söndag 24 augusti 2014

Nykarlebylopp, förbil och brasklapp

Det tolfte Nykarlebyloppet är avklarat. Efter fjolårets arbetsdryga megatillställning med både SFI-mästerskap och Nykarlebylopp under en och samma helg kändes loppet i år som en liten byatillställning - och det är nästan exakt vad det var. 

Jag ska väl redogöra för den egna insatsen i det här inlägget (det är min blogg, kan inte skriva om någon annan) men det får komma lite längre ner i text-sjoket.
Först ska jag nämligen ägna mig åt rubrikens sista ord och således även (utan att riktigt ha diskuterat med föreningen/styrelsen) sätta min näsa i blöt och dra igång gnällkvarnen.

Årets tillställning får mig nämligen att undra hur det blir med framtiden för loppet. Aldrig tidigare har det varit så svårt att få ihop gäng som kan hjälpa till med arrangemanget och då främst trafikvaktandet och dirigerandet i korsningarna längs sträckan. Vi saknade helt enkelt folk i flera korsningar. Visserligen ska alla cyklister följa trafikreglerna med väjningsplikt och hela faderullan. Men trafikvakterna är en stor trygghetsfaktor för cyklisterna och därigenom också en trivselfaktor. Dessutom kan det uppstå osäkerhet om vart man som ensam cyklist ska ta vägen ifall man inte känner banan och eventuellt missat någon skylt. Trafikvakterna visar riktningen. 
Hela arrangemanget med planering, anmälningar, bokningar, betalningar, lotteripriser, attiralj-anskaffningar, trafikorganisation (direktiv, parkering och avspärrningar) vid Stjärnhallen, skyltning längs banan, sopning längs banan, trafikvakter på alla viktiga platser, saftkontroller, uppdateringar av hemsida och uppdatering av info på hemsidan, förbilar, servicebilar, borttagning av skyltar samt säkerligen en hel del jag inte kommer på just nu... faller ner på allt färre personer.
Under fjolårets SFIM/Nykarlebylopp var det t.o.m. så att en del av föreningens medlemmar först trampade sig blåa på mästerskapet och direkt efter målgång tog tag i Nykarlebylopps-arrangemanget för att jobba med det i ytterligare fyra-fem-sex timmar. 
Speciellt en (1st) person i föreningen (styrelsen) drar ett helt kolossalt stort lass (och det är inte jag... ifall någon trodde att jag kör martyr-visan). Hatten av!

Pga. minskande antal talkoarbetare måste också arrangemanget krympa - något som iofs inte alls behöver vara negativt. Men för deltagarnas trivsel och säkerhet kan vissa funktioner inte dras in eller ens skäras i.
En grundläggande orsak till hela NCK och Nykarlebyloppet var några personers önskan om att cykla och bl.a. göra det i ett lokalt lopp. Föreningen grundades och loppet arrangerades. När Nykarlebyloppet startade 2003 kunde också merparten av styrelsen själva deltaga - precis så som önskat och planerat.
Sedan dess har loppet växt ur den kostymen och tyvärr(?) är det så att stora delar av arrangörsstaben är fast med sina uppgifter under loppet. Det brukar vara lite ombyte så att någon i alla fall ska kunna cykla något år - men ändå är det så att dessa några trots allt ställer och ordnar med arrangemanget på morgonen innan start. Inte den bästa uppladdningen ifall man har ambitioner att cykla snabbt. Numera finns det ju förstås flera cykellopp i nejden så Nykarlebyloppet är inte längre den enda möjligheten att få cykla lopp i våra trakter... men ändå liksom...

Frågan är alltså vart en dylik tillställning är på väg. Kan arrangemanget krympa och bli mycket "enklare"? ...Typ en sån där "Nå, åk nu-start" med minimal bemanning längs banan och enklaste möjliga tidtagning eller tappar vi då deltagare i så stor omfattning att loppet inte längre är värt att ordna?
Eller kunde en förening som trots allt har rejält över hundra medlemmar ändå i framtiden få ihop till en tillräcklig arrangörsgrupp för att åtminstone bibehålla loppets omfattning men också fördela arbetsuppgifterna på fler personer? En stor del av dessa kunde trots allt ändå cykla själva loppet. 

Det blir spännande att se vad som snurrar i skallarna nu när Nykarlebyloppet 2014 smälter in och utvärderas. Det är också spännande att se hur responsen från deltagarna kan tänkas se ut. Speciellt gäller det den nya gruppindelningen. Det skulle alltså vara grupper enligt en i förväg planerad hastighet... +38, 35, 30 och 25 km/h. Tanken var att +38 är en slags tävlingsgrupp och att de övriga ska vara cyklister som inte tävlar och som istället hjälper varandra med en jämn och fin farthållning enligt nämnda hastigheter. Tanken är att försöka hålla ihop de långsammare grupperna så att så många cyklister som möjligt får cykla sträckan tillsammans med andra - inte bli lämnade ensamma. Det fungerade väl si som så - vad jag kunde notera. Spräckta klungor kan iofs ha att göra med att någon varit optimistisk i anmälningen eller bero på tekniska bekymmer. +38-gruppen bör förresten nog heta Tävlings-/fri fart-gruppen istället. De ryck-cyklade och säckade ju tidvis ihop till typ 32 km/h trots platt väg.

"C'est la vie" say the old folks
It goes to show you never can tell


Jamen, jomen jag fick ju trots allt cykla loppet. I sann miljöekonomisk anda var årets förbilar nämligen helt muskeldrivna genom ett sinnrikt system av pedaler, kugghjul och kedja. Inga koldioxid-utspyende förbränningsmotorer här inte.
Och wow vad det var svårt att cykla med velomobil som förbil framför cyklisterna!
Speciellt eftersom "+38-gruppen" (som startade först) cyklade så ryckigt. Ryck och knyck är inte velomobil-melodin. I den kör man helt enkelt bäst genom att hålla ett riktigt jämnt tempo - eller en så jämn ansträngning som möjligt. 
Hade tänkt försöka hålla mig ca 50 meter framför men det blev i praktiken mera, mycket mera och tidvis oerhört mycket mera.
Blir det ett liknande arrangemang på nytt så vågar jag nog hålla mig lite mera kall och tidvis låta cyklisterna komma närmare. De har ändå ingen nytta av att ligga på rulle om det mot förmodan skulle råka ske under ett antal meter av loppet.

Jag hade svårt att i förväg veta exakt hur de skulle cykla. Förstod på ett ungefär var de skulle cykla långsammare och snabbare - eller var någon skulle försöka sig på att komma i utbrytning. Jag byggde ofta upp lite extra avstånd inför de längre backarna (och hårnålssvängarna) men om klungan samtidigt körde långsammare så blev avståndet plötsligt onödigt stort. 

Det var i alla fall kul att testa. Kanske mer om det en annan gång. Här följer i alla fall dagens kurvor och streck. Min hastighet är hit och dit - mest beroende på att jag allt som oftast ökade farten alldeles för mycket och därefter blev tvungen att vänta in klungan igen. Det där med ryck och knyck blev alltså till slut nog ändå dagens melodi - velomobilen till trots.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar