Vojne, vojne... ett gnällinlägg.

Har nu ringt alla tänkbara jourhavande idrottspsykologer och bett om hjälp. Senast jag skrev något i den här bloggen berättade jag om en liten mtb-runda med motivationgrad i klass med absoluta nollpunkten. Dagen efter omotivationsrundan gjorde jag förresten en vända med tempocykeln också - så nu har jag faktiskt använt hela uppsättningen cyklar som annars samlat damm under ett par år.
På tempohojen blev det en ultratypisk vända till Jakobstad (rondellen förbi Penviken) och hem igen. 36,7 km - det var lite för många kilometrar med tanke på att det var nypremiär på den cykeln. Vissa områden inne i cykelbyxorna gillade varken sadel eller sittposition. Kraftig sydlig vind resulterade i en behaglig resa norrut och en allt annat än behaglig hemfärd.

På söndagen var allt upplagt för en långrunda. Det behövs ju nu - speciellt med tanke på vad jag är anmäld till. Vädret var prima och det fanns en större grupp cyklister att ansluta sig till. Omotivationen höll mig borta från cyklarna. Ville bara inte.

Igår kväll tog jag mig samman och körde 50 km. Det kändes trots allt ganska OK rent mentalt. Kroppen och formen är förstås helt i parentes med den nya regeringens pinfärska sparprogram. Det resulterade i att benen brann efter två km och lungorna kollapsade kort därefter - trots att farten var rejält nerskruvad.

Ett är i alla falla klart. Vätternrundan handlar i år inte om att jaga någon tid, det handlar om att ta sig runt - ungefär som den där första gången jag cyklade runt sjön och från start medförde två helkassa knän, en tub Voltaren och ryggfickorna fulla av Burana.