söndag 4 december 2016

Nu är det revolution på gång. Ska du hänga med? Nä!!

Jag har aldrig tagit Robert Broberg till mig - frid över hans minne. Humorn lyckades inte slå rot i min skalle. Om det är en generationsfråga får vara osagt. Han jobbade visserligen inom musikstilar som jag gärna tyr mig till när andan faller på, men för min del ville det liksom inte "ta ihop" och bli något jag fastnade för.

Att benämna Thomas Öberg som 90-tals-indie-Broberg börjar eventuellt vara lätt uttjatat. Men det går på något sätt inte att undvika. För mig är Öberg allt det som Broberg hade potential till att bli ("borde" ha blivit), men aldrig riktigt blev under sin tid. Öberg och hans Bob Hund-kollegor slår i mitt tycke sina huvuden på långt mer spännande, angelägna och roliga spikar. De vrider tokigheterna så att glimten i ögat tangerar sin samtid på ett helt annat sätt. Är det den där generationsfrågan? För visst är de båda resultat av sina respektive generationer - men det är ändå förmodligen mycket mer som skiljer dem åt än som förenar dem.

Hmmm... Bob Hund fyller inte Globen två gånger om ifall de jubileumskonsertar där.

---

"Men hur går det egentligen med bloggarens cykel-aktivitet?" - frågar sig den här bloggens läsare (en gammal NCK-medlem). 
Jo (du gamla NCK-cyklist), det ska jag svara dig. Svaret är av standardmodell oberoende om det är zombie-läge eller VM-medalj-chans. Uselt!

En hel sommarsäsong utan cykling eller tillräcklig mängd annan fysisk uthållighetsverksamhet har satt sina spår. Jag är nu mager och plöfsig på samma gång. Mjuk i skelettet liksom. Nu under hösten har jag i alla fall letat mig ut på isen i Komarov-Arena och lattjat med boll och andra gubbar. Rinkbandy på blodigt allvar. De första gångerna gjorde sig formen förstås påmind direkt vid den obefintliga uppvärmingen och därefter var det en dryg timme av desperat kippande efter luft. Sedan kändes det som om något gammalt frö började gro och det hann bli en hel rinkbandykväll med lite fart och fläkt i kroppen. Direkt därpå slog en allvarlig manflu ut precis allt det ynkligt lilla jag hade hunnit bygga upp. Det är fyra veckor sedan och nu har jag ägnat senaste veckan åt att successivt hosta bort bit efter bit av luftvägar och svalg, samt hinka i mig uppmjukad honung med skvättar av kokande vatten och te. I kväll är det åter egentligen dags för rinkbandy men det får vara. Jag lämnar walk over. Förnuftet måste få segra åtminstone en gång per år.


Nyårslöften är bara skräp - åtminstone i min värld (skalle). Men bara jag får bukt med myckeplasma-manflu-tuberkulosen samt ett skrivbordsarbete (med deadline vid nyåret) så ska det bli andra bullar. Cykel, skidor och rinkbandy ska då ge mig en brant formkurva rätt upp till stratosfären. 

---

Bob Hund är världens bästa band som man (jag) inte lyssnar så värst ofta på. Då när det begav sig i 90-talets ironiskt ironiska tidevarv satt de (Bob Hund) som en smäck. Man (jag) njöt av varje gitarrskrän, varje synth-pip, rytmsektionens Richterskalor samt förstås melodier, fraseringar och texternas formuleringar och innehåll. Bob Hund är komplett. Att lyssna på dem har krävt närvaro från min sida. Det har helt enkelt varit omöjligt att "strölyssna" - alltså att ha dem i stereon som "bakgrundsmusik". Går bara inte. Bob Hund tränger sig på och kräver uppmärksamhet precis som vilken överaktiv hund som helst.

När jag först såg att Bob Hund skulle spela på Ritz i Vasa var jag inte riktigt aktiv. Senare när biljetterna hade varit ute till försäljning en tid, utgick jag nästan resignerat (och utan att kolla) från att allt var slutsålt. Det borde det ha varit. Men så visade det sig att många stolar gapade tomma ännu samma dag som konserten. 

Och vilken fantastiskt frän och tät spelning petar de inte ihop? Bob Hund fick ihop ett halvfullt (inte halvtomt) Ritz. Många Österbottningar gick onekligen miste om årets gig med stort G i Vasa. Ett antal andra artister har kanske också varit i stan under 2016, men jag utgår självsäkert från att det var bagateller i jämförelse.

Hängde ni med? Nä!!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar