Med undantag av en riktigt kort velomobil-runda senaste helg, har jag inte alls cyklat efter Vätternrundan. Dagarna har bara gått och jag har inte saknat cyklandet.
Det lär annars bli tyngdpunkt på velomobilen just nu. Siktar ju på att leta mig till Nokia och liggcykel-FM även i år.
Idag fick jag tummen ur och gjorde en vända till Alahärmä och hem igen. Det är liksom inga krusiduller längs Seinäjokivägen (förutom passagen vid riksåttan) och man får glida fram på hyfsad vägbana med fin och bred vägren. Trafiken var gles, solen sken och vinden vädrade lite lätt från norr. Med velomobilen är Seinäjokivägen just nu min favorit. Känns skönt att bara få hitta rytm och trampa. Vyerna struntar jag i. Njutningen ligger i att susa framåt.
Benen kändes relativt pigga och jag försökte hålla ett tempo som skulle vara möjligt att köra i ungefär en timme mer än jag verkligen var ute. Tror också att det hade varit möjligt. Hastigheten kom som en liten överraskning med tanke på min ringa träning, men det är väl Vätternrundan som börjar kompenseras i kroppen. Behöver ta vara på det och försöka hålla formen nu när den trots allt dök upp.
Körde utan tak. Det ska vara en smula högre luftmotstånd. Men större mängd frisk luft (syre) är också en faktor som spelar roll - om inte rent fysiskt så i alla fall mentalt. Måste dock också ta några längre rundor för att inte åter vänja kroppen att bara köra kort och precis under tröskeln. Det är trots allt inte sträckan det kommer an på - det är ju tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar