söndag 22 januari 2017

Halvljus, hockey och två spelningar. Späckad lördag.

Lördag 21.1.2017. President Trump har dagen innan hållit ett braktal i samband med sin installation. Talet kunde ha varit en scen ur filmen The Dictator, eller vara skrivet av någon verklig diktatorkuf från valfritt land av inskränkthet och ledarnarcisism. Medan jag höll på med morgonkaffet hade Trump också hunnit till CIA's högkvarter och framför den kända minnesväggen - som förstås bl..a innehåller orden "central intelligence" - hållit ytterligare ett av sina många real-parodi-tal. Hans pressekreterare Sean Spicer skällde därefter ut pressen eftersom pressen rapporterat "felaktiga fakta" angående publikstorleken under själva installationen. Frågetecknen är många och ovanligt konstiga när det gäller Trump-administrationen. 

Jag bytte halvljusbrännare på bilen. Det innebar en halvtimme av sammanbitet fulords-muttrande. Min devis är att alla formgivare och tekniker som gemensamt ordnat så att denna i grunden simpla åtgärd genererar tandagnisslan och tårar, borde straffas genom att tvingas åka runt och byta dessa lampor när behovet uppstått. Turligt nog var detta på den sida där jag inte behöver avlägsna batteriet för att komma åt. Men utrymmet för underarm, handled, hand och fingrar är så antiergonomi som någonting kan vara. Fotografiet togs för att jag skulle få lite bättre idé om vad som ska vart när fingrarna famlar där inne i trängseln.

Lördagen 21.1.2017 skulle bli en båso (hektisk) dag. Kvällsprogrammet innehöll nämligen en årsdos av evenemang. När jag gråtit färdigt med halvljuset var det således dags att börja beta av tillställningarna.

Allt inleddes kl 16, då jag släntrade in i Komarov Arena för att få plats på läktarn inför derbyt mot Jeppis HT kl. 17. Matchen var ett typiskt möte dessa lag emellan och oredan på isen manifesterade sig snabbt. Evenemang nummer två för kvällen gjorde dock att jag blev tvungen att avlägsna mig efter andra perioden. Jag gick precis innan periodvilan för att inte fastna i korvkön och bli försenad. MuIK ledde med 5-4 och hade numerärt överläge. Medan jag fäste lampan på cykeln hördes brölet som signalerade 6-4. Det blev uppenbarligen 9-6 till slut.

Varen icke oroliga. Jag har säsongskort och betalade alltså inte något specifikt inträde för endast den här matchen.

Cyklade hem, bytte om från ishockey-i-Komarov-arena-åskådar-polarforskar-överlevnads-kläderna och gled ner i bilen som har två oklanderligt fungerande halvljus. Styrde kosan mot staden Vasa och Ritz.

Med god ankomst-tajming fick jag i stort sett bara bromsa in i foajén, tysta ner telefonen och positionera mig på plats 46 i rad C (tredje raden). Bakom scenen väntade sångaren som en gång i tiden varit med om att dra igång Union Carbide Productions (kanske världens bästa band... tillsammans med Bob Hund), gjort storverk med The Soundtrack of Our Lives (vilka valde att stänga ner precis när de kunde ha gjort det slutliga stora internationella genombrottet), spelat på Letterman (med TSOOL), fängslat TV-tittande soffinvånare i Så mycket bättre, har en av Sveriges absolut bästa rockpipor, samt skriver låtar och som torde fängsla en hyfsat bred publik. Han spelar numera tillsammans med ett band som heter Side Effects, men som i det här fallet får gå under namnet The Indigo Children. Ett fränt gäng musiker.

Publikhavet i salongen var tyvärr rena Aralsjön. Borttorkat till spridda pölar här och var. Men de existerande pölarna var entusiastiska och fick 13 låtar garagerocksslapphet kombinerad med proffsigt kontrollerad orkestrering. Spelningen kändes kort - och var antagligen förhållandevis kort. Helheten ändå mycket bra och med väl fungerande dramaturgi i låtblandningen. Ebbot och hans band kan onekligen producera fantastiskt fint tryck. Precis som i fallet med Bob Hund-spelningen i slutet av förra året, var det många österbottningar som missade en riktigt högklassig rockafton.

Efteråt frångick jag mina normala irrationella principer och handlade i turnéshoppen (ett bord). Hade ändå tänkt införskaffa den där plattan i något skede och lika bra var det väl att göra det när självaste Ebbot himself hanterade försäljningen och signerarpennan.

Någon gång i trakten av (drygt) 1990 spelade The Wannadies på stadshotellet i Jakobstad. Who cares-indie för who cares-typer som brydde sig obegripligt mycket. De spelade bl.a. även några covers och vid varje tillfälle hävdade Pär Wiksten - med låg ögonlockshållning och snett leende, att en "kompis" skrivit låten de skulle framföra. Pär är tydligen förresten kompis med Gordon Gano.

På den tiden hade jag väl inga större bekymmer med att gå till den aktuella lokalen. Nu krävdes en del stålsättning innan jag plöjde mig in i kakafonin och bland balanssvårigheterna. Jag skulle nämligen se och höra en spelning med en slags österbottnisk institution som jag hört mycket om, men som jag av olika anledningar inte sett live tidigare.

Väntade innerligt på Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo. Men den spelades aldrig - eller så hade den omarbetats ordentligt. Det var trots allt ganska mycket YOLO i publiken så låten blev väl överflödig. Dessutom verkade de tre killarna ha anställt ett gäng underligt klädda musiker som ställde sig framför och envisades med att ta över stora delar av showen. Taco blev korv, kako blev folie och Kom ti byin spelades men hade på något sätt blivit Kaustinen. Är de på dekis? Blev berömmelsen för mycket att hantera? Heimane är sannerligen inte längre i skick!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar