Fågel och fisk - min prestation i ett nötskal.
Inledde morgonen med en dubbelportion gröt. Det var bra. Tillsammans med övrig mat och energitankning inför denna söndag så lyckades intentionen att i alla fall inte gå tom. Med tanke på gångna magbekymmer så var det min centrala farhåga.
I arla morgonstund trampade jag iväg på de 47,5 kilometrarna till Vörå. Försökte köra lugnt men fick antagligen nog ändå betala lite under själva loppet.
Därefter incheckning vid Norrvalla och arrangemang med chip och nummerlapp. Sedan väntan på start.
Körde i simbyxor. Att stå vid starten på ett cykellopp med simbyxor och helt uppdragen cykeltröja kändes så fel, så fel. Alla mina tvångstankar om etikett och regler angående klädkoder utsattes för ett bombardemang av ångestfyllda attacker. Höll vardagsshortsen utanpå så länge det gick innan start och dök sedan illa kvickt ner i velon.
Den som läst föregående inlägg vet att ursprungsplanen var att komma först i mål trots att jag startade sist. Tävlingsgruppen hade 20 minuters försprång. Motorcykeln drog väl i 30 en kilometer och därefter var det i princip full gas som gällde. Jag gick enligt taktiken bära eller brista. Banan är 106 km och jag utgick från att jag åtminstone skulle in under 2:30. Kortesjärvirundan är 108 km och den har jag kört på 2:26.
Första biten ut till E8 gick lekande lätt. Snabbt och roligt längs den kurviga vägen. Från E8 och ut mot Maxmo fortsatte det i samma stil. Där är det dock backigare så rytmen blir en annan. Under flera sträckor är det lätt nedförsbacke och böljande väg. Ställvis så pass många svängar att jag inte skulle ha varit intresserad av att köra fortare än jag gjorde. Övriga cyklister passerades på löpande band.
Genom Maxmo och ut mot Vassor gick det fortfarande riktigt bra. I Vassor är vägen inte i strålande skick och över ett litet backkrön körde jag rätt över ett stort tjälskott så att hela Wawen lättade och högerknät slog hårt i velomobilens skal. En viss ömkan och några fula ord över smärtan men jag var glad att jag fortfarande hölls på hjulen. Under luftfärden vred sig Wawen (det var en kurva också) så att den inte landade helt i färdriktningen och däcken nappade aggressivt tag i asfalten så att jag fick ett kast i andra riktningen.
E8 till Kvevlax kändes lite halvtrögt och det var nog här som det slutade att vara fågel och övergick till [överkokt] fisk. Pga. broarbete skulle alla kliva av och leda cyklarna över Kvevlaxbron. Vi velomobilister fick tack och lov sitta kvar och bara trampa i promenadtakt. Av tätens försprång på 20 minuter hade jag inte knaprat in mer än 8,5 minuter fram till mellantiden och med trytande ork insåg jag att det slaget var förlorat.
Från Kvevlax och iväg mot Kyrolandet gick plötsligt Wawen inte fortare än 42. Var inte andfådd och pulsen var långt från taket men benen ville inte vara med längre. Samtidigt började fötterna värka.
Alltså... Jag har haft stora problem med sprängvärk i tårna så länge jag cyklat. Alt ordnade upp sig när jag köpte Bont-skorna som kunde formas efter foten. Dessutom är de tokstyva och ger foten ett mycket bra stöd. De har varit riktigt sköna. Därför bytte jag till racerpedalerna så att jag nu skulle få köra i dessa - för mig - perfekta skodon. Det hjälpte inte.
Det var inte bara tårna som värkte - båda fötterna brännvärkte till sin helhet och i kombination med trötta ben sjönk trampmoralen ner under 40. Det blev inte bättre av att illamåendet började bubbla upp någonstans bakom svalget. Värmen tog slutligen ut sin rätt. Sista 35 kilometrarna tänkte aldrig ta slut och hastigheten höll allt närmare 35. Sluttiden blev 2:37
Det brast med andra ord och missnöjet pyr men förvånad är jag väl egentligen inte med tanke på förutsättningarna.
Tiden borde ha varit högst 2:25 (baserat på motsvarande rundor) och snittfarten någonstans kring 44 km/h. Nummerlappen borde dessutom ha kapat ytterligare 5 minuter.
... Sedan var det bara att cykla de 47,5 kilometrarna hem igen.
Frågeställningar:
- Var fotbekymren åsamkade av en annan typ av belastning inne i skon? Foten ligger mera mot hälen på skon än när man cyklar på vanlig cykel. Men skorna är i och för sig så precisa till storleken att foten inte ska kunna vandra inne i skon... men ändå?
Eller kan det ha något att göra med värmen och balansen av vatten och mineraler i kroppen.
Fötterna värkte inte på hemvägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar