Nåväl. Det får bli en senare fråga och troligen väntar jag på någon lösning som tillåter ett rejält steg upp mot 65 istället för att fortsätta kompromissa.
57 tänder är dock helt OK med min nuvarande kapacitet. Det märkte jag när jag idag tog mig an Kortesjärvi för första gången i år och för första gången med Wawen.
Planen var att försöka hålla pulsen på bekväm nivå och låta benen konstant jobba men utan att trycka till på allvar. Med velomobilsessioner som för det mesta inte går över en halv timme per gång så skulle jag ju få lov att jobba förhållandevis länge och det ingav en viss respekt med tanke på mitt cyklande det senaste året. Att Kortesjärvirundan varit en ofta cyklad sträcka för några år sedan hjälper ju föga. Dessutom är förstås kroppen ännu inte van vid den lite statiska positionen i velon mer än högst en dryg timme.
Det märktes till slut. Inne i Wawen kan jag t.ex. sträcka på armarna i en enda riktning och det är inte en riktning som är till så stor hjälp.
Värst är det dock med skinkorna. De gav sig till känna mellan Kortesjärvi och Voltti.
In mot Jeppo kände jag inte av dem längre men känslan (läs smärtan) slog tillbaka med full kraft när jag kom hem och krånglade mig upp.
"Självförvållat" sade sambon men jag fattar inte riktigt vad hon menar. Skulle jag inte tagit ansvar och kört Kortesjärvi-rundan idag hade ju ingen i vårt hushåll tagit itu med det och det hade därmed förblivit ogjort. Hur skulle det se ut?
Några noteringar:
- Flyttade vevpartiet 1,5 cm framåt och resultatet verkar lovande.
- Vid 70 km/h börjar det halvöppna visiret på huven att vibrera våldsamt.
- Visst... motvind märks inte så bra men det påverkar ändå tydligt.
- Jag har svårt (det är omöjligt) att hålla pulsen låg hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar