Lugnt är tungt men ganska trevligt

Med bestämdhet och pondus gick jag in för att avklara dagens runda på ett riktigt lugnt och sansat sätt. Benen skulle arbeta lätt, lät, lätt. Pulsen skulle hållas låg och andfåddhet skulle inte finnas på kartan. Det fungerade riktigt hyfsat och jag lydde mig själv till punkt och pricka. Inte på en enda meter tryckte jag på med någon som helst överdrivet ansträngande kraft.

Två vägsträckor fanns på önskelistan. En av dessa är den korta sträckan mellan Alahärmä och Ylihärmä - närmare bestämt vägen som går på östra sidan ån. Helt fantastiskt tjusig och böljande väg.
Den andra sträckan är Kaurajärvi - Komossa - Kimo. Också en härlig cykelväg och nu för första gången avklarad i velomobil. Det blev inte sämre av det.

Märkligt nog gick jag dock helt tom i Komossa så det blev väl inte så prima som det kunde ha varit.
Vet inte varför energin försvann. Mat fanns i magen och jag hade verkligen lyckats med målsättningen att ta det lugnt. Jag var med andra ord inte alls sliten eller trött. Bara tom.
Nåväl... rejält med socker vid Fjärdsändan gjorde så att sista biten hem blev uthärdlig.

Dagens runda var med andra ord en sån där sightseeing-runda. Svårt att genomföra men möjligt ifall man verkligen bestämmer sig.

Jag har tidigare hållit mig borta från riksåttan. Det ska jag fortsätta med. Den vägen är ett skämt, ett dåligt skämt.

På två hjul i Pensala

I övrigt cyklade jag på tre hjul men den snäva högersvängen i Pensala-korsningen skedde med frejdig fart (30,5 km/h) och slagsida.

Före avfärd monterades två hjuldukar på bakhjulet. Teoretiskt ska det minska turbulensen i hjulhuset. Det är ändå 36 runda ekrar som ständigt vispar omkring i luften där inne. Yttre ändan av ekrarna roterar tidvis ändå med en hastighet av närmare 45-50 km/h genom luften i hjulhuset. Med hjulsidor torde man få bukt med en del av det luftmotståndet även om det inte är samma skillnad som med diskhjul på tempocykel.

En fotbolls-VM-sommar

En fotbolls-VM-sommar är ju inte som vilken sommar som helst. Hur självklart är inte det påståendet? Men en fotbolls-VM-sommar med matcher som spelas i vår ljusa sommarnatt är inte som vilken fotbolls-VM-sommar som helst. Fotbolls-VM-sommaren blir helt enkelt lite mer magisk på natten.
Tänk bara på 94... Maradona, Romário, Bebeto, Baggio, Baresi, Hagi, Stoitjkov... och Brolin... och hela svenska landslaget. Ljuva nostalgi!

Och vilken fotbolls-VM-sommar det här är. Fullt av härliga, positiva överraskningar. Algeriet, Chile, Colombia, Mexiko, mm. - länder vars spelare man ju nog visste kan sparka boll men som vred upp intensiteten ett par extra snäpp och bjöd (bjuder) på riktigt fartfylld, rolig och spännande underhållning.

Som finländsk medborgare - och alltså ständigt utan "eget" land att hålla på i VM - har jag med tiden konstruerat vissa favoriter. Man gör ju så.
Lågstadiets mattebok omgiven av inköpt skyddspapper med Allan Simonsen i Mönchengladbachs mundering och (senare) EM 84 drog förstås fram Danmark som en av dessa favoriter och det lever kvar än.
Sverige och Norge lunkar fram direkt bakom på favoritskalan. Men inget av dessa landslag är ju som bekant med i Brasilien.

Holland var länge en annan favorit. Varför? 
Det är självfallet en ren konstruktion baserad på lösa känslomässiga infall. Cruyff såg jag ju liksom aldrig live på TV men hans rykte, förlusten mot Tyskland i VM 74 (som jag alltså bara läste om + tjusiga bilder i bokverket Horisont) och orange spelartröjor etsade in landslaget i min tidiga fotbollshjärna. Att ett mer grundmurat intresse för landslagsfotboll sammanföll med eran då Van Basten, Gullit och Rijkaard trillade boll bidrog nog till att Holländska landslaget länge var ett gäng jag hejade på. Det hejandet kom senare av sig.
Grannlandet Belgien följde med på köpet tackvare en fin generation på 80-talet. Pfaff var grundbulten i det favoritskapet och det kryddades av sådana som t.ex. Scifo.
Man får därmed en tydlig bild av hur favoritlandslagskartan såg ut - Danmark, Holland och Belgien - små länder bredvid Tyskland.

Men man får inte glömma de brittiska lagen plus Irland. Det är nog tipsextra och 
Monthy Pyton som delvis gjort att dessa landslag var (och är) högt på listan.
(Monthy Pyton representerar alltså det genuint brittiska och allt som hör dit)
Lite anglofili skadar väl inte? Eller?
Dessutom ser inte brittiska fotbollsspelare ut som fotbollsspelare - på något sätt.

Till sist, bland favoriterna, måste jag väl nämna Italien. Italien är helt enkelt stil. Punkt slut.

I princip bara Europa här ovan och det beror på att jag inte riktigt haft några favoriter från annat håll.
Brasilien måste man ju gilla en aning så länge Sokrates var med, men därefter har jag inte brytt mig nämnvärt om dem - förutom kanske ändå lite ännu under Dunga-generationen. 
Ja, ja, ja. De spelar ibland tekniskt helt otroligt fantastiskt men hela grejen med tårar och stjärnstatus blir bara för mycket. Briljansen i deras spel blåser all världens väg när det ska ramlas värst i hela världen. Stjärnor ska ha lite jävlaranamma också - som Romario. Fast jag är väl bara nostalgisk och kan inte se det hos dagens Ronaldo*-wannabees.
(*Alltså inte Christiano)

Afrikanska lag brukar jag ibland hålla på "för stunden". De blandar och ger så oerhört mycket att man hoppas att de ska få utdelning. Asiatiska lag har jag inte riktigt fått grepp om. Iran spelade iofs tidvis riktigt fränt i år. Det var härligt att se.

Och så var det det där med Tyskland...
Njä. Den självklara fotbollsstormakten som alltid vinner efter 90 minuter var ju laget som de övriga skulle spöa men som de alltid bara stångade sig blodiga mot - speciellt mot den kantiga och oerhört effektiva stoppklossen Jürgen Kohler. 
Gud vad jag tyckte Jürgen Kohler var jobbig! Jag har knappt kommit över det än.

Spanien? Nä. OK... de lyckades bra under en tid och Iniesta är väl svår att inte gilla men annars... fin fotboll men för mycket vurmande hit och dit.
Frankrike har jag aldrig begripit mig på. Vet inte varför. Kanske samma grej där som med Spanien - det vurmades för mycket då när det begav sig.

Den här fotbolls-VM-sommaren har allt (nästan i alla fall) ställts på ända. Lag jag inte (av någon konstruerad anledning) tidigare gillade (läs t.ex. Mexiko) bjöd nu på underbar entertainment. I avsaknad av Danmark håller jag väl inte på något lag. Däremot skulle jag vilja se Brasilien förlora men vet samtidigt att de är viktiga för den fortsatta dramatiken. Kanske, kanske har de i alla fall skrämts upp rejält och det räcker långt i alla fall. Mer än någon annan förbundskapten får Scolari mig att tänka på en riktigt lättirriterad typ som plötsligt engagerat sig i någon slags trafiksituation och anser att ingen av bilförarna kan hantera sina fordon.

Pressen anser att maskineriet inte fungerat hos storlagen Argentina, Brasilien, Tyskland - de där lagen som ska komfortvinna varje match med 3-1. Jag håller med Mertesacker som ilsknade till och frågade om journalisterna tror att de (Tyskland) spelat mot clowner (Algeriet).
Med undantag av Spanien som föll ihop totalt har ju dessa storlag de facto krånglat sig vidare trots knackiga perioder i matcherna. Motståndet har skapat knackigheten. Många av årets VM-lag har bjudit upp till dans och utmanat på bästa tänkbara sätt. Varje match är ett nytt scenario, en ny situation. Argentina, Brasilien och Tyskland kommer nog att knacka sig vidare tills de stöter på varandra... "det har de alltid gjort".
- Även om jag verkligen inte gråter blod ifall Colombia slår ut Brasilien.
- Även om jag inte heller blir deppig ifall Costa Rica skräller en gång till och spöar gamla favoriten Holland.
- Även om Tyskland kommer att ha häcken full av Frankrike.
- Även om det skulle vara hur mysigt som helst med Belgien vidare efter bragd mot Argentina.

Det är något speciellt med att se VM-fotboll i sommarnatten. Stjärnorna blir tydligare då - trots att det är ljust.

Kottfri cykling

Om en månad...

Kära gamla Pensalarunda

"Fantasin sätter inga gränser" skrev jag i ett tidigare inlägg. Synd att jag inte har någon fantasi för dagens vända i Wawen blev - hör och häpna - en sk. Pensalarunda.

Pjah. Det var helt enkelt också den sträcka och den tid jag ville ge mig själv idag. Inte mer än så. Då är nämnda runda väldigt lämplig. Dessutom hade jag inte planerat in någon sightseeing på dagens cykelträning. Om sanningen ska fram har det (sightseeing) skett synnerligen sällan.

Kroppen kändes lite bättre än senast jag försökte något och tiden blev också putsad. Körde utan tak (huv) så det tog förstås emot någon extra watt. Samma gällde däcken som fick vara lite löst pumpade idag - för komfortens skull. 

Med rätt kropp (läs form), rätt däck och rätt aerotrimning så borde det börja bli möjligt för mig att knäppa den där Pensalarundan under en timme. Då beror det ju också på hur det ser ut med trafik vid korsningarna och hur man tänker med start och stop i stan. 

Viktiga saker! Mycket viktiga saker!

Men så är den här bloggen också endast till för de mest centrala frågorna i livet.

Förresten, gruvligt vad det är tungt att hålla fart från Munsala och hem

Liten torginvasion

Människor som delar vissa intressen tenderar som bekant att klumpa ihop sig på ett eller annat sätt. På det där Facebook finns t.ex. en grupp som heter Velomobiler i Norden och där råkar jag som av en händelse vara med. 

Många andra nordiska velomobilägare råkar också vara med i den gruppen - tänka sig. 

Bland annat gäller det även världens nordligaste boende velomobilägare. Han heter Urpo Taskinen och bor i Juoksengi, ett stenkast norr om polcirkeln i Sverige.

Denne man har nu trampat sig söderut på vår sida Bottenviken och genom [det där] Facebook var vi lokala velomobilägare väl informerade. Vi mötte upp och samlades på torget - alla utom en Nykarlebyvelomobilist som istället dragit iväg till Vasa på en annan samling med liggcyklister.

Håkan Löfqvist och jag körde iväg mot Strandcamping-hållet för att möta Urpo. 

Vissa bilder vet man inte om att man tar. Den nedre bilden är dock medvetet tagen. Den beskriver ett historiskt ögonblick. Två fb-vänner möts för första gången i verkliga livet.

Sedan blev det kaffe och gris vid Strandcamping och därpå följde alltså förtätningen av velomobiler vid Jakobstads torg. ÖT var också på plats.

Ja! Jag utövar lite yoga medan de andra pratar. Man blir sån av liggcyklar.

50 km halvdöd kolja

Om en dryg månad är det finländska mästerskap. Allehanda radikala hippie-cyklister drar då sina alternativa liggtrampfordon till Nokias testbana i ... Nokia.
Ni vet... det är där de brukade testa telefoner och gummistövlar.
Där ska det köras varv på varv.

Som enda cykelmålsättning den här sommaren hade jag tänkt befinna mig på nämnda tillställning.
Det tänker jag fortfarande.
Två "grenar" är jag åtminstone med i.
- 200 m sprint med flygande start.
- 1 h
Med 1 h menas alltså att man kör i en timme och den som hunnit köra längst vinner.
Dessa två lopp är på lördag 2.8

På lördagskvällen startar också ett 24 h-lopp
... som alltså avslutas på söndagskvällen. Det loppet får någon annan ägna sig åt.
På söndagsmorgonen startar ett 12 h-lopp och på förmiddagen ett 6 h-lopp.
Det där 6 h-loppet kunde eventuellt vara något jag anmäler mig till... under en tillfällig mentalkollaps.
6 h sittliggandes i Wawen är väl vispgrädde i jämförelse med t.ex. Vätternrundan.
Men har man inte tränat distans så har man inte.
Vi får se.
Till Nokia åker jag i alla fall.

Visserligen tar jag det hela mest som en allmän liggcykelträff men det skulle ja vara skoj att även kunna klämma ur sig lite lämpliga hastigheter vid tillfället i fråga.
Dagens lilla vända via Jeppo och Pensala skulle därför innehålla lite annat än det normal-veva-hålla- tryck-precis-under-tröskeln-utan-att-gå-sig-blå-men-hålla-jämn-hastighet.
Några små sprintövningar inklämda i trampandet kunde nog vara kul - tänkte jag.
Det var det inte.

Nu vet jag nämligen vad som försvinner om man inte tränar på riktigt.
Sprintkapaciteten! En kapacitet jag förresten aldrig haft - så den har inte försvunnit. Men ändå.
Jag sprintade som den ynkligaste och svagaste lilla klena kraftlösa jag.
Med dagens prestationer skulle jag bli toksist i vilket cykeljippo som helst.

Sprint i velomobil är taktik.
Hur lång ansats ska man egentligen ta? Hur ökas tröttheten och mjölksyran så lite som möjligt innan själva sprinten? Lång ansats och svag acceleration eller tvärtom... eller mitt emellan?
Jag måste också gå på lättare växlar mycket längre - inte växla till sirap för snabbt.

Faktum är att hela rundan var torsk, sillsallad, lake, kolja. Kroppen var trött helt enkelt.
Lite sämre medelhastighet än "normalt" kan dock ha berott på att jag inte hade huven/taket på. Testade en ny hjälm som precis anlänt till min samling "viktiga cykelrelaterade produkter".
Hjälmen känns bra på skallen. Den har inga av de där spretiga fenorna som så många cykelhjälmar har - bl.a. mina gamla hjälmar - och som gör att de inte passar i velomobilen.
Huven kan jag också ha även om hjälmen är på skallen.
... och så är hjälmen så där modernt ääero också. Blir värsta trendtönten på racern.

Knäsmärta

Ny vända via Kortesjärvi och Voltti. Fantasin sätter ju inga gränser.
Redan i Purmo (jag körde medsols) började högra knäet krångla och det blev aktuellt att verkligen ta det lugnt. Svängde trots allt inte om. Förutom gnällande knä var egentligen kroppen i övrigt helt orkeslös - så det där med "att ta det lugnt" var oberoende både välkommet och oundvikligt. Jag borde egentligen ha haft medvind mot Kortesjärvi men om den fanns där så ville den inte hjälpa till.

Vad annat finns det att skriva om? Det var en cykelrunda med en Waw runt kroppen. Inget exceptionellt. Jag mötte ingen isbjörn, såg inga meteoriter, varje liten byhåla såg övergiven ut, det blev grått inåt land, mellan Voltti och Jeppo regnade det en smula, solen dök åter upp i Jeppo...
Nä... egentligen inget att skriva hem om.
Jag blev ju inte ens sjuk i skinkorna. Inte det minsta faktiskt (läs förra inlägget).
Och knäet upphörde krångla i Kortesjärvi - det är iofs lite konstigt.
... och jag var i det närmaste exakt en minut långsammare än förra gången.
... och pulsmätaren slutade samarbeta sista 50 minuterna.
... och det är just nu aggressiva asfaltskanter vid Falli i Bennäs.

Skinksmärta

Här om dagen anlände 57 tänder på posten. Inte riktigt så många som de 65 jag egentligen ville ha men i alla fall fler än 52. När jag monterat nya klingan noterade jag att det förmodligen skulle gå att klämma in en klinga med 2-3 tänder fler. Marginalen till växeln ser ut att räcka om man justerar lite.
Nåväl. Det får bli en senare fråga och troligen väntar jag på någon lösning som tillåter ett rejält steg upp mot 65 istället för att fortsätta kompromissa.

57 tänder är dock helt OK med min nuvarande kapacitet. Det märkte jag när jag idag tog mig an Kortesjärvi för första gången i år och för första gången med Wawen.
Planen var att försöka hålla pulsen på bekväm nivå och låta benen konstant jobba men utan att trycka till på allvar. Med velomobilsessioner som för det mesta inte går över en halv timme per gång så skulle jag ju få lov att jobba förhållandevis länge och det ingav en viss respekt med tanke på mitt cyklande det senaste året. Att Kortesjärvirundan varit en ofta cyklad sträcka för några år sedan hjälper ju föga. Dessutom är förstås kroppen ännu inte van vid den lite statiska positionen i velon mer än högst en dryg timme.
Det märktes till slut. Inne i Wawen kan jag t.ex. sträcka på armarna i en enda riktning och det är inte en riktning som är till så stor hjälp.
Värst är det dock med skinkorna. De gav sig till känna mellan Kortesjärvi och Voltti. 
In mot Jeppo kände jag inte av dem längre men känslan (läs smärtan) slog tillbaka med full kraft när jag kom hem och krånglade mig upp.
"Självförvållat" sade sambon men jag fattar inte riktigt vad hon menar. Skulle jag inte tagit ansvar och kört Kortesjärvi-rundan idag hade ju ingen i vårt hushåll tagit itu med det och det hade därmed förblivit ogjort. Hur skulle det se ut?

Några noteringar:
- Flyttade vevpartiet 1,5 cm framåt och resultatet verkar lovande.
- Vid 70 km/h börjar det halvöppna visiret på huven att vibrera våldsamt.
- Visst... motvind märks inte så bra men det påverkar ändå tydligt.
- Jag har svårt (det är omöjligt) att hålla pulsen låg hela tiden.

Jag har näthandlat en cykelpryl

Precis när jag tänkte tanken att det är tusen år sedan jag köpte cykelprylar slog det mig att det bara är några månader sedan jag köpte en hel velomobil.
Men velomobil är ingen cykel på riktigt - bara enligt finsk lag.
Tydligaste beviset på att velomobil inte är en cykel är att man får ha orakade ben.

Men alltså, jag köpte en framklinga.
Till velomobilen.
Så egentligen har jag inte köpt någon cykelpryl heller.
Det här inlägget föll härmed pladask.

Kan väl ändå nämna att Waw (som det nu är konstruerat) inte kan ha större framklinga än 57.
Jag skulle egentligen vilja ha 65 för att utnyttja ett lämpligt utväxlingsomfång så maximalt som möjligt. 57 hjälper inte så mycket men det är bättre än 52.
Jag får helt enkelt hoppas att de (de som tillverkar Waw) tar sitt förnuft tillfånga och börjar producera en framväxelhållare som tillåter större klingor.

Läget annars då?
Jo, kroppen befinner sig i ren pollenkoma. Tröttheten är monumental.
Medicinerna gör en ännu tröttare men paradoxalt ändå piggare och rappare just i de ögonblick jag cyklar kör velomobil.
Jag får säkert skylla på dopingpreparaten i medicinerna ifall polisen har hastighetskontroll på fel ställe.