+5° och nordlig vind med ytterligare några grader kylande effekt. Brrrrrr.
För min del har det varit några års uppehåll i nejdens fina vårklassiker PP-runt (räknar inte förra året med velomobilen).
2012 var mitt senaste deltagande. Då fanns ännu några ambitioner att faktiskt försöka köra fort.
När jag nu grenslade cykeln för att rulla iväg till Falli i Bennäs var målsättningen en helt annan.
Hittills i år har jag 445 km på racer (innan dagens lopp) och ungefär lika lite i velomobilen. Den absoluta merparten är jobbpendling som i mitt fall innebär 30-40 minuter av cykling per gång. På racer har jag två rundor som sträckt sig över två timmar. Förutsättningar att göra annat än att bara se hur länge jag kunde hänga med tätklungan fanns alltså inte. PP-runt skulle för min del bli en trevlig lördag på cykeln med lite samlande av kilometrar, naturliga intervaller och förhoppningsvis en del fartträning. Huvudregel nr 1 var alltså att bara sitta i klungan och hänga på så länge som möjligt.
Någonstans i motvinden på Hummelgjutvägen blev det kortslutning och regel nr 1 fladdrade ut ur skallen som ett tomt godispapper. Gamla invanda ryggmärgsbeteenden såg till så att jag fick ödsla energi alldeles ensam ungefär fram till Staffansnäs.
Nåväl. När jag såg att klungan hölls ihop och att inget spännande smågäng var på g, så var det bara att ta det lugnt. Därefter höll jag mig ändå i skinnet ganska väl. Gjorde några korkade utflykter nu som då men det var bara för att jag inte skulle bli helt uttråkad. Benen hade förstås inga som helst krafter - framförallt inga krafter som höll mer än korta stunder. På Nådjärvvägen dök ytterligare en liten hämmande grej upp. Känslan av vulkanisk aktivitet i magen blev allt starkare. Ju mer jag jobbade, desto närmare kom gejser-utbrottet.
Det stod ju ganska klart att det skulle sluta någon slags liten klungspurt. Vi var väl typ 10 st cyklister kvar i täten ännu på Forsbyvägen.
Hur som helst... kände inte att jag hade lust att börja böka i något sådant. Så när farten bedarrade över sista motvindsåkern innan vänstersvängen upp mot målet brydde jag mig inte om att gömma mig i klungan och gled upp i täten och vevade på i någon slags ömklig takt. När de övriga började stressa med positioner inför vänstersvängen och backen fick de sticka bäst de ville. Rullade bara behagligt in mot mål... som tok-sista cyklist ur tätklungan. Och det kändes prima. Jag hade i alla fall hängt med och det var trots allt prioritet för dagen. Klart det skulle ha varit kul att kunna bråka med de övriga men det får bli en annan gång - om det här cyklandet alls går i den riktningen igen.
Maku vann. Grattis!
Patrik Nysten tvåa,
Cay Kronqvist trea.
Årets PP (högen i mitten) var inte särkilt snabbt. Men det vill bli så när en större klunga tar sig fram på sitt lite ryckiga sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar