Navelludd från Vätternrundan anno 2025

I vintras öppnade jag för återupptagen bloggverksamhet inför det Vätternrunda-deltagande jag helt plötsligt hade anmält mig till. Bloggandet gick marginellt sämre än träningen. Det sistnämnda höll jag ändå någorlunda i hela vägen fram till kaklet och lyckades till slut samla ihop 1260 inkörda kilometrar vilka bl.a. inbegrep en runda på 200 km, en på 131 km och två på 108 km.

Jag fick dock konstatera att huvud och kropp var osams mest hela tiden. Huvudet fattade inte varför... låtsades inte fatta varför kroppen vägrade leverera högre snitthastigheter och varför den orkade så korta stunder. Det rationella svaret, som lyder 10 år av närmast cykelfri skrivbordstillvaro med benmuskelförklening och typ 10 kg adderad dödvikt, var inget hjärnan ville kännas vid.

Jag visste exakt vem jag försökte lura.

Lördagen en vecka innan Vätternrundan servades cykeln. 

Vevpartiet skruvades upp och putsades. Bakväxelförarens rulltrissor demonterades, städades och smörjdes. Kedjan putsades också. Bromsarna och växlarna finjusterades. Vänstra bromshandtaget justerades uppåt eftersom jag genom fotografiet ovan noterade att det hasat ner en gnutta.

Ultra 80-hjulet (Campagnolo) fram hade lite tidigare bytts till ett (ännu) äldre Zipp 404-hjul som är lättare och mindre sidvindskänsligt. Jag tror förresten det har bättre aerodynamik i alla vindriktningar. Campa-framhjulet tenderar dessutom börja småvobbla när man närmar sig 70 km/h. Föga eftersträvansvärt.

På måndagen blev det Kortesjärvirunda (108 km) som liten generalrepetition samt kontroll över att cykeln med alla dess delar fungerar till belåtenhet. 

Gick inledningsvis rätt fint men när jag på hemvägen närmade mig Jeppo fick magen frispel och det var på vippen att jag började idissla frukosten. Kröp försiktigt hem de sista 20 kilometrarna och var beredd att meddela walk over till researrangören. 

Allmänt dålig motivation håller tröskeln för uppgivenhet föredömligt låg.

Efter hemkomsten glömde jag lägga in skorna i sitt skåp varpå vår ettåriga jycke Åke, med hjälp av sin inbrottsbenägna och dörröppnande äldre rasfrände Ines, tog sig in i den stängda tamburen, fick tag på skorna och raskt klippte av spännbandet på den ena. 

Uppvärmda i ugn och "formgjutna" efter mina fötter. Ett klart avbräck.

Jag fick sikta in mig på mina Bontrager i stället.

Usel generalrepetition lär väl vara bra tecken inför allvaret när det blir skarpt läge. Den vidskepelsen höll mig kvar på deltagarlistan.

Sedan kokade jag pasta och åt och åt och åt ända tills torsdag 12.6 då det var dags för avfärd med buss från Stjärnhallen kl. 12:30.

Christianian fylldes med packning som jag först cyklade dit med. Därefter hem med lådcykeln och tillbaka till Stjärnhallen på Cervélon.

Väl ute på riksåttan blev det svårt att vara stark och backa ur. Jag följde med som en död fisk.

Viking Kreis till Stockholm. Hur många varv skulle man behöva ta på cykelbilsbanan för att tillryggalägga 315 km?

315 km är förresten bara 6 st Pensalarundor plus lite till. En baggis!

På båten åts, föga förvånande, pasta.

Innan man visste ordet av var vi i Motala.

Jag behövde köpa tre tillbehör inför loppet. 

Piller (helt meningslöst lagliga sådana), strumpor och en flaska. 

Jag har de senaste gångerna kört med två stora flaskor på cykeln och två mindre i ryggfickorna. Det räcker gott och väl hela vägen. En med bara vatten och tre med lite olika stark sportdrycksblanding. Vill helst inte spendera tid i depåer.

Flaskan blev enda införskaffade "souveniren" från denna - jubilerande - upplaga av Vätternrundan.

Vad jag dittills missat var att årets runda tydligen skulle var ett goth-event.

Det passar mig trots allt ganska bra. Har i gångna tider tytt mig rätt mycket åt musikgenren i fråga och att cykla är ändå bara ett plågsamt elände. Hur detta goth-race skulle gestalta sig såg jag med lämpligt dämpat intresse fram emot.

Start på lördagsmorgonen kl. 3:42.

Någonstans kring 10 grader men utlovat varmt och soligt väder fram mot eftermiddagen. Inte så värst goth enligt mig.

Det fick bli armvärmare på morgonen. Svarta goth-armvärmare förstås.

Bra val! Morgonen kändes kylig.

Cykelbilderna (med ett undantag) köpta från Sportograf (© Sportograf).

Anlade halvsur (goth)min och trampade ut ur startfållan med uppsikt över andra cyklister som skulle se dragvilliga ut.

Snabbt visade det sig att takten angavs av ett par från Varberg. De höll jämnt och relativt gott tempo kring 35-38 km/h. Min plan, i vetskapen om glappet mellan det mentala självbedrägeriet och den egentliga fysiska kapaciteten, var att taktiskt hålla mig försiktig och en bit bakom i fältet. Dock inte för långt bak för att riskera bli tvungen att täppa lucka ifall fältet sprack. Dragjobb skulle jag spara tills det av en eller annan anledning blev mer angeläget.

Ganska snabbt efter start var jag nära att avbryta. Det slog mig nämligen då att jag glömt raka benen. Men jag skakade bort pinsamheten ur huvudet, fällde ner visiret för bättre anonymitet och gnetade vidare.

Varbergparet växeldrog länge och väl. Vid enstaka tillfällen dök plötsligt någon cyklist upp bakifrån och gick till täten för att tokdra typ en kilometer och sedan åter droppa tillbaka längre ner i fältet. Detta upprepades några gånger. Jag förstod inte riktigt poängen med agerandet men man förstår inte allt här i världen.

Efter en stund tyckte ändå Varbergs-paret rätteligen att större andel cyklister gott kunde assistera. Då började farten variera betänkligt beroende på vem som drog. Dessutom försökte många dra allt för länge. När det blev min tur drog jag några enstaka hundra meter och slog sedan åt sidan. Kortare byten är mer effektiva och sliter inte lika hårt eftersom man bl.a. undviker dra på sig mjölksyra. Lagarbetet och rytmen haltade. Här och var i täten låg cyklister som inte ville dra. Det skapade ständigt små luckor och lätt osäkerhet.

På gatstenarna förbi kyrkan i Gränna (73 km). Fortfarande halvsur min. Relativt goth!

Paret från Varberg vek in i depån i Ölmstad efter 83 cyklade kilometrar.

Vi kvarvarande roterade vidare enligt ojämnt och obestämt mönster. Tio kilometer efter Ölmstad ska man tackla Kaxholmsbacken. Ungefär 50 höjdmeter på en kilometer. Snittlutningen är således 5%. Maxlutningen 9%.

Inte den tuffaste backen men det kvarvarande tätgänget blev mindre här. Från Kaxholmsbacken till Jönköping är det ändå mest snabb utförsåkning och därmed väldigt lite egentligt dragjobb. Vid Jönköpingsdepån blev gruppen ännu mindre och vi var bara tre från Jakobstad/Nykarleby plus en annan kvar som fick börja göra jobbet själva ut ur Jönköping.

Efter Jönköping, vid 115 km, väntar Bankerydsbacken. 75 höjdmeter på drygt två kilometer. Då har man dessförinnan "klättrat" 39 meter på fyra km.

När det blev mer slätmarkscykling efter backen hade en ny och lite större grupp bildats. Inom kort kom aningen snabbare cyklister ikapp och dessa ville ligga i täten och dra. Farten ökade och var relativt jämn.

Rygg och nacke började sprängvärka. Riktig goth-nivå. Jag bestämde mig tvärsäkert för att aldrig någonsin sitta på en racercykel igen efter målgång. Inget i världen skulle kunna förmå mig ändra detta mogna och självklara beslut.

Även om farten var någorlunda OK insåg jag att 9 timmar knappast skulle bli möjligt att knäcka - något jag hade haft vissa förhoppningar om att lyckas med. Min senaste runda 2015 gick på 8:20 med ungefär motsvarande förhållanden. Med samma fart som då vore ju sub-9 gott och väl inom räckhåll trots 15 km längre sträcka. Men denna dag låg medelfarten hela tiden en bit under jämfört med 2015 och på västra sidan sjön insåg jag att benen redan började blir allt för rökta. Den så kallade verkligheten gjorde sig påmind.

I Hjo bröts gruppen upp en smula när några försvann in i depån. I något skede kom andra till och farten vidare mot Karlsborg var god om än fortfarande för lågt för sub-9 som därmed definitivt fick avskrivas.

Inför depån i Karlsborg var en av Jakobstadskollegorna i behov av att fylla flaskorna. Jag funderade en stund och girade också in i depån för att släppa ut vätska. Passade på att tugga i mig en energibar i väntan på cykelsällskapet. Tror pausen blev 14 minuter. därefter var vi i princip ensamma och växeldrog ut ur Karlsborg och vidare norrut.

Ut ur och norr om Karlsborg (ovan och nedan). 

Bilden nedan från Happyride.se.

I "Hallelujabacken" norr om Karlsborg slocknade benen allt mer. Ungefär där och då kom ett någorlunda lämpligt gäng upp och jag lyckades på något sätt ändå bita mig fast. En positiv detalj var att rygg och nacke inte gjorde fullt lika ont efter stoppet i Karlsborg.

Hängde på med den nya gruppen till Askersund där jag av misstag följde med in mot depån när tätgänget skulle ta paus. Jag genade snabbt ut på banan igen men insåg att den del av gruppen som inte skulle pausa troligen redan hunnit för långt bort. Bland dem fanns resekollegan från Jakobstad.

Nu var jag alldeles "för mig själv" utan användbart sällskap med lämplig fart. Runtom mig slet spillror av var som såg ut att tidigare ha varit cyklister med tidsambitioner. Lika sprängda som jag. Stigningen upp mot Zinkgruvan gjordes med ben spänstiga som gelpåsarna i toprörsväskan. 

Bilden ovan tagen någonstans efter Askersund precis före Zinkgruv-backen. 

Med 50 kilometer kvar till mål, en Pensalarunda, bävade jag för långsam plåga som riskerade pågå uppemot två timmar. 

Döm om min förvåning när jag med kanske knappa 30 kilometer kvar passerades av en grupp innehållande mitt tidigare Jakobstadssällskap. Han hade tydligen följt efter mig in i Askersundsdepån men tappat bort mig när jag vände. Gruppen han dök upp med var relativt stor och drogs av ett gäng från Uddevalla som ville sköta saken själv. Således var det jämn och bestämd fart.

Skallen piggnade liksom till vilket gav benen nödvändig kräm för att haka på och det blev det perfekta tåget de sista milen till mål.

Det är väl svårt att gradera men på något sätt tror jag inte jag varit så risig efter någon tidigare målgång på Vätternrundan.

Efter en vansinnesgod Carlsberg (alkoholfri), en målhamburgare och en till Carlsberg (alkoholfri) var det bara att hanka sig iväg till boendet och tvärslockna.

I något skede hade jag fått polska flaggan på armarna. Som en fylletatuering.

Vad har man för fel i huvudet?

Inte en endaste meter av loppet var rolig. 

Nåväl! Den sista metern kanske ett slags undantag - om än inte rolig.

Under hemresan började någon demoniskt illasinnad neuron mata ut seriösa funderingar på nästa års Vätternrunda.

I övrigt vill jag tillägga att resan (med Ingsva) och sällskapet var av högst angenämt och trevligt slag. Rekommenderas varmt!

Mont Pensalá. Hors catégorie vent contraire

Nej, just nu slår jag minsann inga rekord på Pensalarundan.

I snart en månad har jag verkligen gjort allt för att komma på ursäkter som hållit mig borta från cykling.

Det är skralt med motivationen för tillfället.

Cykel har jag väl visserligen suttit på. Jag har ju exempelvis transporterat mig till några ställen där jag glott på fåglar och jag har cyklat till och från ishallen (exakt 1 km per väg) i samband med rinkbandy och hockey. Men detta räknas kanske inte?

Det är också risk att nämnda sporter inte heller betyder så värst mycket när Vätternrundan ska avklaras. Själva ansträngningen är ojämn och intervallbetonad vilket kanske inte är det mest optimala i nuläget då jag helst borde nöta timmar på cykelsadeln. Men knappast förvärrar det. Om inte annat så jobbar ju hela kroppen och det är positivt med tanke på mitt behov av att stärka... alltså allt... men speciellt kanske bål och rygg.

I dag tvingade jag mig till slut ut på en runda. Det fick bli landsvägsracer och det ledde mig till en högst ordinär Pensalarunda eftersom jag sökte svagt trafikerad vägsträcka utan dödsgrus. De flesta andra sträckor innebär en del vistelse på cykelvägar och de är förstås än så länge knökfulla av däckförstörande sandningsgrus. Så mycket längre än 50 km brydde jag mig heller inte om. 

Någon måtta får det vara ändå. De längre rundorna är på prokrastineringskontot.

Precis som under förra Pensalarundan var den syd-sydvästliga motvinden toktjock och svårforcerad hela vägen till Pensala. Från en utfart vid Mirka (Jeppo) kom en traktor och svängde upp bakom mig. Såg framför mig en behaglig resa i draget bakom det stora släpet traktorn drog efter sig. 

Men traktorn kom aldrig upp jämsides.

Så småningom insåg jag att det var en långsam traktor. Den höll väl typ 21 km/h. När jag befann mig på sträckor med starkare motvind hörde jag den närma sig sakteliga men på ställen med skog som skydd, där min hastighet trissades upp till hiskeliga 23-24 km/h, ökade avståndet. Nåväl. Det var bättre träning att krångla i motvinden än att glida meningslöst på räkmacka bakom en traktor.

När jag svängde norrut i Pensala fortsatte traktorn, som var kanske 50 - 100 meter bakom mig, rakt i riktning mot Oravais. Resan hemåt blev en gnutta snabbare då vinden hjälpte till.

Armarna domnar och motivationen är låg. Men det var ändå trevligt att få ta en av landsvägscyklarna i bruk. På enstaka ställen i trakten av Jussila kändes det inte helt pissigt trots allt. 

"Det tar jag med mig" som man säger om man är professionell idrottare med behov av att försöka klämma någonting positivt ur ett mentalt tungt läge.

 

Mont Pensalá via basecamp Jéppo

Gårdagens erfarenheter och konstaterandet att landsvägarna är närmast isfria ledde till att dagens cykeltur blev en Pensalarunda (med MTB).

Pensalarundan är alltså en genomtypisk träningssträcka ifall man har Nykarleby som utgångspunkt och tycker att 50 km är rätt distans.

Hiskeligt tjock motluft kom söderifrån och höll framfarten på långt mindre än beskedlig nivå ända till Pensala.

Men jag tänkte inte låta mig nedslås. Än ska cyklandet utföras riktigt lugnt, på lätta växlar och utan att bry mig det minsta i hastighet. GPSen (hastighetsmätare, klocka osv.) hölls som vanligt gömd i en ryggficka för att inte störa med sina försmädliga siffror.

Visst! Det tog en rejäl stund innan Pensala nåddes. Men faktum var att det kändes som en rätt kort och behaglig resa dit. Tiden går liksom snabbare när man cyklar lugnt och funderar på än det ena och än det andra. När cyklandet sker med hög ansträngning är det mest trötthet och plågor som gör att tiden går långsamt.

Utöver att trampa lätt låg koncentration på rundtramp och att stödja med bålen för att sitta så stilla som möjligt samt avlasta armarna. Det sistnämnda gick sisådär och domningar i händerna är ett bekymmer jag behöver jobba mig genom.

Med facit på hand skulle det nästan gått att nyttja landsvägscykel. Men bara nästan. Ispartier finns på sina håll och så är det förstås en hel del landsvägscykeldäcksätande dödsgrus här och var. 

Helst skulle man väl ha ha en sådan där gravel-cykel som sedan några år tillbaka är den hippa innegrejen.

Hur som helst.

Mischön akåmplischt! Jag kom hem utan att bli vare sig särskilt trött eller på tok för seg. Visst började benen tappa lätthet sista biten längs Munsalavägen men allt annat vore mysko. 

109 dagar kvar.

110 dagar och 225 km kvar

Orubblig disciplin. Det är mitt signum det!

Den orubbliga disciplinen till trots kom jag mig aldrig ut på cykeln i helgen. 

Vädret såg på tok för bedrövligt ut där på andra sidan ytterdörren. Fuktigt liksom.

Disciplinen sattes disciplinerat åt sidan.

Jag jobbade, ägnade mig åt moms-deklarering och spelade rinkbandy i stället.

Med facit på hand var vägarna troligen bättre både på lördag och söndag. I dag (måndag) var det rena menföret efter den senaste tidens plusgrader. Jag borde alltså inte ha sparat till morgondagen vad som kunde sparas till morgondagen.

Men jag inledde ju sportlovs-semester och har en Vätternrunda att våndas över... se fram emot. 

Därmed fann jag det bäst att heroiskt ta mig i kragen och söka mig ut bland blåst, väta, is och...

... uppenbarligen redan nu alldeles genommjuka och ruggigt tungcyklade vägsträckor. Den här typen av före ska det inte vara förrän mot slutet av april. I motvinden på Bonäsvägen förlustade jag mig med att räkna dubbarna på framdäcket vartefter de sakta passerade under styrröret.

Fantasifullt körde jag exakt samma sträcka som jag gjort de senaste två rundorna. Fortfarande var principen att inte bli andfådd. Mot slutet av rundan släppte jag ändå disciplinerat (vad annars) på principen och spontanfrijazzade spralligt fram lite mjölksyra i några uppförsbackar. Benen var aningen trögmöra efter gårdagskvällens rinkbandy och det kändes riktigt bra att väcka dem med några ryck.

Nu har jag cyklat totalt 90 km i år.

Vätternrundan är 315 km. 

Jag utgår från att jag således bör ha förberett mig genom att cykla typ 315 km. 

I nuläget har jag alltså 225 km kvar. Tufft men det måste gå!

118 dagar kvar

Repriserade sträckan jag cyklade första februari. Vill helst hålla mig borta från landsvägarna nu när det är isigt och spårigt. I dag var det dessutom aningen trixigt på grund av snön som lagt sig ovan på isen och som dels döljer spår, dels skapat strängar av halvpackad snö i bilspåren samt dels kan förhindra dubbarna att nå isen. Hjulen tappade fäste mer än en gång och jag är glatt förundrad över att jag inte synade marken en enda gång. Det ska tilläggas att de där dubbdäcken som är monterade inte är optimala i alla lägen. De har lite för liten volym och för klent mönster när man cyklar i snö.

30 km och 1:30 h var även i dag tillräckligt. Jag hade samma princip som förra gången vilket innebar att jag försöker hålla lätt växel samt undvika bli andfådd eller dra på mig mjölksyra. Jag får inte vara utslagen när jag kommer hem. Dessutom har jag rinkbandy i kväll och inför det blodiga allvaret behöver man förstås vara vid någorlunda god vigör.

Att förbättra: Håll upp och stöd med rygg och bål för att inte belasta armarna för tungt mot styret.

118 dagar kvar.

Dubbat

Gårdagens cykling flyttades fram till i dag. 

I dag cyklade jag inte heller. 

Jag skjuter fram det till en annan dag. 

Men jag bytte i alla fall till vinterdäck. 

Hittade ett par gamla dubbförsedda Schwalbe som kan vara bra att ha under cykeln nu när det ofta är isigt. 

Lite cykling blir det ändå. 1,5 km ungefär.

I kväll cyklar jag nämligen till ishallen eftersom det är rinkbandy på schemat.

125 dagar kvar.

Man kan väl promenera i stället?

Denna lördag skulle vara vigd för cykel. Men vartefter det närmade sig med förberedelserna meddelade magen att den helst inte ville befinna sig allt för långt från en toalett. 

Huvudet, som är kopplat till nämnda mage, beslöt därmed skjuta fram cykelaktiviteten till morgondagen. 

I huset finns en jycke som behöver tröttas både fysiskt och mental. Så småningom kände jag mig ändå relativt säker på att en utflykt trots allt skulle vara möjlig och med jycken i åtanke fick det bli en lite längre hundpromenad i stället. Segt före här och var. Skoterleden som nyttjades på vägen hem bjöd på semilöspackad snö av tungvandrad sort.

Just nu har jag aningen svårt att få någon cykling till stånd inne i veckorna men Vätternrundan är ju lång och det blir mycket sittande på cykeln. Mitt myckna sittande på vardagarna ser jag av den anledningen som synnerligen lämplig träning. 

Snart är det ändå ett sk. sportlov och då kanske jag får några kilometer.

Magen höll.

126 dagar kvar.

Beslut leder till konsekvenser

Helt plötsligt dammar jag av det här insomnade internetskrymslet.

2013 var sista året jag cyklade landsvägsräser på något slags engagerat sätt. 

2014 blev det nästan bara velomobil inklusive Liggcykel-FM som gick rätt hyfsat.

Därefter försökte jag motivera piska mig själv genom att anmäla mig till Vätternrundan en gång till. Förberedelserna den våren blev sisådär - minst sagt - men genomförandet av loppet gick väl ganska okej ändå.

När Vätternrundan 2015 väl var avklarad hängdes landsvägscyklarna i princip på väggen. Det blev inte en meter till på dem den sommaren. Det berodde i och för sig delvis på att jag ånyo satsade på liggcykel-FM i början av augusti och bara trampade velomobil fram tills dess.

2016 Cyklade jag 76 km med landsvägscykel. Två gånger tur och retur till Jakobstad.

2017 blev det 0 km.

2018 nådde jag upp till hela 130 km på tre separata rundor varav två var jobbpendling (40 km tur retur).

2019 cyklade jag av någon anledning totalt 346 km landsvägscykel. Jag hade tydligen "feeling".

2020 76 km.

2021 så mycket som 160 km fördelat på enstaka kortare utfärder och jobbpendling.

2022 90 km.

2023 142 km.

2024 drog jag till med sammanlagt 220 km.

Antalet kilometrar under de senaste nio åren kan med andra ord konstateras vara noll och intet. Samma gäller den där velomobilen som blev något av orörd inventarie ett par år efter landsvägsräsercyklandet upphörde.

Notera ändå att jag fört statistik. Det är viktigt.

Motivationen tynade och jag är en person som behöver någon slags konkret orsak för att nöta kilometrar. Allmänt välmående och bra kondition räcker inte. Speciellt välmåendet hittar jag på så många andra ställen än i tät motvind hem från Voltti.

En annan orsak är att jag blivit mes. Att exempelvis jobbpendla med cykel/velomobil till Jakobstad och tillbaka på en smal väg med centimeterbred vägren precis när trafiken är som intensivast började sakteliga kännas allt mer osäkert. 

Bussturerna är dessutom inbjudande perfekta på alla tänkbara sätt. Hållplatser, tidtabell och bekvämlighet är oöverträffade faktorer för ett självklart transportval. 

För en månad sedan anmälde jag mig till Vätternrundan.

Loppet firar 60 år.

Det är 20 år sedan jag gjorde första rundan och 10 år sedan senast. 

Sådana siffror kan tydligen förvrida omdömet och leda till beslut tagna utan någon som helst konsultation med frontalloben.

Men det är klart... det finns någonting "konkret" i det där med att ta sig an en dylik uppgift. Motivation alltså.

Så nu har jag inget annat val än att placera kroppen på en cykel och försöka få fysiken acklimatiserad så gott det går. 

Premiärtur i går lördagen den första februari.

Dubbfritt (fråga inte varför), bakbromsfritt (fråga inte varför), nästan växelfritt (pga. slitna delar & ojusterade mojänger) och med genomtrött framdämpare susade jag således fram längs diverse grusvägar runt stan. Dagarna innan hade det slaskat men snö som sedan föll när det blev aningen kallare kunde frysa ihop med slasket till strävt och bra väglag.

Reglerna - jag måste sätta upp stenhårda regler - var följande:

- Ta det riktigt lugnt. 

- Grundträning med lugn puls (fast bara på känsla för jag bryr mig inte i pulsmätare).

- Undvik andfåddhet till nästan varje pris.

- Ingen mjölksyra.

- Använd minst en växel lättare än jag egentligen vill använda.

- Cykla inte längre än att det går bra att ta sig hem och så att resten av dagen inte är ett fysiskt töcken.

GPS:en placerades i ryggfickan för att jag inte skulle se hastigheten... fast kanske mest för att jag inte har någon hållare på den här cykeln och inte heller orkade flytta över en sådan från någon av de andra cyklarna.

Döm om min förvåning när jag kom hem och insåg att jag lyckades följa alla uppsatta punkter. Det har hört till ovanligheterna genom hela min flegmatiskt ometodiska planlösa frijazzande "cykelkarriär".

Egentligen hade jag tänkt plocka in en skärmdump på GPS-datan men det blev något strul med registreringen och/eller överföringen. 

Hur som helst spenderades 1h och 22 minuter på cykeln och det blev knappa 31 km. Egentligen inte mycket att hänga i julgranen med jag tror omfattningen var lämplig för stunden och omständigheterna. 

Ett par gånger till så är jag säkerligen redo för Vätternrundan 2025.

Vill det sig så kommer den här bloggen nu framöver att vara lite av en dagbok och uppdatering kring cyklandet inför loppet. 

Jag har nämligen hört att blogg är det nya svarta inom kommunikation. 

Vintageblogg = ännu bättre.

132 dagar kvar.

Motorbilder

Några motordetaljer. Bara inplockade som illustration till en diskussion helt utanför den här bloggen.

Säsongen i bilder

Vad ska man säga?

Jag har kört båt enstaka gånger fler än jag gjort inlägg på den här bloggen. Men här kommer i alla fall några nedslag från båtsäsongen.

En första "längre" runda gick till Monåfjärden. 

Det var fint väder och det var trevliga timmar på sjön. Mer än så behöver man väl inte brodera ut texten? Väl?

En annan vända gick till Mickelsörarna. Jag kände mig helt enkelt säker på att båten skulle hålla ihop och fungera dit och tillbaka. Egentligen var det inte en längre resa än den gången det kördes in i Monåfjärden, men eftersom man åker ut på mer öppet hav och tillfälligt tappar land bakom horisonten, så känns det mera väsentligt med fungerande utrustning.

Rakt föröver ligger Mickelsörarna. Men det syns inte än.

På babords sida skymtas Norrörarna och Jöusan.

Rakt akterut finns Torsön och sundet mot Frösön. Men den lilla biten fastland har försvunnit bakom horisonten. För första gången i min ägo har båten därmed kapat navelsträngen.

På styrbords sida ligger Holmön. Men det går förstås heller inte att se eftersom jag inte är en Flat Earther. Där ute kunde man skymta några spinnakers på väg norrut.

Garminplottrar i all ära. Utan papper känner jag mig vilse.

Kummelskär vid Mickelsörarna. Tror det var två år sedan jag var här senast.

Vi - för vi var två - gick naturstigen och fixade sedan lite brand för att värma ett par medhavda finska morötter.

Stationen stängde för säsongen några dagar innan vi äntligen kom fram.

Borde fixa en deviationstabell. Men här styrs det i alla fall 55° på kompassen medan vi på hemvägen siktar mot Torsön.

Vinden och solen i ryggen.

Torsöfjärden. Tre sjömil kvar till hamnen.

Mot slutet av säsongen såg det ut så här. Den här gången hade jag tänkt åka ut och blanda ner lite extra kylarvätska i motorn men dimman gjorde så att jag ångrade mig. Kylarvätskan kom i lite senare och den kördes bara ner genom att motorn varvades i hamnen.

Så här ser det ut nu (eller 27.12). Jag och Ines promenerade ner till Bådahamnen för att kolla läget. Det blev drygt 12 km. Så totalt motionsbefriad är jag inte.

Precis där ska båten ligga.

Och om någon undrar ifall jag cyklar så är svaret jonä, det gör jag inte. Bara i nyttans tecken.