onsdag 12 mars 2014

Alltså... velomobil

Bytte till sommardäck i måndags men det blev först idag som jag kunde köra sommarskodd till jobbet. Lite medvind på morgonsidan och när åkrarna norr om Nykarleby passerades hade jag en sådan kadens att Waw:en började slänga onödigt mycket i sidled. Skulle gärna ha slängt i mera växlar då men sådana finns inte att tillgå. Kastade då ett öga på den monterade Sigmamätaren som hävdade att jag färdades i 56 km/h. När jag nu efteråt kontrollerade det med Garmin noterade jag att det bara var drygt 52 km/h. På det viset fortsatte det hela vägen fram till jobbet (20 km en väg). Hastigheten pendlade huvudsakligen mellan 45 och 55 där det var någorlunda platt. Medelhastigheten (rödljus och lite tätortstrafik inräknat) blev 42,2 km/h.
Måste erkänna att jag skrattade hela vägen och en rätt lång stund på jobbet också.

Hemresan bjöd på blåst som kom mer rakt från sidan men ibland snett mot. Trots det fick jag ihop 37,1 km/h i medelhastighet. Där inkluderas också ett stopp på drygt en minut. Vinterdäcken som varit under Waw:en var verkligen inte några grova sådana och endast bakdäcket hade dubb. Sommardäcken är förresten inte de allra snabbaste tänkbara heller men trots det ökade marschfarten (den där farten jag håller på platt väg) med nästan 10 km/h och jag kan inte riktigt fatta hur det gick till. 
Men, men... Jag hade givetvis förväntat mig att trampbilen skulle svara med fart den dag kroppen blivit van med omställningen men där är jag väl knappast än. Den här dagen bjöd Waw:en ändå på en fantastisk och positiv överraskning för jag hade inte väntat mig fullt så många kilometrar i timmen... redan.

När jag för några år sedan först såg velomobiler (över nätet) så visste jag på något sätt att jag "hittat hem" i mitt intresse för att trampa mig själv framåt på/i ett fordon. Racer och tempocykel i all ära men velomobil är ändå något helt annat.
Om jag minns rätt var en Sunrider 1 den första velon jag fick ögonen på. Sökte nog på något annat ord än just velomobil - tror Sunridern såldes av ett företag som också sålde Christiania lådcyklar - vilka jag kikade på. Med ordet velomobil gick det sedan snabbt att hitta andra alternativ. Trisled's Avatar var ju onekligen en lockande skapelse. Men särskilt praktisk lär den nog inte vara.
Däremot fastnade jag direkt för Quest, Milan och Waw - framförallt faktiskt den sist nämnda. Det handlar nog mest bara om att jag gillar utseendet. Quest är en mer utvecklad, genomarbetad och "färdig" velomobil. Milan är mer extrem och nog något snabbare.
Waw är i princip ett tunt skal av Aramid (kevlar) som på sina ställen är förstärkt av ett slags ramverk.
Materialet är lätt och starkt. Växelgruppen är väl inget man hisnar över (speciellt när man legat och jäst i racer-cykel-träsket) och där finns det lite potential att förbättra men det gör jag vartefter delarna slits ut. Stannar gör man med hjälp av trumbromsar på framhjulen. Bak är det ett 26"-hjul men ett racerhjul med däck får också plats om man så önskar. Interiören är spartansk - alltså synnerligen spartansk. Det är långt till ädelträpaneler och läder. Ljusgul aramidväv så långt ögat når. Ett smalt säte, två styrpinnar på vardera sida och en långsträckt nos i vilken en konstruktion av fyrkantiga aluminium-"rör" håller vevpartiet. Under vevpartiet är det ett hål där fötterna kan sköta backandet. Bakom sätet får man plats med ett par små väskor. Jag fick även med en reservnos (nos och akter kan skruvas loss för service av drivlinan) med lucka ovanpå. I nosen finns nämligen också lite utrymme för packning om så behövs.

Spartanskt är precis så som jag vill ha det. Allt onödigt som väger är extra onödigt. Det får dåna, brusa och smälla lite ibland. Det är ju ingen limousin jag köpt - det är en muskelbil. Lamporna är ändå ett kapitel som jag ska se över. Med huven över skallen kommer jag inte åt att visa riktningen när jag vill svänga. Blinkers ska alltså nog ordnas så småningom. De övriga lamporna ska också ändras och allt detta får jag väl återkomma till vartefter.
Större kakor ska det förresten också vara där framme. Som det är nu är ju toppfarten strypt till 58 km/h. Mer än så klarar mina ben inte av med 52/11 utan att Waw:en hoppar i diket.

Nu njuter jag och har ännu inte riktigt fått bort flinet ur trynet efter dagens två resor till och från jobbet.
Så... Skrota era fåniga bilar och köp något leendeframkallande från velocraft.fi istället.


2 kommentarer:

  1. Häftigt! Jag köpte en vanlig cykel i augusti 2009. I oktober 2009 sålde jag min sista bil. En första känsla av billös förvandlades så småningom till den lycksaliga känslan av BILBEFRIAD.
    Gör man sådant i Norrbotten, då blir man kändis :)
    Se här http://overtornea.snf.se/wp-content/uploads/2010/10/Urpo-NSD-den-31-maj-2010.pdf

    SvaraRadera