lokal cykelhandel och kollade sko-sortimentet. Jag bör direkt erkänna - Bontrager har varit ett märke jag av någon slags ogrundad anledning inte gillat. Jag har alltså inte haft några som helst vettiga skäl för detta ogillande. Men jag gav mig en liten symbolisk örfil och sade på skarpen till mig själv att sådana känslorelaterade dumheter får det nu vara slut med - åtminstone vad skor beträffar. Växelgrupper och cykelmärken är det annat med. De har inte gett mig sjuka fötter så jag fortsätter gladeligen hålla hårt i subjektiviteten på det området.

Bontrager-skorna kändes störtsköna på foten. Visst! Det är omöjligt att veta. Att stå i en cykelsko i butiken är inte samma som att trampa pedal fyra timmar i samma sko. 
Skorna heter xXx och har något slags stiffness index på 14. Vet inte riktigt vad det ska betyda men på något sätt dras tankarna till snusk. Vad tänkte Bontrager egentligen?

Paret väger tillsammans 595g (med grå Look-klossar) och är därmed t.o.m. lättare än Bont-skorna (611g). Sulan är en smula tjockare och jag noterar att jag får lov att skjuta fram vevpartiet i velomobilen trots att klossen är längre bak under foten. Stiffness index 14 tycks vara stelt på en skala. Noterar inte att klossen skulle kännas genom sulan - vilket förstås är bra.

I torsdags testades de i Wawen för första gången. Det var en kort "ärende-runda" till Jakobstad. På så kort sträcka var allt frid och föjd hela vägen. På fredagen fick de visa mera färg när jag lät dem åka med på en Kortesjärvi-runda (108 km). Första timmen var bra. Efter två timmar fräste svavlet på tåspetsarna. Problemen finns kvar men är absolut i lindrigare form än tidigare. Hoppas nu att skorna ska sätta sig efter fötterna en smula och att bekymren kanske minskar. Hade dem kanske onödigt spända från start också. 

En annan grej som uppstod under Kortesjärvirundan var den oerhörda kontrasten mellan verklig ljuv harmoni och ilande disharmoni. Fram till Kortesjärvi och vägskälet till Voltti var allt bara vacker cykelmusik. Jag trivs ypperligt på vägen där bortom Purmo. Men mot Voltti blir det något helt annat. Med min stötiga Velomobil är vägbeläggningen en plåga. Dessutom valde jag mellan pest och kolera från Voltti och hem. Jag tog den gamla vägen på östra sidan ån. Orsaken var Juthbackamarknaden och förmodad folkvandring med miljoners miljoner bilar på Seinäjokivägen - en väg jag annars hade tagit eftersom den är velomobil-snäll (bred och slät). Faktum är att jag fullständigt tappade cykelintresset där någonstans mellan Voltti och Jeppo. Fötterna hade börjat bränna, velomobilen skakade, vibrerade och skramlade. Ena backspegeln vibrerade ständigt ur position och alla skakningar tar faktiskt ner farten ganska märkbart. För att tala klarspråk... det var helt enkelt rent av pissigt.

Som tur var blev det bättre mot slutet eftersom de sista 9 kilometrarna har nyare asfalt.

Idag har det varit Nykarlebyloppet. Jag var ute och skyltade samt sopade banan i morse (inte ensam dock) och sedan agerade jag trafikvakt. En krasch i klungan med ambulanser och elände lade ändå sordin på det hela. Får hoppas det inte gick så illa som först befarades.


tisdag 18 augusti 2015

Störtlöjligt

Vad har hänt efter mitt fysiska lågvattensmärke under FM-helgen för dryga två veckor sedan?
Svar: Ingenting!
Ja, eller det någonting som skett (alltid sker ju någonting) har varit att jag färdigställt sommarens etapp av det ständigt pågående husrestaurerandet, att jag jobbat med skrivbordsrelaterade uppgifter och att jag inte rört en cykel - annat än när jag tog mig till Skogsvallen här om kvällen och bevittnade NIK slå RöVe med 5 - 0.

Velomobilen har vilat helt orörd sedan FM. Igår var det så dags att ta sig till jobbet och inleda pendlandet. Jag körde med Wawen i helt post-FM-orört skick. Pumpade inte ens däcken trots att de nog släppt några bar. Sedan hoppades jag att punkteringar skulle lysa med sin frånvaro. Med de två hjulkåporna utanför framhjulen skulle det ju bli en smula onödigt arbetsamt i samband med slangbyte.

Väl ute på de platta raksträckorna kom chocken. Wawen rullade synnerligen lätt och det var inte med överdrivet stor ansträngning som jag kunde hålla uppemot 55 km/h. Någon medvind assisterade heller inte. Snittfarten från dörr till dörr, tur retur blev 47,4 och då var det rödljus och allmänt krypfart på sina ställen vid respektive stad. Var tusan fanns de benen under FM?????


måndag 3 augusti 2015

Liggcykel-FM

Tillbaka på Nokias testbana för mitt andra deltagande i detta härliga evenemang. 

Kom till Nokia vid halv tio-tiden på lördagsförmiddagen och började få klart för mig vad allt jag glömt hemma. Hyra lift för väggmålning dagen före ett FM är väl sisådär. All packning skedde sent på fredagskvällen. En väsentlig grej som lämnat kvar hemma var kläder. Inte cykelkläder. Sådana fanns i väskan - men kläder att ha på mig mellan loppen... icke.
T-shirt, shorts och (tack och lov) en huvtröja, var vad jag hade. Det var allt annat än shortsväder på lördag. Himlen bjöd på den där ruggiga varianten med miljontals pyttesmå kalla regndroppar per kubikmeter. Eftersom jag behövde kontrollera Wawens däckstryck innan start, hade jag kört dit utan sidokåporna monterade. Huttrande skruvade jag med cykeln under presenningen på släpvagnen. Ville inte få regn på velomobilen innan jag hade tejpat. När det äntligen var klart fick jag hålla mig så ofta som möjligt inne i servicebyggnaden. Där ute var det bara ett enda långt huttrande.

Klockan ett skulle grenen 200 meter sprint starta. Ut ur shortsen, t-skjortan, huvtröjan och in i den tunnaste tänkbara cykel-lycran. Jag har gamla fotografier av barnen när de är i simskolan och vattnet snarast är mjuk is. Jag måste ha ägt samma uppsyn som barnen på de bilderna. Men när man befinner sig nere och inne i cykeln, upphör kylan snabbt att vara ett problem. Jag trampade 5-6 varv runt banan och fick upp temperaturen en smula. Försökte samtidigt planera igångdraget inför de där 200 metrarna där hastigheten ska vara maximal. Det här året var det motvind på mätsträckan men jag upplevde redan i uppvärmningen att farten verkade lovande och att det säkert skulle finnas kraft för en hastighet som motsvarade fjolårets (dvs. kring 68-69 km/h).

Planerade bara göra ett försök (man har tre st till förfogande). Starten sker intill mätsträckan och man har ett varv på sig (ca 1,8 km) men det var tillåtet att göra ett extra "accelerationsvarv" vilket jag också gjorde. När jag kom in mot slutet av kurvan före raksträckan med de 200 metrarna, höll jag ganska god fart och allt kändes fint. Med ca 600 meter kvar hade jag ungefär 58 på mätaren och påbörjade den sista accelerationen. Ännu vid 62 verkade allt enligt planen men sedan... ingenting. Cykeluslingen vägrade blankt gå fortare hur mycket jag än rev i. Snittet på sträckan stannade vid 64,?? (har glömt den exakta siffran och det har inte skickats ut än). Det är en hastighet jag brukar lyckas klämma på träningsrundorna och på tävling har man ju allt som oftast ändå en extra liten kick. 
64 km/h är en ren besvikelse. Nu tror jag i och för sig inte att jag hade klarat av att förbättra placeringen (jag blev trea) ens med en hastighet jag varit nöjd med, för ettan och tvåan överskred nätt och jämt 70. Det ligger just nu över min förmåga. Men 64?
OK. Gjorde bara ett försök. Det blir liksom inte bättre en andra eller tredje gång. Sparade mig istället till 1h-loppet kl 17.

Huttrade och frös under pausen. Pizza beställdes till tävlingsområdet och jag lyckades inte äta mer än en halv. Tvingade även i mig några medhavda makaroner men magen ville inte ta emot särskilt stora mängder av någonting.

Som tur var råkade det finnas en filt i bilen. Jag gick med den lindad runt benen och det tog bort en del av kylan. Jag ville ju inte sitta inne hela tiden. I pausen mellan loppen är det nämligen dags att kora Finlands långsammaste liggcyklist - något man inte bör missa.

Kval-loppen kördes i par. Det är full fokus.


Även en av helgens två snabbaste cyklar/cyklister deltog (utan toppkåpa). Det gick inte alls bra.


Och här har vi finaltrion. De två bortre banorna gjorde upp om segern i en oerhört jämn kamp. Bortersta banan segrade till slut. Det gick verkligen sakta.

Så småningom var det som sagt dags för 1h-loppet. Åter igen gjorde jag ett antal uppvärmningsvarv.
Direkt efter start visade Tero Haapanen (blå Strada) var skåpet ska stå och drog iväg i rasande fart. Jag hade ingenting att sätta emot. Försökte bara hitta mitt tempo och hittade det inom kort. Det var inget snabbt tempo. Benen var helt enkelt inte med mig. Tror jag hade glömt dem där hemma också. Förra året fick jag snabbt upp flåset och körde hela timmen med munnen på vid gavel, pulsen i taket och ögonen Bostonterrier-style. Den här gången blev jag inte ens andfådd. Jag orkade helt enkelt inte trampa så hårt att jag fick upp vare sig puls eller flås. Det var en makaber känsla. Det var med ledmotivet blasé, som jag vevade mig runt banan under den där timmen. Min slutliga snittfart blev 47,någonting. Garmin visade 48,8 men den visar alltid mera än den officiella tidtagningen som antagligen baseras på banans exakta längd, mätt efter kortaste sträckan vid "innerkurvan". När man cyklar blir det i praktiken en vidare linje (andra cyklister passeras på vänster sida) med längre sträcka som resultat. Jag varvades fyra gånger av segraren. Om det tvåhjuliga streamliner-hembygget fungerat klanderfritt hade jag blivit trea. Men den cykeln hade kedjehopp och 15 minuters avbrott i början av loppet så jag slutade trots allt som tvåa. Placeringen är inte så viktig. På liggcykel-FM är man för att det är kul att köra på banan och för att uppleva evenemanget. Även om jag hade presterat en hastighet jag varit nöjd med (typ 52 km/h) så hade jag inte slagit segraren. Han dundrade in ett snitt på över 55.

Fyra velomobiler, en streamliner och en klotgrill har övernattat tillsammans och möts av strålande solsken på söndagsmorgonen. Med mina ben kunde jag förresten lika gärna ha kört klotgrillen.

De riktiga tuffingarna samlas till start kl. 8 på morgonen. Dags för tolvtimmarsloppet.

Målgång om tolv timmar.

Klockan tio startade 6h-loppet. I år skulle jag premiärköra den "grenen". Med tanke på gårdagens underkända ben, hade jag i åtanke att bara njuta, köra runt, runt, runt och ta vara på möjligheten att susa omkring bland en massa andra cyklister och velomobiler. Sådant sker ju bara en gång om året. Vädret var perfekt, Wawen full av mat och dricka. Allt var dukat för 6 timmar velomobilåkning. Hittade ett långfärdstempo som verkade kanonbra. Till min förvåning låg det bara ungefär en km/h under tempot i gårdagens 1h-lopp. Benen kändes väl inte tiptop, men jag fick intrycket av att jag kunde hålla på länge. Men det fanns ett litet orosmoln - fötterna. Nåväl. Försökte glömma dem och bara trampa runt.

Efter en dryg timme kom ändå signalerna. Tårna domnade bort på båda fötterna och efter en och en halv timme var det inga signaler längre, det var vrålsmärta. försökte gymnastisera med tårna, testade lossa skospännena men smärtorna bara tilltog. När två timmar passerades kunde jag bara inte förmå mig att fortsätta. Inget hjälper när det väl har börjat. Tänkte ett tag att jag bara stannar och springer omkring barfota en stund för att sedan fortsätta igen. Men det släppte inte så snabbt som jag hade hoppats och det hade förstås kommit tillbaka så fort jag börjat cykla på nytt. Det blev DNF (eller egentligen räknas väl mitt resultat men det blir liksom typ totalt 100 km på sex timmar = 16,6 km/h). Garmin visar att jag cyklat 2:07 h, 100,62 km och snittat 47,4.
Jag packade ihop och letade mig hemåt. De övriga 6h-deltagarna gick väl i mål när jag körde genom Alavus. Och ännu i Alavus brände det i tårna.

Den förmodade segraren av 6h-loppet. Målsättningen var att knäcka 300 km, vilket betyder ett snitt över 50. Hoppas han lyckades.

Nu måste jag hitta skor och inställningar som fungerar i Wawen. Det känns för bedrövligt att inte kunna utnyttja en dylik cykels långdistans-kvaliteter.
Och så ska benen sannerligen få sota för lördagens prestationer!

Edit 3.8: Men trots usla ben (dålig form), fotproblem och dålig synkronisering mellan lördagsvädret och kläder, var det ändå väldans kul att vara på plats.


torsdag 30 juli 2015

Genrep

Helgen kommer rusande rakt emot i hisnande hastighet. Här står jag och bara glor dumt. Typ.

Den senaste veckan har jag gjort precis allt möjligt, allt möjligt utom just cykla. Senaste helg borde jag förstås ha varit ute på en riktig långlänk. Men nej. Då var jag involverad i ett projekt som höll mig borta från vägarna. I och för sig ägnade jag lördagen åt att till fots försöka forcera sanslöst svår skogsterräng. Det blev 10 kilometer och sex timmar. Kroppen var fullständigt mör efteråt. Så det får välan gälla som långlänk då.

Inne i den här veckan har det varit väggarbete och kalas.

Men idag... idag! ... monterade jag ultremo-däcken fram, hjulkåporna utanpå och drog iväg på en runda för att kolla så att de sista detaljerna var något så när på plats.
Jag slog sällskap med en kvartett cyklister som hade tänkt sig till [Ala]Härmä på en kopp kaffe.
Helst hade jag faktiskt deltagit med vanlig racer, men jag var ju ändå tvungen att genrepa med Wawen. Så jag höll mig en bit bakom de övriga fram till Jeppo där jag försökte varva ur lite och körde två korta knyckar med lite halvhögt tempo fram till Holmankangas där jag väntade in de övriga.

Därefter kaffe och gris.

Hemresan tog jag ännu mer inkognito. De andra tog gamla vägen på östra sidan ån och jag körde Seinäjokivägen. Försökte hålla tempo hela vägen och det fungerade ganska bra.
Mellan Jeppo och Riksåttan kom jag i kontakt med ett skyfall. Har klippt upp en liten bit av huvens visir så att jag ska kunna köra med huven helt fast (bättre aerodynamik) - men ändå ha luftintag (syre) och vädring. Det betyder förstås att det alltid är en öppning och att regn letar sig in. Det letade sig in med rejäl kraft. Jag höll kring 50 och vattendropporna var stora. Det gjorde ont i ögonen. Glasögonen kunde jag inte använda. Såg nada genom dem. Men vid Juthas avtog det och jag kunde konstatera att jag hade kört helt rätt trots grava siktbekymmer.

Nu får jag dunka ner kolhydrater i mängd och massor för att lura kroppen att den är vältränad inför helgens ansträngningar.

Edit: Tro inte på höjdkurvan. Garmin måste ha fått helfnatt i ösregnet (det rinner ned en hel del vatten just där Garmin är belägen).

... eller så körde jag ändå allt annat än rätt. Jag vet inte. Jag såg ju inget.

Edit 2: Eller så var det inte regn. Jag körde kanske ner i ån där mot slutet. Det skulle förklara höjdkurvan och vattnet.


tisdag 21 juli 2015

Hemlisar i en icke-bildblogg

Den observante läsaren av denna blogg har eventuellt noterat att här bjuds det sällan på bilder i överflöd.

Tre st. orsaker:
1. Min telefon är en telefon. Den har förvisso en kamera som kan ta bilder där man kan urskilja ett antal kontraster och möjligen utläsa vad dessa kontraster tillsammans kan tänkas visa, men att få dessa bilder överförda till någon annan teknisk apparatur (typ en dator) är ett veckolångt projekt även för NSA.
2. Jag har en arbetstelefon som lär ska höra till de så kallade smarta telefonerna. Antagligen är den faktiskt riktigt skärpt. Den har nämligen gått i baklås nu under semestern och vägrar blankt göra annat än tidvis (och sömnigt) flasha "Nokia" i displayen.
3. Mina kameror är system-varianter man verkligen inte släpar med sig på ett enda litet cykeläventyr. Dessutom orkar jag sällan ha dem med mig för att dokumentera småjusteringar och annat skruvande med cyklarna.

Någon kamera var således heller inte med när jag igår ställde om framhjulen från en gnutta toe out till helt parallella. Kamera fanns heller inte ombord när jag åter tog mig de 27,5 kilometrarna till Holmankangas och tillbaka. Benen var lite sega och presterade inte samma resultat som föregående kväll. Huruvida framhjulsintställningen påverkade är precis lika omöjligt att avgöra som något som är helt omöjligt att avgöra.

Ibland har jag ju kompenserat bildbristen med skärmdump från Garminsidan över respektive avhandlad cykelrunda. Det gör jag inte just nu. FM närmar sig och jag kryper in i en hemlig liten koja.

Tre st. möjliga orsaker:
1. Det går så förtvivlat långsamt och jag vill inte visa hur fruktansvärt bedrövlig formen är.
2. Det händer ingenting, nada, noll. Ork, kraft och fart är precis samma som tidigare trots att det absolut borde vara bättre efter aerotrimning och träning... "träning".
3. Det går ruggigt snabbt och jag vill verkligen inte avslöja detta för medtävlarna inför FM.


måndag 20 juli 2015

WAW är inte MTB

Kan för mitt liv inte förstå varför jag ända fram tills nyligen (fredagen förra veckan) låtit bli att skaffa en kassett med vettig racer-betonad stigning.
Wawen har nämligen varit försedd med en 9-delad 11-oändligheten-MTB-kassett.
De (och flera andra velomobil-märken) har väl dylika kassetter fabriksmonterade. Tredelat fram och himalaya-utväxling bak är overkill i samma omfattning som USA's och Soviets atomprogram på 70-80-talen. Mellanklingan fram använder jag vid start från 0 km/h. Annars är det bara storklinga.

Igår kväll testade jag 11-23 för första gången. Det var magiskt. Plötsligt hade jag tillgång till exakt rätt växlar i hastigheter runt 44 - 55. För första gången hade jag en växel (57/12) som känns perfekt i 48-53 km/h. 57/13 och 57/11 har varit mina tidigare alternativ och den enas kadens driver upp pulsen för mycket pga. allt vevande och den andra gör bara att benen stumnar. Den korta (55 km) rundan var en fröjd.
Nu är det också mycket mindre och bättre steg i acceleration från 35 km/h och uppåt. Får ständigt hålla lämplig kadens.

Och inte behövde jag byta kedja heller. Kedjorna i velomobiler har större livslängd än på racercyklar. De slits och töjs helt enkelt inte lika snabbt.

Toe out (förra inlägget) var kvar och känslan är fortfarande att det är något som kunde rulla lite lättare. Ska se om känslan har rätt och ställa om till parallella framhjul samt därefter kolla vad känslan säger.

onsdag 15 juli 2015

Om icke-empirisk vetenskap med Waw

Med Wawens framvagnsjobbb följde förstås hjulinställning. Toe in/out behöver kontrolleras och justeras. I de gamla anvisningarna sägs att hjulen bör vara helt parallella och om man har svårt att verkligen mäta exakt så är det bättre om felmarginalen går i toe in-riktningen.

Framhjulen har ett visst glapp, eller "spel". Dvs. deras axlar är inte orubbliga. Glappet är någon millimeter i vardera riktningen. Kan ju hända att tanken med ett ynkligt toe in har att göra med att man tänkte sig att framhjulen "trycks en smula bakåt" och på så sätt blir mera parallella när man cyklar. Jag vet inte.  Så enkelt är det i alla fall inte.

Det nya är nämligen att hjulen borde ha ett litet toe out. Några som kör snabbt med Waw där nere i Europa har konstaterat detta. Enligt denna nya devis lär det ska vara så att hjulen (eller hjulaxlarna) letar sig "framåt" när de roterar och rullmotståndet blir lägre. Vet inte hur de har kommit fram till detta. Wattmätare kanske.

Nåväl. Inledningsvis hade jag ett puttinuttigt toe in. Igår kväll ändrade jag till ett puttinuttigt toe out. Ca 2,5 mm mätt mellan framhjulens "bakersta" del och "främsta" del (på ett 20"-hjul).
I morse körde jag åter en vända till Holmankangas och tillbaka (ca 55 km)

Först hade jag tänkt göra samma övningar som under gårdagsmorgonen - dvs. hålla ca 40 och dra upp till 60 (eller så mycket jag orkar). Men ganska omgående noterade jag att benen var fulla av kolsyra, eller något i den stilen. Det var nästan jobbigt att bara hålla 40. Planerna ändrades och jag körde de där 40 km/h på lätt växel hela vägen till Holmankangas. Att få upp kadensen och klara av att hålla hög kadens under längre tid borde nämligen vara ett litet måste för mig - om det nu finns några måsten med det här. Så någon slags träning blev det väl.
På hemvägen hade jag vinden lite snett med. Så jag gick in i bekvämlighetszonen och tryckte i tyngsta möjliga växel och malade på i gammal ohejdad sengångarstil.

Och så frågorna...
Gick det tyngre pga. dåliga ben eller pga. toe out? Kanske benen var OK men allt blev bara jobbigare för att rullmotståndet ökade?
Det var ungefär 3-4 km/h som saknades - överallt - hela vägen. Vem tog de kilometrarnaitimmarna?
Var det både benen och toe out. Eller var benen så totalkassa att det gick så pass mycket långsammare trots bättre hjulinställning?
Eller var det pga. förändrat däckstryck från tidigare? Eller vindriktningen?

Det finns  hyfsat empiriska metoder att mäta rullmotstånd i samband med hjulinställning. Jag har bara inte riktigt tid att engagera mig i sådant just nu. Så jag fortsätter att gå på helt empirisk känsla istället. Tror jag kör med toe out en eller två gånger till. Känns det fortfarande trögt justerar jag väl hjulen parallella.

tisdag 14 juli 2015

Om att accelerera med en Waw

Hur gör man?
Fråga inte mig. Jag vet inte - än i alla fall. Just nu är det ganska klent.

Jag tycker inte om - nej jag rent av avskyr - intervallträning. 
Märkligt. 
För jag har inget emot att plåga mig timme ut och timme in (om jag bara skulle orka hålla på så länge) men att ta typ två intensiva stressminuter med maximal ansträngning - nej det smakar inte.
Om jag gjorde en något så när lugn insats i söndags, så var det idag läge för någonting mer jobbigt. Jag tänkte alltså i termer av någon slags intervaller.

Sagt och gjort.
Först 30 minuter uppvärmning med lämpligt tempo samt kadens som låg lite över min normala bekvämlighetszon. Den uppvärmningen tog mig en bit förbi Jeppo.
Planen var att hålla 40 km/h och sedan accelerera till 60. Detta skulle jag göra var femte minut. Dels behöver jag träna lite sådant och dels vill jag försöka kolla vilka växlar som är bäst att använda och hur länge jag bör stanna i en växel innan det är läge att trycka i nästa.
På väg mot sydost var det inga större bekymmer med 60. Den lilla vind som blåste hjälpte till.
Jag hann med två sådana intervaller innan jag svängde vid Holmankangas.
5 st accelerationer blev det innan jag var tillbaka vid riksåttan. Därefter tog jag ytterligare en i Ytterjeppo innan jag varvade ner in mot stan.
De sex st intervallerna på hemresan var betydligt jobbigare och jag nådde inte 60 en enda gång. Skyller på den lilla motvinden och veka ben som är ovana med den här typen av tilltag.

Jag kan konstatera att jag just idag behövde ungefär 900 meter för accelerationen mellan 40 och 60. I runda slängar är det en minut. Det är en avvägning mellan att accelerera långsamt eller snabbt. Ska nu fortsätta testa vidare. Körde utan huv och utan hjulkåpor. Ska givetvis också göra samma med dem monterade.
Och varför gör jag på detta viset då? Jo för att det finns ett tävlingsmoment på FM som inbegriper motsvarande övning - 200 meter sprint med flygande start.
Nådde någonting på 68 förra året men det vore ju kul att knäcka 70 trots att mina ben (muskler) inte är konstruerade för ändamålet.

Velomobilpremiäranvände även mina gamla Diadora-skor. Kändes sköna och bra. Rundan var förstås kort och det är för tidigt att säga hur de fungerar under flera timmar.
För mina skor - se detta gamla och ingående inlägg.

söndag 12 juli 2015

Aj, aj, ajajajaj, aj aaa...

Det är söndag och min senaste cykelrunda (velomobil) utfördes i en förgången tid. Cykeldagboken är dammig.
Idag skulle det bli ändring. Jag pumpade däck, putsade kedja, bytte till racerpedaler och började veva mig framåt. De hjultäckande sidokåporna (förra inlägget) hade jag inte på idag. Det är helt enkelt opraktiskt ifall man får punktering. Bråttom hade jag heller inte tänkt ha. Eftersom jag effektivt slarvat bort möjligheten att försöka bibehålla något av formen som uppstod efter Vätternrundan, så handlade det idag om tid och tid och tid. Helst uppemot 4 - 5 timmar. Om jag alls ska ha något att göra på 6h-loppet på FM så får jag väl så lov att samla timmar också.

Jag är glad att det inte blev mer än tre och en halv timme. Sista timmen var outhärdligt, djävulskt smärtsam. Efter två timmar började den kännspaka tåbrännan. Därefter blev det allt mer sjukt i vänstra hålfoten och när jag äntligen kom hem gick det inte alls att stödja på vänsterfoten. De ugnsbakade Bont-skorna är sköna på racern. Jag hade inga problem under t.ex Vätterns dryga åtta timmar. Men belastningen och vinklarna är förstås annorlunda i Velomobilen. Trots att skorna har perfekt passform så halkar fötterna ner mot skons häl och den lilla förskjutningen blir bekymmer - antagligen just för att skorna har perfekt passform. Det finns heller inget som "ger efter" och anpassas efter fötterna i skorna. Det är stenskarp kolfiber runtom. Dessutom är det något med vänstra fotens vinkel mot pedalen som inte stämmer. Tidvis knäpper det till i närheten av den inre fotknölen och det gör något så infernaliskt ont.

Så nu får jag undersöka saken. Ska börja med att testa mina gamla racerskor. De är inte tiptop på racern (för mjuka) men kanske fungerar de hyfsat i Velon istället. Ett är dock säkert. Jag kan under inga omständigheter genomleva 6h-loppet om en lösning inte hittas.

Fram till Härmä var allt ändå ganska fint. Vädret var perfekt och trafiken relativt gles. Kortesjärvi - Kauhava är en tjusig velomobil-sträcka och bara fot-uslingen kan skärpa till sig så blir det nog en förlängning av samma runda så att Jakobstad och Evijärvi införlivas. Rakt från Evijärvi till Alajärvi och därefter till Lappo, kunde också vara något att bita i. Den som cyklar får se. Tack vare smärtorna blev det inte mycket till ansträngning från Härmä och hem. Så benen och orken stannade på rätt fräsch nivå i alla fall. Det är inte så illa - om man nu ska dra något positivt ur det hela.


måndag 6 juli 2015

Lite vitt är det nya gula

Så vad har jag egentligen pynjat med?
Jo jag har förberett och fixat så att Wawen ska kunna förses med kåpor över hjulhusen. Den smalare spårvidden behövs om jag överhuvudtaget vill ha en svängradie mindre än 3 kilometer. Den 2 cm sänkta nosen är bara en aero-grej. Waw har en tendens att vara lite hög i framänden (eller låg där bak) och det ville jag åtgärda. Bättre om inte fullt så mycket luft kläms in under skalet. Tror aerodynamik-skillnaden är större i teorin än i praktiken. Dessutom kan man förstås också ha marginellt mindre hål för hjulen (undertill) om de (hjulen) inte sticker ut fullt så mycket. Kåporna är alltså inte bara på sidan. De sträcker sig också en bit in under Wawen och täcker in hela hjulhuset från alla håll. Att de går så långt bakåt längs sidan är för att formen ("böjen") ska vara så jämn och fin som möjligt. 

För ett antal dagar sedan hade jag filat till hjulhålen och borrat nödvändiga hål för de skruvar som behövs för att fästa kåporna. När bilden togs hade jag precis monterat dem för första gången och slängt lite tejp på sina ställen runt kanterna.
Därefter tog jag några vändor i stan för att se hur velomobilen kändes med den nya framvagnsgeometrin, samt för att se om svängradien alls räcker till. Allt kändes och verkade riktigt bra. Visserligen behöver jag "planera" tvära svängar bättre än tidigare, men något problem var det ändå inte. Den är till och med funktionell i gathörn.

I går kväll drog jag iväg på en mer ordentlig testrunda. Försökte hålla lite tempo för att se hur framvagnen beter sig i högre hastighet. Det kändes faktiskt också bra. Jag ska ännu kontrollera och småjustera framhjulens toe in/out i strävan att hitta minimalt rullmotstånd.

Jag kan inte påstå att kåporna gav någon märkbar effekt i fart. Snitthastigheten var i princip exakt i parentes med vad den varit på samma vägsträcka de senaste "kåplösa" rundorna. Men jag har som vanligt cyklat alldeles för lite, så kanske kåporna ändå lyckades kompensera en form på dekis? Vad vet jag.
... ja ett vet jag. Det är motorn som driver och dagsform har långt större effekt än vilka aerotrimningar som helst.

Kåporna är inget jag knådat ihop här hemma. Waw-tillverkaren Fietser/Katanga hade för något år sedan gjort dylika kåpor till en eller två Wawar. Gjutformerna fanns kvar och de fixade snabbt ett par till mig. Nu behöver jag putsa och förfina en smula - men inte för mycket. Tillräckligt rustikt behöver det ändå få vara.

Tänk om jag faktiskt skulle lyckas träna lite nu också. Det räcker knappast bara med aerodynamiska förbättringar. Till liggcykel-FM kommer i år ett spännande Streamliner-hemmabygge (Streamliner = helt täckt tvåhjulig liggcykel = absolut snabbaste konstruktionen) så det blir med andra ord stentufft. Och kul!


torsdag 2 juli 2015

Den rullar igen

Sakta, sakta har jag pysslat och knåpat med den där Wawen. Merparten av dagarna har ägnats åt annat. Men en liten stund här och en liten stund där...

Tidigare idag (ikväll) kom jag mig äntligen ut och gjorde några varv på gatorna i Nykarleby. 
Dels ville jag känna lite på hur den smalare hjulbasen kändes samt hur det fungerar med 2 cm nersänkt nos. Allt fungerade fint.

Men jag ville också kolla en annan grej (the grej liksom). Men det sparar jag till en annan dag.


onsdag 1 juli 2015

Vatupass å vinkäljään

Då var det dags att ta fram hightech-hårdhandskarna. Här ser ni att jag har plockat fram precisionsinstrument och att jag med hjälp av dem - samt en penna - ritat några streck. Där syns bl.a. en lång obruten linje samt två prickade linjer. Prickade linjer är bra som komplement till heldragna. Jag blandar inte ihop prickade linjer med heldragna linjer och då kan jag hålla reda på vad jag gör - alltså så att jag gör rätt grej vid respektive linje.

Därefter hackar jag bort både prickade och heldragna linjer med ett stämjärn. Som underlag hade jag först en kubbe av bollpil men bytte senare till tall. Tall är bättre för de ger kortare kubbar - som i det aktuella fallet var att föredra på grund av stabilitetsfrågor. Det ska ju vara stabilt underlag när man jobbar.


Använd existerande

Fortsätter att peta med Wawen. Hjulinställningarna torde vara färdiga. Möjligen blir det ännu någon finjustering efter provtur. Har idag pusslat, pusslat och pusslat.
Snart följer fortsättningen (logiskt nog).


måndag 29 juni 2015

Framvagnsjobb

Waw 137 är är på verkstaden för lite omjustering.

Framvagnens hjulupphängning ska få ny geometri. Det låter helt galet men Wawen ska bli en smula mer opraktisk. På bilden här ovan håller jag på att lossa "Akkerman-pinnen" på vänster sida. Den och den något grövre gängstången framför, ska bytas till kortare. Samma ingrepp sker på högra sidan. Spårvidden ska helt enkelt bli smalare.

Det är himla ju dumt. Wawen som normalt är strykjärnsstabil, blir nu mer benägen att välta om kurvorna tas för aggressivt. Justeringen baseras dock inte bara på dumhet. Det finns ett par orsaker.

Båda stängerna borta.

Nya och kortare på plats. Kaffe.

Fortsättning följer.


tisdag 23 juni 2015

Vättern-payback?

Med undantag av en riktigt kort velomobil-runda senaste helg, har jag inte alls cyklat efter Vätternrundan. Dagarna har bara gått och jag har inte saknat cyklandet.
Det lär annars bli tyngdpunkt på velomobilen just nu. Siktar ju på att leta mig till Nokia och liggcykel-FM även i år. 

Idag fick jag tummen ur och gjorde en vända till Alahärmä och hem igen. Det är liksom inga krusiduller längs Seinäjokivägen (förutom passagen vid riksåttan) och man får glida fram på hyfsad vägbana med fin och bred vägren. Trafiken var gles, solen sken och vinden vädrade lite lätt från norr. Med velomobilen är Seinäjokivägen just nu min favorit. Känns skönt att bara få hitta rytm och trampa. Vyerna struntar jag i. Njutningen ligger i att susa framåt.

Benen kändes relativt pigga och jag försökte hålla ett tempo som skulle vara möjligt att köra i ungefär en timme mer än jag verkligen var ute. Tror också att det hade varit möjligt. Hastigheten kom som en liten överraskning med tanke på min ringa träning, men det är väl Vätternrundan som börjar kompenseras i kroppen. Behöver ta vara på det och försöka hålla formen nu när den trots allt dök upp.
Körde utan tak. Det ska vara en smula högre luftmotstånd. Men större mängd frisk luft (syre) är också en faktor som spelar roll - om inte rent fysiskt så i alla fall mentalt. Måste dock också ta några längre rundor för att inte åter vänja kroppen att bara köra kort och precis under tröskeln. Det är trots allt inte sträckan det kommer an på - det är ju tiden.


måndag 15 juni 2015

Vätternrundan 2015 - Rapporten och den djuplodade analysen

Min självcentrerade avhandling om Vätternrundan 2015. Jag bjuder här på smarriga detaljer och pedagogiska bilder. Årets blogginlägg helt enkelt.

Carl Philip och Sofia - det skulle kunna vara för er jag cyklar Vätternrundan i år. 
Det skulle också kunna vara för att det är ett 50-årsjubileum, det skulle kunna vara för att jag själv "tioårs-jublierar" eftersom jag körde Vr första gången 2005 (men har förstås inte kört alla år sedan dess) och det skulle kunna vara för att jag sagt att jag aldrig mer vill cykla Vätternrundan men att det känns som om jag verkligen måste avsluta med att också komma i mål. Det är väl knappast en hemlighet att jag kastat in handduken halvvägs in i mina två senaste rundor.
Orsaken till mitt deltagande är väl sist och slutligen ändå bara resultatet av ett svagt ögonblick någon gång förra hösten. Underskatta aldrig svaga ögonblick.

Cykelattiraljer, cyklistklädsel, verktygslåda, pump, uppladdningsdryck (maltodextrin), normalklädsel, liggunderlag, sovsäck och kudde med örngott i lämpligt mönster packades ner i ändamålsenliga väskor. Alltsammans placerades i sambons Christiania varpå lasten cyklades till Stjärnhallen där den väntande bussen skulle stanna.

Därefter cyklade jag hem Christianian och cyklade tillbaka till Stjärnhallen med en mer lämplig Vättern-cykel. 

Som vanligt fick den göra sällskap med de övriga Vättern-cyklisternas räsers i Nykarlebud-lastbilen, som ju alltså fylls av kolfiber, helgen (och prinsbröllopet) till ära.

Bussen plockar upp resenärer från Karleby till Närpes. I den sistnämnda orten är det traditionsenlig [mat]paus at the rotating tomato of Sauron.

Sedan då? Viking Craze till Konungadömets huvudstad och frukost på Scandic i Södertälje.

Väl framme i Motala mitt på fredagen, står inkvartering först på att-göra-listan. Även i år var det mångstjärniga lyxhotellet Sporthallen som gällde. För att fortsättningsvis låta tryggheten vila i tradition, tvångstanke och fantasilöshet, förskansade jag mig på två välbekanta kvadratmetrar mellan översta stolraderna på läktaren. Där brukar det inte vara lika mycket spring som nere på golvet (a.k.a. spelplanen).

Om bussresan huvudsakligen ägnats åt ånger, negativt tänkande och kolhydrat-tankning via dryck, så spenderas fredagens andra halva åt fortsatt ånger, negativt tänkande och kolhydrat-tankning med hjälp av mat - dvs. pasta. Ca tvåtiden på dagen var det dags för första pastabuffén. De sista tuggorna genomfördes med enorm viljestyrka och motsträvigt svalg. Klockan 19 på kvällen upprepades proceduren vid pastabordet.
Därefter är det förberedelser inför morgondagens långa plåga. Chip fästs på hjälmen, nummerlapp på tröjan, energidryck blandas och fickor fylls med gelpåsar och bars.

- Sova
- Väckning 02:30. Åt en risifrutti med hallon och svepte sista slatten Maltodextrin.
- Ut och känna på vädret. En aning ruggigt men inte kallt. Varmt och soligt väder lovades. Kort cykelbyxa och kortärmad jersey. Hade armvärmare på från morgonen.
- Start 03:40. Garmin strulade och kom inte igång förrän efter några kilometer. Störande.

Loppet:
Den som läst mina tidigare inlägg under våren, har antagligen till lust och leda hört gnäll om bedrövlig träningsmängd, dåligt upplägg, olämplig förkylning och obefintliga förväntningar. 
Det snackades lite om ett gemensamt försök på en tid under 8 timmar. Vi var kanske några för få för en sådan uppgift, men med rätt uppslutning från andra cyklister och team så skulle det kanske kunna lyckas. För egen del tänkte jag i alla fall hänga på och låta allt bära eller brista - med stark misstanke om det sistnämnda som facit. 
Tog fyra flaskor dricka för att inte bli tvungen att fylla på. Två stora flaskor på cykeln och två normalstora i ryggfickorna (tycker bättre om det än att ha dem i ställningar bakom sadeln). Nyttjade en topprörs-väska för allt godis.

Motala - Gränna (75 km):
Snabbt blev vi ett litet gäng NCK-cyklister (typ 7 st), en Triton-cyklist (också en av bussresenärerna) samt några från Stockholmstrakten (med orten Spånga och bilen Citroen skrivet på tröjorna). Vi gick runt i behaglig och fin fart. Sub 8 betyder drygt 38 i snitt. Vi försökte hålla oss i närheten av det. Sydväst-västlig vind skulle senare få hjälpa till på bortre (västra) sidan och förhoppningsvis bidra med ett behövligt plus. Backarna togs i vettigt tempo och allt handlade om att spara energi.
Jag hade plockat med mer energi (gel & bars) än normalt och jag skulle undvika samma misstag som många gånger tidigare - alltså misstaget att börja slörpa i mig tillskottsenergin för sent. Första gel-påsen tömdes således i Gränna. Till Gränna (Gyllene Uttern) kom vi efter två timmar och åtta minuter.
Ett par av våra egna cyklister kände sig en smula slitna mot slutet av den här sträckan. Hur det var med Stockholmarna vet jag inte. Själv var jag förvånansvärt pigg. Någon effekt hade all nervåldad pasta tydligen ändå.

Gränna - Bankeryd (44 km):
En bit före Jönköping kom ett stort snabbgäng förbi. Typ "Team Beckers" eller något i den stilen. Tror de var danskar. De hade i alla fall startat 10 minuter efter oss, de körde belgiskt och de ville inte ha inblandning. De hade förstås också en svans av liftare efter sig och även vi hängde självfallet(?) genast på. Det resulterade i att de NCK:are som känt sig slitna droppade direkt. Beckers-gänget körde dock en aning otaktiskt. Det var snabba igångdrag efter korsningar och rondeller. De tappade också några egna cyklister med sådana manövrer. Dragspelseffekten som uppstår bakom är jobbig att hantera och det blir oerhört slitsamt. Svansen av övriga cyklister (inkl. vi från bussen) fick också allt tyngre att hålla ihop.
En bit efter Jönköping kommer Bankerydsbacken. Där körde danskarna, om inte stenhårt så i alla fall hårt. Svansen knäcktes totalt. Jag bet mig ändå fast men syrebristen blev en helkroppslig sensation innan toppen nåddes. Till Bankeryd nådde jag efter tre timmar och femton minuter.

Bankeryd - Hjo (51 km):
Efter Bankerydsbacken kör man längs en serie smala vägavsnitt (bl.a. cykevägar) med många smala passager och några små rondeller. Beckers-cyklisterna fortsatte att riva och slita. Några cyklister framför mig tappade lucka och det blev för mycket för min del. Jag orkade inte längre täppa till. Två NCK-kollegor kom upp bakifrån och lyckades efter tokrusningar jaga ikapp. Jag slog följe med tre svenskar och vi gjorde ett sista försök men till slut brast gummibandet helt. Jag blev tvungen att släppa de tre svenskarna varpå jag plötsligt var helt ensam eftersom det också var helt tomt bakom mig (med "tomt" menar jag alltså sådana cyklister som håller samma hastighet som den jag ville hålla).
Allt handlade då om att åter hitta en fin rytm och att hoppas på att något gäng skulle dyka upp bakifrån. Vid Fagerhult-depån noterade jag några vitklädda cyklister på väg ut efter stop. De såg på något sätt ut som ett lämpligt sällskap. Lika lämpligt nog, stannade de för att lätta på trycket innan de skulle trampa vidare. Därmed passade jag också på att göra samma sak varpå jag anslöt till dem. Tog rulle men bjöds in i gruppen ganska snabbt. Till en början verkade det lovande men farten var till slut synnerligen ojämn beroende på vem av dem som var framme och drog. Cyklisten jag var bakom, cyklade i sig oerhört knyckigt. Han trampade några snabba tag och rände om vartannat. Dessutom såg han ständigt runtom sig och kikade på armbandsuret (pulsklockan?) var femte sekund. I samma veva började ryggen och skulderpartiet pina mig något oerhört. Bristen på träningstimmar gjorde sig påmind.
Efter ett antal ryckiga kilometrar blev vi tack och lov upphunna av en liten, blandad grupp som kom med riktigt fin fart. Jag bytte tåg. Kunde också gå runt och agera lite lok med det nya gänget.
Kort därefter kom vi till Hjo - detta ställe där jag 2010 och 2012 gett upp och letat efter en buss. Med en löjligt sjuk rygg var det förstås många olika tankar som rusade genom skallen samtidigt som vi cyklade genom Hjo. Men pannbenet segrade den här gången och jag förlängde plågan. Det är ju ändå bara 130 km från Hjo till målet.
Till Hjo kom jag efter fyra timmar och 42 minuter.

Hjo - Karlsborg (33 km):
Mitt bidrag till den grupp jag befann mig i, blev sämre och sämre. Ryggen smärtade givetvis bara värre samtidigt som tröttheten ökade. Till slut gick jag runt men bara för att nästan direkt slå till sidan istället för att dra och en stund senare låg jag bara bakom. Så fort Karlsborg passerades fann jag för gott att låta gänget försvinna framför mig.

Karlsborg - Hammarsundet (53 km):
Den här sträckan blev till största delen mil av individuell kontemplation. När jag hade släppt mitt tidigare sällskap, fick jag förstås åter lov att leta efter någon slags fungerande rytm i all min "ensamhet". Det gick. Dessutom släppte allt ryggont samtidigt. Även om jag var sliten och ensam så blev den sista biten på västra sidan riktigt bra. Hallelujabacken (googla) fick jag ta i allsköns ro och aldrig någonsin har den varit lika mycket halleluja. 
Särskilt hårt orkade jag förstås inte trampa men det var inspirerande att i alla fall snabbt köra förbi den oändliga raden av cyklister längs vägrenen. Endast vid ett tillfälle var det någon som hakade på. Jag kollade inte vad det var för en cyklist men jag hörde hans konstanta snorutblåsningar i tre-fyra kilometrar innan han vek av till Boviken-depån.
Ungefär vid tidkontrollen i Aspa - dit jag kom efter 6 timmar och 37 minuter - blev jag plötsligt åter upphunnen av den lilla grupp jag släppte efter Karlsborg. Uppenbarligen hade de tagit en kort paus i Boviken. Jag hängde på ett antal kilometrar men innan svängen söderut mot Hammarsundsbron blev jag åter tvungen att släppa taget då kantvinden skapade problem. Samtidigt kunde jag placera mig bakom en större grupp och hittade något som verkade vara en bra plats för de sista milen in mot mål.

Hammarsundet - Medevi (17 km):
Men nä, den nya gruppen jag nu befann mig bakom, var inget att stanna bakom. Det gick allt mer långsamt. När biltrafiken mellan Hammarsundet och Medevi dessutom tätnade till trängsel, blev klungan alldeles för trög och det gick tidvis olidligt långsamt. Så jag tog mig förbi och började kryssa fram mellan bilarna i den långa kön och långsam-cyklisterna längs vägrenen. Än en gång var jag alltså "ensam". 
De (tre) gånger jag kommit så långt som till Medevi, har jag alltid råkat ut för kedjehopp mitt i början av den branta backen upp mot byn/depån. Eftersom cykelns kedja inte varit nere på lillklingan på flera år, valde jag den här gången att bryta upp med storlklinga och brant kedjelinje. Det gick galant!
Till Medevi kom jag efter 7 timmar och 40 minuter.

Medevi - Motala (23 km):
Sista biten in mot mål viker man bl.a. in på en liten extraslinga bort från väg 50. Där tog jag min sista gel och blev ungefär samtidigt upphunnen av en NCK'are och Triton-cyklisten som nämndes tidigare. 
Ska väl inte sticka under stol med att det kändes en smula förargligt, men samtidigt var det ändå fantastiskt kul att se någon bekant och att gemensamt cykla in mot mål.
Till Motala kom jag efter 8 timmar och 20 minuter. Klockan var då 12:01.

Svackan i slutet av hastighetskurvan är motvind och trafikträngsel i kombination med trötthet.

Efter målgång:
- Sitta i parken med potatissallad och alkoholfritt Norrlands Guld. Byta upplevelser med kollegorna.
- Tvingas cykla till Sporthallen.
- Dusch.
- Sova.
- Hamburgare med stripes och cola vid Peckas.
- Sova.
- Gå på aftercycling-öl till Harrys. Plötsligt visade det sig att Magnus Betnér hade "gig" på Harrys. Han gjorde sig lustig en stund.
- Sova.

- Väckning kl 7 på söndagsmorgonen.
- Frukost vid Sporthallen.
- Packning och lastning av cyklar där mot nio-tio-tiden.
- Avfärd till Stockholm.
- Amorella från Stockholm till Åbo och sedan jadadada hem till Nykarleby igen.

Slutligen (äntligen) en konklusion:
Nej det blev inget spräckande av 8 timmar men jag är helnöjd. Jag kan helt enkelt inte vara annat än nöjd. Mina 8:20 med 70 kilometer solocykling mot slutet, är fullt godkänt - om jag får säga det själv.
Vi spekulerade lite kring hur det skulle ha artat sig om vi hade haft lite mer is i magen och hållit ihop vår grupp i Bankerydsbacken. Vi kvarvarande NCK'are/Triton'are plus övriga i Beckers-svansen hade säkert kunnat göra en bra andra halva av årets Vätternrunda. Men det är kanske onödigt att spekulera.

Att jag härmed avslutat mitt Vätternrunde-deltagande är väl inte helt hugget i sten. Det finns ändå något lockande med allt slit. Men jag saxar i alla fall ut mina Vätternrundor ur cykeldagboken och kopierar in dem här (snitthastigheten är rullsnittet - förskönade siffror). Det får avsluta denna oproportionerligt långa utsöndring av ord om något så oerhört viktigt som en Vätternrunda.


Han startade på Vätternrundan. Det som hände sedan kommer att slå dig med häpnad.

Han kom i mål.







(...inside-skämt)

Längre version följer.


måndag 8 juni 2015

Pannkaka och pannben

Som om inte uppladdningen inför Vätternrundan skulle ha varit usel från tidigare - så har den blivit än mer eländig den senaste veckan. Efter 120km-rundan 30.5 blev det halsont, snörvel och snor. Hade hoppats komma mig iväg ut nu under helgen igen men gav helt upp den idén. Insåg att en cykelrunda inte skulle ha hjälpt på ett enda sätt - snarare tvärtom. Det blev vila som gällde. En cykeltur kunde ju i och för sig ha drivit influensan till en sådan nivå att jag fått gå till doktor läkaren och be om sjukintyg - för att en gång för alla få släppa hela Vätternrundepåfundet.

Efter arbetsdagen (idag) bytte jag ändå bakdäck på cykeln - för att det var slitet och ett byte behövdes. Har man gjort motsvarande ingrepp på en cykel så ska den förstås provas och "köras in" före VR. Annars riskerar man ha krångel med sig runt sjön. Så jag gjorde självfallet en sådan där fantasieggande vända runt Jeppo och Pensala för att se om bakdäcket satt som det skulle och om allt höll ihop. Nu återstår bara någon liten cykeltur och cykeltvätt innan torsdagen så är i alla fall hojen klar för start.

Själva VR får jag försöka köra med pannben. Kroppen lär nämligen inte vara till någon hjälp.