Kände det direkt efter ett par kilometer. Inte smärtan men väl den där förebådande känslan på insidan av knäskålen. Det är som en slags liten rörelse, typ en sena som ständigt halkar sidledes av och an över något. Det är det knappast men ungefär så är alltså känslan. Försökte sätta mig långt bak på sadeln för att "öka avståndet" till pedalerna. Ingen skillnad. Försökte hålla foten i olika vinklar och jag försökte hålla knäet utåt, inåt och gud vet vart men ingen skillnad. Efter Socklotbackarna övergick det till lätt ömmande och jag insåg att den runda jag planerat och sett fram emot var rena dunderidiotin ifall jag alls tänkt vara kapabel att gå de kommande dagarna. Där cykelvägen börjar vid Karbykorsningen stannade jag upp och grät en liten stund. Insåg att det enda som gällde var att försiktigt ynka sig hem och försöka åstadkomma så liten skada som möjligt. Därför stod jag hela vägen för det fungerar. Tack och lov inga kännigar nu efteråt. Då kan jag åtminstone kanske köra träning inomhus även de kommande dagarna. Det är ju jättekul jämfört med att vara ut och cykla på riktigt. Jättekul... Fattar bara inte vad som ändrat. Jag vet att jag haft problem när lvg-cyklarna haft sadeln för lågt och jag antar att det är samma problem på mtb'n nu. Men jag har ju trots allt kört i flera år med den här cykeln utan knas. Varför just nu? Skorna är samma, allt är samma. Enda skillnaden är att jag bytt cykellampor och däck. Sökes och kanske köpes: Skateskidor... till en kompis. Han är ungefär 186-187 cm lång och väger väl sisådär 72-73 kg.
Som planerat. 1. Konsert-dvd under armen (eller tja, kanske i ryggsäcken) och ner till kvarterets gym. 2. Pluggade i spelare, projektor och ljudanläggning. 3. Körde igång de gamla gubbarna genom att trycka play. 4. Satte mig på en spinninghoj. 5. Trampade enligt "grundträning B" A. Ville köra grundträningsprogram eftersom knäet oroade mig. B. Inga rusningar eller intervaller. C. Knäet höll. Inte minsta lilla känning. D. Lustigt eftersom det smärtade så pass igår. I. Imorgon blir det nog ett riktigt cykelpass ute i plusgrader. II. Det kanske regnar. Då blir man kall och våt. III. Knäet flippar ut igen. IV. Jag kanske tar risken. PS. Romar hade för högt startnummer och hann inte köra inom sändningstid. Synd! PPS. Han åkte bra. PPPS. Lyckades inte bli till mig av hänförelse när touren prologade. PPPPS. Måste expertkommentatorer ibland låta som osakliga soffidrottare?
Ska försöka bita i rönnbäret och agera lite halvförnuftigt, eller åtminstone inte helgalet. Dagens cykelrunda ställs in. Det är dessutom lite kallare än vad prognoserna antytt och precis på gränsen till vad jag annars skulle åka ut i. Tror inte knä-eländet blir bättre av att dessutom utsätta det för fler minusgrader än nödvändigt. Tror jag småplockar här hemma en stund, glider med Romar nerför pisten i Bormio och följer med när det finska herrlandslaget piskar skiten ur motståndet då touren drar igång. Om knäet pallar störtloppet går jag troligen senare till en lämplig motionscykel och känner mig för. Kanske jag plockar med mig en dvd med gamla gubbar som håller en jättelång konsert och låter den rulla på en duk framför cykeln... Det är ju trots allt lördag.
Hur typiskt på en skala är det inte? Nu finns äntligen tid att träna och så ska knäet få för sig att strula. I morse kändes det rätt bra men efter en stund gjorde det ont igen. Blev mellandagsvistelse i storstan med familjen och då blev det allt mer ömt - på riktigt alltså. Inget simulerande bara för att jag egentligen ville hem. Nu känns det ganska OK igen. Lite osäker på hur jag ska tackla detta och kunna träna utan att göra knäet värre. Har på allvar börjat fundera på att jogga/springa/löpa och då behöver jag de där skorna man använder för sånt - springskor eller något i den stilen. Knästrulet är helt och hållet en cykelrelaterad grej som har med vinklar och belastning att göra så om det annars är i skick borde skubbandet inte vara ett problem. Skidor är ett annat alternativ men vågar jag språnget?
Av rubriken att döma kunde man kanske förledas tro att jag är en otämjd Gilbert som på dagens cykelrunda ursinnigt sprutat bort is från vägen vid varje tramptag. Grundträning - gruuuuuundträning - stod på programmet. För första gången i mitt cykelliv skulle jag försöka hålla mig i styr (...hmm) och köra disciplinerat med pulsen inom 60-75%-gaffeln. Detta skulle brytas med en väckarklocka var tionde minut. Den första milen falerade jag totalt och snittade på knappt 80% men skyller på vägverket. Det är tamejtusan inte lätt att köra lugnt på en väg som består av spårig is, spårig packad snö och tvättbräden om vartannat - allt vackert dolt av ett fint lager nysnö. Klart som den att pulsen fick en grisfösare i aktern med jämna mellanrum. Gillar ändå fortfarande mina Marathon Winter. Kanske inte Nobel-kvalitet på upptäckten att däcken inte vill jobba i snömodd men så var det nog också en hypotes jag hade redan innan anskaffningen. Med ett par Ice Spiker hade jag troligen haft en lugnare resa till Jeppo men från Jeppo och hem (via Pensala och Munsala) var Marathon perfekta.
Det blev bättre. Från Jeppo till Pensala var vägen ganska fin och min simultanförmåga pallade allt som skulle kontrolleras - typ puls och balans. Rytmen hittades och tillvaron blev förföriskt vacker harmoni... för en liten stund. I Jussila ger ett gammalt och bortglömt problem sig till känna. Plötsligt börjar nämligen rakbladet under knäskålen i vänsterknäet att skava. Har inte njutit av det på flera år. Problemet är sitthöjden och på mtb'n kommer jag inte åt att ha sadeln tillräckligt högt (= löjligt högt) men jag har ändå klarat mig bra på sistone. I Munsala började det göra mycket ont, alldeles för ont och enda möjligheten var att slänga i allt vad utväxling härket har och stå den knappa milen hem. Det blev smärtfria kilometrar men nu efteråt är knäet inte alls samarbetsvilligt. Morgondagens pass är absolut i fara. Tänker inte hänga läpp över det än men oron gnager.
Röd skall med rött bli rödare. Röd är inte bara rött, det är också en rysligt snabb färg. Troligen den snabbaste. Jag räknar med att spara ca 7 watt (alt. cykla snabbare) med Soloisten efter gaffelbytet.
jag nu helt håller träningspaus. Julstädandet av den här jämra kåken är som ett treveckors etapplopp. Men jag är verkligen taggad så när julannandagen kommer emot blir det andra bullar.
Vet inte var jag ska börja... Detta är kanske en filmrecension eller så inte... Har nyss sett Hobbit... Skyller på att jag agerade chaufför... Det är en lång film - alltså en långfilm... Den är väldigt lång... Speciellt med tanke på handlingen... Handlingen är ganska kort (hahaha)... ja, alltså, nej, handlingen är knappt skönjbar... Gollum är en liten ljusglimt i tradigheten... Klichéerna kommer tätt och i rent barockt omfång... Jag gillar ju egentligen Martin Freeman - speciellt från störtsköna The Office-dagar - den engelska och riktiga varianten alltså... Jag hör kanske inte till målgruppen... Barnen gillar filmen... Jag skulle säkert också ha gjort det för 25 år sedan... Då gillade jag böckerna... Måste filmer vara bra för att vara bra?... Kan jag uppskatta en film som bara underhåller ögonen?... Gör den här filmen det?... Ja, ungefär som en ful tapet... Borde jag gilla tomtar och troll?... Jag är allt lite höjdrädd... Filmen skräms med djupa stup... Får jag mardrömmar nu?... Det brukar jag få... Jag ger filmen två lösnäsor på en skala...
En vag cyklist antyder att lokala bloggare är hemlighetsfulla och bara nämner a (men inte b). Jag har kanske följt dessa lokala bloggare för dåligt de senaste dagarna för jag har absolut ingen aning om vad vag cyklist menar. Jag noterar dock att Tony Stoor utökat arsenalen men det är ju en avslöjad grej. Samtidigt påstår vag cyklist sig själv ha något otroligt intressant på gång. Låter spännande. Faktiskt ska jag be om att få avslöja ett eget a. När det landat visar jag upp a:et som då blir b. Cykleltillvaron kommer att få en helt otrolig fulländning efter denna införskaffning. Dessutom har jag mera aktivt börjat söka ytterligare ett a men det återkommer jag till i ett senare skede. All träning har lagts på is. Rent bokstavligt alltså, för det har bara blivit rinkbandy sedan improvisations-spinningen i tisdags. Någon mängd kan man ju heller inte tala om. Rinkbandy är bara på söndagar och med andra ord har det alltså varit idag. Vi var få på plats och inga avbytare så det blev att försöka hålla tempo utan att brinna. Precis som för en vecka sedan så började allt (för min del) lite slött med fullständig yrsel och noll kontroll. Det blev bättre och avslutades med klang och jubel och helt outtröttliga ben. Träningen har låg prioritet just nu. Hushållet är i skriande behov av en rejäl julstädning så nästan all fritid går åt till sådant samt andra julförberedelser. Känns egentligen ganska OK. Känner mig för tillfället ändå märkligt och helt oförtjänt stark men jag är helt säker på att verkligheten kommer emot i mellandagarna då jag hoppas kunna ta ny fart med cyklandet. Katastrofrapporter, påståenden om att man aldrig varit sämre samt hot om att sluta cykla lär ramla in på den här bloggen då.
Måste bara få ta tillfället att applådera nordkoreanerna. Här har deras tekniker lyckats bygga och skjuta upp en bärraket och ingen tycks begripa vilken bedrift det faktiskt är.
Det bör sägas direkt. Jag gillar inte eländet! Ändå ligger den där och bubblar i trakten av lillahjärnan. 2005: premiär. Katastrofknän. Voltarentub och burana i ryggfickorna. Smetade salva och knaprade piller hela vägen. Varje tramptag smärtade redan efter en mil och efter loppet var gång en svår konst. Tog 10 timmar. 2006: Ett bra år (det enda förutom premiären - som trots allt var kul på sitt sätt). I mål på 7:51. 2007: Ett tråkigt år. I mål på 8:18 efter att ha funnits i en grupp utan gemensam dragvillighet. 2008: Gjorde något roligare 2009: Gjorde något roligare 2010: Skulle tillsammans med några klubbkompisar åka med Stockholmarna som ville ner under 7h. Gick med runt fram till Bankeryd men stumnade efter kisspausen uppe på backkrönet. Punkterade bort mig i Hjo och sket i resten. 2011: Gjorde något roligare. 2012: Anmälde mig med långa tänder, hade för lite kläder från start, körde rätt fint med endast tre klubbkompisar fram till Jönköping, blev helt hypotermisk på bortre långsidan, avbröt i Hjo och sket i resten. Tre timmar med fem andra ståendes under handtorken i en liten toalett. 2013: Inte anmäld men det lär finnas en ledig startplats runt hörnet... hmm?
Kände att det var dags för ett slumpmässigt pass med lilla iPodden som enväldig diktator.
Grundidén var att inte toppa pulsen upp mot max idag. Hellre köra ganska jämnt och hålla mig mellan 70 och 90%. Låtarna skulle få påverka kadens, motstånd, sittande och stående helt enligt vad som kändes rätt i ögonblicket.
Så här blev det med spelaren ställd på slumpvis uppspelning ur dess innehåll:
1. Alex Harvey. The Ballad of JFK. 3:58
Konstig låt att värma upp med men lite politisk agitation kanske är på sin plats innan tänderna börjar gnissla och underläppen spänns i en ful båge mot hakan.
2. Neil Young. Cinamon Girl. 3:22
Motståndet fortfarande lätt. Ökar takten.
3. Jarvis Cocker. Fat Children. 3:24
En suverän träningslåt. Innan den är slut har kadensen nått astronomiska, jag upprepar astronomiska, siffror.
4. Nina Simone. Just Like Tom Thumb's Blues
Nu blev det tungt motstånd. Måste stå. Låten är nästan 5 minuter men vad gör det när det är världens näst bästa Dylantolkning.
5. Terry Reid. Speak Now or Forever Hold Your Peace.4:26
Direkt efter den sega klättringen är det med denna låt raskt ner i tempoställning och veva på av bara katten. Höll hyfsat lätt motstånd. Man tror låten slutar men så drar den igång igen.
Kadensen når astrologiska, jag upprepar astrologiska, siffror
6. Mudhoney. Mudride
"Take you down to the dirt, Drag you through the mud..." sjunger Mark Arm och klart som korvspad att det blev sittande med svänghjulet nersänkt i tjock sirap. Låten är 5:43 så det kändes mot slutet.
7. Faces. Debris. 4:37
Världens vackraste sång. Försökte återhämta mig men utan att släppa pulsen för lågt.
8. Mountain. Don't Look Around.3:45
En "ställa sig upp och grina illa-låt". Körde med inte allt för jobbigt motstånd men försökte istället hålla tempo. Gris-cykling av ädlaste form.
9. Pink Floyd. Have a Cigar
Samma som föregående men sittande. Drygt 5 minuter fortsatt grisande.
10. Bruce Springsteen. Ramrod.
Ner i tempoställning och mata på av tusan. Drygt 4 minuter
11. Rival Sons. Get What's Coming
Upp och stå på nytt. Ganska tungt motstånd men med fokus på tempo. Drygt 4 minuter. Mera grisande. Kanske rent av vårtsvin.
12. Ten Years After. Circles.4 minuter
En låt från någon bortglömd källare. Idag blev det stående med tuuuunnnngt motstånd. i slutet av låten sjungs "...Does it matter if I die?" som sista ord och precis i det ögonblicket lyckades jag få några rejäla svettdroppar på svänghjulet som närapå skar fast.
13. Hank III. Cecil Brown. 3:32
"I've travelled up and down som many
Kind of lonesome roads
I once took the high road
And it took me straight to hell"
... sjungs det men jag valde att ta det lite lugnt för att undvika helvetet efter nära-döden-upplevelsen från föregående låt.
14. Rod Stewart. Maggie May.5:50
Ställde mig upp och jobbade med ganska tungt motstånd.
15. Steve Bedunah. Down to This River.3:46.
En rätt töntig sång av en typ som verkar vara väldigt... amerikansk. Men jag gillar den på något märkligt sätt - knappast av den orsak han själv skulle föredra. men vad vet jag.
Ja jag vet... Börjar bli tjatigt med det där men jag kunde inte hålla mig. Du kan alltid läsa någon annan blogg om det känns jobbigt. Dessutom har det egentligen inte ett sk*t med karma att göra och egentligen är jag föga intresserad av... ja typ sånt. Men... Kraschade ett glas i en dörr i morse. Flyttade lite på cykeln och stötte till rutan när jag skulle passera dörren. Har haft vilodag idag. Skulle också kika lite på prisutdelningen (Nobel / jag gillar att höra pristagarnas tal) när jag kom hem från jobbet men slocknade bums och vaknade när det var över. Annars är jag fortfarande lite uppåt efter gårdagens hönsande i isladan och ser fram emot kommande träningspass som högst sannolikt blir på en cykel av något slag. Förresten... Jag körde ju senast med pulsklocka för typ 6 år sedan. Nu när jag börjat på nytt så påminns jag om hur stor skillnad det är på att få cykla på riktigt kontra gnida på en motions-/spinningcykel. Känns som om man möter döden med långt lägre puls inomhus medan det går att mata på med hamsterpump i timtal utomhus. Det mentala spökar nog en hel del.
Innebandyn avslutade säsongen (eller terminen - det är ju arbis) förra helgen så idag var det bara rinkbandy - och himmel vilken skillnad när jag inte rusat musten ur låren precis innan! Jag bara orkade och orkade och orkade. Benen tog liksom inte alls slut. Förmiddagens cykelrunda märktes inte heller. Det började väl lagom uselt utan någon som helst bollkontroll men jag tror helt enkelt att jag jag åkte skridsko alldeles för snabbt för mig själv. Efter en halv timme började också klubban hänga med i svängarna och jag orkade fortsättningsvis mata fart på rören i varje byte ytterligare en timme. Passar nu på att mysa självbelåtet så länge jag kan. Nästa träningspass kan mycket väl ändå vara i andra diket med ben pigga som kalla paddor redan efter 10 minuter.
Dagens träning blev avkortad. Hade tänkt mig en för Nykarleby-cyklister typisk Pensalarunda men fick avbryta i Ytterjeppo. Orsaken stod att finna i morgonbestyren där flera moment på något korkat sätt (usel karma) drog ut på tiden så att jag kom mig iväg nästan en halvtimme senare än planerat. Med annat program mitt på dagen hann jag inte längre få in en tvåtimmarslänk. Ursprungsplanen var ännu bättre. Markby, Jeppo och Pensala var i fokus. Det skulle ha varit en tretimmarsgrej. Den episka rutt-idén försvann redan igår i och med att "annat program" kom in i bilden och då slog jag bort Markby ur tankarna. En Pensalarunda är alltså typ två timmar med mtb den här tiden på året. Jag satsade friskt i början och tog mig an motvinden på Östra åvägen men insåg snabbt att det skulle bli trångt om jag alls skulle hinna värma bil, duscha och plocka med annat nödvändigt innan "annat program". En annan dum detalj var att jag fick för mig (usel karma) att bara ha baklampan på hojen. Skulle ju verkligen ha varit på sin plats med lyse fram också för även om det ljusnat så var det förstås typisk snöyra-skymning. Kändes sisådär med bilarna och det blev ännu en orsak att korta av och välja andra rutt-alternativ. Tog över ån vid hängbron i Ytterjeppo och letade mig tillbaka mot Nykarleby för att istället kretsa runt stan så länge som möjligt. En ursprungligen planenligt lugn och lite halvlång söndagsrunda i allsköns ro bidde till slut alltså en kort och smått oharmoniskt (usel karma) stressfylld grej. Stressen berodde givetvis på den ständiga tanken om att det kunde ha varit så prima. På väg hem dök solen upp och vädret visade sin bästa sida som ett slag under bältet (usel karma). Men! Markby hade nog blivit en svårtuggad nöt (dessutom är jag nötallergiker) för jag tvivlar på att de vägarna plogats i tid vilket givetvis skulle ha inneburit multum av hopplösa mil på slängiga lös-snö-packade-bilspårs-jädra-skitvägar. Sådant fick jag ändå njuta av på grusvägarna runt Nykarleby. Och! Kanske lika bra att inte köra slut på sig själv med alldeles för långa rundor just nu. Formen är i bästa fall knappt ens medioker och jag vill ha lite av den redan urvattnade krämen kvar till kvällens rinkbandy. Tränandet känns faktiskt lite smått hopplöst att få ihop. Det kommer jämt något emot. Pendlandet som jag hoppats mycket på borde jag verkligen få igång nu men varje dag är det något som i princip tvingar mig att använda bileländet (transportera något, hämta någon osv. osv.) Marathon Winter så här långt: Helt OK. Alla dubbar kvar. I hög lössnö är de inget problem eftersom de inte packar mycket under sig och då får grepp mot marken. Så fort det är lite halvpackat blir det snabbt värre men så är det väl för alla halvpackade.
Efter en arbetsperiod som inneburit Ironman-lopp efter Ironman-lopp har vi så äntligen kommit till denna självständighetsdag. Jag har härmed också lyckats ta mig ut på en cykelrunda. Rundan blev kort men långsam. Trots allt är jag kanon-nöjd. Vädret är ju helt suveränt och temperaturen var på rätt sida minus 10. Att cykla (utomhus) är verkligen trevligt och jag vill varmt rekommendera alla att testa det någon gång. Jag lovar att ni får en verkligt underbar aha-upplevelse och att ni säkert upptäcker att det ger ett stort mervärde i er tillvaro. Dagens tips är alltså: Börja cykla! Jag tänker garanterat åka ut på en till runda någon dag.
Det ska direkt erkännas. Jag sov bort mer eller mindre hela dagen. Tänkte mig ut på en runda under förmiddagen men vaknade först efter de klockslag dit förmiddagen de facto hänvisas. Helt borta. Kanske bra på något sätt ändå. Om jag verkligen var i ett sådant behov av sömn så är det väl fint att det fick gå som det gick - eller? Att temperaturen idag varit minus miljoner skulle möjligen ha kortat av rundan men en timme eller två hade säkert gått ganska fint trots allt. Det kanske ändå är så att dagens träning i själva verket handlade om återhämtning? Sömn är ju viktigt. Det vet vi alla. Problemet är snarast att min trötthet inte är en fysisk sådan utan troligen snarare ett resultat av en hyfsat hög stressnivå under hela hösten. Jobbet har inte lämnat många timmar till övers och det har varit en hel del arbete med hem på kvällar och helger också. Jag skulle verkligen behöva fler timmar av fysisk ansträngning för att rensa skallen titt som tätt. Istället har jag glidit omkring i långkalsonger här hemma, städat akvariet, plockat, dammsugit och varit allmänt... jag vet inte vad... Ikväll är det bollsportar-afton igen. Visserligen får jag ta ut mig fysiskt men det är inte samma som att nöta väg i all ensamhet. Innebandyn och rinkbandyn är inte lika intelligensbefriande som cyklandet. I alla fall inte för mig som måste skärpa till mig ordentligt för att kompensera min passningsblindhet och avighet i lagsporter med boll. Tur att det bara är på blodigt allvar och inte på riktigt. Nej snart - kanske på självständighetsdagen - måste jag ta en Markby-runda. Tråkigare och mer mentalt hälsosam sträcka finns inte.
Ja det drog ut på tiden men nu är F-tjugonian vinterskodd och lamphållarna är på plats. Marathon Winter verkar ha ett rykte om sig att tappa dubb så jag kommer att köra in dem en liten tid men snart lär de få visa om jag valde rätt eller inte. Tanken är ändå att köra mest på landsväg och grusväg (läs is) i samband med jobbpendlandet. Visserligen lockar skogen medan det ännu är snöfritt och snabbt före men dit letar jag mig ändå inte med däcken innan de är "inkörda" och dessutom är de onödigt tunna/smala när större kottar kommer emot. Lezyne Power Drive XL ger ljus som verkar alldeles tillräckligt. För pendlandet blir det nog oftast "halvljus" så räcker batteritiden fint. Handlar mer om att synas än att bränna bort snön framför cykeln. Återstår att se vad batteriet tycker om minusgrader. Lampan ska laddas via usb och det är ju egentligen lite halvtöntigt. Adapter för vägguttag??? Dessutom är det inte vilken usb-kabel som helst heller så den borde man ju också plocka med sig till jobbet.
