Tömd, förbrukad, demoraliserad och biten

Det är lördag förmiddag. Ett SMS plingar till i telefonen och via meddelandet efterlyses cykelsällskap. Jag nappar.

Vi blir två stycken som rullar norrut från Nykarleby. Hur långt och vart?

Karleby? Jag hör mig själv hävda att det är för långt för mig. I normala fall är sträckan inget bekymmer men den här våren är inte normala fall. Jag har pinsamt få kilometrar i kroppen. Dessutom visste jag att mina förberedelser i form av födointag var knapphändiga. Några pengar för energipåfyllning i Karleby hade jag inte heller med mig. Det var nästan så att jag knappt kom ihåg att ta reservslang och pump med mig. Så pass pånyttnybörjare är jag.

Bra så. Vi beslöt (väl) cykla kortare än så.

Vi passerade rakt förbi Jakobstad, vi passerade rakt genom Larsmo, vi svängde aldrig av i Öja. Plötsligt var vi på ABC i Karleby. Sällskapets medhavda peng räckte till varsin tvåeuros-hamburgare. Den förbrändes antagligen bara av att vi gick ut till cyklarna, men utan den hade det förmodligen blivit långt värre än vad det till slut blev.

Kroppen var pigg och kry fram till Karleby. Vi hade kört lugnt - det skulle ju vara en lugn runda och vi lyckades genomföra lugnet (det är inte alltid en självklarhet).

Det var ändå med en viss bävan jag äntrade cykeln inför de 6 milen hem. På vägen till Såka kröp en obehaglig pirrande och välbekant känsla genom kroppen - den där känslan som börjar i benen, snabbt letar sig upp via ljumskarna, vidare genom magen och upp till hakan. Det är den där känslan som förebådar hammaren, soppatorsk, och total ödeläggelse av ork.

Insåg direkt att det var skäl att börja ägna mer tid åt att ligga på rulle. Den oroväckande skakningen på nedre däck hade fortplantat sig genom lekamen och nu handlade allt om att hålla sig flytande så länge som möjligt. I motvinden och backarna förbi Lepplax noterade jag att slagsidan var ett faktum. Men det fanns ännu några ofyllda vattenskott och styrfarten var tillfredsställande. I Edsevö kom första rejäla hammarslaget. Nästa smäll togs emot i Bennäs och när vi äntligen var framme i Kovjoki hade knockouten i princip nått fulländning. De sista 7 kilometrarna hem genomfördes i krypfart och oanad grad av ömklighet.

Det blev köket direkt. Där bet högg jag mig själv i pekfingret medan jag pressade in medwurst under de första desperata kylskåps-sekunderna. 

Ångrar jag mig? Borde jag ha haft detta ogjort?

Nej verkligen inte!