onsdag 30 april 2014

Bildbevis över lågvattenmärke

Titta här! Ett bevis över de senaste tolv månadernas cykelaktivitet. Den absoluta merparten av rundorna i mars och april är dessutom bara jobbpendling. Skrattretande! Siffrorna avslöjar att jag praktiskt taget slutat cykla.
Fatta att det här tydligt berättar omöjligheten i att hänga med andra cyklister just nu, i början av sommaren eller över huvud taget.
Mitt stackars hjärta skulle sprängas i ett sådant försök.


måndag 28 april 2014

Cykelvägen i Esse gör ont, ONT!

Kortesjärvirunda? Nä! Det var en idé som höll sig kvar ännu när jag vände mot Bennäs från Jakobstadsvägen. Men med tanke på att jag egentligen inte cyklat annat än korta sträckor så kändes 110 km som en klart dålig idé. Det fick bli Nådjärv istället. Det är ändå drygt 80 km och rätt hyfsat som en första +50-runda. Tids nog blir det kortesjärvi.

Cykelvägen från Ytteresse till Esse använder jag aldrig mera. Aldrig! Aldrig! Aldrig!
Jag flög omkring som en vante inuti velomobilen och slog i huvud, axlar, knän och tår (det där sista stämmer inte men det lät bra. Huvud, axlar, knän och tår, knän och tår. Ni vet...)
I Esse lättade hela velomobilen och tappade för ett ögonblick markkontakten helt och hållet - oskojat alltså. Vet inte varför det ska finnas fartgupp på cykelbanan men något sådant fanns där i alla fall.
Jag är glad att jag har kvar tungan och jag är glad att velomobilen överhuvudtaget är hel. Den blev verkligen brutalt behandlad idag. Det har den inte förtjänat och från och med nu ska den hållas på vägar som inte är fullt så elaka.



fredag 18 april 2014

Rondellwaw

Waw har tillverkats i över 200 exemplar. Ingen hisnande siffra á la VW-bubbla eller Toyota valfrimodell men ändå. 200 är ett antal - en siffra helt enkelt.
Jämfört med t.ex. Velomobiels Quest eller Strada är Waw inte riktigt lika "färdig" som produkt och tillverkningen lider absolut av diverse kvalitetsmissar. Färgen spricker på sina ställen, vissa bitar har inte perfekt passform och några detaljer är smått ogenomtänkta. En sådan detalj är vattenläckage på helt fel ställe - om det nu nödvändigtvis ska vara vattenläckage.
Den långa fronten har två längsgående åsar på ovansidan. Det handlar ju bl.a. om att frontytan ska vara liten men att knäna ändå ska få plats under skalet. Vid regnväder tenderar vatten samlas mellan de två åsarna. En liten sjö eller älv bildas således ovanpå nosen och utflödet råkar som av en händelse ske i nosens bakkant - alltså i skarvet till huven. Där rinner vattnet ner och landar rätt i famnen på den som sitter inuti. När det regnar är jag med andra ord blöt på bara ett ställe och det är inte vilket ställe som helst. Grundtanken är nog att man inte ska bli blöt alls. I alla fall inte av annat än svett.
Nåväl. I motsatts till annan typ av vätning på just det där stället så går temperaturväxlingen från kallt till behagligt tempererat. Det blir med andra ord bättre efter en stund.

I grunden är Waw ett ruggigt häftigt strykjärn. Jag hade ju sett en del YouTube-klipp med velomobiler som välter i kurvtagningar och kanar fram på sidan. I början var jag oerhört försiktig i rondeller och andra skarpa svängar. Att faktiskt välta i en kurva skulle kännas direkt fånigt men det kan givetvis också vara farligt. Dessutom vill man ju ogärna pryda velon med repor och skador.
Men vartefter jag har trampat mig fram har hastigheten i kurvorna också ökat. Jag är ändå fortfarande försiktig och i något skede bör jag nog luska ut ungefär var de fysiska gränserna för kurvtagning faktiskt finns. En stor parkeringsplats där jag med sakta ökande hastighet kunde cykla runt runt tills man börjar förnimma att innerhjulet tappar markkontakten vore något.
Erfarenheten är ändå den att Waw:en har en oerhört hög stabilitet och att den verkligen tar sig dit jag vill att den ska åka. Jag har dundrat genom rondeller utan att egentligen fatta hur fort jag körde förrän ögat snappade upp siffrorna på mätaren och jag har gjort hastiga manövrer för att undvika potthål utan att Waw:en hittills visat några som helst tendenser till att tappa fotfästet. En sak är dock säker. Någonstans finns den där gränsen och eftersom det krävs högre hastighet för att nå den blir det också farligare när den överskrids. Man bör följaktligen hålla sig på rätt sida.

Waw må ha sina brister men de kan jag leva med. De kompenseras med råge av den häftiga körupplevelsen. Men samtidigt har jag läst om Waw-ägare som har verkliga bekymmer med de där kvalitets-problemen. Produktionen tycks vara lite ojämn och vissa drabbas värre än andra. Dessutom har det uppenbarligen varit dålig garantiservice och assistans från tillverkaren - dvs. Fietser. 
Den saken är dock något som borde vara på väg att förbättras. 
Min Waw har tillverkningsnummer 137 och är två år gammal. Den har därför några extra småblessyrer men har samtidigt gått igenom vissa smärre justeringar och funktionen är överlag bra. Jag har ju inte heller köpt direkt från Fietser utan från Velocraft.fi vilket känns som en viss trygghet.


tisdag 15 april 2014

Bilarna bort från cykelvägarna!

Kvällsrunda med Waw:en och man får ständigt bromsa in för dessa bilar som dräller överallt på cykelvägen. Staden Nykarleby borde ta sitt förnuft tillfånga och bygga speciella bilvägar! Fattar de inte att min medelhastighet blir sämre? Det är precis som om de inte bryr sig!
Skärpning!


fredag 11 april 2014

Det egna trafikvettet är alltid både bäst och perfekt

Jag närmar mig 100 mil i velomobilen varav den absoluta merparten - 76 mil - är ren nyttocykling i form av jobbpendling. Erfarenheterna radar upp sig.

Ur trafiksäkerhets-synpunkt så finns det både positiva och negativa frågeställningar. Den absoluta majoriteten av alla bilister är oerhört hänsynsfulla. Vissa är till och med överdrivet försiktiga och stannar länge kvar bakom mig i uppförsbackar eller vid möte. Det är nog samma typ av bilister som gör regelrätta omkörningar över i andra körfilen - vilket egentligen är lite onödigt men samtidigt respektfullt.
Samma procentuella övervikt gällande hänsynsfullhet gäller också yrkeschaufförerna. Speciellt långtradarna håller ett bra avstånd. Finns dock en eller annan busschaufför som uppvisar en viss dos nonchalans. Annars är jag inte så nervös ifall bilarna (inkl. de stora fordonen) åtminstone letar sig ut mot mittlinjen. Det räcker gott. Min strävan är ju givetvis att hålla så rak linje som möjligt och jag tycker mig ha god uppsikt bakåt.

Men så finns det de där bilisterna som högst antagligen plågas av något bekymmer. Det är de där som låter det gå ut över medtrafikanterna. Under mina jobbresor till Jakobstad blir jag ofta förbikörd av en paketbil som ägs och framförs av en egenföretagare från Nykarleby. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång när han inte skulle ha tutat. Ett tag tänkte jag att det är en hälsning men jag blir allt mer osäker. Han visar nämligen inte heller någon vilja att dra ut sin paketbil mot vägens mittlinje för att hålla lite avstånd. Ofta är det det tvärtom. Senast var det möte med en lastbil och han susade förbi mig (samtidigt tutandes) med en obehaglig närhet. Fortsätter han på sin inslagna linje så tar jag snart kontakt och frågar vad det är som tynger honom.

I går (torsdag) fick jag även tvärnita vid Ostrocenter. Jag hade själv börjat få upp farten efter rondellen och närmade mig korsningen vid Ostro. Två bilar var på väg ut på Jakobstadsvägen och den första hade god tid att köra ut förrän jag kom till korsningen. Den andra saktade i och masade sig därefter ut rätt framför mig. På något sätt var jag ändå beredd på att det kunde ske. Något i bilistens sätt att köra mot korsningen antydde att bristande uppmärksamhet verkade råda. Jag var därför ganska snabb på bromsarna och hann undvika att trampa rätt in i hans dörr. Det var en gammal farbror som säkert inte kunde bedöma min hastighet - om han nu alls noterade mig.

Här och var på olika sociala medier ser man att folk skulle vilja se flaggor på velomobilerna. Visserligen kunde det väl vara något men jag vill samtidigt hävda att den bilist som inte ser en flagglös velomobil i trafiken inte heller är lämpad att framföra sin bil. Vi som sitter i velomobiler kör enligt trafikreglerna. Samma väjningsplikter och förkörsrättigheter är gällande - precis som med vanlig cykel och precis som med bilen. Vi är lite lägre men vi hittar inte på konstiga och slumpmässiga manövrar som skulle göra oss oberäkneliga i trafiken. En bilist ska dessutom vara beredd just på det oväntade och oberäkneliga - ett barn som rusar ut mellan parkerade bilar, en älg som hoppar fram på vägen, en cyklist som råkar vingla till. Framförallt ska bilister tänka på att de sitter i det mer dödliga fordonet. Det är inte de svaga och mjuka i trafiken som ska behöva akta sig (det gör de flesta nog ändå), det är de som framför det farligare fordonet som har ansvar att se till så att andra inte skadas.
Nej det är inte velomobilerna eller cyklisterna som ska ha pinnar med flaggor - det är bilarna. Bilarna bör markeras med varningsmärken, skyltar och flaggor så att de tydligt syns när de dräller omkring. De kunde ha samma typer av stora klisterlappar som tobakspaketen. Stor jädra klisterlapp över halva bilen ska det vara. Bilkörning dödar - på flera sätt dessutom.

Våra vägar har länge varit bilisternas inpissade revir och de tror att de har bestämmanderätt över den där gråa linjen vi alla ska kunna dela på vår resa från A till B. Fortsättningsvis kommer våra österbottniska städer upp som klara topp-städer i kampen om vilka finska orter som presterar den sämsta trafikkulturen och frågan är om det alls går att bryta dessa impregnerade beteendemönster.

Att inte hålla avstånd till den som färdas längs vägkanten gäller givetvis inte bara gentemot velomobiler. I morse tog jag racern ut till Juthas för att hämta min egen jädra bil som varit på verkstad (den går liksom sönder när den bara står parkerad på gården). Halvvägs dit blev jag omkörd av en typ som girade in mot mig och som först efteråt svängde ut mot mitten av vägen. Vet inte om det var avståndsbedömningen eller något annat som hade rämnat för chauffören i fråga.
Jag kör förresten inte velon på alla cykelvägar och det finns självklara orsaker till det beslutet. Sådant kan säkert irritera vissa bilister.

Men jag är väl inte felfri själv heller. Att komma sig ut på gatan från jobbet är knepigt. Får nog börja leda velon ut över gatan då man inte ser ett jota av trafiken eftersom så många bilar står parkerade nära porten/utfarten. Ett par bilar har nog fått bromsa in när jag försökt trampa mig ut på gatan.

måndag 7 april 2014

40-vallen och 60-vallen

Rubriken för tankarna till olika former av ålderskriser och manliga tönterier. I något slags hänseende är det säkert också exakt just så, men det ger vi blanka katten i just nu.
Hur som helst. Det är ju viktigt oberoende.
Idag spräckte jag äntligen 40-strecket vad snittfarten anbelangar - på pendelsträckan då alltså, som ju inbegriper några ganska långsamma bitar. Sträckan gäller alltså från starten hemma, till dörren vid jobbet och åter till dörren hemma. Mätaren måste knappas igång direkt vid start och inte stängas förrän jag stannar. Snittet till jobbet blev 37,4 och jag kände mig inte alls i form för att jaga siffran 40 i morse. Men så hände något under dagen och hemfärden gick med sådan hast att morgonens lite veka siffra kompenserades så att totalsnittet drog iväg över det magiska talet. Ska tillägga att jag hade tur med trafikljuset båda vägarna. 40,01 km på 59 minuter och 43 sekunder.

På hemvägen uppnådde jag för första gången också 60 km/h men det var med nöd och näppe. Vissa kolibri-trampare skulle väl inte ha problem med kadensen vid utväxling 52/11 i den hastigheten men det har jag - speciellt i den där liggcykeln. Waw:en skuttade hit och dit som värsta Fred Astaire medan jag vevade på för att hålla farten över 60 så länge som möjligt. Har tjatat om större klinga tidigare och kommer att fortsätta tjata tills någon köper en sådan till mig.

Paketbilar som har tydlig företagstejpning på sidorna är kännspaka. När dessa framförs som om det vore en testosteronstinn vattenbuffel bakom ratten så är det lätt att veta vart man ska gå och häva ur sig salivmarinerade okvädesord den dagen man blivit ordentligt less.

söndag 6 april 2014

En hård värld, där ute i UCI-legalt land

Bilen iväg på service en liten bit utanför stan. Slängde Cervélon i bakluckan och beslöt göra en extrarunda - en liten omväg - från verkstan hem. Faktum är att jag inte suttit på racern sedan 12.10.2013. Med andra ord ett halvt år borta ur racersadeln.
Och frågan är om jag någonsin vill cykla racer igen. 
Här har jag i Waw:en snittat runt 40 km/h-strecket på mina rundor utan att ta ut det där sista och marschfarten på platt väg ligger kring 42-44 om vinden inte är med eller mot. Det är bekvämt, det är varmt och skönt, det rullar på och det är roligt.
Plötsligt befann jag jag mig ute i kalla polarvindar och trodde jag hade motvind när det visade sig att jag egentligen hade medvind. Den bittra sanningen gick upp för mig när jag svängde hemåt och faktiskt fick motvind. Jag rev och slet men det gick ju inte framåt. Hade jag ställt upp i dagens Flandern runt hade jag nog helt klart fått ge mig andra gången i Paterberg. Vilket förresten påminner mig om att jag under långeliga tider inte heller sett cykel på TV. Kände ju knappt igen cyklisterna längre och var oerhört förvirrad över dem som bytt stall. Ska ta igen det där nu... och se på cykellopp i TV igen alltså.

























Men cykla racer själv? Det vete katten. Det var ju en enda plåga. Öronen förfrös trots mössa, armarna domnade bort efter 20 minuter, jag lyckades med nöd och näppe hålla mig över 30 km/h trots att det bara handlade om 15 km och blåsten brottade skoningslöst ner psyket. Jag var i parterr helt enkelt.
Att cykla på den där tingesten var som att skickas tillbaka till stenåldern.

OK. Jag vet ju förstås att det inte alls är bara att sätta sig på cykeln efter sex helt racerfria månader och tro att man ens platsat i Euskaltels lagtempo-lag. Brukar nästan alltid vara bekymmer de första fyra-fem cykelrundorna men det blir bättre. Men jag trodde nog ändå att formen skulle vara lite längre upp ur källaren än så.

Förresten hade jag inte heller koll på att Euskaltel-Euskadi upphört som lag. 


lördag 5 april 2014

Helt fantasilös - alltså nada kreativitet. På riktigt!

Fredag eftermiddag - igår alltså - lirkade jag ner mig själv i trampomobilen i akt och mening att företa mig min blott tredje ickejobb-relaterade cykelaktivitet. Om föregående mening blev invecklat skriven så var min cyklade sträcka det motsatta. Jag gjorde åter en Pensalarunda.
Snart har jag varit Waw-ägare i två månader och har i princip presterat 2,5 olika rundor.

1. Jobbpendelsträckan. Nykarleby - Jakobstad - Nykarleby (många gånger)
2. "Pensalarundan" (två gånger)
+
0,5. Nykarleby - Larsmo - Nykarleby (en gång). Denna sträcka är i princip samma som pendlarsträckan men lite förlängd i ena änden.

Men OK... Jag är inte ute för att se omgivningarna. Mitt cyklande handlar inte om sådant. 
Och pensalarundan blev det av den enkla anledningen att jag hade lite begränsad tid.
Och så är jag småförtjust i att jämföra rundorna med varandra.
Och så blir det lite rekordjakt på enskilda sträckor.
Och så blir det nog därför fler pensalarundor.
Mellantiderna (varv 1 osv...) är tryckta i Jeppo och Pensala samt när jag svängde in på Munsalavägen.


En vacker dag ska jag nog cykla längre. Kortesjärvi hägrar.