Motorbilder

Några motordetaljer. Bara inplockade som illustration till en diskussion helt utanför den här bloggen.

Säsongen i bilder

Vad ska man säga?

Jag har kört båt enstaka gånger fler än jag gjort inlägg på den här bloggen. Men här kommer i alla fall några nedslag från båtsäsongen.

En första "längre" runda gick till Monåfjärden. 

Det var fint väder och det var trevliga timmar på sjön. Mer än så behöver man väl inte brodera ut texten? Väl?

En annan vända gick till Mickelsörarna. Jag kände mig helt enkelt säker på att båten skulle hålla ihop och fungera dit och tillbaka. Egentligen var det inte en längre resa än den gången det kördes in i Monåfjärden, men eftersom man åker ut på mer öppet hav och tillfälligt tappar land bakom horisonten, så känns det mera väsentligt med fungerande utrustning.

Rakt föröver ligger Mickelsörarna. Men det syns inte än.

På babords sida skymtas Norrörarna och Jöusan.

Rakt akterut finns Torsön och sundet mot Frösön. Men den lilla biten fastland har försvunnit bakom horisonten. För första gången i min ägo har båten därmed kapat navelsträngen.

På styrbords sida ligger Holmön. Men det går förstås heller inte att se eftersom jag inte är en Flat Earther. Där ute kunde man skymta några spinnakers på väg norrut.

Garminplottrar i all ära. Utan papper känner jag mig vilse.

Kummelskär vid Mickelsörarna. Tror det var två år sedan jag var här senast.

Vi - för vi var två - gick naturstigen och fixade sedan lite brand för att värma ett par medhavda finska morötter.

Stationen stängde för säsongen några dagar innan vi äntligen kom fram.

Borde fixa en deviationstabell. Men här styrs det i alla fall 55° på kompassen medan vi på hemvägen siktar mot Torsön.

Vinden och solen i ryggen.

Torsöfjärden. Tre sjömil kvar till hamnen.

Mot slutet av säsongen såg det ut så här. Den här gången hade jag tänkt åka ut och blanda ner lite extra kylarvätska i motorn men dimman gjorde så att jag ångrade mig. Kylarvätskan kom i lite senare och den kördes bara ner genom att motorn varvades i hamnen.

Så här ser det ut nu (eller 27.12). Jag och Ines promenerade ner till Bådahamnen för att kolla läget. Det blev drygt 12 km. Så totalt motionsbefriad är jag inte.

Precis där ska båten ligga.

Och om någon undrar ifall jag cyklar så är svaret jonä, det gör jag inte. Bara i nyttans tecken. 

Säsongspremiär

I slutet av förra inlägget kunde läsaren notera att en ny propeller var redo för montering.

Det blev dock en smärre miss och inledningsvis var det lite för mycket material i det nya godset. Inte ens ett uns av gänga på axeln stack ut bakom propellern. Propellern åkte tillbaka till Steelcraft Propellers för justering. Det tog en halv dag (men jag hämtade den följande dag) och därefter satt den som ett smäck. Någon försening av sjösättning bidrog det ändå inte till. Jag hade en del annat smågöra på båten ändå.

Nästa frågetecken var offeranoder. Eftersom båten gått i Näsijärvi har förra ägaren inte brytt sig i några sådana. Rodret var inga bekymmer. Det var ju bara att borra och smälla fast zinkklumparna. Lade dem högt upp för att få bort dem ur propellerströmmen.

Propelleraxeln var däremot en annan femma. Avståndet mellan lagret och propellern är för litet för en normal axelanod. Så lösningen blev att fixa med en som sitter på muttern. Den befintliga muttern var förstås inte gjord för någon anod. Det finns koniska anoder med gängor som ska passa olika axlar men sådana fanns inte att tillgå i några lokala butiker. Det hade då handlat om att beställa med väntetid och risk för fel. Så nej tack. 

Lösningen blev en Biltema-anod som egentligen inte passar på den befintliga propellermuttern. Så jag modifierade min mutter genom att slipa bort material från den runda änden och borra hål. Jag grävde också ur anoden på insidan. Insexbulten (från muttersidan) som kom med roderanoderna passade perfekt med en lång mutter jag råkade ha i en låda. Den långa muttern var nästan en nödvändighet för den stack ut bakom anodens bakre ända så att jag kom åt med en vanlig nyckel. Hålet är för trångt för en hylsnyckel. Lite silikon på gängorna ska väl förhindra att den skruvar upp sig samt eventuellt hålla den kvar en dag extra när zinken äts upp.

Simsalabim. Nya rosetten är riktigt tjusig!

Filade vidare på anodens utsida så att den hydrodynamiskt smälter bättre ihop med mutterns sex platta ytor.

Sedan ägnade jag ett par dagar åt att pumpa några fler bar i högerdäcket.

Därefter filade jag ytterligare. Anodens bakre ända var inte riktigt ordentligt minutiöst exakt precist fulländat centrerad. 

Och ja!!... Båtens skrov (yta) är en estetisk styggelse. Fläckig, skitig, smutsig, och you name it. Den tvättades en gång i våras men skiten ville inte lossna. Så nu tänker jag som så att det löser (upp) sig när den kommer ner i vattnet. Livlig fantasi ska inte föraktas.

Söndag 9.7. På kvällen bar det av.

Trailern backades ut och ner längs rampen vid Bådahamnen.

Motorn startade så som önskat, sjövattenpumpen drog omgående vatten genom värmeväxlaren och spottade ut det i aktern. Allt verkade vara i ordning.

När båten började få flytkraft slog jag i backen (to state the obvious). Motorn skakade till när propellern började vispa vatten och båten baxade sig loss och ut på det blå. Snabb koll ner mot kölskarpen längst bak där eventuellt inträngande vatten samlas. Torrt! Inga oförklarliga läckor stod således att finna.

Givetvis måste jag dra ut på fjärden för att testa, kolla och känna. Kylningen fungerar som den ska. Annat var det förra året när jag var på jungfrutur och det blev ångbastu efter en sjömil. Det var ångest-skapande (förlåt) och jag har numera alltid ett öga på tempmätaren.

Eftersom allt - läs motorn - fungerade gjorde jag en Hällgrund-Torsön-runt-runda. Kändes som en passlig första testvända. Svårt att avgöra den nya propellerns betydelse eller effekt på tingens tillstånd. Jag har ju ingen varvräknare i båten. Men känslan är i alla fall att teorin tycks stämma någorlunda. Dvs. att marschfarten/skrovfarten uppnås med mindre gaspådrag. Förhoppningsvis ska det ge en liten, liten bränsleinbesparing och något längre räckvidd per tank.

Utanför Torsöfjärden stannade jag och testade propellervandringen (skovelhjulseffekten). Orkade göra en halv piruett med korta rusningar framåt och bakåt med rodret konstant babord innan jag ansåg att jag hade fullständig och oklanderligt perfekt kontroll. Hade väntat mig lite mera - kanske t.o.m. önskat mig lite mera - propellervandring. Nåväl, Jag kommer helt säkert att börja krångla mig in i toktrånga hamnar när det blåser mer än 10 sekundmeter.

Text som fyller utrymmet mellan bilderna.

Hög lägsta fart är ett litet... nja ordet problem är något för stort... men ändå. Granskärssundet (längre fram i bilden ovan) bjuder på smalt farled och specialslalom. På sådana ställen ska man krypa fram. Men den här båten vill inte riktigt ner under 6,5 knop utan att man slår ur växeln lite nu som då. Gör man det blir styrförmågan samtidigt lite sämre (ingen propellerström över rodret). Det där med "lägsta hastighet" är ju något som inte blev bättre med ny propeller - surprise, surprise!

Äntligen tillbaka vid bryggplats nr 6. Rätt in i vassen bara.

Jag har också ett namn på lut. Men det är inte Moses.

Första halvan av båtsäsongen

Båten skulle tidigt i vattnet i år. Det bestämde jag i höstas. i slutet av april drogs flytetyget hem från Bådahamnen där det stått över vintern. Jag skulle bara idka diverse lätt och snabb skötsel innan den skulle få återvända till hamnen och ner i plurret. Den inledande tvätten blev det si och så med. Någon hade nämligen lämnat högtryckstvätten så att den frostsprängt över vintern. Nåväl. Tvättandet skulle jag fixa lite senare. Först ett par andra detaljer...

Bland annat började jag kika på fett - närmare bestämt olja - som låg på trailerns mittbalk. Oljan verkade sippra ner genom en skada på ett ställe i kölen - rakt under motorn.

Sprickor.

Troligen en gammal grundstötning eller oförsiktig landning på trailern som orsakat små sprickbildningar upp genom kölen.  Sedan har motorvätskor sakteliga letat sig ner genom alla lager av glasfiber - samt eventuellt i en trolig inbakad träköl som i så fall sugit åt sig av alla härligheterna.

Det slog mig att fettet (oljan) nog var på trailern redan förra året. Men någon vatteninträngning tror jag inte det var fråga om. Hur som helst ville jag åtgärda saken.

För att komma åt att se & arbeta bättre klämde jag in en domkraft under den del av fiskjärnet som går in under kölen varpå jag började pressa upp båten och trycka in kilformade takspån mellan trailern och kölen. Sakta, sakta skapades lite arbetsutrymme under det skadade stället.

Sedan slipade jag. Tog bort ganska mycket glasfiber. Kom inte mot någon förmodad träköl ännu efter nästan två centimeter av grävande i glasfibern.

Därefter fick jag för mig att slipa lite i fören också. Där fanns nämligen en gammal reparation med flagnande glasfibermatta. Tog bort allt löst och slipade någorlunda jämnt. Ska fulreparera detta med en fläck epoxyprimer.

Slutligen började jag spontanköra slipmaskin på en "oestetisk" fläck högre upp på skrovet också. Det skulle jag inte ha gjort. Topcoaten blev bara varm och mjuk. Får även fulfixa lite där. Ett annat år ska skrovet ändå få en bättre genomgång.

I väntan på lamineringsvänlig sommarvärme oljade jag [lantern]masten (eller gösstaken) och spillde roslagsmahogny i pollarna. De var törstiga...

... Mycket törstiga. Det blev några omgångar. Tjärdoften fick mig tro att jag har en träbåt. Det är skönt att ha en träbåt.

Efter många år kom slutligen ett väder som bjöd på plastar-temperatur. Väntan hade varit lång och svår men nu infann sig alltså tillräckligt många celsiusgrader för att epoxyn (jo jag valde epoxy) skulle kunna härda på ett bra sätt.

Eftersom kölen var marinerad med olja hade jag behandlat med aceton många gånger om i flera dagar. Troligen sipprar det fram mera fett på enstaka ställen och möjligen finns det risk för att reparationen kan släppa någonstans.

Men jag plastade. Det blev verkligen inte snyggt pga. att det fortfarande var trångt och pga. att det var ojämnt undertill. Att klippa exakta glasfibermattor av väven så att en ojämn yta till slut blir rak när man kommer till rätt nivå ville inte låta sig göras. Men för att inte dra ut på torrsäsongen allt för länge, är planen nu att slipa på nytt när båten åter är uppe på land i höst. Då slipas det till en jämn yta och så kan jag lägga rakare lager väv. Ville inte spackla eftersom jag var mer intresserad av att armera ordentligt med väven. Ojämnt må det vara men jag tror att jag fick till en tät och stadig reparation. Det är dock rimligen inte några stora påfrestningar på det aktuella stället.

Nästa lilla detalj som måste åtgärdas var matarpumpen. Den läckte bränsle - typ en deciliter på två timmar. Kanske inte så mycket men ändå exakt en deciliter för mycket på två timmar.

Givetvis finns inte rätt pump. Men i Vörå hittade jag en som var tillräckligt nära. Allt utom den där vipparmen som ska ligga mot kamaxeln (på traktorvarianten) var korrekt. Armen på den nya var för lång. Funderade först på att kapa den, men beslöt sedan testa att använda gamla pumpens nedre del i kombination med nya pumpens övre del och inälvor. Allt passade perfekt

Firman Parsons (som marinerade Fordson-motorerna) bytte troligen pumpmodell i samband med att den monterades på sjövattenpumpens axel istället för på sin gamla plats på blocket mot kamaxeln. Super Majorens originalpump passar inte mot vattenpumpens axel. Pumpen jag köpte hör således till en Massey Ferguson (viktig information). Sedan kollade jag andra MF-pumpar och kunde notera en variant med exakt samma arm som min gamla pump. Den varianten hade dock inte samma överdel. Det är komplicerade grejer det här...

Mojängerna som blev över. Nya pumpens nedre del och resten från den gamla. Någon diesel verkar inte läcka från pumpen, men fungerar den?

Ja, det gör den...

Att komma så här långt tog hela våren. Mitt arbete tenderar ha intensiva veckor i maj och när jag var ledig hade jag ofta helt enkelt inte de behövliga grejerna pga. att jag inte hunnit sticka mig in till affärerna under deras öppethållningstider.

På kvällen efter pumpbytet (en lördag) gick jag för att städa efter mig. Då såg jag hur hela båten sakteliga fick slagsida. Etta trailerdäcket fick just då för sig att helt spontant tömma sig själv i sakta mak.

Det var i och för sig ganska väntat. Däckets kondition hade varken rim, reson, sans eller vett - inte ens en gnutta av någondera. Jag var faktiskt bara väldans glad att det inte hände när båten skulle transporteras till hamnen. Punktering mitt på kyrkbron hade varit en tiopoängare.

Och nu då? Hjulupphängningen med hjul och fälgar kommer från någon gammal 70-tals Volvo (lastbil). Det är stora rackare som inte växer på träd.

Fick gå in efter domkraften och pumpa upp trailerns vänstersida samt palla under med diverse plankor - och givetvis de kilformade takspånen som ju är perfekta i allt tänkbart precisionsarbete.

På måndagsmorgonen kollade jag hos två lokala firmor och det blev napp när jag ringde till lastbilsskroten i Munsala. De hade en hel fälg med monterat däck. Perfekt!

Så på tisdagen körde jag till skroten och hämtade fälgen i fråga.

Innan dess hade jag låtit bultarna och muttrarna bada i rostlösning. Till slut gav alla även med sig. Fick förstås banka ganska länge med släggan mot insidan av fälgen innan den letade sig ut. Hölll kvar översta muttern som säkring längst ut på bultgängorna så att allt inte skulle ramla ut med dunder och brak. Bara fälgen och däcket väger ju tusen och åter tusen ton.

En stunds släggbankande gav önskat resultat.

Sedan skulle (förstås) nya fälgen/däcket baxas på plats. Tvenne takspån fick - hör och häpna - agera hjälpmedel när jag behövde hitta korrekt position för att på fälgen trädd på bultarna. Järnstången håller mot för att allt inte ska ramla ut medan jag tar det viktiga fotografiet.

...Och där var det på plats. 

Första muttern på sin bult.

Skruva, skruva, skruva... Klart. Där står trailern nu på nya hjulet. Däcket är ju hur fint som helst. Håller säkert 60 år ännu.

Och vad skulle jag göra med det gamla då? Spara?

Innan jag tog beslut i den frågan åkte jag på arbetsresa till södra Italien och var med om nattkaraoke hos en excentrisk farbror.

Efter karaoken kände jag starkt för att skära sönder däcket.

Jag skar och såg att det blev bra.

En idé hade nämligen fått fäste i min skalle. Däcket skulle användas för att skapa stadiga men mjuka kuddar mellan trailer och båt. En hel del av småskadorna som finns under kölen är helt säkert orsakade av trailern. Det ska vara slut med sådant nu. Det är knepigt att kapa ett lastbilsdäck tvärs över. Men med envishet, rätt metod och rätt verktyg för rätt moment började det gå allt bättre vartefter.

Alla gummidelarna tas till vara och placeras ut på strategiska platser. Kommer att bli hur bra och stiligt som helst. Ingen sommar utan Ernst!

Man skulle kanske kunna tro att miljötänk inte är en del av den här båten. Men se då tror man fel.

Det finns utan tvekan miljövänligare båtar (segelbåtar, träbåtar och segelbåtar i trä). Men min båt är byggd 1962 och jag tror på återanvändning av gamla prylar. Vad ska annars hända med denna gamla skönhet. Motorn kunde vara ny och mera bränslesnål. En ny motor kunde dessutom vara klenare (ännu mera bränslesnål) eftersom skrovet är så fruktansvärt lättdrivet i vattnet. Båten skulle klara sig galant med 20 hk. Mindre motor skulle också ge mera plats och rörelsefrihet ombord.

Men nu börjar jag inte satsa pengar i ny motor och de ombyggnader det skulle kräva. Så i samband med propellerfunderingar blev det helt enkelt en ny i stället för att reparera den gamla (som sett sina bästa dagar och inte blir riktigt bra efter reparation). ...Så mycket för "återanvändning" jotack... *host, host*

Uträkningen, tanken och idén är nämligen nu att jag kan köra med skrovets marshfart på mycket lägre motorvarv än tidigare. Motorn har nämligen ork att gå lugnt och ändå driva en större och mera effektiv propeller. Detta torde i teorin ge bränsle- och miljö-inbesparingar. Hur det blir i praktiken får den kvarvarande båtsäsongen avgöra.