Vissa dagar upplever jag att det här bloggandet verkligen tar mänskligheten, världen och utvecklingen framåt. Det är väl därför som (den här) bloggen tidvis varit helt orörd under långa tidsepoker. Nu under våren har jag ändå gett blanka den i hur meningsfullt bloggandet verkligen är - och faktiskt skrivit ett antal rader om mina viktiga upplevelser ute på nejdens vägar.
För den som inte är bekant med ironi - så bör jag tillägga att ovanstående meningar innehåller ett litet uns av sådant.
Men...
Snart har jag använt alla cyklar som står och samlar damm här hemma. Igår gjorde jag nämligen något omvälvande och genomförde ett slags första träningspass med den där gamla Cännondejl F-tjugonian. "Första" och "första"... jag återupptog helt enkelt en gammal cykeltradition som ryktesvis lär nämnas i del 1 av Bircks historia över Nykarleby (del 1 planeras utkomma till Nykarlebys 400 årsjubileum 2020. Del 2, 3 kom ju ut för länge sedan)
Alltså. Trots finvädret som plötsligt uppstod igår kväll, hade jag nada lust att leta mig ut på vägarna. Dessutom fick jag för mig att vägnötandet (racer/velomobil) har gått "i stå" och att jag måste variera mig en smula. Jag ville öka flåset och pulsen - inte bara sitta på asfalt och känna hur benen stumnar bort utan att jag tycker mig ha gjort ett dyft. Intervaller i all ära, men organiserade asfalts-intervaller är så förtvivlat jobbiga och tråkiga.
Vad gör jag då? Jo jag plockar MTB'n till spånbanan och gör något jag inte gjort sedan 2011 - tar ett par varv på "tian". Visserligen blev det just bara ett par varv - dvs två. Men ändå.
Det var blött, förtvivlat blött. Min dåliga inspiration höll i sig trots att det handlade om ett spontant och "roligt" infall. Både jag och cykeln hade dålig inställning, växlarna började knattra (ny bakväxelvajer) och jag orkade inte justera saken, bara trampade på i de växlar som lät minst. Konstaterade snabbt att jag inte alls orkade hålla något slags vettigt tempo - dels pga. vätan, dels pga. form och dels pga. inspirationsbrist. Surprise, surprise!
Men jag sölade mig runt i alla fall. Förr i tiden - på den gamla goda tiden - brukade jag ofta stå och tidvis bända ganska tunga växlar. Det kunde jag inte igår. Både för att jag inte orkade och för att det knattrade. Så jag satt och vevade så där högfrekvent som man väl egentligen ska göra när man cyklar offroad. Första varvet var ett sömnpiller så jag bestämde mig i alla fall för att försöka komma ihåg att anstränga mig i uppförsbackarna på andra varvet. Det lyckades ganska hyfsat och äntligen fick jag kippa efter andan, känna hjärtat slå och benen bränna - under några flyktiga sekunder.
När jag kom hem och matade in siffrorna från lilla garmin-manicken noterade jag till min förvåning att snitthastigheten runt spånbanan inte alls var så usel. Nej, inte lika snabbt som det brukade vara en gång i tiden men verkligen inte långt ifrån - trots gårdagens sugande blötmarker och bristande motivation i kombination med nästan obefintlig träning. Så nu fattar jag nada.
Och det är inte ironi! Jag fattar faktiskt ingenting.
Jo och en cykel kvarstår. Tempocykeln har ju inte luftats än i år. Snart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar