Liggcykel-FM

Tillbaka på Nokias testbana för mitt andra deltagande i detta härliga evenemang. 

Kom till Nokia vid halv tio-tiden på lördagsförmiddagen och började få klart för mig vad allt jag glömt hemma. Hyra lift för väggmålning dagen före ett FM är väl sisådär. All packning skedde sent på fredagskvällen. En väsentlig grej som lämnat kvar hemma var kläder. Inte cykelkläder. Sådana fanns i väskan - men kläder att ha på mig mellan loppen... icke.

T-shirt, shorts och (tack och lov) en huvtröja, var vad jag hade. Det var allt annat än shortsväder på lördag. Himlen bjöd på den där ruggiga varianten med miljontals pyttesmå kalla regndroppar per kubikmeter. Eftersom jag behövde kontrollera Wawens däckstryck innan start, hade jag kört dit utan sidokåporna monterade. Huttrande skruvade jag med cykeln under presenningen på släpvagnen. Ville inte få regn på velomobilen innan jag hade tejpat. När det äntligen var klart fick jag hålla mig så ofta som möjligt inne i servicebyggnaden. Där ute var det bara ett enda långt huttrande.

Klockan ett skulle grenen 200 meter sprint starta. Ut ur shortsen, t-skjortan, huvtröjan och in i den tunnaste tänkbara cykel-lycran. Jag har gamla fotografier av barnen när de är i simskolan och vattnet snarast är mjuk is. Jag måste ha ägt samma uppsyn som barnen på de bilderna. Men när man befinner sig nere och inne i cykeln, upphör kylan snabbt att vara ett problem. Jag trampade 5-6 varv runt banan och fick upp temperaturen en smula. Försökte samtidigt planera igångdraget inför de där 200 metrarna där hastigheten ska vara maximal. Det här året var det motvind på mätsträckan men jag upplevde redan i uppvärmningen att farten verkade lovande och att det säkert skulle finnas kraft för en hastighet som motsvarade fjolårets (dvs. kring 68-69 km/h).

Planerade bara göra ett försök (man har tre st till förfogande). Starten sker intill mätsträckan och man har ett varv på sig (ca 1,8 km) men det var tillåtet att göra ett extra "accelerationsvarv" vilket jag också gjorde. När jag kom in mot slutet av kurvan före raksträckan med de 200 metrarna, höll jag ganska god fart och allt kändes fint. Med ca 600 meter kvar hade jag ungefär 58 på mätaren och påbörjade den sista accelerationen. Ännu vid 62 verkade allt enligt planen men sedan... ingenting. Cykeluslingen vägrade blankt gå fortare hur mycket jag än rev i. Snittet på sträckan stannade vid 64,?? (har glömt den exakta siffran och det har inte skickats ut än). Det är en hastighet jag brukar lyckas klämma på träningsrundorna och på tävling har man ju allt som oftast ändå en extra liten kick. 

64 km/h är en ren besvikelse. Nu tror jag i och för sig inte att jag hade klarat av att förbättra placeringen (jag blev trea) ens med en hastighet jag varit nöjd med, för ettan och tvåan överskred nätt och jämt 70. Det ligger just nu över min förmåga. Men 64?

OK. Gjorde bara ett försök. Det blir liksom inte bättre en andra eller tredje gång. Sparade mig istället till 1h-loppet kl 17.

Huttrade och frös under pausen. Pizza beställdes till tävlingsområdet och jag lyckades inte äta mer än en halv. Tvingade även i mig några medhavda makaroner men magen ville inte ta emot särskilt stora mängder av någonting.

Som tur var råkade det finnas en filt i bilen. Jag gick med den lindad runt benen och det tog bort en del av kylan. Jag ville ju inte sitta inne hela tiden. I pausen mellan loppen är det nämligen dags att kora Finlands långsammaste liggcyklist - något man inte bör missa.

Kval-loppen kördes i par. Det är full fokus.

Även en av helgens två snabbaste cyklar/cyklister deltog (utan toppkåpa). Det gick inte alls bra.

Och här har vi finaltrion. De två bortre banorna gjorde upp om segern i en oerhört jämn kamp. Bortersta banan segrade till slut. Det gick verkligen sakta.

Så småningom var det som sagt dags för 1h-loppet. Åter igen gjorde jag ett antal uppvärmningsvarv.

Direkt efter start visade Tero Haapanen (blå Strada) var skåpet ska stå och drog iväg i rasande fart. Jag hade ingenting att sätta emot. Försökte bara hitta mitt tempo och hittade det inom kort. Det var inget snabbt tempo. Benen var helt enkelt inte med mig. Tror jag hade glömt dem där hemma också. Förra året fick jag snabbt upp flåset och körde hela timmen med munnen på vid gavel, pulsen i taket och ögonen Bostonterrier-style. Den här gången blev jag inte ens andfådd. Jag orkade helt enkelt inte trampa så hårt att jag fick upp vare sig puls eller flås. Det var en makaber känsla. Det var med ledmotivet blasé, som jag vevade mig runt banan under den där timmen. Min slutliga snittfart blev 47,någonting. Garmin visade 48,8 men den visar alltid mera än den officiella tidtagningen som antagligen baseras på banans exakta längd, mätt efter kortaste sträckan vid "innerkurvan". När man cyklar blir det i praktiken en vidare linje (andra cyklister passeras på vänster sida) med längre sträcka som resultat. Jag varvades fyra gånger av segraren. Om det tvåhjuliga streamliner-hembygget fungerat klanderfritt hade jag blivit trea. Men den cykeln hade kedjehopp och 15 minuters avbrott i början av loppet så jag slutade trots allt som tvåa. Placeringen är inte så viktig. På liggcykel-FM är man för att det är kul att köra på banan och för att uppleva evenemanget. Även om jag hade presterat en hastighet jag varit nöjd med (typ 52 km/h) så hade jag inte slagit segraren. Han dundrade in ett snitt på över 55.

Fyra velomobiler, en streamliner och en klotgrill har övernattat tillsammans och möts av strålande solsken på söndagsmorgonen. Med mina ben kunde jag förresten lika gärna ha kört klotgrillen.

De riktiga tuffingarna samlas till start kl. 8 på morgonen. Dags för tolvtimmarsloppet.

Målgång om tolv timmar.

Klockan tio startade 6h-loppet. I år skulle jag premiärköra den "grenen". Med tanke på gårdagens underkända ben, hade jag i åtanke att bara njuta, köra runt, runt, runt och ta vara på möjligheten att susa omkring bland en massa andra cyklister och velomobiler. Sådant sker ju bara en gång om året. Vädret var perfekt, Wawen full av mat och dricka. Allt var dukat för 6 timmar velomobilåkning. Hittade ett långfärdstempo som verkade kanonbra. Till min förvåning låg det bara ungefär en km/h under tempot i gårdagens 1h-lopp. Benen kändes väl inte tiptop, men jag fick intrycket av att jag kunde hålla på länge. Men det fanns ett litet orosmoln - fötterna. Nåväl. Försökte glömma dem och bara trampa runt.

Efter en dryg timme kom ändå signalerna. Tårna domnade bort på båda fötterna och efter en och en halv timme var det inga signaler längre, det var vrålsmärta. försökte gymnastisera med tårna, testade lossa skospännena men smärtorna bara tilltog. När två timmar passerades kunde jag bara inte förmå mig att fortsätta. Inget hjälper när det väl har börjat. Tänkte ett tag att jag bara stannar och springer omkring barfota en stund för att sedan fortsätta igen. Men det släppte inte så snabbt som jag hade hoppats och det hade förstås kommit tillbaka så fort jag börjat cykla på nytt. Det blev DNF (eller egentligen räknas väl mitt resultat men det blir liksom typ totalt 100 km på sex timmar = 16,6 km/h). Garmin visar att jag cyklat 2:07 h, 100,62 km och snittat 47,4.

Jag packade ihop och letade mig hemåt. De övriga 6h-deltagarna gick väl i mål när jag körde genom Alavus. Och ännu i Alavus brände det i tårna.

Den förmodade segraren av 6h-loppet. Målsättningen var att knäcka 300 km, vilket betyder ett snitt över 50. Hoppas han lyckades.

Nu måste jag hitta skor och inställningar som fungerar i Wawen. Det känns för bedrövligt att inte kunna utnyttja en dylik cykels långdistans-kvaliteter.

Och så ska benen sannerligen få sota för lördagens prestationer!

Edit 3.8: Men trots usla ben (dålig form), fotproblem och dålig synkronisering mellan lördagsvädret och kläder, var det ändå väldans kul att vara på plats.