Kände det direkt efter ett par kilometer. Inte smärtan men väl den där förebådande känslan på insidan av knäskålen. Det är som en slags liten rörelse, typ en sena som ständigt halkar sidledes av och an över något. Det är det knappast men ungefär så är alltså känslan. Försökte sätta mig långt bak på sadeln för att "öka avståndet" till pedalerna. Ingen skillnad. Försökte hålla foten i olika vinklar och jag försökte hålla knäet utåt, inåt och gud vet vart men ingen skillnad.
Efter Socklotbackarna övergick det till lätt ömmande och jag insåg att den runda jag planerat och sett fram emot var rena dunderidiotin ifall jag alls tänkt vara kapabel att gå de kommande dagarna. Där cykelvägen börjar vid Karbykorsningen stannade jag upp och grät en liten stund. Insåg att det enda som gällde var att försiktigt ynka sig hem och försöka åstadkomma så liten skada som möjligt. Därför stod jag hela vägen för det fungerar. Tack och lov inga kännigar nu efteråt. Då kan jag åtminstone kanske köra träning inomhus även de kommande dagarna. Det är ju jättekul jämfört med att vara ut och cykla på riktigt. Jättekul...
Fattar bara inte vad som ändrat. Jag vet att jag haft problem när lvg-cyklarna haft sadeln för lågt och jag antar att det är samma problem på mtb'n nu. Men jag har ju trots allt kört i flera år med den här cykeln utan knas. Varför just nu? Skorna är samma, allt är samma. Enda skillnaden är att jag bytt cykellampor och däck.
Sökes och kanske köpes:
Skateskidor... till en kompis.
Han är ungefär 186-187 cm lång och väger väl sisådär 72-73 kg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar