söndag 3 augusti 2014

Liggcykel-FM. Liten rapport

Det bör sägas direkt. Liggcykel-FM är inte en tävling som andra tävlingar. För det första är det mest en trevlig sammankomst för en liten grupp entusiaster som har fattat tycke för liggcykel... och cyklar överhuvudtaget. Flera cyklister hade allehanda spännande hemmabyggen med sig och det handlar mycket om den alternativa cykeln (jämfört med "traditionell" sådan) som fortskaffningsmedel. Liggcykel är överlägsen den vanliga cykeln på många punkter. Bekvämlighet och fart i första hand.
Som vardagscykel på landsväg och för längre transporter är liggcyklar alltså mycket bättre men har av olika anledningar - traditionens makt - marginaliserats. Sedan finns det givetvis områden där liggcyklar inte fungerar fullt så väl. Skogen är en sådan plats - även om det faktiskt finns några riktigt skickliga "liggcykel-mtb-cyklister". En väldigt härlig fattybike (liggcykel så klart) fanns med på träffen. Ägaren nyttjade den cykeln i sidotävlingen och knepiga balansakten "långsammast på tvåhjulig liggcykel". Den tävlingen vanns av en farbror på ett oerhört skrangligt hemmabygge.

Liggcykeltävlingar är inte helt och hållet rättvisa ur idrottsligt perspektiv. I en vanlig cykeltävling kommer UCI's strikta regelverk emot vilket hindrar cyklarna från att ha avgörande skillnader. Det är helt enkelt cyklisten som ska vinna tävlingen. Bland liggcyklarna finns inget sådant regelverk. Regler finns men visserligen men de stipulerar snarast hur "icke-bakåtlutad" man får vara och liknande - dvs. ifall man inte sitter tillräckligt bakåtlutad så räknas det inte som liggcykel. Här är de officiella grundreglerna för den intresserade. I den länken finns inte helt täckta liggcyklar (velomobiler) vilket också finns som klass. De olika modellerna delas alltså grovt in i olika klasser. Grovt sagt kan man säga att tvåhjuliga helt täckta cyklar är snabbast. Någon sådan deltog inte. Därefter är det trehjuliga täckta cyklar (velomobiler) och därefter följer tvåhjuliga öppna cyklar och sist öppna trikes (trehjuliga).
Deltagarna cyklar och tävlar inom sin respektive klass men inom dessa klasser kan det också vara stor skillnad på cyklarna. Cykeln har följaktligen en väsentlig andel i hur snabbt man cyklar.

Kom fram till Nokias testbana någon gång kvart över tio och började montera ihop Wawen. Allt fler cyklister samlades och mellan 11-12 var det inskrivning samt utdelning av nummerlapp och chip.
Banan vi tävlade på är ca 1,8 km lång. Den har en liten backe på norra sidan (vid den lilla kurvan på kartorna nedan), en lång kurva som övergår i en raksträcka som sedan avslutas med en ganska tvär kurva. Enkelt och sakligt - på något sätt.

Wawen genomgick sin beskärda del av aerodynamisering. Nya aerostjärten var förstås på och skarvet tejpades. Använde nu också hjulkåporna av kevlar. Har inte kört med dem tidigare då de är en aning mer omständliga att plocka på och av än de svarta tygkåporna. Det ska ju ändå pumpas däck med jämna mellanrum. Fothålet fram skulle jag täcka in före tävlingen men jag hann helt enkelt inte med det. Tejpade provisoriskt fast hålet men bara delvis. Tror det var bra att låta det vara lite halvt öppet pga. värmen. Ena spegeln togs bort.

Första grenen för dagen var 200 m sprint med flygande start. I slutet av den långa raktsträckan (vi körde medsols) mättes 200 meter upp och chip-tidtagningen registrerade medelhastigheten på den sträckan. Det gällde alltså att få ur sig högsta möjliga hastighet precis vid början av de 200 meterna och orka hålla hela vägen. Starten skedde vid sidan av mätsträckan vilket innebar att man hade ett knappt varv (ca 1,6 km) på sig att disponera fart och kraft. Jag fick ihop 66,562 km/h och tyckte att det fungerade rätt hyfsat med min timing på mätsträckan. Missade i alla fall inte med att ha för mycket fart för långt före och hade inget riktigt krut kvar efter mätsträckan. Vilade en stund och gjorde ett nytt försök med huven/visiret helt nedfällt (det var öppet med ca 6 cm på första försöket). Testade med lite försiktigare fart i långkurvan och accelererade hårdare in mot mätsträckan men det blev inte bättre. Skulle nog ha fått göra ett tredje försök men insåg att det var kört. Dessutom hade vi ju 1h-loppet på kommande. Vinnaren Tero Haapanen är stark. han drev upp sin Strada Carbon till 70,182 km/h. Hans taktik var förresten intressant. Han körde först ett helt varv i vilket han sakta byggde upp hastigheten för att först vid andra passagen trycka till ordentligt. Tror det var en bra taktik. Visst hade jag som målsättning att nå över 70 själv också. Trodde nog att det skulle vara möjligt men det var det alltså inte. Jag får helt kallt konstatera - än en gång - att mina ben inte är några spurtarben. Nåväl. Det räckte (med nöd och näppe) till en andraplats.

Kl. 17 var det så dags för start på 1h-loppet. Alla klasser startar samtidigt och kör en timme runt banan. Eftersom det är stor skillnad i hastighet sprids cyklisterna snabbt ut över hela banan och det är konstanta varvningar - varav vissa alltså med stor fartskillnad. Det gäller således att hålla en hel del koll.
Vi startade precis före backen och jag försökte accelerera uppför den så lugnt som möjligt. Krämen skulle ju inte få försvinna redan då. Taktiken var att försöka använda de första varven för att hitta någon slags rytm - en rytm jag skulle kunna hålla i en hel timme. Tero Haapanen visade sig snabbt vara på G och drog förbi mig över backen redan efter start (han startade lite bakom). Det är inte tillåtet att ligga på rulle (inte så stor nytta i velomobiler heller) så jag lade mig ett antal meter bakom honom och höll mig där. Övriga velomobiler sackade efter ganska omgående. Tyckte att tempot var var lite i överkant för min del. Haapanen körde på väldigt starkt. Speciellt upp över backen och på banans norra del höll han högre tempo. Sedan tog jag ofta in lite i slutet av långa kurvan och längs raktsträckan. Efter tio minuter insåg jag att jag absolut behövde släppa en smula på trycket och försökte då hitta den där perfekta rytmen. Haapanens blå Strada blev allt mer avlägsen framför mig. Efter 20 minuter hade jag hittat ett lämpligt flyt. 

Merparten av banan körde jag med 57/11. Upp för backen växlade jag ner till 57/12 och gick på den växeln ännu en bra bit ner för backen så att benen och kadensen fick öka lite extra innan jag åter petade till 11. Ungefär samtidigt som jag fick det där flytet började jag åter närma mig Haapanen. Trenden var tydlig och det var åter igen främst längs långkurvan och raktsträckan som det märktes mest. Plötsligt (vid ca 27 min) var jag tätt inpå honom. Körde efter honom ett varv och försökte/kunde hålla igen en smula under det varvet - speciellt på bortre rakan. Varvet därpå kände jag att det eventuellt kunde tänkas finnas lite extra kraftreserv att gå förbi så jag försökte trycka till längs långkurvan och raksträckan för att passera och etablera lite avstånd. Fortsatte hålla ångan uppe ordentligt ett antal varv i ett försök att öka avståndet. Han bet sig kvar en stund och höll väl 10-30 meter bakom mig ett par-tre varv men till slut krympte den blå fläcken i min backspegel och vid drygt 40 minuter såg jag honom (tack och lov) inte mer. Jag hade hållit mig en aning över tröskeln medan jag försökte dra ifrån och både ansträngningen och pizzalunchen började kännas. Det där flytet hade jag väl ändå inte riktigt tappat trots "rycket" och det fungerade rätt hyfsat att hålla någorlunda fart. De sista åtta minuterna sjönk farten en aning men det kändes inte överdrivet oroväckande. Jag var ändå mest orolig över att Haapanen skulle hitta nya krafter och plötsligt dundra förbi. Jag skulle nämligen ha haft ytterst små möjligheter att själv öka och svara på något sådant. Men när inget blått syntes i backspegeln vid 55 minuter började det kännas rätt säkert. 

När det viftades med rutiga flaggan vid min 1h-målpasage visade Garmin på 1 timme och två minuter. Vet inte exakt hur det räknas det där med när den där timmen går ut men det är också ganska mycket sak samma. Garmin visade 52,7 i snitt men de officiella siffrorna är 51,690 kilometer på den där timmen. 
(Garmin visar förresten 66,4 som toppfart och det stämmer ju inte alls. Finns inte i kurvan heller)

För min del var liggcykel-FM därmed över. De flesta andra (läs hårdingarna) cyklar även idag (söndag). Idag är det nämligen "långloppen" 6h och 12h som går av stapeln. De cyklas förstås delvis samtidigt. Finns också ett 24h-lopp som startade (skulle ha startat) igår kväll men jag tror inte någon anmälde sig till det.
Teoretiskt hade det varit kul att också köra 6h-loppet men utan någon som helst distansträning bakom mig skulle det bara vara en enda lång - ja i alla fall 4 timmar - pina. Kanske nästa år.

Konkurrensen är givetvis inte så bred. Det finns ju inte så många velomobiler i Finland. Men dusten med Haapanen var hård och jag fick slita ont för segern. Fanns inga krafter kvar för fler varv när timmen var färdig. Så ska det vara! De övriga velomobilisterna körde nog också fort men det blev ändå en lite större lucka mellan tvåan och trean.

Palaver efter målgång.

Härlig, uppsluppen, familjär, hjärtlig och på alla sätt och vis en riktigt trevlig tillställning. Suveränt!

Därefter var det bara att plocka isär velon, stuva in den i bilen och leta sig hemåt via något ställe med skräpig hamburgermåltid och mörkbrun dryck jag bara dricker i samband med cykellopp. Den är extragod just då. Det blev abc i Kuortane. Åk dit en lördagskväll vid 10-tiden. Det rekommenderas!



2 kommentarer:

  1. Spännande läsning! Finns det en officiell sida med alla resultat du kan länka till kanske? Jag tyckte det var intressant hur jämt det var mot Stradan, som enligt min uppfattning är marginellt mindre effektiv än en Waw vilket isåfall innebär att din och Teros styrka är väldigt lika. Jag undrar även hur det gick för den Milan jag ser i bild om den var med på 1h-tävlingen, den ska ju vara märkbart effektivare än både Waw och Strada.

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentaren!
    Den officiella sidan är http://rrfi.fi/nojapyorailyn-sm-2014/ men de har inte plockat in resultaten än. Jag kommer nog att länka till dem så fort det är insatt.
    Konkurrensen är inte så hård i det här landet - än. För egen del har all form av vettig träning uteblivit den här säsongen så jag är glad att jag alls orkade hålla över 50. Kan mycket väl vara så att Strada-föraren och jag har någorlunda jämförbar kapacitet men vi är ändå också ganska olika. Han är starkare och orkar helt säkert hålla högre hastighet på kortare sträckor. Han var t.ex. märkbart snabbare på sprint. På 1h-loppet drog han ju sakteliga ifrån efter drygt 10 minuter men vid drygt 20 minuter blev det omvänt. De som körde övriga velomobiler (inkl. Milan) är nog mera inriktade på motion. Milan är säkert "watt-snålast" men exakt hur stor skillnad det är - t.ex. mot Waw - är väl inte helt utrett. Stradan kördes med huv och han hade tejpat lite kring hjulhusen fram. Tror inte det är så stor watt-skillnad mellan modellerna. Jämför jag t.ex. själv med aerostjärten och den kortare standardstjärten så är det säkert en viss besparing med aerostjärt men dagsform har nog större betydelse. Men givetvis vill man ju kombinera bra dagsform med de mest watt-besparande aerotrimningarna :)

    SvaraRadera