Rullade ut Soloisten och fyllde en smula luft i däcken. Det var den som skulle få bli redskapet för dagen. RS'en dras med ett så ohemult slitet framdäck att punktering med säkerhet resulterar i tras-slamsor på fälgen.
Byta däck?
I sinon tid, i sinon tid!
Temat för dagen var något helt nytt och oprövat. Världspremiär helt enkelt.
Min cykelrunda skulle inte innehålla en meter av andfåddhet eller minsta tendens att dra på mig mjölksyra.
Jag skulle cykla sannerligen lugnt, spara all tänkbar ork, ignorera hastighetsmätaren, låta tempot bedarra avsevärt i uppförsbackar och eventuell motvind. Jag ämnade cykla så att det skulle vara möjligt att dra på en rejäl tempoökning sista milen (vilket jag inte planerade - men ändå).
Allt handlade idag om distans, om att bygga upp, att låta kroppen återbekanta sig, och på nytt bli van, med cykling som pågår i mer än tre timmar.
Tackvare en rejäl dos pannben lyckades jag perfekt. Uppför gick det ställvis i hastigheter jag normalt skulle benämna som pinsamma. Men idag gav jag blanka den i allt sådant. Det betydde också att jag faktiskt hade gott om ork kvar när jag drygt tre timmar senare rullade in i Nykarleby. Och detta trots... trots... massiv motvind från Kortesjärvi och hem (50 km). Över åkrarna mellan Voltti och Jeppo gick det tidvis extremt lusigt. Men det gjorde inget. Allt handlade som sagt om att inte börja flåsa och att inte låta benen stumna.
Nu är jag således helt uppfylld av självbeundran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar