fredag 11 april 2014

Det egna trafikvettet är alltid både bäst och perfekt

Jag närmar mig 100 mil i velomobilen varav den absoluta merparten - 76 mil - är ren nyttocykling i form av jobbpendling. Erfarenheterna radar upp sig.

Ur trafiksäkerhets-synpunkt så finns det både positiva och negativa frågeställningar. Den absoluta majoriteten av alla bilister är oerhört hänsynsfulla. Vissa är till och med överdrivet försiktiga och stannar länge kvar bakom mig i uppförsbackar eller vid möte. Det är nog samma typ av bilister som gör regelrätta omkörningar över i andra körfilen - vilket egentligen är lite onödigt men samtidigt respektfullt.
Samma procentuella övervikt gällande hänsynsfullhet gäller också yrkeschaufförerna. Speciellt långtradarna håller ett bra avstånd. Finns dock en eller annan busschaufför som uppvisar en viss dos nonchalans. Annars är jag inte så nervös ifall bilarna (inkl. de stora fordonen) åtminstone letar sig ut mot mittlinjen. Det räcker gott. Min strävan är ju givetvis att hålla så rak linje som möjligt och jag tycker mig ha god uppsikt bakåt.

Men så finns det de där bilisterna som högst antagligen plågas av något bekymmer. Det är de där som låter det gå ut över medtrafikanterna. Under mina jobbresor till Jakobstad blir jag ofta förbikörd av en paketbil som ägs och framförs av en egenföretagare från Nykarleby. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång när han inte skulle ha tutat. Ett tag tänkte jag att det är en hälsning men jag blir allt mer osäker. Han visar nämligen inte heller någon vilja att dra ut sin paketbil mot vägens mittlinje för att hålla lite avstånd. Ofta är det det tvärtom. Senast var det möte med en lastbil och han susade förbi mig (samtidigt tutandes) med en obehaglig närhet. Fortsätter han på sin inslagna linje så tar jag snart kontakt och frågar vad det är som tynger honom.

I går (torsdag) fick jag även tvärnita vid Ostrocenter. Jag hade själv börjat få upp farten efter rondellen och närmade mig korsningen vid Ostro. Två bilar var på väg ut på Jakobstadsvägen och den första hade god tid att köra ut förrän jag kom till korsningen. Den andra saktade i och masade sig därefter ut rätt framför mig. På något sätt var jag ändå beredd på att det kunde ske. Något i bilistens sätt att köra mot korsningen antydde att bristande uppmärksamhet verkade råda. Jag var därför ganska snabb på bromsarna och hann undvika att trampa rätt in i hans dörr. Det var en gammal farbror som säkert inte kunde bedöma min hastighet - om han nu alls noterade mig.

Här och var på olika sociala medier ser man att folk skulle vilja se flaggor på velomobilerna. Visserligen kunde det väl vara något men jag vill samtidigt hävda att den bilist som inte ser en flagglös velomobil i trafiken inte heller är lämpad att framföra sin bil. Vi som sitter i velomobiler kör enligt trafikreglerna. Samma väjningsplikter och förkörsrättigheter är gällande - precis som med vanlig cykel och precis som med bilen. Vi är lite lägre men vi hittar inte på konstiga och slumpmässiga manövrar som skulle göra oss oberäkneliga i trafiken. En bilist ska dessutom vara beredd just på det oväntade och oberäkneliga - ett barn som rusar ut mellan parkerade bilar, en älg som hoppar fram på vägen, en cyklist som råkar vingla till. Framförallt ska bilister tänka på att de sitter i det mer dödliga fordonet. Det är inte de svaga och mjuka i trafiken som ska behöva akta sig (det gör de flesta nog ändå), det är de som framför det farligare fordonet som har ansvar att se till så att andra inte skadas.
Nej det är inte velomobilerna eller cyklisterna som ska ha pinnar med flaggor - det är bilarna. Bilarna bör markeras med varningsmärken, skyltar och flaggor så att de tydligt syns när de dräller omkring. De kunde ha samma typer av stora klisterlappar som tobakspaketen. Stor jädra klisterlapp över halva bilen ska det vara. Bilkörning dödar - på flera sätt dessutom.

Våra vägar har länge varit bilisternas inpissade revir och de tror att de har bestämmanderätt över den där gråa linjen vi alla ska kunna dela på vår resa från A till B. Fortsättningsvis kommer våra österbottniska städer upp som klara topp-städer i kampen om vilka finska orter som presterar den sämsta trafikkulturen och frågan är om det alls går att bryta dessa impregnerade beteendemönster.

Att inte hålla avstånd till den som färdas längs vägkanten gäller givetvis inte bara gentemot velomobiler. I morse tog jag racern ut till Juthas för att hämta min egen jädra bil som varit på verkstad (den går liksom sönder när den bara står parkerad på gården). Halvvägs dit blev jag omkörd av en typ som girade in mot mig och som först efteråt svängde ut mot mitten av vägen. Vet inte om det var avståndsbedömningen eller något annat som hade rämnat för chauffören i fråga.
Jag kör förresten inte velon på alla cykelvägar och det finns självklara orsaker till det beslutet. Sådant kan säkert irritera vissa bilister.

Men jag är väl inte felfri själv heller. Att komma sig ut på gatan från jobbet är knepigt. Får nog börja leda velon ut över gatan då man inte ser ett jota av trafiken eftersom så många bilar står parkerade nära porten/utfarten. Ett par bilar har nog fått bromsa in när jag försökt trampa mig ut på gatan.

1 kommentar:

  1. Bra skrivet! Jag skulle defenitivt ta kontakt med han som tutar på dig varje dag.

    SvaraRadera