Mont Pensalá via basecamp Jéppo

Gårdagens erfarenheter och konstaterandet att landsvägarna är närmast isfria ledde till att dagens cykeltur blev en Pensalarunda.

Pensalarundan är alltså en genomtypisk träningssträcka ifall man har Nykarleby som utgångspunkt och tycker att 50 km är rätt distans.

Tjock motluft kom söderifrån och höll framfarten på långt mindre än beskedlig nivå ända till Pensala.

Men jag tänkte inte låta mig nedslås. Än ska cyklandet utföras riktigt lugnt, på lätta växlar och utan att bry mig det minsta i hastighet. GPSen (hastighetsmätare, klocka osv.) hölls som vanligt gömd i en ryggficka för att inte störa med sina försmädliga siffror.

Visst! Det tog en rejäl stund innan Pensala nåddes. Men faktum var att det kändes som en rätt kort och behaglig resa dit. Tiden går liksom snabbare när man cyklar lugnt och funderar på än det ena och än det andra. När cyklandet sker med hög ansträngning är det mest trötthet och plågor som gör att tiden går långsamt.

Utöver att trampa lätt låg koncentration på rundtramp och att stödja med bålen för att sitta så stilla som möjligt samt avlasta armarna. Det sistnämnda gick sisådär och domningar i händerna är ett bekymmer jag behöver jobba mig genom.

Med facit på hand skulle det nästan gått att nyttja landsvägscykel. Men bara nästan. Ispartier finns på sina håll och så är det förstås en hel del landsvägscykeldäcksätande dödsgrus här och var. 

Helst skulle man väl ha ha en sådan där gravel-cykel som sedan några år tillbaka är den hippa innegrejen.

Hur som helst.

Mischön akåmplischt! Jag kom hem utan att bli vare sig särskilt trött eller på tok för seg. Visst började benen tappa lätthet sista biten längs Munsalavägen men allt annat vore mysko. 

109 dagar kvar.

110 dagar och 225 km kvar

Orubblig disciplin. Det är mitt signum det!

Den orubbliga disciplinen till trots kom jag mig aldrig ut på cykeln i helgen. 

Vädret såg på tok för bedrövligt ut där på andra sidan ytterdörren. Fuktigt liksom.

Disciplinen sattes disciplinerat åt sidan.

Jag jobbade, ägnade mig åt moms-deklarering och spelade rinkbandy i stället.

Med facit på hand var vägarna troligen bättre både på lördag och söndag. I dag (måndag) var det rena menföret efter den senaste tidens plusgrader. Jag borde alltså inte ha sparat till morgondagen vad som kunde sparas till morgondagen.

Men jag inledde ju sportlovs-semester och har en Vätternrunda att våndas över... se fram emot. 

Därmed fann jag det bäst att heroiskt ta mig i kragen och söka mig ut bland blåst, väta, is och...

... uppenbarligen redan nu alldeles genommjuka och ruggigt tungcyklade vägsträckor. Den här typen av före ska det inte vara förrän mot slutet av april. I motvinden på Bonäsvägen förlustade jag mig med att räkna dubbarna på framdäcket vartefter de sakta passerade under styrröret.

Fantasifullt körde jag exakt samma sträcka som jag gjort de senaste två rundorna. Fortfarande var principen att inte bli andfådd. Mot slutet av rundan släppte jag ändå disciplinerat (vad annars) på principen och spontanfrijazzade spralligt fram lite mjölksyra i några uppförsbackar. Benen var aningen trögmöra efter gårdagskvällens rinkbandy och det kändes riktigt bra att väcka dem med några ryck.

Nu har jag cyklat totalt 90 km i år.

Vätternrundan är 315 km. 

Jag utgår från att jag således bör ha förberett mig genom att cykla typ 315 km. 

I nuläget har jag alltså 225 km kvar. Tufft men det måste gå!

118 dagar kvar

Repriserade sträckan jag cyklade första februari. Vill helst hålla mig borta från landsvägarna nu när det är isigt och spårigt. I dag var det dessutom aningen trixigt på grund av snön som lagt sig ovan på isen och som dels döljer spår, dels skapat strängar av halvpackad snö i bilspåren samt dels kan förhindra dubbarna att nå isen. Hjulen tappade fäste mer än en gång och jag är glatt förundrad över att jag inte synade marken en enda gång. Det ska tilläggas att de där dubbdäcken som är monterade inte är optimala i alla lägen. De har lite för liten volym och för klent mönster när man cyklar i snö.

30 km och 1:30 h var även i dag tillräckligt. Jag hade samma princip som förra gången vilket innebar att jag försöker hålla lätt växel samt undvika bli andfådd eller dra på mig mjölksyra. Jag får inte vara utslagen när jag kommer hem. Dessutom har jag rinkbandy i kväll och inför det blodiga allvaret behöver man förstås vara vid någorlunda god vigör.

Att förbättra: Håll upp och stöd med rygg och bål för att inte belasta armarna för tungt mot styret.

118 dagar kvar.

Dubbat

Gårdagens cykling flyttades fram till i dag. 

I dag cyklade jag inte heller. 

Jag skjuter fram det till en annan dag. 

Men jag bytte i alla fall till vinterdäck. 

Hittade ett par gamla dubbförsedda Schwalbe som kan vara bra att ha under cykeln nu när det ofta är isigt. 

Lite cykling blir det ändå. 1,5 km ungefär.

I kväll cyklar jag nämligen till ishallen eftersom det är rinkbandy på schemat.

125 dagar kvar.

Man kan väl promenera i stället?

Denna lördag skulle vara vigd för cykel. Men vartefter det närmade sig med förberedelserna meddelade magen att den helst inte ville befinna sig allt för långt från en toalett. 

Huvudet, som är kopplat till nämnda mage, beslöt därmed skjuta fram cykelaktiviteten till morgondagen. 

I huset finns en jycke som behöver tröttas både fysiskt och mental. Så småningom kände jag mig ändå relativt säker på att en utflykt trots allt skulle vara möjlig och med jycken i åtanke fick det bli en lite längre hundpromenad i stället. Segt före här och var. Skoterleden som nyttjades på vägen hem bjöd på semilöspackad snö av tungvandrad sort.

Just nu har jag aningen svårt att få någon cykling till stånd inne i veckorna men Vätternrundan är ju lång och det blir mycket sittande på cykeln. Mitt myckna sittande på vardagarna ser jag av den anledningen som synnerligen lämplig träning. 

Snart är det ändå ett sk. sportlov och då kanske jag får några kilometer.

Magen höll.

126 dagar kvar.

Beslut leder till konsekvenser

Helt plötsligt dammar jag av det här insomnade internetskrymslet.

2013 var sista året jag cyklade landsvägsräser på något slags engagerat sätt. 

2014 blev det nästan bara velomobil inklusive Liggcykel-FM som gick rätt hyfsat.

Därefter försökte jag motivera piska mig själv genom att anmäla mig till Vätternrundan en gång till. Förberedelserna den våren blev sisådär - minst sagt - men genomförandet av loppet gick väl ganska okej ändå.

När Vätternrundan 2015 väl var avklarad hängdes landsvägscyklarna i princip på väggen. Det blev inte en meter till på dem den sommaren. Det berodde i och för sig delvis på att jag ånyo satsade på liggcykel-FM i början av augusti och bara trampade velomobil fram tills dess.

2016 Cyklade jag 76 km med landsvägscykel. Två gånger tur och retur till Jakobstad.

2017 blev det 0 km.

2018 nådde jag upp till hela 130 km på tre separata rundor varav två var jobbpendling (40 km tur retur).

2019 cyklade jag av någon anledning totalt 346 km landsvägscykel. Jag hade tydligen "feeling".

2020 76 km.

2021 så mycket som 160 km fördelat på enstaka kortare utfärder och jobbpendling.

2022 90 km.

2023 142 km.

2024 drog jag till med sammanlagt 220 km.

Antalet kilometrar under de senaste nio åren kan med andra ord konstateras vara noll och intet. Samma gäller den där velomobilen som blev något av orörd inventarie ett par år efter landsvägsräsercyklandet upphörde.

Notera ändå att jag fört statistik. Det är viktigt.

Motivationen tynade och jag är en person som behöver någon slags konkret orsak för att nöta kilometrar. Allmänt välmående och bra kondition räcker inte. Speciellt välmåendet hittar jag på så många andra ställen än i tät motvind hem från Voltti.

En annan orsak är att jag blivit mes. Att exempelvis jobbpendla med cykel/velomobil till Jakobstad och tillbaka på en smal väg med centimeterbred vägren precis när trafiken är som intensivast började sakteliga kännas allt mer osäkert. 

Bussturerna är dessutom inbjudande perfekta på alla tänkbara sätt. Hållplatser, tidtabell och bekvämlighet är oöverträffade faktorer för ett självklart transportval. 

För en månad sedan anmälde jag mig till Vätternrundan.

Loppet firar 60 år.

Det är 20 år sedan jag gjorde första rundan och 10 år sedan senast. 

Sådana siffror kan tydligen förvrida omdömet och leda till beslut tagna utan någon som helst konsultation med frontalloben.

Men det är klart... det finns någonting "konkret" i det där med att ta sig an en dylik uppgift. Motivation alltså.

Så nu har jag inget annat val än att placera kroppen på en cykel och försöka få fysiken acklimatiserad så gott det går. 

Premiärtur i går lördagen den första februari.

Dubbfritt (fråga inte varför), bakbromsfritt (fråga inte varför), nästan växelfritt (pga. slitna delar & ojusterade mojänger) och med genomtrött framdämpare susade jag således fram längs diverse grusvägar runt stan. Dagarna innan hade det slaskat men snö som sedan föll när det blev aningen kallare kunde frysa ihop med slasket till strävt och bra väglag.

Reglerna - jag måste sätta upp stenhårda regler - var följande:

- Ta det riktigt lugnt. 

- Grundträning med lugn puls (fast bara på känsla för jag bryr mig inte i pulsmätare).

- Undvik andfåddhet till nästan varje pris.

- Ingen mjölksyra.

- Använd minst en växel lättare än jag egentligen vill använda.

- Cykla inte längre än att det går bra att ta sig hem och så att resten av dagen inte är ett fysiskt töcken.

GPS:en placerades i ryggfickan för att jag inte skulle se hastigheten... fast kanske mest för att jag inte har någon hållare på den här cykeln och inte heller orkade flytta över en sådan från någon av de andra cyklarna.

Döm om min förvåning när jag kom hem och insåg att jag lyckades följa alla uppsatta punkter. Det har hört till ovanligheterna genom hela min flegmatiskt ometodiska planlösa frijazzande "cykelkarriär".

Egentligen hade jag tänkt plocka in en skärmdump på GPS-datan men det blev något strul med registreringen och/eller överföringen. 

Hur som helst spenderades 1h och 22 minuter på cykeln och det blev knappa 31 km. Egentligen inte mycket att hänga i julgranen med jag tror omfattningen var lämplig för stunden och omständigheterna. 

Ett par gånger till så är jag säkerligen redo för Vätternrundan 2025.

Vill det sig så kommer den här bloggen nu framöver att vara lite av en dagbok och uppdatering kring cyklandet inför loppet. 

Jag har nämligen hört att blogg är det nya svarta inom kommunikation. 

Vintageblogg = ännu bättre.

132 dagar kvar.