En fotbolls-VM-sommar

En fotbolls-VM-sommar är ju inte som vilken sommar som helst. Hur självklart är inte det påståendet? Men en fotbolls-VM-sommar med matcher som spelas i vår ljusa sommarnatt är inte som vilken fotbolls-VM-sommar som helst. Fotbolls-VM-sommaren blir helt enkelt lite mer magisk på natten.
Tänk bara på 94... Maradona, Romário, Bebeto, Baggio, Baresi, Hagi, Stoitjkov... och Brolin... och hela svenska landslaget. Ljuva nostalgi!

Och vilken fotbolls-VM-sommar det här är. Fullt av härliga, positiva överraskningar. Algeriet, Chile, Colombia, Mexiko, mm. - länder vars spelare man ju nog visste kan sparka boll men som vred upp intensiteten ett par extra snäpp och bjöd (bjuder) på riktigt fartfylld, rolig och spännande underhållning.

Som finländsk medborgare - och alltså ständigt utan "eget" land att hålla på i VM - har jag med tiden konstruerat vissa favoriter. Man gör ju så.
Lågstadiets mattebok omgiven av inköpt skyddspapper med Allan Simonsen i Mönchengladbachs mundering och (senare) EM 84 drog förstås fram Danmark som en av dessa favoriter och det lever kvar än.
Sverige och Norge lunkar fram direkt bakom på favoritskalan. Men inget av dessa landslag är ju som bekant med i Brasilien.

Holland var länge en annan favorit. Varför? 
Det är självfallet en ren konstruktion baserad på lösa känslomässiga infall. Cruyff såg jag ju liksom aldrig live på TV men hans rykte, förlusten mot Tyskland i VM 74 (som jag alltså bara läste om + tjusiga bilder i bokverket Horisont) och orange spelartröjor etsade in landslaget i min tidiga fotbollshjärna. Att ett mer grundmurat intresse för landslagsfotboll sammanföll med eran då Van Basten, Gullit och Rijkaard trillade boll bidrog nog till att Holländska landslaget länge var ett gäng jag hejade på. Det hejandet kom senare av sig.
Grannlandet Belgien följde med på köpet tackvare en fin generation på 80-talet. Pfaff var grundbulten i det favoritskapet och det kryddades av sådana som t.ex. Scifo.
Man får därmed en tydlig bild av hur favoritlandslagskartan såg ut - Danmark, Holland och Belgien - små länder bredvid Tyskland.

Men man får inte glömma de brittiska lagen plus Irland. Det är nog tipsextra och 
Monthy Pyton som delvis gjort att dessa landslag var (och är) högt på listan.
(Monthy Pyton representerar alltså det genuint brittiska och allt som hör dit)
Lite anglofili skadar väl inte? Eller?
Dessutom ser inte brittiska fotbollsspelare ut som fotbollsspelare - på något sätt.

Till sist, bland favoriterna, måste jag väl nämna Italien. Italien är helt enkelt stil. Punkt slut.

I princip bara Europa här ovan och det beror på att jag inte riktigt haft några favoriter från annat håll.
Brasilien måste man ju gilla en aning så länge Sokrates var med, men därefter har jag inte brytt mig nämnvärt om dem - förutom kanske ändå lite ännu under Dunga-generationen. 
Ja, ja, ja. De spelar ibland tekniskt helt otroligt fantastiskt men hela grejen med tårar och stjärnstatus blir bara för mycket. Briljansen i deras spel blåser all världens väg när det ska ramlas värst i hela världen. Stjärnor ska ha lite jävlaranamma också - som Romario. Fast jag är väl bara nostalgisk och kan inte se det hos dagens Ronaldo*-wannabees.
(*Alltså inte Christiano)

Afrikanska lag brukar jag ibland hålla på "för stunden". De blandar och ger så oerhört mycket att man hoppas att de ska få utdelning. Asiatiska lag har jag inte riktigt fått grepp om. Iran spelade iofs tidvis riktigt fränt i år. Det var härligt att se.

Och så var det det där med Tyskland...
Njä. Den självklara fotbollsstormakten som alltid vinner efter 90 minuter var ju laget som de övriga skulle spöa men som de alltid bara stångade sig blodiga mot - speciellt mot den kantiga och oerhört effektiva stoppklossen Jürgen Kohler. 
Gud vad jag tyckte Jürgen Kohler var jobbig! Jag har knappt kommit över det än.

Spanien? Nä. OK... de lyckades bra under en tid och Iniesta är väl svår att inte gilla men annars... fin fotboll men för mycket vurmande hit och dit.
Frankrike har jag aldrig begripit mig på. Vet inte varför. Kanske samma grej där som med Spanien - det vurmades för mycket då när det begav sig.

Den här fotbolls-VM-sommaren har allt (nästan i alla fall) ställts på ända. Lag jag inte (av någon konstruerad anledning) tidigare gillade (läs t.ex. Mexiko) bjöd nu på underbar entertainment. I avsaknad av Danmark håller jag väl inte på något lag. Däremot skulle jag vilja se Brasilien förlora men vet samtidigt att de är viktiga för den fortsatta dramatiken. Kanske, kanske har de i alla fall skrämts upp rejält och det räcker långt i alla fall. Mer än någon annan förbundskapten får Scolari mig att tänka på en riktigt lättirriterad typ som plötsligt engagerat sig i någon slags trafiksituation och anser att ingen av bilförarna kan hantera sina fordon.

Pressen anser att maskineriet inte fungerat hos storlagen Argentina, Brasilien, Tyskland - de där lagen som ska komfortvinna varje match med 3-1. Jag håller med Mertesacker som ilsknade till och frågade om journalisterna tror att de (Tyskland) spelat mot clowner (Algeriet).
Med undantag av Spanien som föll ihop totalt har ju dessa storlag de facto krånglat sig vidare trots knackiga perioder i matcherna. Motståndet har skapat knackigheten. Många av årets VM-lag har bjudit upp till dans och utmanat på bästa tänkbara sätt. Varje match är ett nytt scenario, en ny situation. Argentina, Brasilien och Tyskland kommer nog att knacka sig vidare tills de stöter på varandra... "det har de alltid gjort".
- Även om jag verkligen inte gråter blod ifall Colombia slår ut Brasilien.
- Även om jag inte heller blir deppig ifall Costa Rica skräller en gång till och spöar gamla favoriten Holland.
- Även om Tyskland kommer att ha häcken full av Frankrike.
- Även om det skulle vara hur mysigt som helst med Belgien vidare efter bragd mot Argentina.

Det är något speciellt med att se VM-fotboll i sommarnatten. Stjärnorna blir tydligare då - trots att det är ljust.