En hård värld, där ute i UCI-legalt land

Bilen iväg på service en liten bit utanför stan. Slängde Cervélon i bakluckan och beslöt göra en extrarunda - en liten omväg - från verkstan hem. Faktum är att jag inte suttit på racern sedan 12.10.2013. Med andra ord ett halvt år borta ur racersadeln.
Och frågan är om jag någonsin vill cykla racer igen. 
Här har jag i Waw:en snittat runt 40 km/h-strecket på mina rundor utan att ta ut det där sista och marschfarten på platt väg ligger kring 42-44 om vinden inte är med eller mot. Det är bekvämt, det är varmt och skönt, det rullar på och det är roligt.
Plötsligt befann jag jag mig ute i kalla polarvindar och trodde jag hade motvind när det visade sig att jag egentligen hade medvind. Den bittra sanningen gick upp för mig när jag svängde hemåt och faktiskt fick motvind. Jag rev och slet men det gick ju inte framåt. Hade jag ställt upp i dagens Flandern runt hade jag nog helt klart fått ge mig andra gången i Paterberg. Vilket förresten påminner mig om att jag under långeliga tider inte heller sett cykel på TV. Kände ju knappt igen cyklisterna längre och var oerhört förvirrad över dem som bytt stall. Ska ta igen det där nu... och se på cykellopp i TV igen alltså.

Men cykla racer själv? Det vete katten. Det var ju en enda plåga. Öronen förfrös trots mössa, armarna domnade bort efter 20 minuter, jag lyckades med nöd och näppe hålla mig över 30 km/h trots att det bara handlade om 15 km och blåsten brottade skoningslöst ner psyket. Jag var i parterr helt enkelt.
Att cykla på den där tingesten var som att skickas tillbaka till stenåldern.

OK. Jag vet ju förstås att det inte alls är bara att sätta sig på cykeln efter sex helt racerfria månader och tro att man ens platsat i Euskaltels lagtempo-lag. Brukar nästan alltid vara bekymmer de första fyra-fem cykelrundorna men det blir bättre. Men jag trodde nog ändå att formen skulle vara lite längre upp ur källaren än så.

Förresten hade jag inte heller koll på att Euskaltel-Euskadi upphört som lag.