Det är fredag.
Solen skiner.
Jag pynjar på med småsysslor.
Vänster knä känns prima.
Jag gör mig redo för en skidrunda och tänker att det får bli en ganska lång sådan.
Varför inte närmare 30 km - vilket är jättelångt i min skidverklighet.
Ombytt och klar kliver jag ut genom ytterdörren
Snön vräker ner och vinden ylar runt stugknuten.
Fullständigt väderomslag på 0,5 sekunder.
Men jag åkte iväg ändå.
Lugnt och långt skulle det alltså vara.
Jag skidade verkligen också lugnt men efter en dryg minut skenade pumpen kapitalt.
Tog det ännu lugnare - dvs. stannade nästan.
Masade mig vidare men pulsen gick på nytt genast i taket.
Ett par kilometer senare börjar lungorna bli sprickfärdiga.
På något sätt tog jag mig i någon slags envishet runt 10km-spåret
- det spår jag tänkt skida tre varv.
Precis innan jag kom tillbaka till stjärnhallen förvärrades vädret riktigt ordentligt.
Snöpisk.
Vid det här laget var huvudet nära detonation.
Tack och hej, leverpastej.
Gårdagens gnäll över trötthet var uppenbarligen mer än bara inbillning.
Jag fortsätter den här dagen med att gå omkring i mjuka byxor och vattna krukväxter.
Kanske med Ten Years After i stereon.
Alvin gick ju bort i förrgår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar