Två hjul, köttbullar och molekyltät luft

Försöker varva det där velomobilpendlandet med lite balansövning på två hjul ute i fria luften. Det är Fåtöljbekväma RS som får vara pendelverktyg de där dagarna när jag känner viss småpanik över att Vätternrundan lurar bakom hörnet.

På hemvägen startade jag samtidigt som kollega Leif Strengell. Han framförde dock sin velomobil och självklart blev jag tvungen att kolla om jag hängde på. Fram till Socklot-backen lät han mig hållas (grillas?) framför, och jag försökte köra på i normalt "orka-hålla-tempot-länge-marschfart-tempo". 

Men i nerförsbacken (fortfarande Socklot-backen) gled han elegant förbi. Det där extra som därefter krävdes för att hålla samma hastighet som Leif blev en mastig uppgift. Luften kändes tjockare och tjockare. Blåste kanske inte så mycket men det lilla som var i rörelse kom i alla fall snett emot. Ungefär vid Ostrocenter var det på vippen att jag skulle ha börjat idissla köttbullar med mos.

40 och 60 hör ihop

Det är väl ungefär så exakt 20 km det bara kan vara, mellan min ytterdörr och jobbets ytterdörr. Om man tänker sig att man cyklar båda vägarna så blir det ungefär så exakt 40 km som det bara kan vara. Det betyder i sin tur att 60 minuter pendeltid är lika med 40 km/h i snitt. 

I dag knäckte jag äntligen den där magiska 40/60-gränsen. Tadaaaaa!!!! 

Det tog sin tid den här våren.

Den som läst mina senaste gnällmarinerade inlägg har koll på att formen inte motsvarat fjolårets dito. Idag upplevde jag ändå att någonting i benen hade ändrat. Det kan ha varit för att jag körde i kortbyxor för första gången. 

Ja. Det beror säkert på det.

Förresten sinkades jag av långsamma motorfordon på ett antal ställen. Jädra bilar.

De borde hållas på den där smala vägen bredvid min breda cykelväg.

Tömd, förbrukad, demoraliserad och biten

Det är lördag förmiddag. Ett SMS plingar till i telefonen och via meddelandet efterlyses cykelsällskap. Jag nappar.

Vi blir två stycken som rullar norrut från Nykarleby. Hur långt och vart?

Karleby? Jag hör mig själv hävda att det är för långt för mig. I normala fall är sträckan inget bekymmer men den här våren är inte normala fall. Jag har pinsamt få kilometrar i kroppen. Dessutom visste jag att mina förberedelser i form av födointag var knapphändiga. Några pengar för energipåfyllning i Karleby hade jag inte heller med mig. Det var nästan så att jag knappt kom ihåg att ta reservslang och pump med mig. Så pass pånyttnybörjare är jag.

Bra så. Vi beslöt (väl) cykla kortare än så.

Vi passerade rakt förbi Jakobstad, vi passerade rakt genom Larsmo, vi svängde aldrig av i Öja. Plötsligt var vi på ABC i Karleby. Sällskapets medhavda peng räckte till varsin tvåeuros-hamburgare. Den förbrändes antagligen bara av att vi gick ut till cyklarna, men utan den hade det förmodligen blivit långt värre än vad det till slut blev.

Kroppen var pigg och kry fram till Karleby. Vi hade kört lugnt - det skulle ju vara en lugn runda och vi lyckades genomföra lugnet (det är inte alltid en självklarhet).

Det var ändå med en viss bävan jag äntrade cykeln inför de 6 milen hem. På vägen till Såka kröp en obehaglig pirrande och välbekant känsla genom kroppen - den där känslan som börjar i benen, snabbt letar sig upp via ljumskarna, vidare genom magen och upp till hakan. Det är den där känslan som förebådar hammaren, soppatorsk, och total ödeläggelse av ork.

Insåg direkt att det var skäl att börja ägna mer tid åt att ligga på rulle. Den oroväckande skakningen på nedre däck hade fortplantat sig genom lekamen och nu handlade allt om att hålla sig flytande så länge som möjligt. I motvinden och backarna förbi Lepplax noterade jag att slagsidan var ett faktum. Men det fanns ännu några ofyllda vattenskott och styrfarten var tillfredsställande. I Edsevö kom första rejäla hammarslaget. Nästa smäll togs emot i Bennäs och när vi äntligen var framme i Kovjoki hade knockouten i princip nått fulländning. De sista 7 kilometrarna hem genomfördes i krypfart och oanad grad av ömklighet.

Det blev köket direkt. Där bet högg jag mig själv i pekfingret medan jag pressade in medwurst under de första desperata kylskåps-sekunderna. 

Ångrar jag mig? Borde jag ha haft detta ogjort?

Nej verkligen inte!

Träning, pulsmätare och annat anknutet till mitt cyklande

Det här inlägget är ämnat som ett svar på en fråga i samband med förra inlägget. Svaret behöver lyftas fram större än bara via ett kommentarsfält under ett inlägg.

Ordet "träna" är numera ett aningen starkt ord. Det har det varit i snart flera år. Ska jag vara ärlig är det väl snarast "motionera" som gäller men jag är egentligen en smula kluven i det där. Något egentligt "motionerande" är jag nämligen inte ute efter. Jag är helt enkelt inte intresserad av motion i de sammanhang och för de orsaker motionerandet förekommer. Jag cyklar inte för hälsans skull, jag cyklar inte för motionens skull, jag cyklar inte (längre) för att träna inför något slags tävlande. Nej, jag cyklar blott och bart bara för att det är roligt. Allt det andra kan få komma på köpet.

Frågan handlade om huruvida jag använder pulsmätare.
Det korta svaret är: Nej!

Ett annat kort svar är en motfråga: Har hundar pulsmätare när de jagar boll?

Ett tredje ganska kort svar är: Det har hänt men jag har inte dragit lärdom ur det.

Det långa svaret är:
När jag började cykla gjordes det (ansträngningsgraden) bara på någon slags känsla - även om det tog en tid att hitta rätt i det där. 
Det tog flera år innan jag brydde mig om att skaffa pulsmätare. När jag äntligen hade en så kunde jag inte längre lära mig sitta och körde på i samma anda trots allt. Pulsmätaren blev bara en mojäng som producerade siffror till cykeldagboken.
Under några år kan man väl säga att jag tränade, att jag följde en slags idé och ett program. De åren satt jag bl.a på motionscykel vintertid och på den blev pulsmätaren ett bra hjälpmedel för att verkligen förstå graden av ansträngning. Jag upplever nämligen att det är svårare att hitta den där känslan på en stillastående cykel nere i en källare.

Men så fort jag befinner mig på en cykel ORR (on real roads) är det annat som tar över. Cyklar jag tillsammans med andra är det förstås gruppen och klungan som dikterar ansträngningen. Det blir mera dynamiskt upp och ner beroende på hur mycket man ligger på rulle, hur mycket man drar eller hur mycket det ska ryckas i uppförsbackar eller vid kommungränser. Blir man trött och måste ta det lugnt finns det alltid en rulle att ligga på. 

När jag cyklar ensam "lägger" jag mig oftast på en ansträngningsnivå precis under den där sk. tröskeln. Ska jag ut på en längre runda måste jag försöka hålla större marginal. Men jag tycker mig ha ganska god koll på det där - var jag har mina gränser för dagen. På tävlingar brukade jag inte bry mig om gränser utan chansade helgalet redan från början. Ibland lyckades det och blev långa plågsamma kilometrar i utbrytning (ensam eller i små grupper). Men det känns liksom så okreativt och tråkigt att sitta i en klunga. Efter en misslyckad utbrytning är det lättare att vara nöjd i klungan. För då är man så fruktansvärt slutkörd att det bara är skönt med ryggar framför sig.

Mitt cyklande är odisciplinerat på så många punkter. Odisciplinerat träningsupplägg, odisciplinerade träningsrundor, otaktiskt tävlande och helt målsättningslöst. Säkerligen skulle jag kunna förbättra min prestation med hjälp av struktur och förstånd. Men jag tycker bara så oerhört mycket om att plåga benen så jag kan inte låta bli ens när det står jobbpendling på schemat. Det oaktat kändes det ändå fint att hålla igen en smula under gårdagens runda - den runda efter vars rapport (blogg-inlägg) frågan ställdes. Tror det odisciplinerade gör att jag trivs och har roligt - och det är det som blir centralt.

Hittills tycker jag att det fungerat ganska hyfsat. Jag har tränat förhållandevis (t.o.m. oerhört) lite jämfört med många andra, vilka jag ändå hängt med ganska bra när det kommit till kritan. Tror min kropp trots allt svarar ganska bra på min sporadiska träning och dessutom tror jag mina ben på något sätt är naturligt konstruerade för att veva ett par pedaler. 

Vad jag absolut borde göra är att köra mycket mer intervall (oberoende om det är med pulsmätare eller på känsla). Men man blir väl bra på det man tränar. Att mala på så fort man bara kan i en timme eller att köra maxfart i 200 meter. Jag är helt klart usel i den senare grenen - på samma sätt som jag varit en klen spurtade i cykellopp. Tror dock inte att jag blir sämre över 1h eller 6h ifall jag faktiskt skulle ta och träna lite rusningar (intervaller) med jämna mellanrum.

Men just nu, idag, den här våren - är min form så pass underutvecklad att det enda som gäller är kilometrar - och de får se ut precis hur som helst. Det viktiga är att jag cyklar dem.

Velomobilmentalyoga

Får lov att försöka vara lite strategisk med det där cyklandet nu. Om jag alls ska inbegripa minsta sans och vett i "träningen" så krävs skärpning. Idag försökte jag skärpa mig.

Kilometerantalet per runda bör ökas med måtta. Inget +100 ännu.

Ansträngningsgraden måste skruvas ner jämfört med säsongens tidigare få, korta, desperata sessioner.

Dagens tema var "jämnt och fint". Jag andades in, andades ut och kämpade hårt med mig själv om att inte låta instinkten förstöra dagens cykelrunda med huvudlös insats och förstörda ben redan efter första milen.

Vill påstå att jag lyckades relativt bra - även om det inte var lätt. Cykelrundan blev harmonisk och därmed även trevlig. Sista lilla biten från Jutas och hem (3 km) släppte jag väl disciplinen en aning men särskilt mycket fortare gick det ändå inte. Hemresan präglades av motvind.

Wattbrist, mirakelbehov och punkteringspremiär

Först idag blev det en första riktig runda med velomobilen. Enligt alla tänkbara principer, traditioner, regler, lagar och tvångstankar är det då Pensalarundan som ska avklaras.

Den som läst de fåtaliga blogginläggen jag skrivit tidigare den här våren, har säkerligen förstått att min form är av bedrövlig art. Brist på vinterträning är förstås den absoluta orsaken. Finns inget annat att skylla på.

Före dagens runda bytte jag till sommardäck fram (bakdäcket byttes redan tidigare). Velade en stund mellan något tröga Durano och erkänt snabba Ultremo. Valde att nöta Durano. Det var ändå en stor skillnad jämfört med krusbemängda vinterdäck. 

Att däcken gav lite extra fart var ändå en klen tröst i sammanhanget. Jag saknar liksom ca 5 km/h (om jag jämför med samma tid förra året). Det finns således en del att försöka arbeta ikapp. Men frågorna är var, när och hur. Svaren är antagligen... på/i cykel på vägen, nu, och genom att cykla.

Vägen mellan Jeppo och Pensala är i ett sådant skick att jag högst antagligen undviker den framöver. Full av diverse små och aggressiva potthål och sprickor. Det resulterade i min första punktering med velomobilen. Höger framhjul träffade något skarpt och tömdes på nolltid.