Båt

Nu är det dags för en gnutta förnyelse av det här www-hörnet. Från och med nu blir ämnesfloran antagligen något mer varierad. Från att ha varit en cykelcentrerad blogg - och under senaste året knappt ens det - så ska jag nu även flika in med lite annat. Båt kan t.ex. vara ett sådant ämne. Jag breddar helt enkelt fortskaffningsmedelsmångfalden.

6.11.2015 såg det ut på följande sätt i korsningen Kyrkogatan/Borgaregatan.

Detta flytetyg anlände den aftonen från Ylöjärvi, där det huserat och flutit omkring på Näsijärvi i 14 år.

Innan dess hade båten kretsat omkring utanför Brahestad och innan dess var den lots och fyrverkets förbindelsebåt vid Tankar (Karleby).

Båten är byggd på Åbo Båtvarf 1962. Modellen heter Delfin och de gjordes främst för lotsverket, tullen och polisen. Modellen är 10,25 m (typ 34 fot) lång och 2,35 m bred. Djupgåendet är någonstans i trakterna mot 80 cm. Motorn är från samma år och den lystrar till namnet Parsons Pike Marin. Det innebär att det är en marinerad Fordson Super Major (4 cyl, drygt 50 hk)

I ungefär 25 år har jag formligen suktat efter att åter börja vara ute på böljorna de blå. Efter de fem senaste, brutalt båtsjuka åren, hittade jag till slut denna farkost och slog till efter ett par veckors hårt ältande.

Denna Delfin är exakt, precis, mitt i prick, helt och hållet en sådan båt som jag ska, bör, vill ha. Orsakerna är följande:

1. Jag vill ha en deplacementbåt. Smäckra snipor är mina favoriter.

2. Den är rustik. Tröskeln att gripa tag i något (plasta, såga, foga, justera) blir låg.

3. Ingen lyx. Den har motor och lite elektricitet. That's it? Ratten ska jag återkomma till.

4. Den är lite speciell. Kan ju inte rå för att jag är svag för sådant.

5. Den torde vara bra i sjön. Det är bara det jag vill ha av en båt.

I skrivande stund är den fortfarande på land. Men sjösättningen närmar sig. Vårens grejande med båten ska jag väl försöka prångla ut här på dessa sidor lite vartefter.

Bekant vägsträcka

Ska jag inleda ett inlägg på den här bloggen som om ingenting hänt?
- Alltså inte alls låtsas om att jag låtit dessa sidor förfalla sedan augusti förra året?
Eller ska jag börja med en lång och invecklad förklaring?
Svaret får ni om ett år.

I övrigt kan jag meddela att jag inte cyklar. 
Cervelo RS har fått ta mig till och från jobbet en hel gång under våren.
Cervelo SLC har jag inte rört sedan förra sommaren.
Tempohojen har jag inte rört på två år.
Mojntinbajken cyklade jag med i vintras när jag for till Komarov Arena för att kolla hockey. Nu är bakbromsen helt fast-tagen och bakhjulet rubbas inte en millimeter. Så har den stått i förvar ända sedan någon gång i mars (tror jag).
Wawen har jag pendlat med typ 10 gånger. Det är slut med det nu. Semestern har tagit vid.
Jag har väl kanske totalt ca 500 km på cykel för den här säsongen.
Får väl lov att komma igen ett annat år.

Ungefär så här ser alltså sträckan Nykarleby - Jakobstad - Nykarleby ut.

Och så här cyklar jag tidvis också.

Pendelrekord. Nu firar vi!

Det är champagne och konfetti här hemma denna afton. Hela familjen jublar och festar. Jag satte nämligen nytt rekord i jobbpendlingen och spräckte äntligen drömgränsen 50 minuter tur retur (dörr till dörr).
Benen kändes ganska prima i morse och för första gången på länge kunde jag köra mig riktigt flåsig och andfådd (andfådd betyder att en knipa kan förväxla nyllet med en holk). Tidigare under sommaren har benen liksom stumnat långt före resten av kroppen ens vaknat till liv.
Till jobbet kom jag inte under 25 minuter (25:38) och när det blev rödljus på hemvägen antog jag att gränsen var onåbar. Men ute på Jakobstadsvägen rullade det på ganska fint och till slut insåg jag att det kanske skulle vara möjligt - vilket triggade mig att pressa lite extra. Med fyra sekunders marginal stannade Wawen här hemma på gården varpå familjens jubel inte visste några gränser.

Mer om detta får ni läsa i morgondagens ÖT & Vbl. Ni som har Eurosport kan se ett specialinsatt program imorgon kväll, samt ett längre reportage på lördag.

Edit: Det är exakt 20 km en väg. Snittet på morgonen blev 47,0 km/h och på hemvägen var det 49,3 km/h. Rödljus-stoppet varade 10 sekunder.

Nu som en riktig blogg... med sko-mode

En gång i tiden hade jag fötter som spontan-antände och brann sönder efter ett antal timmars cyklande på racern. Tills slut hittades en skolösning som fungerade. De skorna (Bont CTT) är perfekta på racern men i velomobilen är de så plågsamma att självaste Hin håle köpte idén som tortyrmetod till någon av helveteskamrarna.

Eftersom Bont-skorna fungerade på racern, hade jag som plan att skaffa ett par till och försöka formgjuta dem efter den position som foten får i skon när man trampar liggcykel. Brinnande fötter beror oftast på att foten sväller och att vissa nerver i fotsulan kommer "i kläm". Vanliga lösningar är att ha klossen så långt bak under fotbladet som möjligt, eftersom de aktuella nerverna påverkas mera om trycket under foten är långt fram. Styv skosula är också bra så att trycket kan fördelas över så stor yta som möjligt. Mina gamla Diadora är för mjuka och klossarna "känns" genom sulan. När det gäller Bont-skorna är mjukhet inget problem (de är gjorda av diamantfiber) men där handlar det om andra fenomen. Utöver detta så bör skorna vara tillräckligt stora så att fötterna får plats att svälla. De främre skospännena får helst vara lösa medan det översta kan vara spänt.

Här om dagen vandrade jag iväg till en lokal cykelhandel och kollade sko-sortimentet. Jag bör direkt erkänna - Bontrager har varit ett märke jag av någon slags ogrundad anledning inte gillat. Jag har alltså inte haft några som helst vettiga skäl för detta ogillande. Men jag gav mig en liten symbolisk örfil och sade på skarpen till mig själv att sådana känslorelaterade dumheter får det nu vara slut med - åtminstone vad skor beträffar. Växelgrupper och cykelmärken är det annat med. De har inte gett mig sjuka fötter så jag fortsätter gladeligen hålla hårt i subjektiviteten på det området.

Bontrager-skorna kändes störtsköna på foten. Visst! Det är omöjligt att veta. Att stå i en cykelsko i butiken är inte samma som att trampa pedal fyra timmar i samma sko. 

Skorna heter xXx och har något slags stiffness index på 14. Vet inte riktigt vad det ska betyda men på något sätt dras tankarna till snusk. Vad tänkte Bontrager egentligen?

Paret väger tillsammans 595g (med grå Look-klossar) och är därmed t.o.m. lättare än Bont-skorna (611g). Sulan är en smula tjockare och jag noterar att jag får lov att skjuta fram vevpartiet i velomobilen trots att klossen är längre bak under foten. Stiffness index 14 tycks vara stelt på en skala. Noterar inte att klossen skulle kännas genom sulan - vilket förstås är bra.

I torsdags testades de i Wawen för första gången. Det var en kort "ärende-runda" till Jakobstad. På så kort sträcka var allt frid och föjd hela vägen. På fredagen fick de visa mera färg när jag lät dem åka med på en Kortesjärvi-runda (108 km). Första timmen var bra. Efter två timmar fräste svavlet på tåspetsarna. Problemen finns kvar men är absolut i lindrigare form än tidigare. Hoppas nu att skorna ska sätta sig efter fötterna en smula och att bekymren kanske minskar. Hade dem kanske onödigt spända från start också. 

En annan grej som uppstod under Kortesjärvirundan var den oerhörda kontrasten mellan verklig ljuv harmoni och ilande disharmoni. Fram till Kortesjärvi och vägskälet till Voltti var allt bara vacker cykelmusik. Jag trivs ypperligt på vägen där bortom Purmo. Men mot Voltti blir det något helt annat. Med min stötiga Velomobil är vägbeläggningen en plåga. Dessutom valde jag mellan pest och kolera från Voltti och hem. Jag tog den gamla vägen på östra sidan ån. Orsaken var Juthbackamarknaden och förmodad folkvandring med miljoners miljoner bilar på Seinäjokivägen - en väg jag annars hade tagit eftersom den är velomobil-snäll (bred och slät). Faktum är att jag fullständigt tappade cykelintresset där någonstans mellan Voltti och Jeppo. Fötterna hade börjat bränna, velomobilen skakade, vibrerade och skramlade. Ena backspegeln vibrerade ständigt ur position och alla skakningar tar faktiskt ner farten ganska märkbart. För att tala klarspråk... det var helt enkelt rent av pissigt.

Som tur var blev det bättre mot slutet eftersom de sista 9 kilometrarna har nyare asfalt.

Idag har det varit Nykarlebyloppet. Jag var ute och skyltade samt sopade banan i morse (inte ensam dock) och sedan agerade jag trafikvakt. En krasch i klungan med ambulanser och elände lade ändå sordin på det hela. Får hoppas det inte gick så illa som först befarades.

Störtlöjligt

Vad har hänt efter mitt fysiska lågvattensmärke under FM-helgen för dryga två veckor sedan?
Svar: Ingenting!
Ja, eller det någonting som skett (alltid sker ju någonting) har varit att jag färdigställt sommarens etapp av det ständigt pågående husrestaurerandet, att jag jobbat med skrivbordsrelaterade uppgifter och att jag inte rört en cykel - annat än när jag tog mig till Skogsvallen här om kvällen och bevittnade NIK slå RöVe med 5 - 0.

Velomobilen har vilat helt orörd sedan FM. Igår var det så dags att ta sig till jobbet och inleda pendlandet. Jag körde med Wawen i helt post-FM-orört skick. Pumpade inte ens däcken trots att de nog släppt några bar. Sedan hoppades jag att punkteringar skulle lysa med sin frånvaro. Med de två hjulkåporna utanför framhjulen skulle det ju bli en smula onödigt arbetsamt i samband med slangbyte.

Väl ute på de platta raksträckorna kom chocken. Wawen rullade synnerligen lätt och det var inte med överdrivet stor ansträngning som jag kunde hålla uppemot 55 km/h. Någon medvind assisterade heller inte. Snittfarten från dörr till dörr, tur retur blev 47,4 och då var det rödljus och allmänt krypfart på sina ställen vid respektive stad. Var tusan fanns de benen under FM?????

Liggcykel-FM

Tillbaka på Nokias testbana för mitt andra deltagande i detta härliga evenemang. 

Kom till Nokia vid halv tio-tiden på lördagsförmiddagen och började få klart för mig vad allt jag glömt hemma. Hyra lift för väggmålning dagen före ett FM är väl sisådär. All packning skedde sent på fredagskvällen. En väsentlig grej som lämnat kvar hemma var kläder. Inte cykelkläder. Sådana fanns i väskan - men kläder att ha på mig mellan loppen... icke.

T-shirt, shorts och (tack och lov) en huvtröja, var vad jag hade. Det var allt annat än shortsväder på lördag. Himlen bjöd på den där ruggiga varianten med miljontals pyttesmå kalla regndroppar per kubikmeter. Eftersom jag behövde kontrollera Wawens däckstryck innan start, hade jag kört dit utan sidokåporna monterade. Huttrande skruvade jag med cykeln under presenningen på släpvagnen. Ville inte få regn på velomobilen innan jag hade tejpat. När det äntligen var klart fick jag hålla mig så ofta som möjligt inne i servicebyggnaden. Där ute var det bara ett enda långt huttrande.

Klockan ett skulle grenen 200 meter sprint starta. Ut ur shortsen, t-skjortan, huvtröjan och in i den tunnaste tänkbara cykel-lycran. Jag har gamla fotografier av barnen när de är i simskolan och vattnet snarast är mjuk is. Jag måste ha ägt samma uppsyn som barnen på de bilderna. Men när man befinner sig nere och inne i cykeln, upphör kylan snabbt att vara ett problem. Jag trampade 5-6 varv runt banan och fick upp temperaturen en smula. Försökte samtidigt planera igångdraget inför de där 200 metrarna där hastigheten ska vara maximal. Det här året var det motvind på mätsträckan men jag upplevde redan i uppvärmningen att farten verkade lovande och att det säkert skulle finnas kraft för en hastighet som motsvarade fjolårets (dvs. kring 68-69 km/h).

Planerade bara göra ett försök (man har tre st till förfogande). Starten sker intill mätsträckan och man har ett varv på sig (ca 1,8 km) men det var tillåtet att göra ett extra "accelerationsvarv" vilket jag också gjorde. När jag kom in mot slutet av kurvan före raksträckan med de 200 metrarna, höll jag ganska god fart och allt kändes fint. Med ca 600 meter kvar hade jag ungefär 58 på mätaren och påbörjade den sista accelerationen. Ännu vid 62 verkade allt enligt planen men sedan... ingenting. Cykeluslingen vägrade blankt gå fortare hur mycket jag än rev i. Snittet på sträckan stannade vid 64,?? (har glömt den exakta siffran och det har inte skickats ut än). Det är en hastighet jag brukar lyckas klämma på träningsrundorna och på tävling har man ju allt som oftast ändå en extra liten kick. 

64 km/h är en ren besvikelse. Nu tror jag i och för sig inte att jag hade klarat av att förbättra placeringen (jag blev trea) ens med en hastighet jag varit nöjd med, för ettan och tvåan överskred nätt och jämt 70. Det ligger just nu över min förmåga. Men 64?

OK. Gjorde bara ett försök. Det blir liksom inte bättre en andra eller tredje gång. Sparade mig istället till 1h-loppet kl 17.

Huttrade och frös under pausen. Pizza beställdes till tävlingsområdet och jag lyckades inte äta mer än en halv. Tvingade även i mig några medhavda makaroner men magen ville inte ta emot särskilt stora mängder av någonting.

Som tur var råkade det finnas en filt i bilen. Jag gick med den lindad runt benen och det tog bort en del av kylan. Jag ville ju inte sitta inne hela tiden. I pausen mellan loppen är det nämligen dags att kora Finlands långsammaste liggcyklist - något man inte bör missa.

Kval-loppen kördes i par. Det är full fokus.

Även en av helgens två snabbaste cyklar/cyklister deltog (utan toppkåpa). Det gick inte alls bra.

Och här har vi finaltrion. De två bortre banorna gjorde upp om segern i en oerhört jämn kamp. Bortersta banan segrade till slut. Det gick verkligen sakta.

Så småningom var det som sagt dags för 1h-loppet. Åter igen gjorde jag ett antal uppvärmningsvarv.

Direkt efter start visade Tero Haapanen (blå Strada) var skåpet ska stå och drog iväg i rasande fart. Jag hade ingenting att sätta emot. Försökte bara hitta mitt tempo och hittade det inom kort. Det var inget snabbt tempo. Benen var helt enkelt inte med mig. Tror jag hade glömt dem där hemma också. Förra året fick jag snabbt upp flåset och körde hela timmen med munnen på vid gavel, pulsen i taket och ögonen Bostonterrier-style. Den här gången blev jag inte ens andfådd. Jag orkade helt enkelt inte trampa så hårt att jag fick upp vare sig puls eller flås. Det var en makaber känsla. Det var med ledmotivet blasé, som jag vevade mig runt banan under den där timmen. Min slutliga snittfart blev 47,någonting. Garmin visade 48,8 men den visar alltid mera än den officiella tidtagningen som antagligen baseras på banans exakta längd, mätt efter kortaste sträckan vid "innerkurvan". När man cyklar blir det i praktiken en vidare linje (andra cyklister passeras på vänster sida) med längre sträcka som resultat. Jag varvades fyra gånger av segraren. Om det tvåhjuliga streamliner-hembygget fungerat klanderfritt hade jag blivit trea. Men den cykeln hade kedjehopp och 15 minuters avbrott i början av loppet så jag slutade trots allt som tvåa. Placeringen är inte så viktig. På liggcykel-FM är man för att det är kul att köra på banan och för att uppleva evenemanget. Även om jag hade presterat en hastighet jag varit nöjd med (typ 52 km/h) så hade jag inte slagit segraren. Han dundrade in ett snitt på över 55.

Fyra velomobiler, en streamliner och en klotgrill har övernattat tillsammans och möts av strålande solsken på söndagsmorgonen. Med mina ben kunde jag förresten lika gärna ha kört klotgrillen.

De riktiga tuffingarna samlas till start kl. 8 på morgonen. Dags för tolvtimmarsloppet.

Målgång om tolv timmar.

Klockan tio startade 6h-loppet. I år skulle jag premiärköra den "grenen". Med tanke på gårdagens underkända ben, hade jag i åtanke att bara njuta, köra runt, runt, runt och ta vara på möjligheten att susa omkring bland en massa andra cyklister och velomobiler. Sådant sker ju bara en gång om året. Vädret var perfekt, Wawen full av mat och dricka. Allt var dukat för 6 timmar velomobilåkning. Hittade ett långfärdstempo som verkade kanonbra. Till min förvåning låg det bara ungefär en km/h under tempot i gårdagens 1h-lopp. Benen kändes väl inte tiptop, men jag fick intrycket av att jag kunde hålla på länge. Men det fanns ett litet orosmoln - fötterna. Nåväl. Försökte glömma dem och bara trampa runt.

Efter en dryg timme kom ändå signalerna. Tårna domnade bort på båda fötterna och efter en och en halv timme var det inga signaler längre, det var vrålsmärta. försökte gymnastisera med tårna, testade lossa skospännena men smärtorna bara tilltog. När två timmar passerades kunde jag bara inte förmå mig att fortsätta. Inget hjälper när det väl har börjat. Tänkte ett tag att jag bara stannar och springer omkring barfota en stund för att sedan fortsätta igen. Men det släppte inte så snabbt som jag hade hoppats och det hade förstås kommit tillbaka så fort jag börjat cykla på nytt. Det blev DNF (eller egentligen räknas väl mitt resultat men det blir liksom typ totalt 100 km på sex timmar = 16,6 km/h). Garmin visar att jag cyklat 2:07 h, 100,62 km och snittat 47,4.

Jag packade ihop och letade mig hemåt. De övriga 6h-deltagarna gick väl i mål när jag körde genom Alavus. Och ännu i Alavus brände det i tårna.

Den förmodade segraren av 6h-loppet. Målsättningen var att knäcka 300 km, vilket betyder ett snitt över 50. Hoppas han lyckades.

Nu måste jag hitta skor och inställningar som fungerar i Wawen. Det känns för bedrövligt att inte kunna utnyttja en dylik cykels långdistans-kvaliteter.

Och så ska benen sannerligen få sota för lördagens prestationer!

Edit 3.8: Men trots usla ben (dålig form), fotproblem och dålig synkronisering mellan lördagsvädret och kläder, var det ändå väldans kul att vara på plats.

Genrep

Helgen kommer rusande rakt emot i hisnande hastighet. Här står jag och bara glor dumt. Typ.

Den senaste veckan har jag gjort precis allt möjligt, allt möjligt utom just cykla. Senaste helg borde jag förstås ha varit ute på en riktig långlänk. Men nej. Då var jag involverad i ett projekt som höll mig borta från vägarna. I och för sig ägnade jag lördagen åt att till fots försöka forcera sanslöst svår skogsterräng. Det blev 10 kilometer och sex timmar. Kroppen var fullständigt mör efteråt. Så det får välan gälla som långlänk då.

Inne i den här veckan har det varit väggarbete och kalas.

Men idag... idag! ... monterade jag ultremo-däcken fram, hjulkåporna utanpå och drog iväg på en runda för att kolla så att de sista detaljerna var något så när på plats.

Jag slog sällskap med en kvartett cyklister som hade tänkt sig till [Ala]Härmä på en kopp kaffe.

Helst hade jag faktiskt deltagit med vanlig racer, men jag var ju ändå tvungen att genrepa med Wawen. Så jag höll mig en bit bakom de övriga fram till Jeppo där jag försökte varva ur lite och körde två korta knyckar med lite halvhögt tempo fram till Holmankangas där jag väntade in de övriga.

Därefter kaffe och gris.

Hemresan tog jag ännu mer inkognito. De andra tog gamla vägen på östra sidan ån och jag körde Seinäjokivägen. Försökte hålla tempo hela vägen och det fungerade ganska bra.

Mellan Jeppo och Riksåttan kom jag i kontakt med ett skyfall. Har klippt upp en liten bit av huvens visir så att jag ska kunna köra med huven helt fast (bättre aerodynamik) - men ändå ha luftintag (syre) och vädring. Det betyder förstås att det alltid är en öppning och att regn letar sig in. Det letade sig in med rejäl kraft. Jag höll kring 50 och vattendropporna var stora. Det gjorde ont i ögonen. Glasögonen kunde jag inte använda. Såg nada genom dem. Men vid Juthas avtog det och jag kunde konstatera att jag hade kört helt rätt trots grava siktbekymmer.

Nu får jag dunka ner kolhydrater i mängd och massor för att lura kroppen att den är vältränad inför helgens ansträngningar.

Edit: Tro inte på höjdkurvan. Garmin måste ha fått helfnatt i ösregnet (det rinner ned en hel del vatten just där Garmin är belägen).

... eller så körde jag ändå allt annat än rätt. Jag vet inte. Jag såg ju inget.

Edit 2: Eller så var det inte regn. Jag körde kanske ner i ån där mot slutet. Det skulle förklara höjdkurvan och vattnet.

Hemlisar i en icke-bildblogg

Den observante läsaren av denna blogg har eventuellt noterat att här bjuds det sällan på bilder i överflöd.

Tre st. orsaker:
1. Min telefon är en telefon. Den har förvisso en kamera som kan ta bilder där man kan urskilja ett antal kontraster och möjligen utläsa vad dessa kontraster tillsammans kan tänkas visa, men att få dessa bilder överförda till någon annan teknisk apparatur (typ en dator) är ett veckolångt projekt även för NSA.
2. Jag har en arbetstelefon som lär ska höra till de så kallade smarta telefonerna. Antagligen är den faktiskt riktigt skärpt. Den har nämligen gått i baklås nu under semestern och vägrar blankt göra annat än tidvis (och sömnigt) flasha "Nokia" i displayen.
3. Mina kameror är system-varianter man verkligen inte släpar med sig på ett enda litet cykeläventyr. Dessutom orkar jag sällan ha dem med mig för att dokumentera småjusteringar och annat skruvande med cyklarna.

Någon kamera var således heller inte med när jag igår ställde om framhjulen från en gnutta toe out till helt parallella. Kamera fanns heller inte ombord när jag åter tog mig de 27,5 kilometrarna till Holmankangas och tillbaka. Benen var lite sega och presterade inte samma resultat som föregående kväll. Huruvida framhjulsintställningen påverkade är precis lika omöjligt att avgöra som något som är helt omöjligt att avgöra.

Ibland har jag ju kompenserat bildbristen med skärmdump från Garminsidan över respektive avhandlad cykelrunda. Det gör jag inte just nu. FM närmar sig och jag kryper in i en hemlig liten koja.

Tre st. möjliga orsaker:
1. Det går så förtvivlat långsamt och jag vill inte visa hur fruktansvärt bedrövlig formen är.
2. Det händer ingenting, nada, noll. Ork, kraft och fart är precis samma som tidigare trots att det absolut borde vara bättre efter aerotrimning och träning... "träning".
3. Det går ruggigt snabbt och jag vill verkligen inte avslöja detta för medtävlarna inför FM.

WAW är inte MTB

Kan för mitt liv inte förstå varför jag ända fram tills nyligen (fredagen förra veckan) låtit bli att skaffa en kassett med vettig racer-betonad stigning.
Wawen har nämligen varit försedd med en 9-delad 11-oändligheten-MTB-kassett.
De (och flera andra velomobil-märken) har väl dylika kassetter fabriksmonterade. Tredelat fram och himalaya-utväxling bak är overkill i samma omfattning som USA's och Soviets atomprogram på 70-80-talen. Mellanklingan fram använder jag vid start från 0 km/h. Annars är det bara storklinga.

Igår kväll testade jag 11-23 för första gången. Det var magiskt. Plötsligt hade jag tillgång till exakt rätt växlar i hastigheter runt 44 - 55. För första gången hade jag en växel (57/12) som känns perfekt i 48-53 km/h. 57/13 och 57/11 har varit mina tidigare alternativ och den enas kadens driver upp pulsen för mycket pga. allt vevande och den andra gör bara att benen stumnar. Den korta (55 km) rundan var en fröjd.
Nu är det också mycket mindre och bättre steg i acceleration från 35 km/h och uppåt. Får ständigt hålla lämplig kadens.

Och inte behövde jag byta kedja heller. Kedjorna i velomobiler har större livslängd än på racercyklar. De slits och töjs helt enkelt inte lika snabbt.

Toe out (förra inlägget) var kvar och känslan är fortfarande att det är något som kunde rulla lite lättare. Ska se om känslan har rätt och ställa om till parallella framhjul samt därefter kolla vad känslan säger.

Om icke-empirisk vetenskap med Waw

Med Wawens framvagnsjobbb följde förstås hjulinställning. Toe in/out behöver kontrolleras och justeras. I de gamla anvisningarna sägs att hjulen bör vara helt parallella och om man har svårt att verkligen mäta exakt så är det bättre om felmarginalen går i toe in-riktningen.

Framhjulen har ett visst glapp, eller "spel". Dvs. deras axlar är inte orubbliga. Glappet är någon millimeter i vardera riktningen. Kan ju hända att tanken med ett ynkligt toe in har att göra med att man tänkte sig att framhjulen "trycks en smula bakåt" och på så sätt blir mera parallella när man cyklar. Jag vet inte.  Så enkelt är det i alla fall inte.

Det nya är nämligen att hjulen borde ha ett litet toe out. Några som kör snabbt med Waw där nere i Europa har konstaterat detta. Enligt denna nya devis lär det ska vara så att hjulen (eller hjulaxlarna) letar sig "framåt" när de roterar och rullmotståndet blir lägre. Vet inte hur de har kommit fram till detta. Wattmätare kanske.

Nåväl. Inledningsvis hade jag ett puttinuttigt toe in. Igår kväll ändrade jag till ett puttinuttigt toe out. Ca 2,5 mm mätt mellan framhjulens "bakersta" del och "främsta" del (på ett 20"-hjul).
I morse körde jag åter en vända till Holmankangas och tillbaka (ca 55 km)

Först hade jag tänkt göra samma övningar som under gårdagsmorgonen - dvs. hålla ca 40 och dra upp till 60 (eller så mycket jag orkar). Men ganska omgående noterade jag att benen var fulla av kolsyra, eller något i den stilen. Det var nästan jobbigt att bara hålla 40. Planerna ändrades och jag körde de där 40 km/h på lätt växel hela vägen till Holmankangas. Att få upp kadensen och klara av att hålla hög kadens under längre tid borde nämligen vara ett litet måste för mig - om det nu finns några måsten med det här. Så någon slags träning blev det väl.
På hemvägen hade jag vinden lite snett med. Så jag gick in i bekvämlighetszonen och tryckte i tyngsta möjliga växel och malade på i gammal ohejdad sengångarstil.

Och så frågorna...
Gick det tyngre pga. dåliga ben eller pga. toe out? Kanske benen var OK men allt blev bara jobbigare för att rullmotståndet ökade?
Det var ungefär 3-4 km/h som saknades - överallt - hela vägen. Vem tog de kilometrarnaitimmarna?
Var det både benen och toe out. Eller var benen så totalkassa att det gick så pass mycket långsammare trots bättre hjulinställning?
Eller var det pga. förändrat däckstryck från tidigare? Eller vindriktningen?

Det finns  hyfsat empiriska metoder att mäta rullmotstånd i samband med hjulinställning. Jag har bara inte riktigt tid att engagera mig i sådant just nu. Så jag fortsätter att gå på helt empirisk känsla istället. Tror jag kör med toe out en eller två gånger till. Känns det fortfarande trögt justerar jag väl hjulen parallella.