Vätternrundan 2015 - Rapporten och den djuplodade analysen

Min självcentrerade avhandling om Vätternrundan 2015. Jag bjuder här på smarriga detaljer och pedagogiska bilder. Årets blogginlägg helt enkelt.

Carl Philip och Sofia - det skulle kunna vara för er jag cyklar Vätternrundan i år. 

Det skulle också kunna vara för att det är ett 50-årsjubileum, det skulle kunna vara för att jag själv "tioårs-jublierar" eftersom jag körde Vr första gången 2005 (men har förstås inte kört alla år sedan dess) och det skulle kunna vara för att jag sagt att jag aldrig mer vill cykla Vätternrundan men att det känns som om jag verkligen måste avsluta med att också komma i mål. Det är väl knappast en hemlighet att jag kastat in handduken halvvägs in i mina två senaste rundor.

Orsaken till mitt deltagande är väl sist och slutligen ändå bara resultatet av ett svagt ögonblick någon gång förra hösten. Underskatta aldrig svaga ögonblick.

Cykelattiraljer, cyklistklädsel, verktygslåda, pump, uppladdningsdryck (maltodextrin), normalklädsel, liggunderlag, sovsäck och kudde med örngott i lämpligt mönster packades ner i ändamålsenliga väskor. Alltsammans placerades i sambons Christiania varpå lasten cyklades till Stjärnhallen där den väntande bussen skulle stanna.

Därefter cyklade jag hem Christianian och cyklade tillbaka till Stjärnhallen med en mer lämplig Vättern-cykel. 

Som vanligt fick den göra sällskap med de övriga Vättern-cyklisternas räsers i Nykarlebud-lastbilen, som ju alltså fylls av kolfiber, helgen (och prinsbröllopet) till ära.

Bussen plockar upp resenärer från Karleby till Närpes. I den sistnämnda orten är det traditionsenlig [mat]paus at the rotating tomato of Sauron.

Sedan då? Viking Craze till Konungadömets huvudstad och frukost på Scandic i Södertälje.

Väl framme i Motala mitt på fredagen, står inkvartering först på att-göra-listan. Även i år var det mångstjärniga lyxhotellet Sporthallen som gällde. För att fortsättningsvis låta tryggheten vila i tradition, tvångstanke och fantasilöshet, förskansade jag mig på två välbekanta kvadratmetrar mellan översta stolraderna på läktaren. Där brukar det inte vara lika mycket spring som nere på golvet (a.k.a. spelplanen).

Om bussresan huvudsakligen ägnats åt ånger, negativt tänkande och kolhydrat-tankning via dryck, så spenderas fredagens andra halva åt fortsatt ånger, negativt tänkande och kolhydrat-tankning med hjälp av mat - dvs. pasta. Ca tvåtiden på dagen var det dags för första pastabuffén. De sista tuggorna genomfördes med enorm viljestyrka och motsträvigt svalg. Klockan 19 på kvällen upprepades proceduren vid pastabordet.

Därefter är det förberedelser inför morgondagens långa plåga. Chip fästs på hjälmen, nummerlapp på tröjan, energidryck blandas och fickor fylls med gelpåsar och bars.

- Sova

- Väckning 02:30. Åt en risifrutti med hallon och svepte sista slatten Maltodextrin.

- Ut och känna på vädret. En aning ruggigt men inte kallt. Varmt och soligt väder lovades. Kort cykelbyxa och kortärmad jersey. Hade armvärmare på från morgonen.

- Start 03:40. Garmin strulade och kom inte igång förrän efter några kilometer. Störande.

Loppet:

Den som läst mina tidigare inlägg under våren, har antagligen till lust och leda hört gnäll om bedrövlig träningsmängd, dåligt upplägg, olämplig förkylning och obefintliga förväntningar. 

Det snackades lite om ett gemensamt försök på en tid under 8 timmar. Vi var kanske några för få för en sådan uppgift, men med rätt uppslutning från andra cyklister och team så skulle det kanske kunna lyckas. För egen del tänkte jag i alla fall hänga på och låta allt bära eller brista - med stark misstanke om det sistnämnda som facit. 

Tog fyra flaskor dricka för att inte bli tvungen att fylla på. Två stora flaskor på cykeln och två normalstora i ryggfickorna (tycker bättre om det än att ha dem i ställningar bakom sadeln). Nyttjade en topprörs-väska för allt godis.

Motala - Gränna (75 km):

Snabbt blev vi ett litet gäng NCK-cyklister (typ 7 st), en Triton-cyklist (också en av bussresenärerna) samt några från Stockholmstrakten (med orten Spånga och bilen Citroen skrivet på tröjorna). Vi gick runt i behaglig och fin fart. Sub 8 betyder drygt 38 i snitt. Vi försökte hålla oss i närheten av det. Sydväst-västlig vind skulle senare få hjälpa till på bortre (västra) sidan och förhoppningsvis bidra med ett behövligt plus. Backarna togs i vettigt tempo och allt handlade om att spara energi.

Jag hade plockat med mer energi (gel & bars) än normalt och jag skulle undvika samma misstag som många gånger tidigare - alltså misstaget att börja slörpa i mig tillskottsenergin för sent. Första gel-påsen tömdes således i Gränna. Till Gränna (Gyllene Uttern) kom vi efter två timmar och åtta minuter.

Ett par av våra egna cyklister kände sig en smula slitna mot slutet av den här sträckan. Hur det var med Stockholmarna vet jag inte. Själv var jag förvånansvärt pigg. Någon effekt hade all nervåldad pasta tydligen ändå.

Gränna - Bankeryd (44 km):

En bit före Jönköping kom ett stort snabbgäng förbi. Typ "Team Beckers" eller något i den stilen. Tror de var danskar. De hade i alla fall startat 10 minuter efter oss, de körde belgiskt och de ville inte ha inblandning. De hade förstås också en svans av liftare efter sig och även vi hängde självfallet(?) genast på. Det resulterade i att de NCK:are som känt sig slitna droppade direkt. Beckers-gänget körde dock en aning otaktiskt. Det var snabba igångdrag efter korsningar och rondeller. De tappade också några egna cyklister med sådana manövrer. Dragspelseffekten som uppstår bakom är jobbig att hantera och det blir oerhört slitsamt. Svansen av övriga cyklister (inkl. vi från bussen) fick också allt tyngre att hålla ihop.

En bit efter Jönköping kommer Bankerydsbacken. Där körde danskarna, om inte stenhårt så i alla fall hårt. Svansen knäcktes totalt. Jag bet mig ändå fast men syrebristen blev en helkroppslig sensation innan toppen nåddes. Till Bankeryd nådde jag efter tre timmar och femton minuter.

Bankeryd - Hjo (51 km):

Efter Bankerydsbacken kör man längs en serie smala vägavsnitt (bl.a. cykevägar) med många smala passager och några små rondeller. Beckers-cyklisterna fortsatte att riva och slita. Några cyklister framför mig tappade lucka och det blev för mycket för min del. Jag orkade inte längre täppa till. Två NCK-kollegor kom upp bakifrån och lyckades efter tokrusningar jaga ikapp. Jag slog följe med tre svenskar och vi gjorde ett sista försök men till slut brast gummibandet helt. Jag blev tvungen att släppa de tre svenskarna varpå jag plötsligt var helt ensam eftersom det också var helt tomt bakom mig (med "tomt" menar jag alltså sådana cyklister som håller samma hastighet som den jag ville hålla).

Allt handlade då om att åter hitta en fin rytm och att hoppas på att något gäng skulle dyka upp bakifrån. Vid Fagerhult-depån noterade jag några vitklädda cyklister på väg ut efter stop. De såg på något sätt ut som ett lämpligt sällskap. Lika lämpligt nog, stannade de för att lätta på trycket innan de skulle trampa vidare. Därmed passade jag också på att göra samma sak varpå jag anslöt till dem. Tog rulle men bjöds in i gruppen ganska snabbt. Till en början verkade det lovande men farten var till slut synnerligen ojämn beroende på vem av dem som var framme och drog. Cyklisten jag var bakom, cyklade i sig oerhört knyckigt. Han trampade några snabba tag och rände om vartannat. Dessutom såg han ständigt runtom sig och kikade på armbandsuret (pulsklockan?) var femte sekund. I samma veva började ryggen och skulderpartiet pina mig något oerhört. Bristen på träningstimmar gjorde sig påmind.

Efter ett antal ryckiga kilometrar blev vi tack och lov upphunna av en liten, blandad grupp som kom med riktigt fin fart. Jag bytte tåg. Kunde också gå runt och agera lite lok med det nya gänget.

Kort därefter kom vi till Hjo - detta ställe där jag 2010 och 2012 gett upp och letat efter en buss. Med en löjligt sjuk rygg var det förstås många olika tankar som rusade genom skallen samtidigt som vi cyklade genom Hjo. Men pannbenet segrade den här gången och jag förlängde plågan. Det är ju ändå bara 130 km från Hjo till målet.

Till Hjo kom jag efter fyra timmar och 42 minuter.

Hjo - Karlsborg (33 km):

Mitt bidrag till den grupp jag befann mig i, blev sämre och sämre. Ryggen smärtade givetvis bara värre samtidigt som tröttheten ökade. Till slut gick jag runt men bara för att nästan direkt slå till sidan istället för att dra och en stund senare låg jag bara bakom. Så fort Karlsborg passerades fann jag för gott att låta gänget försvinna framför mig.

Karlsborg - Hammarsundet (53 km):

Den här sträckan blev till största delen mil av individuell kontemplation. När jag hade släppt mitt tidigare sällskap, fick jag förstås åter lov att leta efter någon slags fungerande rytm i all min "ensamhet". Det gick. Dessutom släppte allt ryggont samtidigt. Även om jag var sliten och ensam så blev den sista biten på västra sidan riktigt bra. Hallelujabacken (googla) fick jag ta i allsköns ro och aldrig någonsin har den varit lika mycket halleluja. 

Särskilt hårt orkade jag förstås inte trampa men det var inspirerande att i alla fall snabbt köra förbi den oändliga raden av cyklister längs vägrenen. Endast vid ett tillfälle var det någon som hakade på. Jag kollade inte vad det var för en cyklist men jag hörde hans konstanta snorutblåsningar i tre-fyra kilometrar innan han vek av till Boviken-depån.

Ungefär vid tidkontrollen i Aspa - dit jag kom efter 6 timmar och 37 minuter - blev jag plötsligt åter upphunnen av den lilla grupp jag släppte efter Karlsborg. Uppenbarligen hade de tagit en kort paus i Boviken. Jag hängde på ett antal kilometrar men innan svängen söderut mot Hammarsundsbron blev jag åter tvungen att släppa taget då kantvinden skapade problem. Samtidigt kunde jag placera mig bakom en större grupp och hittade något som verkade vara en bra plats för de sista milen in mot mål.

Hammarsundet - Medevi (17 km):

Men nä, den nya gruppen jag nu befann mig bakom, var inget att stanna bakom. Det gick allt mer långsamt. När biltrafiken mellan Hammarsundet och Medevi dessutom tätnade till trängsel, blev klungan alldeles för trög och det gick tidvis olidligt långsamt. Så jag tog mig förbi och började kryssa fram mellan bilarna i den långa kön och långsam-cyklisterna längs vägrenen. Än en gång var jag alltså "ensam". 

De (tre) gånger jag kommit så långt som till Medevi, har jag alltid råkat ut för kedjehopp mitt i början av den branta backen upp mot byn/depån. Eftersom cykelns kedja inte varit nere på lillklingan på flera år, valde jag den här gången att bryta upp med storlklinga och brant kedjelinje. Det gick galant!

Till Medevi kom jag efter 7 timmar och 40 minuter.

Medevi - Motala (23 km):

Sista biten in mot mål viker man bl.a. in på en liten extraslinga bort från väg 50. Där tog jag min sista gel och blev ungefär samtidigt upphunnen av en NCK'are och Triton-cyklisten som nämndes tidigare. 

Ska väl inte sticka under stol med att det kändes en smula förargligt, men samtidigt var det ändå fantastiskt kul att se någon bekant och att gemensamt cykla in mot mål.

Till Motala kom jag efter 8 timmar och 20 minuter. Klockan var då 12:01.

Svackan i slutet av hastighetskurvan är motvind och trafikträngsel i kombination med trötthet.

Efter målgång:

- Sitta i parken med potatissallad och alkoholfritt Norrlands Guld. Byta upplevelser med kollegorna.

- Tvingas cykla till Sporthallen.

- Dusch.

- Sova.

- Hamburgare med stripes och cola vid Peckas.

- Sova.

- Gå på aftercycling-öl till Harrys. Plötsligt visade det sig att Magnus Betnér hade "gig" på Harrys. Han gjorde sig lustig en stund.

- Sova.

- Väckning kl 7 på söndagsmorgonen.

- Frukost vid Sporthallen.

- Packning och lastning av cyklar där mot nio-tio-tiden.

- Avfärd till Stockholm.

- Amorella från Stockholm till Åbo och sedan jadadada hem till Nykarleby igen.

Slutligen (äntligen) en konklusion:

Nej det blev inget spräckande av 8 timmar men jag är helnöjd. Jag kan helt enkelt inte vara annat än nöjd. Mina 8:20 med 70 kilometer solocykling mot slutet, är fullt godkänt - om jag får säga det själv.

Vi spekulerade lite kring hur det skulle ha artat sig om vi hade haft lite mer is i magen och hållit ihop vår grupp i Bankerydsbacken. Vi kvarvarande NCK'are/Triton'are plus övriga i Beckers-svansen hade säkert kunnat göra en bra andra halva av årets Vätternrunda. Men det är kanske onödigt att spekulera.

Att jag härmed avslutat mitt Vätternrunde-deltagande är väl inte helt hugget i sten. Det finns ändå något lockande med allt slit. Men jag saxar i alla fall ut mina Vätternrundor ur cykeldagboken och kopierar in dem här (snitthastigheten är rullsnittet - förskönade siffror). Det får avsluta denna oproportionerligt långa utsöndring av ord om något så oerhört viktigt som en Vätternrunda.

Han startade på Vätternrundan. Det som hände sedan kommer att slå dig med häpnad.

Han kom i mål.







(...inside-skämt)

Längre version följer.

Pannkaka och pannben

Som om inte uppladdningen inför Vätternrundan skulle ha varit usel från tidigare - så har den blivit än mer eländig den senaste veckan. Efter 120km-rundan 30.5 blev det halsont, snörvel och snor. Hade hoppats komma mig iväg ut nu under helgen igen men gav helt upp den idén. Insåg att en cykelrunda inte skulle ha hjälpt på ett enda sätt - snarare tvärtom. Det blev vila som gällde. En cykeltur kunde ju i och för sig ha drivit influensan till en sådan nivå att jag fått gå till doktor läkaren och be om sjukintyg - för att en gång för alla få släppa hela Vätternrundepåfundet.

Efter arbetsdagen (idag) bytte jag ändå bakdäck på cykeln - för att det var slitet och ett byte behövdes. Har man gjort motsvarande ingrepp på en cykel så ska den förstås provas och "köras in" före VR. Annars riskerar man ha krångel med sig runt sjön. Så jag gjorde självfallet en sådan där fantasieggande vända runt Jeppo och Pensala för att se om bakdäcket satt som det skulle och om allt höll ihop. Nu återstår bara någon liten cykeltur och cykeltvätt innan torsdagen så är i alla fall hojen klar för start.

Själva VR får jag försöka köra med pannben. Kroppen lär nämligen inte vara till någon hjälp.

Inför Vätternrundan

Om drygt en vecka är det återbesök i Motala och längs vägen runt den där sjön. Uppladdningen går precis lika bra som FIFA's legala verksamhet.
Sedan lördagens 120 kilometrar har jag inte cyklat mer än till Victoria (Pizzerian - inte kronprinsessan) och hem igen. Det är väl 800 meter.

Arbetet har i veckan bjudit på överlånga dagar. Halsen har på ett löjligt övertydligt sätt indikerat annalkande influensa och högra vristen har varit öm och svullen. 
Nej det här är helt enkelt bara fånigt. Snart gör jag som Blatter.

Lugnt och fint bara

Normalt pålitliga yr.no påstod att vi skulle ha en lätt bris på ungefär 4 sekundmeter från sydväst idag. Frågan är om det ändå inte snarare handlade om tung kuling. Men sak samma - det är Österbotten.

Inledde i alla fall dagen med 50 km i den där motvinden när jag tyckte att det  skulle vara ok att genomlida raksträckorna fram till Voltti bara för att få ta del av de där urtjusiga kilometrarna längs gamla vägen (östra sidan om älven) i Härmä. Därefter var det dags att genomlida den urtråkiga sträckan från Härmä mot Vörå, bara för att få ta del av den urtjusiga sträckan mellan Kaurajärvi och Kimo.

120 km är egentligen för kort. Det är två veckor kvar (Vättern) och man borde utsätta kroppen för närmare 200 km. Men min rygg och mina armar är inte färdiga för sådana sträckor. Redan efter 80 km tyckte överkroppen att det var tillräckligt. Det är mycket längre väg tillbaka till någorlunda kapacitet än vad man blåögt fantiserar om. I övrigt handlade rundan inte om att göra annat än att ta det relativt lugnt och fint. Försökte att inte köra överilat. Det fungerade riktigt bra också. Förutom axelpartiets smärtor så var jag ändå ganska fräsch efteråt.

Vojne, vojne... ett gnällinlägg.

Har nu ringt alla tänkbara jourhavande idrottspsykologer och bett om hjälp. Senast jag skrev något i den här bloggen berättade jag om en liten mtb-runda med motivationgrad i klass med absoluta nollpunkten. Dagen efter omotivationsrundan gjorde jag förresten en vända med tempocykeln också - så nu har jag faktiskt använt hela uppsättningen cyklar som annars samlat damm under ett par år.
På tempohojen blev det en ultratypisk vända till Jakobstad (rondellen förbi Penviken) och hem igen. 36,7 km - det var lite för många kilometrar med tanke på att det var nypremiär på den cykeln. Vissa områden inne i cykelbyxorna gillade varken sadel eller sittposition. Kraftig sydlig vind resulterade i en behaglig resa norrut och en allt annat än behaglig hemfärd.

På söndagen var allt upplagt för en långrunda. Det behövs ju nu - speciellt med tanke på vad jag är anmäld till. Vädret var prima och det fanns en större grupp cyklister att ansluta sig till. Omotivationen höll mig borta från cyklarna. Ville bara inte.

Igår kväll tog jag mig samman och körde 50 km. Det kändes trots allt ganska OK rent mentalt. Kroppen och formen är förstås helt i parentes med den nya regeringens pinfärska sparprogram. Det resulterade i att benen brann efter två km och lungorna kollapsade kort därefter - trots att farten var rejält nerskruvad.

Ett är i alla falla klart. Vätternrundan handlar i år inte om att jaga någon tid, det handlar om att ta sig runt - ungefär som den där första gången jag cyklade runt sjön och från start medförde två helkassa knän, en tub Voltaren och ryggfickorna fulla av Burana.

Kort sträcka, men långsamt och oengagerat

Vissa dagar upplever jag att det här bloggandet verkligen tar mänskligheten, världen och utvecklingen framåt. Det är väl därför som (den här) bloggen tidvis varit helt orörd under långa tidsepoker. Nu under våren har jag ändå gett blanka den i hur meningsfullt bloggandet verkligen är - och faktiskt skrivit ett antal rader om mina viktiga upplevelser ute på nejdens vägar.

För den som inte är bekant med ironi - så bör jag tillägga att ovanstående meningar innehåller ett litet uns av sådant.

Men...
Snart har jag använt alla cyklar som står och samlar damm här hemma. Igår gjorde jag nämligen något omvälvande och genomförde ett slags första träningspass med den där gamla Cännondejl F-tjugonian. "Första" och "första"... jag återupptog helt enkelt en gammal cykeltradition som ryktesvis lär nämnas i del 1 av Bircks historia över Nykarleby (del 1 planeras utkomma till Nykarlebys 400 årsjubileum 2020. Del 2, 3 kom ju ut för länge sedan)

Alltså. Trots finvädret som plötsligt uppstod igår kväll, hade jag nada lust att leta mig ut på vägarna. Dessutom fick jag för mig att vägnötandet (racer/velomobil) har gått "i stå" och att jag måste variera mig en smula. Jag ville öka flåset och pulsen - inte bara sitta på asfalt och känna hur benen stumnar bort utan att jag tycker mig ha gjort ett dyft. Intervaller i all ära, men organiserade asfalts-intervaller är så förtvivlat jobbiga och tråkiga.

Vad gör jag då? Jo jag plockar MTB'n till spånbanan och gör något jag inte gjort sedan 2011 - tar ett par varv på "tian". Visserligen blev det just bara ett par varv - dvs två. Men ändå.
Det var blött, förtvivlat blött. Min dåliga inspiration höll i sig trots att det handlade om ett spontant och "roligt" infall. Både jag och cykeln hade dålig inställning, växlarna började knattra (ny bakväxelvajer) och jag orkade inte justera saken, bara trampade på i de växlar som lät minst. Konstaterade snabbt att jag inte alls orkade hålla något slags vettigt tempo - dels pga. vätan, dels pga. form och dels pga. inspirationsbrist. Surprise, surprise!

Men jag sölade mig runt i alla fall. Förr i tiden - på den gamla goda tiden - brukade jag ofta stå och tidvis bända ganska tunga växlar. Det kunde jag inte igår. Både för att jag inte orkade och för att det knattrade. Så jag satt och vevade så där högfrekvent som man väl egentligen ska göra när man cyklar offroad. Första varvet var ett sömnpiller så jag bestämde mig i alla fall för att försöka komma ihåg att anstränga mig i uppförsbackarna på andra varvet. Det lyckades ganska hyfsat och äntligen fick jag kippa efter andan, känna hjärtat slå och benen bränna - under några flyktiga sekunder.

När jag kom hem och matade in siffrorna från lilla garmin-manicken noterade jag till min förvåning att snitthastigheten runt spånbanan inte alls var så usel. Nej, inte lika snabbt som det brukade vara en gång i tiden men verkligen inte långt ifrån - trots gårdagens sugande blötmarker och bristande motivation i kombination med nästan obefintlig träning. Så nu fattar jag nada.

Och det är inte ironi! Jag fattar faktiskt ingenting.

Jo och en cykel kvarstår. Tempocykeln har ju inte luftats än i år. Snart...

Ny spännande teststräcka

Låt mig presentera vägen/sträckan som kan vara framtidens melodi. Våra lokala vägar förfaller med rasande fart. Potthålen förökas som kaniner och de växer snabbt till småbils-slukande avgrunder.

Velomobil är inte ett fordon att rekommendera på sådana vägsträckor. Vad göra?

Jo man kan t.ex. använda sig av Seinäjoki-vägen. Den är bred, den har inte de där räfflorna längs körbanans kant och trafiken är inte ohanterbart tät.

När marschfart väl uppnåtts efter passagen av riksåttan är det bara att välja... Alahärmä, Härmä, Lappo eller kanske t.o.m. Seinäjoki. Allt beroende på tidtabell och/eller ork.

Tidigare har jag kört "Pensalarundan" som en slags teststräcka. Eventuellt kan Alahärmä tur-retur nu bli det nya och perfekta alternativet istället för det föregående som håller på att vittra bort mellan Jeppo och Pensala.

Idag tröttnade jag allt lite mot slutet trots att det inte blev så långt. Vårens och lårens fåtaliga kilometrar i kombination med gårdagens PP-runt, kändes av. Men inget annat än träning lär hjälpa. Så det är väl bara att gneta på.

Lokala vårklassikern

Här i Österbotten är det långt till sommaren och dagens väder bekräftade den saken. 
+5° och nordlig vind med ytterligare några grader kylande effekt. Brrrrrr.

För min del har det varit några års uppehåll i nejdens fina vårklassiker PP-runt (räknar inte förra året med velomobilen).
2012 var mitt senaste deltagande. Då fanns ännu några ambitioner att faktiskt försöka köra fort.

När jag nu grenslade cykeln för att rulla iväg till Falli i Bennäs var målsättningen en helt annan.
Hittills i år har jag 445 km på racer (innan dagens lopp) och ungefär lika lite i velomobilen. Den absoluta merparten är jobbpendling som i mitt fall innebär 30-40 minuter av cykling per gång. På racer har jag två rundor som sträckt sig över två timmar. Förutsättningar att göra annat än att bara se hur länge jag kunde hänga med tätklungan fanns alltså inte. PP-runt skulle för min del bli en trevlig lördag på cykeln med lite samlande av kilometrar, naturliga intervaller och förhoppningsvis en del fartträning. Huvudregel nr 1 var alltså att bara sitta i klungan och hänga på så länge som möjligt.

Någonstans i motvinden på Hummelgjutvägen blev det kortslutning och regel nr 1 fladdrade ut ur skallen som ett tomt godispapper. Gamla invanda ryggmärgsbeteenden såg till så att jag fick ödsla energi alldeles ensam ungefär fram till Staffansnäs. 
Nåväl. När jag såg att klungan hölls ihop och att inget spännande smågäng var på g, så var det bara att ta det lugnt. Därefter höll jag mig ändå i skinnet ganska väl. Gjorde några korkade utflykter nu som då men det var bara för att jag inte skulle bli helt uttråkad. Benen hade förstås inga som helst krafter - framförallt inga krafter som höll mer än korta stunder. På Nådjärvvägen dök ytterligare en liten hämmande grej upp. Känslan av vulkanisk aktivitet i magen blev allt starkare. Ju mer jag jobbade, desto närmare kom gejser-utbrottet.

Det stod ju ganska klart att det skulle sluta någon slags liten klungspurt. Vi var väl typ 10 st cyklister kvar i täten ännu på Forsbyvägen. 
Hur som helst... kände inte att jag hade lust att börja böka i något sådant. Så när farten bedarrade över sista motvindsåkern innan vänstersvängen upp mot målet brydde jag mig inte om att gömma mig i klungan och gled upp i täten och vevade på i någon slags ömklig takt. När de övriga började stressa med positioner inför vänstersvängen och backen fick de sticka bäst de ville. Rullade bara behagligt in mot mål... som tok-sista cyklist ur tätklungan. Och det kändes prima. Jag hade i alla fall hängt med och det var trots allt prioritet för dagen. Klart det skulle ha varit kul att kunna bråka med de övriga men det får bli en annan gång - om det här cyklandet alls går i den riktningen igen.

Maku vann. Grattis!
Patrik Nysten tvåa,
Cay Kronqvist trea.

Årets PP (högen i mitten) var inte särkilt snabbt. Men det vill bli så när en större klunga tar sig fram på sitt lite ryckiga sätt.

Luft som rör sig

Föreställ dig att du är ute och cyklar - alltså inte enligt talesättet, utan faktiskt på riktigt... att du cyklar på en cykel. Föreställ dig sedan att det blåser. Eftersom blåst liksom flyttar luft i en viss riktning så får det faktiskt viss betydelse beroende på vartåt du cyklar.

I morse flyttades luften ungefär i samma riktning som jag cyklade. Det gick lätt och fint. Resan till jobbet var av behaglig karaktär.

När jag skulle hem på eftermiddagen flyttades luften fortfarande i samma riktning som på morgonen. Men den flyttades lite snabbare. Det betydde att jag blev tvungen försöka klämma mig fram genom den där emot-kommande luften. Det var inte alls så behagligt. På vissa ställen kom luften dessutom jättehårt mot mig. Tänkte nästan känna panik.

Till jobbet brukar jag försöka cykla lite halvhårt men ändå lugnt. Hemåt brukar jag försöka cykla nästan allt vad jag orkar. Och jag fick verkligen cykla allt vad jag orkade för att alls rulla framåt/hemåt. När jag kom hem var jag jättetrött. Det känns bra att vara jättetrött.