Två hjul, köttbullar och molekyltät luft

Försöker varva det där velomobilpendlandet med lite balansövning på två hjul ute i fria luften. Det är Fåtöljbekväma RS som får vara pendelverktyg de där dagarna när jag känner viss småpanik över att Vätternrundan lurar bakom hörnet.

På hemvägen startade jag samtidigt som kollega Leif Strengell. Han framförde dock sin velomobil och självklart blev jag tvungen att kolla om jag hängde på. Fram till Socklot-backen lät han mig hållas (grillas?) framför, och jag försökte köra på i normalt "orka-hålla-tempot-länge-marschfart-tempo". 

Men i nerförsbacken (fortfarande Socklot-backen) gled han elegant förbi. Det där extra som därefter krävdes för att hålla samma hastighet som Leif blev en mastig uppgift. Luften kändes tjockare och tjockare. Blåste kanske inte så mycket men det lilla som var i rörelse kom i alla fall snett emot. Ungefär vid Ostrocenter var det på vippen att jag skulle ha börjat idissla köttbullar med mos.

40 och 60 hör ihop

Det är väl ungefär så exakt 20 km det bara kan vara, mellan min ytterdörr och jobbets ytterdörr. Om man tänker sig att man cyklar båda vägarna så blir det ungefär så exakt 40 km som det bara kan vara. Det betyder i sin tur att 60 minuter pendeltid är lika med 40 km/h i snitt. 

I dag knäckte jag äntligen den där magiska 40/60-gränsen. Tadaaaaa!!!! 

Det tog sin tid den här våren.

Den som läst mina senaste gnällmarinerade inlägg har koll på att formen inte motsvarat fjolårets dito. Idag upplevde jag ändå att någonting i benen hade ändrat. Det kan ha varit för att jag körde i kortbyxor för första gången. 

Ja. Det beror säkert på det.

Förresten sinkades jag av långsamma motorfordon på ett antal ställen. Jädra bilar.

De borde hållas på den där smala vägen bredvid min breda cykelväg.

Tömd, förbrukad, demoraliserad och biten

Det är lördag förmiddag. Ett SMS plingar till i telefonen och via meddelandet efterlyses cykelsällskap. Jag nappar.

Vi blir två stycken som rullar norrut från Nykarleby. Hur långt och vart?

Karleby? Jag hör mig själv hävda att det är för långt för mig. I normala fall är sträckan inget bekymmer men den här våren är inte normala fall. Jag har pinsamt få kilometrar i kroppen. Dessutom visste jag att mina förberedelser i form av födointag var knapphändiga. Några pengar för energipåfyllning i Karleby hade jag inte heller med mig. Det var nästan så att jag knappt kom ihåg att ta reservslang och pump med mig. Så pass pånyttnybörjare är jag.

Bra så. Vi beslöt (väl) cykla kortare än så.

Vi passerade rakt förbi Jakobstad, vi passerade rakt genom Larsmo, vi svängde aldrig av i Öja. Plötsligt var vi på ABC i Karleby. Sällskapets medhavda peng räckte till varsin tvåeuros-hamburgare. Den förbrändes antagligen bara av att vi gick ut till cyklarna, men utan den hade det förmodligen blivit långt värre än vad det till slut blev.

Kroppen var pigg och kry fram till Karleby. Vi hade kört lugnt - det skulle ju vara en lugn runda och vi lyckades genomföra lugnet (det är inte alltid en självklarhet).

Det var ändå med en viss bävan jag äntrade cykeln inför de 6 milen hem. På vägen till Såka kröp en obehaglig pirrande och välbekant känsla genom kroppen - den där känslan som börjar i benen, snabbt letar sig upp via ljumskarna, vidare genom magen och upp till hakan. Det är den där känslan som förebådar hammaren, soppatorsk, och total ödeläggelse av ork.

Insåg direkt att det var skäl att börja ägna mer tid åt att ligga på rulle. Den oroväckande skakningen på nedre däck hade fortplantat sig genom lekamen och nu handlade allt om att hålla sig flytande så länge som möjligt. I motvinden och backarna förbi Lepplax noterade jag att slagsidan var ett faktum. Men det fanns ännu några ofyllda vattenskott och styrfarten var tillfredsställande. I Edsevö kom första rejäla hammarslaget. Nästa smäll togs emot i Bennäs och när vi äntligen var framme i Kovjoki hade knockouten i princip nått fulländning. De sista 7 kilometrarna hem genomfördes i krypfart och oanad grad av ömklighet.

Det blev köket direkt. Där bet högg jag mig själv i pekfingret medan jag pressade in medwurst under de första desperata kylskåps-sekunderna. 

Ångrar jag mig? Borde jag ha haft detta ogjort?

Nej verkligen inte!

Träning, pulsmätare och annat anknutet till mitt cyklande

Det här inlägget är ämnat som ett svar på en fråga i samband med förra inlägget. Svaret behöver lyftas fram större än bara via ett kommentarsfält under ett inlägg.

Ordet "träna" är numera ett aningen starkt ord. Det har det varit i snart flera år. Ska jag vara ärlig är det väl snarast "motionera" som gäller men jag är egentligen en smula kluven i det där. Något egentligt "motionerande" är jag nämligen inte ute efter. Jag är helt enkelt inte intresserad av motion i de sammanhang och för de orsaker motionerandet förekommer. Jag cyklar inte för hälsans skull, jag cyklar inte för motionens skull, jag cyklar inte (längre) för att träna inför något slags tävlande. Nej, jag cyklar blott och bart bara för att det är roligt. Allt det andra kan få komma på köpet.

Frågan handlade om huruvida jag använder pulsmätare.
Det korta svaret är: Nej!

Ett annat kort svar är en motfråga: Har hundar pulsmätare när de jagar boll?

Ett tredje ganska kort svar är: Det har hänt men jag har inte dragit lärdom ur det.

Det långa svaret är:
När jag började cykla gjordes det (ansträngningsgraden) bara på någon slags känsla - även om det tog en tid att hitta rätt i det där. 
Det tog flera år innan jag brydde mig om att skaffa pulsmätare. När jag äntligen hade en så kunde jag inte längre lära mig sitta och körde på i samma anda trots allt. Pulsmätaren blev bara en mojäng som producerade siffror till cykeldagboken.
Under några år kan man väl säga att jag tränade, att jag följde en slags idé och ett program. De åren satt jag bl.a på motionscykel vintertid och på den blev pulsmätaren ett bra hjälpmedel för att verkligen förstå graden av ansträngning. Jag upplever nämligen att det är svårare att hitta den där känslan på en stillastående cykel nere i en källare.

Men så fort jag befinner mig på en cykel ORR (on real roads) är det annat som tar över. Cyklar jag tillsammans med andra är det förstås gruppen och klungan som dikterar ansträngningen. Det blir mera dynamiskt upp och ner beroende på hur mycket man ligger på rulle, hur mycket man drar eller hur mycket det ska ryckas i uppförsbackar eller vid kommungränser. Blir man trött och måste ta det lugnt finns det alltid en rulle att ligga på. 

När jag cyklar ensam "lägger" jag mig oftast på en ansträngningsnivå precis under den där sk. tröskeln. Ska jag ut på en längre runda måste jag försöka hålla större marginal. Men jag tycker mig ha ganska god koll på det där - var jag har mina gränser för dagen. På tävlingar brukade jag inte bry mig om gränser utan chansade helgalet redan från början. Ibland lyckades det och blev långa plågsamma kilometrar i utbrytning (ensam eller i små grupper). Men det känns liksom så okreativt och tråkigt att sitta i en klunga. Efter en misslyckad utbrytning är det lättare att vara nöjd i klungan. För då är man så fruktansvärt slutkörd att det bara är skönt med ryggar framför sig.

Mitt cyklande är odisciplinerat på så många punkter. Odisciplinerat träningsupplägg, odisciplinerade träningsrundor, otaktiskt tävlande och helt målsättningslöst. Säkerligen skulle jag kunna förbättra min prestation med hjälp av struktur och förstånd. Men jag tycker bara så oerhört mycket om att plåga benen så jag kan inte låta bli ens när det står jobbpendling på schemat. Det oaktat kändes det ändå fint att hålla igen en smula under gårdagens runda - den runda efter vars rapport (blogg-inlägg) frågan ställdes. Tror det odisciplinerade gör att jag trivs och har roligt - och det är det som blir centralt.

Hittills tycker jag att det fungerat ganska hyfsat. Jag har tränat förhållandevis (t.o.m. oerhört) lite jämfört med många andra, vilka jag ändå hängt med ganska bra när det kommit till kritan. Tror min kropp trots allt svarar ganska bra på min sporadiska träning och dessutom tror jag mina ben på något sätt är naturligt konstruerade för att veva ett par pedaler. 

Vad jag absolut borde göra är att köra mycket mer intervall (oberoende om det är med pulsmätare eller på känsla). Men man blir väl bra på det man tränar. Att mala på så fort man bara kan i en timme eller att köra maxfart i 200 meter. Jag är helt klart usel i den senare grenen - på samma sätt som jag varit en klen spurtade i cykellopp. Tror dock inte att jag blir sämre över 1h eller 6h ifall jag faktiskt skulle ta och träna lite rusningar (intervaller) med jämna mellanrum.

Men just nu, idag, den här våren - är min form så pass underutvecklad att det enda som gäller är kilometrar - och de får se ut precis hur som helst. Det viktiga är att jag cyklar dem.

Velomobilmentalyoga

Får lov att försöka vara lite strategisk med det där cyklandet nu. Om jag alls ska inbegripa minsta sans och vett i "träningen" så krävs skärpning. Idag försökte jag skärpa mig.

Kilometerantalet per runda bör ökas med måtta. Inget +100 ännu.

Ansträngningsgraden måste skruvas ner jämfört med säsongens tidigare få, korta, desperata sessioner.

Dagens tema var "jämnt och fint". Jag andades in, andades ut och kämpade hårt med mig själv om att inte låta instinkten förstöra dagens cykelrunda med huvudlös insats och förstörda ben redan efter första milen.

Vill påstå att jag lyckades relativt bra - även om det inte var lätt. Cykelrundan blev harmonisk och därmed även trevlig. Sista lilla biten från Jutas och hem (3 km) släppte jag väl disciplinen en aning men särskilt mycket fortare gick det ändå inte. Hemresan präglades av motvind.

Wattbrist, mirakelbehov och punkteringspremiär

Först idag blev det en första riktig runda med velomobilen. Enligt alla tänkbara principer, traditioner, regler, lagar och tvångstankar är det då Pensalarundan som ska avklaras.

Den som läst de fåtaliga blogginläggen jag skrivit tidigare den här våren, har säkerligen förstått att min form är av bedrövlig art. Brist på vinterträning är förstås den absoluta orsaken. Finns inget annat att skylla på.

Före dagens runda bytte jag till sommardäck fram (bakdäcket byttes redan tidigare). Velade en stund mellan något tröga Durano och erkänt snabba Ultremo. Valde att nöta Durano. Det var ändå en stor skillnad jämfört med krusbemängda vinterdäck. 

Att däcken gav lite extra fart var ändå en klen tröst i sammanhanget. Jag saknar liksom ca 5 km/h (om jag jämför med samma tid förra året). Det finns således en del att försöka arbeta ikapp. Men frågorna är var, när och hur. Svaren är antagligen... på/i cykel på vägen, nu, och genom att cykla.

Vägen mellan Jeppo och Pensala är i ett sådant skick att jag högst antagligen undviker den framöver. Full av diverse små och aggressiva potthål och sprickor. Det resulterade i min första punktering med velomobilen. Höger framhjul träffade något skarpt och tömdes på nolltid.

Klippt och segt

De senaste dagarna har det blivit nya irriterande pauser i cykelverksamheten. Under helgen drogs jag med någon form av svårdefinierad krasslighet. Monumental trötthet, huvudvärk och ömmande kropp. Samtidigt visade vädret att vi inte ska dra fram shortsen ur skåpet riktigt än. Så när måndagen, tisdagen och onsdagen kom emot, var pedaldriven cykelpendlig en rätt avlägsen företeelse.

Men igår kväll kände jag mig åter hyfsat kurant och drog dessutom igång med lite velomobil-skötsel. Bakdäcket byttes till sommarvariant, kedjan putsades och oljades. "Vinter-framdäcken" fick vara kvar. De är odubbade och passligt bekväma (läs o-stötiga). Dessutom är det en del grus kvar längs några småsträckor på min pendelväg, och jag vill inte utsätta sommarslicksen för onödig grusbehandling.

Utöver cykelskötseln hade jag dagen innan även ordnat med en praktisk och seriös frisyr. Föreställde mig således att det verkligen skulle bli åka av. Jag menar bara att det måste det bli, när man bytt ett däck, putsat kedjan och klippt sig seriös. Förväntade mig ett snitt över 40.

Nämnda trimnings-åtgärder tycks dock inte uppväga en lång vinter av ohälsosamt många timmar vid en dator. Benen surnade när jag passerade rondellen vid stans (Nykarlebys) norra utfart. Det är en kilometer hemifrån. Resterande 19 kilometrar blev den vanliga mentala holmgången mot trilskande pedalvevar-muskulatur. 

När ska jag lära mig att slappna av, att se på cyklandet som en behaglig och uppfriskande färd från A till Ö? När ska jag lyckas övertyga mig själv om att inte ständigt vingla av och an på mina tröskelvärden? När ska jag börja begripa att den formen av cykling inte heller är den absolut vettigaste träningen - ifall jag överhuvudtaget kopplar ihop mitt cyklande med träning. Och det gör jag ju inte. Jag tränar ju inte. För jag har väl inget jag borde träna inför? Eller?

Hemresan kändes ändå bättre och då lyckades jag peta ihop ett snitt på 37,8. Totalsnittet blev 36,5 km/h. Det är förvisso årsrekord men jag ligger "efter" fjolårs-resultaten. Undrar om det har med framdäcken eller klippningen att göra? 

Förra året spräcktes 40-vallen 7.4 efter att jag länge nosat på hastigheter precis under 40 ända sedan tolfte mars. Det är liksom svårt att begripa hur i hela fridens namn man ska kunna öka snittfarten med 15 km/h till sommaren (juli-augusti)... för det måste jag... av någon anledning.

Tycker förstås att detta är nyttig information för alla läsare. Det är ju självfallet därför jag skriver och berättar.

Bilden här ovan är förresten fotograferad av arbetskollega Leif. 

Platsen är Karby, klockan är 08:30 och en hänförd skara ungdomar jublar i extas - precis så entusiastiska som bara tonåringar kan vara.

160 dagar

...160 dagar sedan jag senast hade fört in en cykelrunda till Garmin Connect. 160 dagar sedan jag senast cyklat på ett sådant sätt att jag registrerat saken med geepee-essen. Det är väl ungefär samma 160 dagar som passerat revy medan jag suttit här och undvikit att skriva ett inlägg i den här bloggen.
Bloggen föll i koma, ett vegetativt tillstånd. Nu återstår att se huruvida det här inlägget är en resultatgivande chock från defibrilatorn eller om det är fruktlös konstgjord andning.

Låt mig sammanfatta min idrottsrelaterade aktivitet under de där 160 dagarna, då jag varken cyklat eller bloggat.
Rinkbandy nästan varje söndag. Jag kunde skriva en vetenskaplig rapport om hur "träning" en gång i veckan gör att konditionen - och således rinkbandyspelandet - blir värre, sämre, uslare och bedrövligare för varje gång.
I motsatts till förra vintern har jag nu skidat. Resultatet blev fyra rundor och totalt 33 km. Första vändan i skidspåret blev 5 kilometer. Redan efter första kilometern var jag ett raglande gnu-föl som tvingades stanna och vila för att inte hjärtat skulle knäcka något revben.

Men så i måndags... ja då pumpades Waw'ens däck och jag drog iväg till jobbet. Döm om min förvåning när jag trots rådande katastrof-form och vinterdäck ändå mäktade med att snitta 35,5 km/h. Därefter har jag nu jobbpendlat med Waw'en även på onsdag och torsdag (idag). Snittfarten har dock gått nedåt hela tiden. Idag rann mjölksyran till i låren redan när jag bytte om inför hemfärden.

Det är i dagarna förresten drygt ett år sedan jag blev velomobil-ägare. Särskilt många mil har jag faktiskt inte ägnat i aramid-härket under detta år (3000 km har precis passerats). Till stora delar beror det på att jobbet sett ut så att velomobil-pendling inte alls blivit ett riktigt fungerande alternativ. Min pendlarsträcka är en velomobilmardröm under årets mörkaste månader. Smal väg med alldeles för många rullande metallklumpar och spårig is är ingen riktig höjdare. Jag har andra ursäkter också. De finns till salu via iTunes.

Jag borde förresten även nyttja racern för en del av pendlingen framöver. Skulle ju vara hyfsat prima med ett par mil på sadeln också, eftersom jag i juni åter tänkt ta mig runt den där avlånga sjön i Sverige.

176 km lvg

Igår kväll ägnade jag mig åt samcykling. Tidigare under sommaren har jag cyklat tillsammans med andra en hel gång. Då var sällskapet 1 st. Nu var sällskapet 4. Rejäl klunga med andra ord.
Det var hela fjärde gången under denna säsong jag satt på racercykeln. Kilometersaldot är nu uppe i totalt 176 km. Det är förresten ungefär lika långt som jag cyklat Vätternrundan de två senaste försöken.
Tempot var huvudsakligen sakligt och jämnt. Inget att skriva roman om eller göra film av men kul ändå. Snittet landade på 35,8 och då ingick några långsamma kilometrar i och runt stan. Jag får väl i alla fall konstatera att sommarens (också) förhållandevis få kilometrar i velomobilen ändå hållit kvar någon slags ork i benen.

Men att cykla "utomhus" på det där viset var ändå lite för mycket. Nu är jag förkyld.

På tal om VR... gick här om dagen och anmälde mig till det där. Det blir sjätte starten och förhoppningsvis fjärde målgången.

Nu blev det liksom typ jättetrögt

Knepig rytm med jobbtider i kombination med större transporter och tidspress har resulterat i en hel del bil de senaste dagarna. I morse var det äntligen dags för velomobil igen. 

Om jag tidigare jagat 25-minutersgränsen enkel väg och följaktligen 50 minuter total pendlingstid så får jag nu vara glad om jag tar mig under 30/60-minuter. Det gjorde jag inte idag.
+ 4°C gör att man plockar på sig ett eller två extra lager av kläder på morgonen. När jag kör genom Sundby börjar lagren kläder kännas som om de är för många. Det blir ju varmt där inne i skalet. Samtidigt är jag inte så intresserad av att huttra och ha för kallt när jag stövlar iväg ut på morgonen.

Så från och med nu kommer jag inte att köra livet ur mig för att slå några rekord. Pendlandet ska få börja handla om att ta sig från A till B på ett behagligt sätt. Trots att kroppen tillåts varva ner och inte hela tiden försöker trycka upp farten så går det ju ändå ledigt 42-45 på platt mark. Egentligen en rätt hyfsad hastighet det också - speciellt för att vara en cykel. 
Men hastighetsmätaren ska man nog försöka hålla borta ur synfältet nu på hösten. Dels kommer vinterdäcken snart på och dels är det kanske absolut bäst att försöka ta det lite lugnt med ansträngningsgraden också - liksom försöka hålla en fin grund bara.

Nu väntar jag på ny belysning. Hittade en riktigt spännande lampa för en tid sedan. Lampan är beställd och planen är att den ska monteras i nosen. Mer om den senare.