Det här inlägget är ämnat som ett svar på en fråga i samband med förra inlägget. Svaret behöver lyftas fram större än bara via ett kommentarsfält under ett inlägg.
Ordet "träna" är numera ett aningen starkt ord. Det har det varit i snart flera år. Ska jag vara ärlig är det väl snarast "motionera" som gäller men jag är egentligen en smula kluven i det där. Något egentligt "motionerande" är jag nämligen inte ute efter. Jag är helt enkelt inte intresserad av motion i de sammanhang och för de orsaker motionerandet förekommer. Jag cyklar inte för hälsans skull, jag cyklar inte för motionens skull, jag cyklar inte (längre) för att träna inför något slags tävlande. Nej, jag cyklar blott och bart bara för att det är roligt. Allt det andra kan få komma på köpet.
Frågan handlade om huruvida jag använder pulsmätare.
Det korta svaret är: Nej!
Ett annat kort svar är en motfråga: Har hundar pulsmätare när de jagar boll?
Ett tredje ganska kort svar är: Det har hänt men jag har inte dragit lärdom ur det.
Det långa svaret är:
När jag började cykla gjordes det (ansträngningsgraden) bara på någon slags känsla - även om det tog en tid att hitta rätt i det där.
Det tog flera år innan jag brydde mig om att skaffa pulsmätare. När jag äntligen hade en så kunde jag inte längre lära mig sitta och körde på i samma anda trots allt. Pulsmätaren blev bara en mojäng som producerade siffror till cykeldagboken.
Under några år kan man väl säga att jag tränade, att jag följde en slags idé och ett program. De åren satt jag bl.a på motionscykel vintertid och på den blev pulsmätaren ett bra hjälpmedel för att verkligen förstå graden av ansträngning. Jag upplever nämligen att det är svårare att hitta den där känslan på en stillastående cykel nere i en källare.
Men så fort jag befinner mig på en cykel ORR (on real roads) är det annat som tar över. Cyklar jag tillsammans med andra är det förstås gruppen och klungan som dikterar ansträngningen. Det blir mera dynamiskt upp och ner beroende på hur mycket man ligger på rulle, hur mycket man drar eller hur mycket det ska ryckas i uppförsbackar eller vid kommungränser. Blir man trött och måste ta det lugnt finns det alltid en rulle att ligga på.
När jag cyklar ensam "lägger" jag mig oftast på en ansträngningsnivå precis under den där sk. tröskeln. Ska jag ut på en längre runda måste jag försöka hålla större marginal. Men jag tycker mig ha ganska god koll på det där - var jag har mina gränser för dagen. På tävlingar brukade jag inte bry mig om gränser utan chansade helgalet redan från början. Ibland lyckades det och blev långa plågsamma kilometrar i utbrytning (ensam eller i små grupper). Men det känns liksom så okreativt och tråkigt att sitta i en klunga. Efter en misslyckad utbrytning är det lättare att vara nöjd i klungan. För då är man så fruktansvärt slutkörd att det bara är skönt med ryggar framför sig.
Mitt cyklande är odisciplinerat på så många punkter. Odisciplinerat träningsupplägg, odisciplinerade träningsrundor, otaktiskt tävlande och helt målsättningslöst. Säkerligen skulle jag kunna förbättra min prestation med hjälp av struktur och förstånd. Men jag tycker bara så oerhört mycket om att plåga benen så jag kan inte låta bli ens när det står jobbpendling på schemat. Det oaktat kändes det ändå fint att hålla igen en smula under gårdagens runda - den runda efter vars rapport (blogg-inlägg) frågan ställdes. Tror det odisciplinerade gör att jag trivs och har roligt - och det är det som blir centralt.
Hittills tycker jag att det fungerat ganska hyfsat. Jag har tränat förhållandevis (t.o.m. oerhört) lite jämfört med många andra, vilka jag ändå hängt med ganska bra när det kommit till kritan. Tror min kropp trots allt svarar ganska bra på min sporadiska träning och dessutom tror jag mina ben på något sätt är naturligt konstruerade för att veva ett par pedaler.
Vad jag absolut borde göra är att köra mycket mer intervall (oberoende om det är med pulsmätare eller på känsla). Men man blir väl bra på det man tränar. Att mala på så fort man bara kan i en timme eller att köra maxfart i 200 meter. Jag är helt klart usel i den senare grenen - på samma sätt som jag varit en klen spurtade i cykellopp. Tror dock inte att jag blir sämre över 1h eller 6h ifall jag faktiskt skulle ta och träna lite rusningar (intervaller) med jämna mellanrum.
Men just nu, idag, den här våren - är min form så pass underutvecklad att det enda som gäller är kilometrar - och de får se ut precis hur som helst. Det viktiga är att jag cyklar dem.
Jag känner precis som du gör, jag cyklar för att det är kul. Den så kallade träningen får man på köpet och jag kan märka hur jag blir starkare med tiden vilket förstås är kul och jag har som dig svårt att låta bli att trampa lite för hårt. För mycket disciplin känns tråkigt.
SvaraRaderaDet här svaret nöjer jag mig med :-)
SvaraRaderaDet är skönt att själv ha bra känsla av var gränserna ligger istället för att alltid lita på teknologi. Om jag någon säsong bestämmer mig för att ta allt möjligt ur min träningen kommer jag att använda pulsmätaren. Men det verkar inte bli inom en när framtid så jag fortsätter med liknande strategi som dig - frihet och njutning på första plats!