Andra veckan in på läsåret och först nu har pendlandet börjat på riktigt. Förra veckan blev den saken nämligen utförd medelst fransk ingenjörskonst som tyvärr nödvändigt ska förvandla olika flytande kolväten till koldioxid.
Men från den här veckan tänker jag alltså på kommande generationer och räddar världen genom att heroiskt samt självuppoffrande cykla till och från jobbet. Att både kropp och själ mår bra av detta (utöver självgodheten) tar jag som en välkommen bonus.
Det var ändå med viss tvekan jag satte mig i... ett fordon som i sin rustika utformning kanske mest påminner om något som någon gammal hastighetskåt amerikanare skulle ha satt sig i på 60-talet, innan han dundrade ut över Bonneville Salt Flats för att skriva historia i rekordböckerna.
Min tvekan handlade inte om farorna i att vara inklämd tillsammans med en brutal, lössläppt vansinnesmotor (för det finns ju ingen sån), utan snarare om att jag under helgen varit däckad av influensa.
Det lär ju förresten vara vetenskapligt påvisat att män faktiskt blir sjukare av influensa. Nämner detta i rent informationssyfte.
Alltså... Med lite influensarelaterad tvekan bar det av till Jakobstad. Första halvan gick ganska hyfsat men vid Sandåsen mjuknade benen. Man kan säga samma sak om hemresan. Känslan är ändå att allt är som vanligt, att formen är på den nivå den är, att det kanske går lite fortare när kroppen antikroppat bort alla dumvirusen samt acklimatiserat sig... och att det därmed är väl värt att blogga om.
Förresten... den där influensaforskningen... det är inte jag som forskat så skyll inte på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar