Bloggen föll i koma, ett vegetativt tillstånd. Nu återstår att se huruvida det här inlägget är en resultatgivande chock från defibrilatorn eller om det är fruktlös konstgjord andning.
Låt mig sammanfatta min idrottsrelaterade aktivitet under de där 160 dagarna, då jag varken cyklat eller bloggat.
Rinkbandy nästan varje söndag. Jag kunde skriva en vetenskaplig rapport om hur "träning" en gång i veckan gör att konditionen - och således rinkbandyspelandet - blir värre, sämre, uslare och bedrövligare för varje gång.
I motsatts till förra vintern har jag nu skidat. Resultatet blev fyra rundor och totalt 33 km. Första vändan i skidspåret blev 5 kilometer. Redan efter första kilometern var jag ett raglande gnu-föl som tvingades stanna och vila för att inte hjärtat skulle knäcka något revben.
Men så i måndags... ja då pumpades Waw'ens däck och jag drog iväg till jobbet. Döm om min förvåning när jag trots rådande katastrof-form och vinterdäck ändå mäktade med att snitta 35,5 km/h. Därefter har jag nu jobbpendlat med Waw'en även på onsdag och torsdag (idag). Snittfarten har dock gått nedåt hela tiden. Idag rann mjölksyran till i låren redan när jag bytte om inför hemfärden.
Det är i dagarna förresten drygt ett år sedan jag blev velomobil-ägare. Särskilt många mil har jag faktiskt inte ägnat i aramid-härket under detta år (3000 km har precis passerats). Till stora delar beror det på att jobbet sett ut så att velomobil-pendling inte alls blivit ett riktigt fungerande alternativ. Min pendlarsträcka är en velomobilmardröm under årets mörkaste månader. Smal väg med alldeles för många rullande metallklumpar och spårig is är ingen riktig höjdare. Jag har andra ursäkter också. De finns till salu via iTunes.
Jag borde förresten även nyttja racern för en del av pendlingen framöver. Skulle ju vara hyfsat prima med ett par mil på sadeln också, eftersom jag i juni åter tänkt ta mig runt den där avlånga sjön i Sverige.
Snart kommer våren och det blir gott om velomobilande! :)
SvaraRadera