Mont Pensalá. Hors catégorie vent contraire

Nej, just nu slår jag minsann inga rekord på Pensalarundan.

I snart en månad har jag verkligen gjort allt för att komma på ursäkter som hållit mig borta från cykling.

Det är skralt med motivationen för tillfället.

Cykel har jag väl visserligen suttit på. Jag har ju exempelvis transporterat mig till några ställen där jag glott på fåglar och jag har cyklat till och från ishallen (exakt 1 km per väg) i samband med rinkbandy och hockey. Men detta räknas kanske inte?

Det är också risk att nämnda sporter inte heller betyder så värst mycket när Vätternrundan ska avklaras. Själva ansträngningen är ojämn och intervallbetonad vilket kanske inte är det mest optimala i nuläget då jag helst borde nöta timmar på cykelsadeln. Men knappast förvärrar det. Om inte annat så jobbar ju hela kroppen och det är positivt med tanke på mitt behov av att stärka... alltså allt... men speciellt kanske bål och rygg.

I dag tvingade jag mig till slut ut på en runda. Det fick bli landsvägsracer och det ledde mig till en högst ordinär Pensalarunda eftersom jag sökte svagt trafikerad vägsträcka utan dödsgrus. De flesta andra sträckor innebär en del vistelse på cykelvägar och de är förstås än så länge knökfulla av däckförstörande sandningsgrus. Så mycket längre än 50 km brydde jag mig heller inte om. 

Någon måtta får det vara ändå. De längre rundorna är på prokrastineringskontot.

Precis som under förra Pensalarundan var den syd-sydvästliga motvinden toktjock och svårforcerad hela vägen till Pensala. Från en utfart vid Mirka (Jeppo) kom en traktor och svängde upp bakom mig. Såg framför mig en behaglig resa i draget bakom det stora släpet traktorn drog efter sig. 

Men traktorn kom aldrig upp jämsides.

Så småningom insåg jag att det var en långsam traktor. Den höll väl typ 21 km/h. När jag befann mig på sträckor med starkare motvind hörde jag den närma sig sakteliga men på ställen med skog som skydd, där min hastighet trissades upp till hiskeliga 23-24 km/h, ökade avståndet. Nåväl. Det var bättre träning att krångla i motvinden än att glida meningslöst på räkmacka bakom en traktor.

När jag svängde norrut i Pensala fortsatte traktorn, som var kanske 50 - 100 meter bakom mig, rakt i riktning mot Oravais. Resan hemåt blev en gnutta snabbare då vinden hjälpte till.

Armarna domnar och motivationen är låg. Men det var ändå trevligt att få ta en av landsvägscyklarna i bruk. På enstaka ställen i trakten av Jussila kändes det inte helt pissigt trots allt. 

"Det tar jag med mig" som man säger om man är professionell idrottare med behov av att försöka klämma någonting positivt ur ett mentalt tungt läge.

 

Mont Pensalá via basecamp Jéppo

Gårdagens erfarenheter och konstaterandet att landsvägarna är närmast isfria ledde till att dagens cykeltur blev en Pensalarunda.

Pensalarundan är alltså en genomtypisk träningssträcka ifall man har Nykarleby som utgångspunkt och tycker att 50 km är rätt distans.

Tjock motluft kom söderifrån och höll framfarten på långt mindre än beskedlig nivå ända till Pensala.

Men jag tänkte inte låta mig nedslås. Än ska cyklandet utföras riktigt lugnt, på lätta växlar och utan att bry mig det minsta i hastighet. GPSen (hastighetsmätare, klocka osv.) hölls som vanligt gömd i en ryggficka för att inte störa med sina försmädliga siffror.

Visst! Det tog en rejäl stund innan Pensala nåddes. Men faktum var att det kändes som en rätt kort och behaglig resa dit. Tiden går liksom snabbare när man cyklar lugnt och funderar på än det ena och än det andra. När cyklandet sker med hög ansträngning är det mest trötthet och plågor som gör att tiden går långsamt.

Utöver att trampa lätt låg koncentration på rundtramp och att stödja med bålen för att sitta så stilla som möjligt samt avlasta armarna. Det sistnämnda gick sisådär och domningar i händerna är ett bekymmer jag behöver jobba mig genom.

Med facit på hand skulle det nästan gått att nyttja landsvägscykel. Men bara nästan. Ispartier finns på sina håll och så är det förstås en hel del landsvägscykeldäcksätande dödsgrus här och var. 

Helst skulle man väl ha ha en sådan där gravel-cykel som sedan några år tillbaka är den hippa innegrejen.

Hur som helst.

Mischön akåmplischt! Jag kom hem utan att bli vare sig särskilt trött eller på tok för seg. Visst började benen tappa lätthet sista biten längs Munsalavägen men allt annat vore mysko. 

109 dagar kvar.

110 dagar och 225 km kvar

Orubblig disciplin. Det är mitt signum det!

Den orubbliga disciplinen till trots kom jag mig aldrig ut på cykeln i helgen. 

Vädret såg på tok för bedrövligt ut där på andra sidan ytterdörren. Fuktigt liksom.

Disciplinen sattes disciplinerat åt sidan.

Jag jobbade, ägnade mig åt moms-deklarering och spelade rinkbandy i stället.

Med facit på hand var vägarna troligen bättre både på lördag och söndag. I dag (måndag) var det rena menföret efter den senaste tidens plusgrader. Jag borde alltså inte ha sparat till morgondagen vad som kunde sparas till morgondagen.

Men jag inledde ju sportlovs-semester och har en Vätternrunda att våndas över... se fram emot. 

Därmed fann jag det bäst att heroiskt ta mig i kragen och söka mig ut bland blåst, väta, is och...

... uppenbarligen redan nu alldeles genommjuka och ruggigt tungcyklade vägsträckor. Den här typen av före ska det inte vara förrän mot slutet av april. I motvinden på Bonäsvägen förlustade jag mig med att räkna dubbarna på framdäcket vartefter de sakta passerade under styrröret.

Fantasifullt körde jag exakt samma sträcka som jag gjort de senaste två rundorna. Fortfarande var principen att inte bli andfådd. Mot slutet av rundan släppte jag ändå disciplinerat (vad annars) på principen och spontanfrijazzade spralligt fram lite mjölksyra i några uppförsbackar. Benen var aningen trögmöra efter gårdagskvällens rinkbandy och det kändes riktigt bra att väcka dem med några ryck.

Nu har jag cyklat totalt 90 km i år.

Vätternrundan är 315 km. 

Jag utgår från att jag således bör ha förberett mig genom att cykla typ 315 km. 

I nuläget har jag alltså 225 km kvar. Tufft men det måste gå!

118 dagar kvar

Repriserade sträckan jag cyklade första februari. Vill helst hålla mig borta från landsvägarna nu när det är isigt och spårigt. I dag var det dessutom aningen trixigt på grund av snön som lagt sig ovan på isen och som dels döljer spår, dels skapat strängar av halvpackad snö i bilspåren samt dels kan förhindra dubbarna att nå isen. Hjulen tappade fäste mer än en gång och jag är glatt förundrad över att jag inte synade marken en enda gång. Det ska tilläggas att de där dubbdäcken som är monterade inte är optimala i alla lägen. De har lite för liten volym och för klent mönster när man cyklar i snö.

30 km och 1:30 h var även i dag tillräckligt. Jag hade samma princip som förra gången vilket innebar att jag försöker hålla lätt växel samt undvika bli andfådd eller dra på mig mjölksyra. Jag får inte vara utslagen när jag kommer hem. Dessutom har jag rinkbandy i kväll och inför det blodiga allvaret behöver man förstås vara vid någorlunda god vigör.

Att förbättra: Håll upp och stöd med rygg och bål för att inte belasta armarna för tungt mot styret.

118 dagar kvar.

Dubbat

Gårdagens cykling flyttades fram till i dag. 

I dag cyklade jag inte heller. 

Jag skjuter fram det till en annan dag. 

Men jag bytte i alla fall till vinterdäck. 

Hittade ett par gamla dubbförsedda Schwalbe som kan vara bra att ha under cykeln nu när det ofta är isigt. 

Lite cykling blir det ändå. 1,5 km ungefär.

I kväll cyklar jag nämligen till ishallen eftersom det är rinkbandy på schemat.

125 dagar kvar.

Man kan väl promenera i stället?

Denna lördag skulle vara vigd för cykel. Men vartefter det närmade sig med förberedelserna meddelade magen att den helst inte ville befinna sig allt för långt från en toalett. 

Huvudet, som är kopplat till nämnda mage, beslöt därmed skjuta fram cykelaktiviteten till morgondagen. 

I huset finns en jycke som behöver tröttas både fysiskt och mental. Så småningom kände jag mig ändå relativt säker på att en utflykt trots allt skulle vara möjlig och med jycken i åtanke fick det bli en lite längre hundpromenad i stället. Segt före här och var. Skoterleden som nyttjades på vägen hem bjöd på semilöspackad snö av tungvandrad sort.

Just nu har jag aningen svårt att få någon cykling till stånd inne i veckorna men Vätternrundan är ju lång och det blir mycket sittande på cykeln. Mitt myckna sittande på vardagarna ser jag av den anledningen som synnerligen lämplig träning. 

Snart är det ändå ett sk. sportlov och då kanske jag får några kilometer.

Magen höll.

126 dagar kvar.

Beslut leder till konsekvenser

Helt plötsligt dammar jag av det här insomnade internetskrymslet.

2013 var sista året jag cyklade landsvägsräser på något slags engagerat sätt. 

2014 blev det nästan bara velomobil inklusive Liggcykel-FM som gick rätt hyfsat.

Därefter försökte jag motivera piska mig själv genom att anmäla mig till Vätternrundan en gång till. Förberedelserna den våren blev sisådär - minst sagt - men genomförandet av loppet gick väl ganska okej ändå.

När Vätternrundan 2015 väl var avklarad hängdes landsvägscyklarna i princip på väggen. Det blev inte en meter till på dem den sommaren. Det berodde i och för sig delvis på att jag ånyo satsade på liggcykel-FM i början av augusti och bara trampade velomobil fram tills dess.

2016 Cyklade jag 76 km med landsvägscykel. Två gånger tur och retur till Jakobstad.

2017 blev det 0 km.

2018 nådde jag upp till hela 130 km på tre separata rundor varav två var jobbpendling (40 km tur retur).

2019 cyklade jag av någon anledning totalt 346 km landsvägscykel. Jag hade tydligen "feeling".

2020 76 km.

2021 så mycket som 160 km fördelat på enstaka kortare utfärder och jobbpendling.

2022 90 km.

2023 142 km.

2024 drog jag till med sammanlagt 220 km.

Antalet kilometrar under de senaste nio åren kan med andra ord konstateras vara noll och intet. Samma gäller den där velomobilen som blev något av orörd inventarie ett par år efter landsvägsräsercyklandet upphörde.

Notera ändå att jag fört statistik. Det är viktigt.

Motivationen tynade och jag är en person som behöver någon slags konkret orsak för att nöta kilometrar. Allmänt välmående och bra kondition räcker inte. Speciellt välmåendet hittar jag på så många andra ställen än i tät motvind hem från Voltti.

En annan orsak är att jag blivit mes. Att exempelvis jobbpendla med cykel/velomobil till Jakobstad och tillbaka på en smal väg med centimeterbred vägren precis när trafiken är som intensivast började sakteliga kännas allt mer osäkert. 

Bussturerna är dessutom inbjudande perfekta på alla tänkbara sätt. Hållplatser, tidtabell och bekvämlighet är oöverträffade faktorer för ett självklart transportval. 

För en månad sedan anmälde jag mig till Vätternrundan.

Loppet firar 60 år.

Det är 20 år sedan jag gjorde första rundan och 10 år sedan senast. 

Sådana siffror kan tydligen förvrida omdömet och leda till beslut tagna utan någon som helst konsultation med frontalloben.

Men det är klart... det finns någonting "konkret" i det där med att ta sig an en dylik uppgift. Motivation alltså.

Så nu har jag inget annat val än att placera kroppen på en cykel och försöka få fysiken acklimatiserad så gott det går. 

Premiärtur i går lördagen den första februari.

Dubbfritt (fråga inte varför), bakbromsfritt (fråga inte varför), nästan växelfritt (pga. slitna delar & ojusterade mojänger) och med genomtrött framdämpare susade jag således fram längs diverse grusvägar runt stan. Dagarna innan hade det slaskat men snö som sedan föll när det blev aningen kallare kunde frysa ihop med slasket till strävt och bra väglag.

Reglerna - jag måste sätta upp stenhårda regler - var följande:

- Ta det riktigt lugnt. 

- Grundträning med lugn puls (fast bara på känsla för jag bryr mig inte i pulsmätare).

- Undvik andfåddhet till nästan varje pris.

- Ingen mjölksyra.

- Använd minst en växel lättare än jag egentligen vill använda.

- Cykla inte längre än att det går bra att ta sig hem och så att resten av dagen inte är ett fysiskt töcken.

GPS:en placerades i ryggfickan för att jag inte skulle se hastigheten... fast kanske mest för att jag inte har någon hållare på den här cykeln och inte heller orkade flytta över en sådan från någon av de andra cyklarna.

Döm om min förvåning när jag kom hem och insåg att jag lyckades följa alla uppsatta punkter. Det har hört till ovanligheterna genom hela min flegmatiskt ometodiska planlösa frijazzande "cykelkarriär".

Egentligen hade jag tänkt plocka in en skärmdump på GPS-datan men det blev något strul med registreringen och/eller överföringen. 

Hur som helst spenderades 1h och 22 minuter på cykeln och det blev knappa 31 km. Egentligen inte mycket att hänga i julgranen med jag tror omfattningen var lämplig för stunden och omständigheterna. 

Ett par gånger till så är jag säkerligen redo för Vätternrundan 2025.

Vill det sig så kommer den här bloggen nu framöver att vara lite av en dagbok och uppdatering kring cyklandet inför loppet. 

Jag har nämligen hört att blogg är det nya svarta inom kommunikation. 

Vintageblogg = ännu bättre.

132 dagar kvar.

Motorbilder

Några motordetaljer. Bara inplockade som illustration till en diskussion helt utanför den här bloggen.

Säsongen i bilder

Vad ska man säga?

Jag har kört båt enstaka gånger fler än jag gjort inlägg på den här bloggen. Men här kommer i alla fall några nedslag från båtsäsongen.

En första "längre" runda gick till Monåfjärden. 

Det var fint väder och det var trevliga timmar på sjön. Mer än så behöver man väl inte brodera ut texten? Väl?

En annan vända gick till Mickelsörarna. Jag kände mig helt enkelt säker på att båten skulle hålla ihop och fungera dit och tillbaka. Egentligen var det inte en längre resa än den gången det kördes in i Monåfjärden, men eftersom man åker ut på mer öppet hav och tillfälligt tappar land bakom horisonten, så känns det mera väsentligt med fungerande utrustning.

Rakt föröver ligger Mickelsörarna. Men det syns inte än.

På babords sida skymtas Norrörarna och Jöusan.

Rakt akterut finns Torsön och sundet mot Frösön. Men den lilla biten fastland har försvunnit bakom horisonten. För första gången i min ägo har båten därmed kapat navelsträngen.

På styrbords sida ligger Holmön. Men det går förstås heller inte att se eftersom jag inte är en Flat Earther. Där ute kunde man skymta några spinnakers på väg norrut.

Garminplottrar i all ära. Utan papper känner jag mig vilse.

Kummelskär vid Mickelsörarna. Tror det var två år sedan jag var här senast.

Vi - för vi var två - gick naturstigen och fixade sedan lite brand för att värma ett par medhavda finska morötter.

Stationen stängde för säsongen några dagar innan vi äntligen kom fram.

Borde fixa en deviationstabell. Men här styrs det i alla fall 55° på kompassen medan vi på hemvägen siktar mot Torsön.

Vinden och solen i ryggen.

Torsöfjärden. Tre sjömil kvar till hamnen.

Mot slutet av säsongen såg det ut så här. Den här gången hade jag tänkt åka ut och blanda ner lite extra kylarvätska i motorn men dimman gjorde så att jag ångrade mig. Kylarvätskan kom i lite senare och den kördes bara ner genom att motorn varvades i hamnen.

Så här ser det ut nu (eller 27.12). Jag och Ines promenerade ner till Bådahamnen för att kolla läget. Det blev drygt 12 km. Så totalt motionsbefriad är jag inte.

Precis där ska båten ligga.

Och om någon undrar ifall jag cyklar så är svaret jonä, det gör jag inte. Bara i nyttans tecken. 

Säsongspremiär

I slutet av förra inlägget kunde läsaren notera att en ny propeller var redo för montering.

Det blev dock en smärre miss och inledningsvis var det lite för mycket material i det nya godset. Inte ens ett uns av gänga på axeln stack ut bakom propellern. Propellern åkte tillbaka till Steelcraft Propellers för justering. Det tog en halv dag (men jag hämtade den följande dag) och därefter satt den som ett smäck. Någon försening av sjösättning bidrog det ändå inte till. Jag hade en del annat smågöra på båten ändå.

Nästa frågetecken var offeranoder. Eftersom båten gått i Näsijärvi har förra ägaren inte brytt sig i några sådana. Rodret var inga bekymmer. Det var ju bara att borra och smälla fast zinkklumparna. Lade dem högt upp för att få bort dem ur propellerströmmen.

Propelleraxeln var däremot en annan femma. Avståndet mellan lagret och propellern är för litet för en normal axelanod. Så lösningen blev att fixa med en som sitter på muttern. Den befintliga muttern var förstås inte gjord för någon anod. Det finns koniska anoder med gängor som ska passa olika axlar men sådana fanns inte att tillgå i några lokala butiker. Det hade då handlat om att beställa med väntetid och risk för fel. Så nej tack. 

Lösningen blev en Biltema-anod som egentligen inte passar på den befintliga propellermuttern. Så jag modifierade min mutter genom att slipa bort material från den runda änden och borra hål. Jag grävde också ur anoden på insidan. Insexbulten (från muttersidan) som kom med roderanoderna passade perfekt med en lång mutter jag råkade ha i en låda. Den långa muttern var nästan en nödvändighet för den stack ut bakom anodens bakre ända så att jag kom åt med en vanlig nyckel. Hålet är för trångt för en hylsnyckel. Lite silikon på gängorna ska väl förhindra att den skruvar upp sig samt eventuellt hålla den kvar en dag extra när zinken äts upp.

Simsalabim. Nya rosetten är riktigt tjusig!

Filade vidare på anodens utsida så att den hydrodynamiskt smälter bättre ihop med mutterns sex platta ytor.

Sedan ägnade jag ett par dagar åt att pumpa några fler bar i högerdäcket.

Därefter filade jag ytterligare. Anodens bakre ända var inte riktigt ordentligt minutiöst exakt precist fulländat centrerad. 

Och ja!!... Båtens skrov (yta) är en estetisk styggelse. Fläckig, skitig, smutsig, och you name it. Den tvättades en gång i våras men skiten ville inte lossna. Så nu tänker jag som så att det löser (upp) sig när den kommer ner i vattnet. Livlig fantasi ska inte föraktas.

Söndag 9.7. På kvällen bar det av.

Trailern backades ut och ner längs rampen vid Bådahamnen.

Motorn startade så som önskat, sjövattenpumpen drog omgående vatten genom värmeväxlaren och spottade ut det i aktern. Allt verkade vara i ordning.

När båten började få flytkraft slog jag i backen (to state the obvious). Motorn skakade till när propellern började vispa vatten och båten baxade sig loss och ut på det blå. Snabb koll ner mot kölskarpen längst bak där eventuellt inträngande vatten samlas. Torrt! Inga oförklarliga läckor stod således att finna.

Givetvis måste jag dra ut på fjärden för att testa, kolla och känna. Kylningen fungerar som den ska. Annat var det förra året när jag var på jungfrutur och det blev ångbastu efter en sjömil. Det var ångest-skapande (förlåt) och jag har numera alltid ett öga på tempmätaren.

Eftersom allt - läs motorn - fungerade gjorde jag en Hällgrund-Torsön-runt-runda. Kändes som en passlig första testvända. Svårt att avgöra den nya propellerns betydelse eller effekt på tingens tillstånd. Jag har ju ingen varvräknare i båten. Men känslan är i alla fall att teorin tycks stämma någorlunda. Dvs. att marschfarten/skrovfarten uppnås med mindre gaspådrag. Förhoppningsvis ska det ge en liten, liten bränsleinbesparing och något längre räckvidd per tank.

Utanför Torsöfjärden stannade jag och testade propellervandringen (skovelhjulseffekten). Orkade göra en halv piruett med korta rusningar framåt och bakåt med rodret konstant babord innan jag ansåg att jag hade fullständig och oklanderligt perfekt kontroll. Hade väntat mig lite mera - kanske t.o.m. önskat mig lite mera - propellervandring. Nåväl, Jag kommer helt säkert att börja krångla mig in i toktrånga hamnar när det blåser mer än 10 sekundmeter.

Text som fyller utrymmet mellan bilderna.

Hög lägsta fart är ett litet... nja ordet problem är något för stort... men ändå. Granskärssundet (längre fram i bilden ovan) bjuder på smalt farled och specialslalom. På sådana ställen ska man krypa fram. Men den här båten vill inte riktigt ner under 6,5 knop utan att man slår ur växeln lite nu som då. Gör man det blir styrförmågan samtidigt lite sämre (ingen propellerström över rodret). Det där med "lägsta hastighet" är ju något som inte blev bättre med ny propeller - surprise, surprise!

Äntligen tillbaka vid bryggplats nr 6. Rätt in i vassen bara.

Jag har också ett namn på lut. Men det är inte Moses.