There ain't no cure for the summerdäck blues

Ny jobbdag och ny Wawpendlardag. 
När jag äntligen - lite halvt försenad - slingrade ner i den gula epoxybaljan insåg jag att jag glömt en grej som jag var tvungen att ha med mig - och som försenade mig med ytterligare 6-7 minuter.
Så när jag för andra gången - än mer försenad - lirkade mig ner i trampomobilen och stängde huven lossnade ett av de tarraband som ska hålla huven på plats. Fick tidvis hålla lite i huven medan jag cyklade.
Ute på Jakobstadsvägen noterade jag att kroppen definitivt kastat in handduken och vägrar samarbeta. Gårdagens mediokra prestation upprepades och jag får inse att något illasinnat just nu suger musten ur min lekamen. En latent förkylning? Allergi? Sak samma. Något är det allt.
Som grädde på laxen (eller var det lök på moset?) växlade jag inte ner ordentligt (eller färdigt) vid rödljusen i Jeppis. Så när jag skulle riva igång släppte kedjan så att högerfoten lossnade och knät slog hårt i insidan av motorhuven (eller vad det nu heter).
Tänkte aldrig få i någon växel och rullade lamt genom korsningen men till slut hittade bakväxeln i alla fall fattningen och slängde fast kedjan på något drev.
En riktig sk*tmorgon.

Sedan började det snöa.
Därefter fortsatte det snöa.

Och när jag skulle hem snöade det fortfarande.
Genom samma rödljuskorsning som ovan körde jag nu med bakhjulet slirandes och sladdandes som om jag var värsta tonåringen i en Ford Cortina (Googla, ni som är småglin).
Därefter började dansen i snöyran. Så länge jag fick hålla tempot och asfaltskontakten i bil-hjulspåren gick det ganska prima. Men snön längs kanten blev jag tvungen att undvika. Den hade helt klart övertaget gentemot en liten Waw med tunna små sommardäck. 
I socklotbacken girade jag in på en utfart eftersom en långtradare med många bilar efter sig inte vågade sig förbi. Tänkte att jag skulle vara hänsynsfull och snäll. Kom mig sedan inte tillbaka ut på vägen igen utan att stiga ur och knuffa fram velon. 
Precis innan jag kom fram till Nykofrys noterade jag lampor, något mörkt och ett stort oroväckande moln i backspegeln. Plogbilen!
Jag hann dock kasta mig in vid den ena infarten till Nykofrys. Annars hade jag nog blåst till skogs med snölavinen. Från Nykofrys kom jag mig givetvis inte heller utan att stiga ur och knuffa upp velon på vägen.

Nu följer två dagar med möten i Vasa och det lär bli med något annan slags fordon.

Viktiga män i viktiga bilar gör viktiga saker

Äntligen jobb och möjlighet att cykla. Med pågående och tidskrävande extra-projekt så måste mitt cyklistliv begränsas till ren nytto-cykling.

Benen sprudlade av orkeslöshet idag. Sommardäck och solsken hjälpte nada. Skinkorna värkte efter 10 km och låren var rena vispgröten. Det betydde att jag gav upp.

Om man alls kan luta sig mer tillbaka i en WAW än vad man redan gör, så gjorde jag det.

Benen fick bestämma tempot och jag försökte för ovanlighetens skull inte trotsa dem.

Det ledde, hör och häpna, till en ganska behaglig, lugn och harmonisk morgonfärd till jobbet.

På hemvägen fungerade påkarna något bättre men det fick ändå gå rätt lugnt till. Någonstans där ute i vida världen finns väl vissa obskyra träningsgurus som påstår att lugnare träningspass också är bra.

OK. Jag har gjort ett sådant nu. Bara att vända blad och gå vidare till kommande mjölkyrafester och väggar.

Vid Sandåsen passerades jag av en vit VW Transporter. 

Han (jag skriver "han" därför att kvinnor inte lider av samma trafikrelaterade beteendestörningar) behövde köra förbi med ytterst snäv marginal. När han kommit förbi girade han direkt in mot kanten och ut över vägrenen där allt det fina dammet nu ligger. Tror han njöt över att få bjuda mig på ett rejält moln. 

Många fula ord

En gnutta motion hade jag ju nog tänkt mig denna helg. Den påtänkta aktiviteten var rinkbandy och det har jag således nu uträttat.
Flipp flopp.
Ibland satt bollen fint på bladet och ibland stannade den kvar medan jag skrinnade vidare.
Dribblingar lyckades med 72%. Tyvärr skulle passningarna komma efter 85%.
Ifall jag försökte passa utan att först dribbla var passningssäkerheten 12%.
Effektiv skridskotid var kanske 1 timme och 15 minuter. Min tid som effektiv rinkbandyspelare var ca 10 minuter. Resten var en kavalkad av vingel och ineffektivitet men man blir trött av sådant också.

Ännu ett streck på kartan

Ännu en arbetsvecka till ända. Nu blir det helg och högst troligen ingen cykling pga. annat. Det var förresten inte stiltje idag. Waw:ens lilla huv (tak) böjde sig än hit och än dit - speciellt i motvinden på väg hem.

Alltså... velomobil

Bytte till sommardäck i måndags men det blev först idag som jag kunde köra sommarskodd till jobbet. Lite medvind på morgonsidan och när åkrarna norr om Nykarleby passerades hade jag en sådan kadens att Waw:en började slänga onödigt mycket i sidled. Skulle gärna ha slängt i mera växlar då men sådana finns inte att tillgå. Kastade då ett öga på den monterade Sigmamätaren som hävdade att jag färdades i 56 km/h. När jag nu efteråt kontrollerade det med Garmin noterade jag att det bara var drygt 52 km/h. På det viset fortsatte det hela vägen fram till jobbet (20 km en väg). Hastigheten pendlade huvudsakligen mellan 45 och 55 där det var någorlunda platt. Medelhastigheten (rödljus och lite tätortstrafik inräknat) blev 42,2 km/h.

Måste erkänna att jag skrattade hela vägen och en rätt lång stund på jobbet också.

Hemresan bjöd på blåst som kom mer rakt från sidan men ibland snett mot. Trots det fick jag ihop 37,1 km/h i medelhastighet. Där inkluderas också ett stopp på drygt en minut. Vinterdäcken som varit under Waw:en var verkligen inte några grova sådana och endast bakdäcket hade dubb. Sommardäcken är förresten inte de allra snabbaste tänkbara heller men trots det ökade marschfarten (den där farten jag håller på platt väg) med nästan 10 km/h och jag kan inte riktigt fatta hur det gick till. 

Men, men... Jag hade givetvis förväntat mig att trampbilen skulle svara med fart den dag kroppen blivit van med omställningen men där är jag väl knappast än. Den här dagen bjöd Waw:en ändå på en fantastisk och positiv överraskning för jag hade inte väntat mig fullt så många kilometrar i timmen... redan.

När jag för några år sedan först såg velomobiler (över nätet) så visste jag på något sätt att jag "hittat hem" i mitt intresse för att trampa mig själv framåt på/i ett fordon. Racer och tempocykel i all ära men velomobil är ändå något helt annat.

Om jag minns rätt var en Sunrider 1 den första velon jag fick ögonen på. Sökte nog på något annat ord än just velomobil - tror Sunridern såldes av ett företag som också sålde Christiania lådcyklar - vilka jag kikade på. Med ordet velomobil gick det sedan snabbt att hitta andra alternativ. Trisled's Avatar var ju onekligen en lockande skapelse. Men särskilt praktisk lär den nog inte vara.

Däremot fastnade jag direkt för Quest, Milan och Waw - framförallt faktiskt den sist nämnda. Det handlar nog mest bara om att jag gillar utseendet. Quest är en mer utvecklad, genomarbetad och "färdig" velomobil. Milan är mer extrem och nog något snabbare.

Waw är i princip ett tunt skal av Aramid (kevlar) som på sina ställen är förstärkt av ett slags ramverk.

Materialet är lätt och starkt. Växelgruppen är väl inget man hisnar över (speciellt när man legat och jäst i racer-cykel-träsket) och där finns det lite potential att förbättra men det gör jag vartefter delarna slits ut. Stannar gör man med hjälp av trumbromsar på framhjulen. Bak är det ett 26"-hjul men ett racerhjul med däck får också plats om man så önskar. Interiören är spartansk - alltså synnerligen spartansk. Det är långt till ädelträpaneler och läder. Ljusgul aramidväv så långt ögat når. Ett smalt säte, två styrpinnar på vardera sida och en långsträckt nos i vilken en konstruktion av fyrkantiga aluminium-"rör" håller vevpartiet. Under vevpartiet är det ett hål där fötterna kan sköta backandet. Bakom sätet får man plats med ett par små väskor. Jag fick även med en reservnos (nos och akter kan skruvas loss för service av drivlinan) med lucka ovanpå. I nosen finns nämligen också lite utrymme för packning om så behövs.

Spartanskt är precis så som jag vill ha det. Allt onödigt som väger är extra onödigt. Det får dåna, brusa och smälla lite ibland. Det är ju ingen limousin jag köpt - det är en muskelbil. Lamporna är ändå ett kapitel som jag ska se över. Med huven över skallen kommer jag inte åt att visa riktningen när jag vill svänga. Blinkers ska alltså nog ordnas så småningom. De övriga lamporna ska också ändras och allt detta får jag väl återkomma till vartefter.

Större kakor ska det förresten också vara där framme. Som det är nu är ju toppfarten strypt till 58 km/h. Mer än så klarar mina ben inte av med 52/11 utan att Waw:en hoppar i diket.

Nu njuter jag och har ännu inte riktigt fått bort flinet ur trynet efter dagens två resor till och från jobbet.

Så... Skrota era fåniga bilar och köp något leendeframkallande från velocraft.fi istället.

Symboliskt fotografi

Vad var det som hände egentligen?
På något sätt försvann cyklandet gradvis ur mitt medvetande för snart två år sedan. Ibland kom jag ihåg det på nytt och tokdeltog i något bara för sakens skull. SFIM var väl en sådan grej.
Nu har det i någon mån vaknat till liv igen och det gäller inte bara den där cykeln jag får ligga med i. 
Är nog allt lite sugen på att lufta de övriga också. 

För någon helg sedan kom sms om en slags gemensam träningsrunda med mtb. Vill minnas att jag deltagit i något sådant tidigare och att det var ganska kul. Glad i hågen bytte jag om och rusade ut. Vad jag då hade glömt var att min cykel inte tillåtit växlingar på ett antal veckor. I mitt cykelbefriade tillstånd hade jag inte ens kollat varför. Trodde ett tag att fukt frusit till is i något vajerhölje och att det nog skulle ordna upp sig. Orsaken var dock en annan - en ganska uppenbar sådan.

Jag släntrade då iväg till trampbilen istället och tog en alldeles underbart inspirerande vända till rondellen i Larsmo och hem igen.

Nu slog det mig också att jag inte har det minsta koll på årets vårklassiker. Under tidigare år tenderade jag ju grotta ner mig fullständigt i Cyclingnews.com's uppsnack inför alla tidiga vårtävlingar. Den sidan har jag knappt besökt sedan Hushovd senast skrevs fram som en tänkbar favorit i något lopp. 

Nej, jag har inte heller längre någon som helst koll på vilka cyklister som är heta för tillfället, vilka som cyklar i vilket stall eller ens hur deras cyklar numera ser ut.

Idag lyser en slags stor ljus boll upp hela omvärlden. Himlen har antagit en märkligt klarblå färg och jag är inte helt hundra på om det faktiskt är helt hälsosamt att gå ut. Därför stannar jag hemma idag.

Benen är ändå helt genomstumma och jag har ett kulturellt anknutet bestyr att omhändertaga.

Cylinderbortfall och soppatorsk

Kände det direkt jag rullade ut från Nykarleby i morse... Waw:ens motor gick inte på alla cylindrar. Vevstakarna rörde sig men tändstiften ville inte. Måste har varit något med strömfördelaren. Visste innan hemresan att det inte skulle gå lättare och mycket riktigt... en efter en gav cylindrarna upp tills det dessutom blev soppatorsk i Socklot-backen. De sista fem kilometrarna hankade jag mig fram på bara startmotorn i rena rullator-hastigheterna.
Inte ännu van med trampbilspendling flera dagar i sträck. Tror inte heller att gårdagskvällens hockeyförsök gjorde benen det minsta piggare. Det kan faktiskt ha varit tvärtom.

200 km, 25 € och 35 kg

Min känsla är att jag nyttjat trampbilen för jobbpendlandet i åratal redan. Det var dock bara femte gången. Men så har jag också varit hemma med influensa någon dag. Det viktiga är i alla fall att bilen för det mesta stått still. 
5 ggr 40 km = 200 km = ca 25 oanvända eurosar i bensin och ca 35 kg outsläppt koldioxid.
Ett litet strå till stacken... Varsågod, en kliché i all ödmjuk självgodhet.

Klart jag kunde fixa samma på vanlig cykel. Jag brukar ju göra det också. Men idag hade jag gråtit på hemvägen om jag använt ett traditionellt härke. Motvinden var mäktig. Visserligen blev det långsamhetsrekord även med Waw:en på hemresan men det gick garanterat minst 10 km/h fortare än det skulle ha gått med racer. Först när jag såg flaggorna vid OstroCenter fattade jag vidden av blåsten.

Starta om omstarten

Vad blev det här till nu?
Mitt "sportlov", min semestervecka passerade i det närmaste helt träningsfritt pga. alla möjliga åtaganden och projekt. Jag såg på något sätt fram emot arbetsveckan och möjligheten att få kombinera pendlandet och pedalandet.
Men så kom måndagsmorgonen emot mig med sin sedvanliga väckarklocka. Jag kände direkt att cykelpendlingen låg i farozonen. Kroppen "flimrade" liksom på något sätt - den kändes ungefär så som det ser ut framför ögonen precis innan migrän drämmer till. Jag såg framför mig hur min muskulatur hade samma färg och konsistens som lutfisk. 
En liten stund försökte jag trots allt intala mig att nyttja Waw:en men efter halva portionen morgongröt gav jag upp den tanken.
Det blev koldioxidutspyende farkost istället.

Ska det vara på det här sättet? Verkar som om influensan angriper för tredje gången på fyra veckor.

Mitt förhållande till Waw 137 blir i nuläget alltså mest bara planering kring några kommande justeringar. De första småändringarna kommer att handla om utväxling. Större kaka behövs i fronten. Sedan ska velon "aerodynamiseras" ytterligare. I något skede vill jag försöka få bort lamporna från spegelhållarna. Enda alternativet är väl att ta hål i nosen för de huvudsakliga strålkastarna (lämnar nog ett par små "positionsljus" uppe vid speglarna). Återstår att se hur anordningen fixas bäst och vilken typ av lampor det blir. 
Själva spegelhållarna (rören/pinnarna) som håller speglarna ska bytas ut. Mer om det senare. Baklampan ska också bort från sin lilla "mast" - eller egentligen är det "masten" som ska bort. Baklampan får flytta till en mer vindskyddad plats. Samtidigt ska jag försöka skala vikt. Vissa justeringar kommer nämligen att resultera i en tyngre velomobil (t.ex. Större klingor, lampor med skilt batteri/ackumulator osv.) så det återstår att se var jag kan jaga billiga gram. Det är ju faktiskt inte överdrivet mycket man kan skala bort från en Waw. Den är ganska spartansk redan från början - precis som det ska vara.
Går man in med kosing så går det ju att kapa vikt bland komponenterna men det blir ett projekt för framtiden.

2014... Omstart

Okej. Jag provar på nytt.

Den här bloggen har verkligen reflekterat mitt cykelliv = obefintlig aktivitet under sju långa nödår.

Men så hände något. Det blev tillökning och nykomlingen blev minsann ingen fjäderlätt fullblodsräser med vridstyvhet a la något jättevridstyvt.

Nej - det blev en dylik tingest. Waw nr 137. 

Ja - det är samma nummer som ubåten på grundet utanför Karlskrona 1981. 

Med denna har jag nu åter kommit igång med cyklandet. En upplevelse i sig. Mestadels har det blivit korta pendlar-resor till Jakobstad och endast en gång har jag "varit ute på en runda". Det blev drygt 60 km och innan jag var hemma igen gjorde det diaboliskt ont i vissa muskler som min kropp aldrig tidigare överansträngt.

Det är onekligen ingen cykel man rycker upp i 50 i en handvändning. Accelerationen är mödosam jämfört med vilken landsvägscykel som helst. Velomobilen väger 30 kg. Det är med andra ord vikten av drygt tre och en halv racer. Vikten betyder också att backarna är en helt ny upplevelse. Man hinner se ganska mycket av dem medan man harvar sig uppåt. Nu kör jag dessutom med vinterdäck. En vacker dag har kroppen säkert vant sig med detta liggcyklande också.

Men när det är platt väg och och farten har etablerat sig så känns det prima. 

Motvind? Nog märker man av den men nu kan jag ändå skratta åt den.

En annan omstart... Efter säkert 10 år befann jag mig plötsligt vid Komarov Arena (Pja. Det var bara "rinken" tidigare) med löjligt breda axlar och en hockeyklubba i nävarna. Snacka om att känna sig malplacerad och himmel vad den där klubban var lång och svårstyrd.

Knappt så jag hölls på benen.